Lucka fyra

Total fanboy mot totalt nyupptäckt. Hur ska det här gå? Hur ska det jämföras? Ihsahn har skrivit mycket av min favoritmusik genom åren. Tack för In the nightside eclipse och Anthems to the welkin at dusk! Två orubbliga milstolpar inom BM-scenen, ännu oöverträffade. Tack för resten av Emperors diskografi också, om inte orubblig så ändå bättre än nästan allt annat. Jag ber om ursäkt för att jag inte alls fattade Prometheus när den utkom, Isse! Det tog mig nästan ett decennium. I fatt it now i alla fall. Sen då? Jag väljer att bortse från orelevant skit som Peccatum, istället räknar jag bara in solokarriären. Tack för The Adversary och AngL, de är svinbra! Om jag får behålla 1/3 av låtarna på After och Eremita så kan du behålla de övriga, ok? Och ta med dig Das Seelenbrechen och stoppa upp den nånstans, ok? Iofs så körde du en låt från den live i Gävle, och det var smått fantastiskt. Så den kan jag också ta. Ja alltså, jag är inte ett totalt fanboy av Ihsahn. En hel del av det han har gjort passar mig inte alls. Så var faller då den nya skivan Arktis in? Ingenstans, precis som hela resten av discografin. Av de nio skivor jag omnämnt här ovan låter INGEN likt den andra. Klart att inte allt passar. Det enda som är konstant är att låtskrivaren heter Ihsahn. Men resan från fjunig BM-kid till musiklärare, familjefar och soloartist är lång.

Låtar som öppnande Dissasembled tilltalar mig föga. Ihsahn försöker få till ett sväng som inte passar honom. Om det är en sak som han aldrig varit så är det svängig. Bara för att du är bra på mycket betyder det inte att du kan allt. Refrängen får det att klia i skinnet på mig. Nästa. Det är singeln. Mass Darkness. Här får gitarrerna ta plats igen. Gitarr, det kan han. Och mörk musik. Mass darkness är en bra låt. Drivet finns, nerven som Ihsahn alltid hittar i sina bästa stunder. My heart is of the north är... gubbig? Och efterföljande South winds är nån konstig jävla blip blop. Ja fast den utvecklar sig till en ganska stämningsfull bit. Men är den i min smak? Näää. In the vaults har en titel som bådar gott. Det var bättre förr, det är mitt omdöme hittills. När Ihsahn håller sig till vad han kan. Den här låten kunde ha funnits med på hans solodebut, så jag trivs förstås. Until I too dissolve är en Accept-stöld. Va? När blev det okej att blanda stompig heavy metal med proggig metal? Aldrig är svaret förstås. Som tur är så sjunger Ihsahn strumporna av mig i den här låten, så jag kan vara en smula överseende. Men ändå... Vad fan sysslar du med karljävel? Alltså, gillar jag ens den här skivan? Pressure. Där har vi låten med L. Här faller bitarna på plats. Även om låten från början är en aning avig så anas det vad som komma skall. Vid treminutersstrecket kommer så det som jag har gått och väntat på. Som jag har älskat i tjugo år. Ihsahn är tillbaka till rötterna. Jag njuter av varje sekund. Tack för detta! Efterföljande Frail är ganska vidrig. Men nu är jag så salig att den flyter förbi ganska snabbt. Crooked red line för tankarna till Miami Vice eller nåt sånt. Ääääää. I avslutande Celestial violence blir allt sådär asbra igen, nu inte med BM-flörtar utan i avskalad och känslorna-utanpå-musik. Till sin hjälp har han här sin polare Einar från Leprous, ett band som nog kan tacka Ihsahn för allt någonsin. Låten är atypisk Ihsahn, om det nu finns något som kan kallas det. Men precis så asbra som man bara kan hoppas på. En av årets höjdpunkter.

Det var alltså Arktis med Ihsahn. Och nu The Xun protectorate med Khonsu. Varför två flugor i en smäll? Ihsahn har varit min följeslagare i 20 år, Khonsu lyssnade jag för första gången på 2016-11-19. Båda är typ soloprojekt, norska, progressiva och med rötterna i black metal.scenen. Där kan vi nog sluta dra paralleller dem emellan. Men det finns andra paralleller att dra. Emperor var en del av den framväxande norska black metal-scenen, och därmed pionjärer. De öppnade upp portar för vad som var okej att göra med musiken. Många band kan nog räkna dem som influenser. Eller om det bara var så att inga regler följdes, för att ingen var på det klara med vad man sysslade med? Jag tänker nu på Keep of Kalessin. De släppte 2003 sin mini Reclaim. Till vänster om bandets mittpunkt fanns bandets mittpunkts bror. Han skrev introt till skivan. Likheterna stannar inte där. KoK utvecklades sedermera till att spela BM blandat med power metal. Men i ett parallellt universum så kanske de sneglade mot Fear Factory istället? Eller varför gå över ån efter vatten. Thorns? Om de hade valt den vägen så hade kanske resultatet låtit ganska likt Khonsu. Det hörs att de är bröder. Melodierna och musicerandet har många likheter. Ibland hörs även lite Dimmu Borgir, eller kanske Vesania. Hur som helst är det här en ganska splittrad platta. Den har rullat friskt nu ett tag och jag gillar den riktigt mycket. Bäst är den i ytterlägena, när de antingen köttar på med dödsmos eller lugnar ner det hela. Jag länkar till en mer ”vanlig” låt på skivan, här får ni med lite av allt. Personliga favoriter är i dagsläget Liberator och A dream of earth, jag gissar att det kommer att variera framöver.