Lucka arton

Tuffa gänget tipsar mig ibland om musik. I år har jag inhöstat två tips, en av varje i tuffa gänget. Eller ja, jag har väl fått fler, men de här hamnar i kalendern. Och ja, vi är ett litet gäng. Men tufft! Dessa tips ställs rimligen mot varandra, för det är ju så det ska vara. Folk ska spelas ut mot varandra. Vi börjar med kinesens tips, som är nåt sorts konstigt panflöjts-hej baberiba från sydamerika. Tänk finsk umpa umpa fast med indianer istället. Soul Sister heter de. Fast näää. Om det här ska uttalas ”Soul sister”, då är jag all out. Då går det inte lyssna på skiten, hur bra det än må vara. Jag uttalar det ”Såll sisteer” i mitt huvud. Då blir det lättare. Skivan Unfading Incorporeal Vacuum (!) är en av två sydamerikanska plattor jag gett mig i kast med i år. Den andra är Interitus med Brazilianska Escarnium, en inte oäven platta, men lite slätstruken för min smak. Polackerna överlag och grekerna i Dead Congragation gör det bättre, tack. Såll Sisteer spelar melodisk black metal på sitt sätt. Det är inte överdrivet snabbt, hårt, rått eller elakt. Det man fokuserat på är melodierna. Ska man jämföra med något annat band så ligger Winterfylleth nära till hands. Jag hör gärna lite keltiskt i Winterfylleths musik, bara för att jag vet om att de säkert är ute efter det. Jag hör inte panflöjtbjäfs i Sol Sistere, tack gode, men ni kanske förstår parallellen? Dimhöljda bergssluttningar, karga högland och det brusande havet nedanför. Det är ju själva grejen med atmosfärisk black metal, att den målar bilder. Om den inte gör det är den misslyckad. Jag tror det är därför jag har det svårt att verkligen gilla första låten på Winterfylleths nya, den lämnar mig inga bilder alls. Detta krav ställer jag inte upp på någon annan form av BM, så det kan vara orättvist.

Nå, om ni, som jag, berörs av karga melodiska musiklandskap, så långt ifrån ett panflöjtsinferno man kan komma men ändå på nåt sätt påminnande om sydamerika, låna Sol Sistere ett öra.

Det andra tipset är således från gängets emo. Nej inte jag. Jag är sidekicken med usel musiksmak och usla skämt. Det här blev året uppochner. Det intressanta kommer från USA. Det har aldrig hänt förut! Wayfarer är ganska sävlig post BM. Svärta och tyngd finnes det gott om, likaså finstämda melodier. Efter en lugn mellandel av plattan så tar det fart igen framåt slutet. Men det är framförallt de första låtarna på skivan som gör den, de är låtar jag kommer att återkomma till igen och igen! Och de sista kanske. Ja det är en bra platta.

Jag har kommit fram till att detta är en riktig gitarrplatta. Riff hela vägen. Gitarrerna tar extremt mycket plats. Det gör inget, det är bra gitarrer. Inte särskilt typiska för black metal heller, då de inte direkt bara rensar på. Nej här är det vilka toner som spelas som räknas, inte att de spelas tokfort.

Så, om jag ska stämma av lite då? Wayfarer har gjort den bättre plattan av de två. Det är klart mer intressant och ger mig mer att lyssna på. Sol sistere har gjort en låt som utklassar allt som finns på Wayfarers platta. Relentless ascension lägger bud på att vara årets BM-låt. De har även den goda smaken att avsluta plattan på ett fantastiskt sätt. Partivis är de verkligen asbra. Men i det långa loppet tröttnar jag en smula på det. Knapp seger till Wayfarer. Inga stora marginaler alls.