Frostigt. Så kan
man nog beskriva mitt förhållande till Cult of Luna. Jag förstår
storheten i en del av deras verk. Jag upptäckte dem med plattan
Beyond år 2003. Här finns ett par bra spår. Uppföljaren Salvation
har jag hållit som deras bästa verk. Problem dock. Den är 75
minuter lång och det händer inte särskilt mycket. Det är helt
enkelt för tråkigt för att jag ska vara helt hooked. Årets skiva
ändrar lite på det. Det är i mångt och mycket Julie Christmas
förtjänst. Hon har tillfört den melodi som CoL har saknat på sina
tidigare releaser. Hon har antagligen förstört bandet för mig, då
jag kommer att sakna melodiös sång på efterkommande alster. Men
det blir då, nu är nu. Det som serveras är alltså en ganska
vanlig CoL-skiva, men med mycket tjejsång på. Smaka på ordet.
Tjejsång. Det är ett standardbegrepp inom cirklarna jag rör mig
och inom genresen jag högaktar. Antagligen för att det är mer
ovanligt än vanligt med en tjej som sjunger. Foliehattspolisen må rycka ut om de tar illa upp.
Mariner är fem
låtar lång. Den klockar in på nätta 55 minuter. Så, 11 minuter i
snitt. Sämst är den tretton minuter långa Approaching transition,
näst sämst är den näst kortaste låten Chevron, endast nio
minuter lång. Förutom den starka öppningen A greater call så är
det bäst på The wreck of S.S. Needle och framför allt, de sista
tio minuterna på den sista låten Cygnus. De här tio minuterna är
det bästa COL har gjort i musikväg hittills, och jag tror att de
får svårt att toppa det någonsin. Känslorna utanpå, allt sitter
på plats och Julie är ganska magisk. En del gånger önskar jag att
jag vore närvarande när magin föds, på den här låten gissar jag
att det är när Julie lägger sången och bandet står vid
mixerbordet och bara njuter och high fivear varandra. Där skulle jag
velat vara med, det känns som en sådan stund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar