Lucka tio

Rheia grabbar verkligen tag i mig! Inledande Second son of R. är faktiskt ganska magisk, särskilt med tanke på vilken överraskning den var för mig. Det här trodde jag verkligen inte! Skivan håller dock inte min fulla uppmärksamhet rakt igenom. Vissa delar av den är helt enkelt för långt fjärmade från vad jag uppskattar inom musik. Det kan lätt bli långtråkigt. Och det skaver emellanåt mer än betänkligt i Oathbreakers kompositioner. Det blir gärna så, när infernaliska black metal-partier ska till att samsas med en bakfull Björk. Kaos, men från ett avstånd. Det finns nåt eftertänksamt över Rheia. Avstampet är inte från metal-scenen, utan snarare Hardcore-scenen. Det är inte riktigt mitt territorium, jag är inte hemma här. Men jag har lärt mig att, om än inte fullt ut njuta av, så i alla fall klara av dissonans. Bara jag får min belöning nån gång emellanåt.

Vi har här, i alla fall vad jag vet och kan säga, nåt som precis har fötts och som säkert ytterligare kan bana väg framåt. Här finns den totala nattsvärtan som band som Hope Drone kan frammana, om än i mindre dos. Här finns skönheten som Cult of Luna uppnådde i samarbete med Julie Christmas, även denna i mindre dos. Här finns lån från många olika subgenrer, vissa smälter in fint, andra inte lika. Oathbreaker är inte helt för mig. De blir för långrandiga emellanåt. För mycket hardcore emellanåt. Belöningarna är i snålaste laget för mig. Men i vissa stunder så skönjer jag nåt stort som skymtar precis vid randen. Kanske är det bara en vassare producent som ska till? Kanske är det nästa band efter Oathbreaker som tar steget?

Jag vill jämföra det här med ALLA andra tjejfrontade metalband jag har hört. Nästan alltid har det känts som en gimmick eller ett billigt sätt att hitta publik. Frontkvinnan hade kunnat ersättas med en frontman och ingen skada skedd. Sen har vi misärband som Nightwish, som faktiskt är vidriga. Det finns band som använder tjejer på gästsång, där de får till en extra dimension till musiken. Förut var mitt favoritband i den kategorin Trail of tears, men de fick se sig ordentligt undanknuffade av Cult of Luna nu senast. I fallet Oathbreaker så faller allt tämligen platt om det inte vore för sångerskan, som bär hela den här oheliga musiken på sina axlar. Musiken bygger runt sången, och kanske är det min största svårighet med bandet. I all form av extremmusik är sången en del av intrycket, för mig. Den komplimenterar musiken. I Oathbreakers fall känns det precis tvärtom. Likt Nightwish så står och faller allt med sångerskan. Med andra ord kanske det här kan vara en språngbräda in i hård musik för de som ännu inte tagit steget. För i nästan alla fall så är det inte sången låtarna bygger på, utan musiken. Sången är mer en eftertanke, eller komplement. Stick i stäv med vad som skvalar på i radion alltså. Oathbreakers Rheia är ett klart undantag, som jag ser det.

Rheia är stundtals, när jag kan tycka om den, en fantastisk platta. Avslutningen på låten Immortals är ett bra exempel på något som verkligen passar mig. Kanske är det nån här som skivan passar bättre ändå?