Lucka fjorton

Det börjar bli platsbrist, gott folk. Vem kom på att det bara skulle vara 31 dagar i december? Och när jag tänker efter, brukar inte en julkalender bara ha 24 luckor? Jag får fortsätta trixa med reglerna! Double whammy!

Det funkar ändå bra när det gäller Winterfylleth och Fuath, då båda är sprungna ur samma mylla. Fuath är ett soloprojekt av Andy Marshall, ett i raden. Han driver även Saor, som är mer renommerade än Fuath, men inte i min stil. Saors musik är infesterad av flöjtar och skit. Grunden är bra, men vad hjälper det? Fuath är renare. Det finns synthar, men de har skruvats ner till en behaglig nivå. Det är melodiös, atmosfärisk black metal som vankas. Gitarrerna gör jobbet. Inte alls olikt Winterfylleth, men ändå ganska.

Winterfylleth är ett band. Jag upptäckte dem så sent som i våras. Jag skyller på att bandnamnet har avskräckt mig. När man heter Winterfylleth, spelar naturromantisk och nationalromantisk atmosfärisk black metal så springer jag inte över och checkar läget. Det är faktiskt ganska långt ifrån var jag vanligtvis parkerar min bil. Om nån hade sagt till mig hur bra de var så hade det varit en annan femma. Men men, bättre sent än aldrig. De första två skivorna har jag inte satt mig in i särskilt mycket. Meh. Men på The threnody of triumph från 2012 börjar det låta bra. 2014 års The divination of antiquity är en fullträff. Emellanåt blir den kanske en aning långdragen. Men trenden är klar. Formen är stigande. Därför känns årets The dark hereafter lite som ett antiklimax. Fem låtar, varav en är en cover? Jämfört med föregående platta är det snålt. Det är lite roligt, för första gången jag lyssnade på Winterfylleth så utbrast jag ”aha, det är de som snodde Ulvers virveltrumma!”. Covern på plattan är Ulvers I troldskog faren vild, i en bra tappning. Låten tappar i översättningen, men den är väl framförd och helt klart värdig. Men visst är det konstigt, Fuath klockar in på 40 minuter med 4 låtar. Här är man mätt och belåten. Winterfylleth med sina fem låtar och 40 minuter får en att känna sig en aning snuvad på konfekten.

Fuath tar mer tid med sina arrangemang. Här stressas inte iväg i onödan. Ibland skruvar jag lite på mig. Men Andy är en melodimakare, så det får dra ut på tiden lite ibland. Det tredje spåret av fyra är i ärlighetens namn lite mediokert. Det som flyter på fint i övriga spår blir här tungrott. De tre övriga håller dock mycket hög klass. Den avslutande Spirit of the north drar iväg i nästan 12 minuter, men det gör inget. Det är tolv minuters utklassning. Det är bara att tacka och ta emot.