Lucka tolv

Det här albumet hittade jag till på Åtvidabergs soptipp. Nej inte så. Jag stod och slängde skit medan Afterglow rullade på i hörlurarna. Just då var det årets album. Tiden ändrar dock allt, alltid. Skivan drar igång med Fire and ocean. Tydligen är det en fortsättning på föregående skiva, som tydligen handlade om havet. Och denna handlar tydligen om solen. Ja ni förstår hur mycket jag bryr mig om såna detaljer.

Vad som bjuds här är melodiös death metal i mellantempo med en hel del progressiva inslag. Låtarna på plattan varierar från ganska meh (Fire and ocean, Afterglow) riktigt bra (Below rise to the above, The lighthouse keeper) och smått fantastiska (Ashen crown, The call to Orion, The grinning mist). Låt oss stanna där. The grinning mist. Det är i de här lägena som In Mourning är som allra bäst, i alla fall enligt mig. De kom fram vid den där tiden då Opeth övergav sitt koncept, alltså det här att blanda hårt och mjukt för effekt. Detta gav Opeth alltså fan i och blev gubbig progg. Opeth släppte i år ett album som totalt saknar den dynamik jag gillade med dem, så för mig är det bara att stryka dem från framtida förhoppningar och se mig om efter annat. Vad de skapade mellan -98 och -05 är dock så överlägset att man nu får greppa efter halmstrån för att fylla tomrummet som lämnades.

In Mourning ligger ganska nära till hands. Typ en bensinmacksvariant av Opeth. Jag har lite svårt att skaka av mig den känslan, men bandet har vuxit sedan dess. I och med att sångaren har spottat upp sig såpass som han har gjort till den här plattan kommer man bättre undan med de lugnare partierna. Det låter inte längre repokal. Istället är det dessa partier som är plattans största begivenhet.

I sina toppar kommer In Mourning upp i halvdan Opeth-standard. Det räcker faktiskt riktigt långt! Kan vara så att de tidigare skivorna har innehållit låtar som jag håller högre än de på Afterglow, men å andra sidan är de här jämnare än någonsin förut. Bra jobbat!