Lucka två

Unending grey är första låten på plattan, och min första kontakt med Hope Drone. Den är 20 minuter lång. De blandar tyngden och hopplösheten från Ulcerate med vemodet från Cult of Luna till något ofantligt elementalt och krossande. Det är fulsnyggt på ett sätt som framkallar gåshud. Unending Grey maxar ut vid ca 7 minuter, passagen som följer kommer länge vara oöverträffad inom extrem musik för mig.

Från Australiens västkust kommer alltså det andra bandet från kontinenten som är värda att bry sig om, återigen inom extrem musik, så Midnight Oil, AC-DC och Savage garden räknas inte. Savage garden räknas aldrig. De man inte får glömma är The Amenta. Det är möjligt att jag glömt nåt annat också. Grejen är att det har varit tunnsått med bra band från down under. Hope Drone rättar till statistiken en smula. Men det här är inte för de nervklena. Långa, långa låtar. Cloak of Ash är 80 minuter lång, fördelat på 7 låtar. "Att de vågar?", är en tanke som slår mig. På debutplattan. Låta låtarna breda ut sig såhär. Lita på att materialet håller. Trots det massiva ljudangreppet så är Cloak of Ash ganska avskalad. Det finns ju problem med att vara såhär modig också. Resten av skivan bleknar lite mot den magnifika öppningen. Hade den legat sist istället hade undertecknad varit goare att tas med, då hade hela skivan byggt upp till den. Nu kämpar övriga låtar i motvind. Vilket är otacksamt, för de är förbannat bra, även de andra.

Jag tänker mig inte gå igenom skivan låt för låt. Partivis serveras det ren BM, andra gånger gitarrdriven post rock, emellanåt doom. Det är alltid värt lyssnarens uppmärksamhet. Visst finns det band som kan koka ihop en vassare BM-slinga, ta tex senaste med Dark Funeral. Jag blev golvad av första låten på den. Så här bra kan det ju aldrig vara? Nä, den skivan är som en vanlig trisslott. Skrapar man lite på ytan åker man på en nit. Där finns bara tom besvikelse. Skrapa på ytan på Cloak of Ash istället, här blir du belönad. Ok, det finns några låtar på nya Dark funeral som håller måttet. Samma som med Nordjevel. Snygg yta, men det är så tunt under att i alla fall jag inte ids bry mig mer än några genomlyssningar. Det greppar inte tag i mig. Den musikaliska motsvarigheten till en coffee table-bok.

Jag såg att nån skrev att Hope Drone var det mest misantropiska denne hade hört. Nu vet jag inte om den hyperbolen håller, men det är ju inte heller meningen. Jämfört med Dark funeral är det här klart mer svart, det tycker jag. Varför jämför jag ens? Jo, det är det gamla mot det nya. Det formulaiska mot det fria. Den gamla vanliga mot det nya fräscha. Dessutom har jag redan påpekat att detta är min blogg, mina regler. Samma med språket. Formulaisk är visst inget ord, trots att jag envist använder det. Kom igen folket, bättre kan ni. Vi kan inte låta det svenska språket gå i stå och bli alltför formulaiskt, vi måste visa framfötterna så vi inte hamnar på bakfötterna. Likaså med musiken. Vem vill vara den där som bara gillar sånt man gillade när man var ung. När blir det roligt?

Det finns många hinder att ta sig över när det gäller Hope Drone. Namnet kanske? Att första låten är 20 minuter lång? Att de efterföljande tre är över tio minuter långa, var? Att de spelar vanskligt svart och tung musik? Allt dettaär sant. Skit i det. Du lever bara en gång. Ge det en chans. Det var så jag upptäckte dom, bättre vetande till trots.