Death metal får
inte vara för snäll. Den måste skava lite. Du kan inte ta en
poplåt, maxa disten på gitarren, lägga till dubbeltramp och
skränsång och sen kalla det death metal och komma undan med det.
Den gubben går inte. Nej nej. Insomnium är snälla. Följsamma.
Tråkiga. Det verkar som om folk hajpade deras förra skiva ganska
mycket, för mig var den ett stort "meh", tack men nej tack
osv. Gulliga melodier, total förutsägbarhet. Ja det kan kanske ha
sin charm, men inte hos undertecknad. Gårdagens lucka är då helt
klart mer i min smak, vad gäller döds från Finland. Men ändå...
Så vad är
skillnaden nu då? Varför bryr jag mig om Winter's gate? Ett par,
tre, fyra skäl. Den är klart mer varierad. Den sitter ihop, dvs
egentligen är skivan en enda låt på 40 minuter. Det tilltaget
gillar jag. Jag har några såna plattor i min samling som jag gärna
återkommer till. Crimson med Edge of Sanity; Light of day, day of
darkness med Green Carnation och nu Winter's gate med Insomnium. Här
vankas det klarare övergångar mellan de olika delarna i skivan.
Efter första
spårets rensande melodiösa death/black så övergår det i ganska
progressiv gungdöds. Inte alls oävet, och ett oväntat grepp från
de oftast så förutsägbara Insomnium. Självklart blandas det upp
lite finstämda melodislingor, men istället för att trötta ut mig
så känns de här precis lagom, på ett bra sätt. För det tredje
så är plattan lagom lång. Och för det fjärde så är den
faktiskt väldigt bra. Väldigt, väldigt bra! Det känns som om de
tagit ett rejält kliv på alla sätt. Låtskrivarmässigt och i
framförandet.
I tredje akten går
vi in i något som känns ganska hämtat från Anathema, vilket inte
sitter fel med mig. Vi hittar snart distade gitarrer igen, men en
första andningspaus sitter inte fel så här en tredjedel på väg.
Vi rullar igång igen med ett långsamt uppbyggt crescendo som
faktiskt frammanar lite gåshud här. Det har Insomnium aldrig varit
nära att göra förut.
Del 4, här har vi Porcupine tree möter Swallow the sun. Ni som känner mig vet att jag njuter av fulla muggar. Att det direkt blir heavy metal kan jag ha överseende med, det flyter på så jävla fint att jag inte ens bryr mig. Vi är snart tillbaka i underbart härlig mellodödsterräng igen. Jag är ju inte ett så stort fan av den biten mark vanligtvis, men nu har jag gett upp alla pretendenser. Jag har äntligen kapitulerat. Vid det här läget hade de kommit undan med att fisa i mikrofonen, jag hade nickat uppskattande och geniförklarat det.
Del fem av sju. Det börjar närma sig slutet, mina vänner! Vemod från mitt håll och vemod i lurarna. pianoslingan tar ner allt i ett stort lugn. Stiltje råder, seglen hänger och skeppet ligger bi. Vi kommer upp i styrfart med det följande partiet som jag skulle vilja hävda är helt typiskt finskt. Om skivan hade slutat med det här partiet hade jag varit nöjd. Jag tror att skivan hade dykt upp på min årsbästalista. Men den gör inte det.
Del sex bygger sakta upp mot vad som, jämte landsmännen Gloria Morti, är årets starkaste skivavslutning. De tar sin tid att göra det, det kräver tålamod och uppmärksamhet från lyssnaren, men det är är värt det. För när de släpper loss... så avslutar Insomnium skivan med de absolut snabbaste och hårdaste jag hört från dem. Det är inte långt från Black metal. Äh fan, det är black metal. När jag hörde det första gången så kände jag mig lite omtumlad. Nu, när jag kan skivan så tycker jag att det är förbannat häftigt. Skivan började snabbt, men det var ändå omisskännligt finsk vemodsmellodöds som vankades. Den avslutas med BM, och ingen kunde vara mer nöjd än jag.
När skivan tonar ut till spanska gitarrer och gullpiano så är jag nöjd. Mätt, men sugen på en omgång till. Återigen, efter att ha tagit mig igenom en skiva med Insomnium har jag sedan länge varit julbordsspymätt och inte velat se skiten på månader. Nu tar jag gärna en portion till direkt. Insomnium har med den här skivan äntligen släppt sargen och vågat göra något på riktigt. Jag applåderar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar