Lucka tretton

Hur fan kan man gilla det här egentligen? Du kan ju ställa den frågan till mig, och inte få ett bra eller rakt svar. ”Därför”! Martin van Drunen låter som en apa med vinterkräksjukan. Melodier? Ja, alltså, om de här rudimentära slingorna kan kallas för det. Produktion? Skivan låter som ett sågverk, precis som sig bör. Låtar? Ibland går det snabbt, i alla fall med Asphyx mått mätt. Ibland är det knappt styrfart. Ändå...

Man kan inte bara hoppa in här och tro sig uppskatta sån här musik. Du bör nog ha varit med för lite drygt 20 år sen, när fingrarna lekte sig fram över Pungent stenchs Been caught buttering och Necroticism – Descanting the insalubrious med Carcass i skivbackarna i Linköping. Studiebidraget skulle förslösas, man var aningslös och den skivan som en gång i månaden fick äran att följa med på bussen hem till pojkrummet i Åtvidaberg lyssnades sönder så fullständigt att det var omöjligt att inte hitta poänger i den och kanske till och med gilla den. Den enda skivan jag faktiskt helt gav upp på var just Carcass debut Reek of Putrefaction. Den kunde jag inte gilla då, jag kan inte tänka mig att jag skulle klara av det nu. Jag hittade poänger i gamla vinyler med Napalm death och CDs med Cadaver. En bedrift, enligt mig.

Det är nog egentligen endast i det ljuset jag verkligen kan gilla Asphyx senaste verk Incoming Death. Jag brydde mig aldrig om dom då, även om jag vet att jag ibland stod och fingrade på ”Last one on earth”. Men den var helt enkelt för ful för att locka mig till ett köp. Andra släpp lockade mer. The End Complete med Obituary, CD och tröja. En skiva som jag i dagsläget tycker är riktigt jävla dålig. Men häll i mig en öl eller två så blir det annat ljud i skällan. Sveijnbra! Nå nå.

Incoming death är gammeldöds enligt konstens alla regler. Lite doom är kanske inslängt, vad vet jag? Eller är det bara att det går lite väl långsamt ibland? Jag kan lova att om du häller i mig några öl och drar med mig till en Asphyx-konsert så kommer jag älska det. Grottmansmusik för ölstinna kvällar i goda vänners lag. Därför känns det nästan lite orättvist att skriva en text om dem nu, nykter och måndagstrött. Lite som att försöka analysera de finare filosofiska poängerna i Amon Amarths texter. Det krävs åtskilliga öl för att se någon som helst filosofi i dom texterna, men när man nått gränsen skrålar man med för fulla muggar och kan inte tänka sig nåt bättre. Incoming death med Asphyx hade lika gärna kunnat vara en av skivorna jag bläddrade förbi i en skivback för 20 år sedan, så fräsch och pigg är den. Men den behöver inte skämmas bland sina gelikar. Inte alls.

Nåt annat man kan reflektera över, om man vill, är att det här nog egentligen är så nära pop jag kommer i lyssningsväg. Listpop. Svensktoppsmusik. Dansbandsmusik. Inte ljudmässigt, men strukturmässigt. Väldigt simpla strukturer. Det är nästan så det kryper lite i skinnet på mig. Men så hörs van Drunen kasta upp i närheten av micken, och jag påminns genast om när jag som fjunig högstadieelev för första gången fick höra Out of the body med Pestilence. Det var ju kört då alltså. Man fattade att den här rösten kommer att hänga med länge. I närheten av den storheten kommer inte Asphyx med sin Incoming death. Men van Drunen är fan van Drunen, även om ett kvarts sekel har förflutit.