Lucka tjugofyra

God jul alla!

När jag började skissa på den här kalendern så beslutade jag att sträcka mig till skivor som utkom 2015, då det var så mycket bra jag missade ifjol i tid till att årsbästalistan spikades. Jag samlade upp det mesta i gårdagens lucka, även om jag glömde Schammasch, Rotting Christ, Nordjevel, Hyperion och Solution .45. Jag slår vad om att jag glömde ännu fler, men någonstans måste man ju dra strecket, eller hur? I rimlighetens namn kanske strecket borde ha dragits lite tidigare, men då glömmer man ju det faktum att den här kalendern inte är särskilt rimlig. Om ingen annan drar strecket så tänker inte heller jag göra det. Onwards! Så nu så här i sista luckan blir det till att sammanfatta mitt musikår och ge en försmak på 2017.

44 band har jag nämnt. 44 för mig relevanta band med tämligen nysläppta intressanta plattor. Då räknar jag inte alla jag har nämnt i förbifarten. Vi är uppe en bra bit över 60 stycken inklusive dem. För detta borde jag få något sorts pris. Tilldelas en hel del insanity points i alla fall. Komma ett steg närmare foliehatten. Musik är livet! Livet är musik!

15384 låtar, eller i snitt 45 per dag. Det har det blivit under 2016. Det är inte hela sanningen, men inte så långt ifrån. För första året har jag mestadels lyssnat på Spotify. Det finns skivor som jag lyssnat på som inte finns på Spotify, så de kommer inte med i den här statistiken. Men 90% gissar jag på är med ändå.

Jag lyssnade på 91% fler artister än andra last.fm-användare. 94% fler album. Ja, det är inte hela album utan låtar från olika album. Tror jag, statistiken är liten knapphändig? Och fler unika låtar än 97% av alla andra last.fm-användare. Det som då inte tas med i beräkningarna är väl att många av låtarna jag lyssnar på är ganska långa. Så... foliehatt, anyone?

Jag har till exempel lyssnat på låten The grinning mist 41 gånger. Den är lite knappt 10 minuter lång. Annars inga överraskningar här, Katatonia är ett favoritband. Jag kan inte påminna mig om att jag har lyssnat särskilt mycket mellan 04 och 05 på morgonen, men statistik ljuger väl inte?

Även jag tar en paus ibland. 74 dagar i sträck innebär att jag inte har scrobblat musik varje dag i år. Jag måste ha varit dödssjuk eller totalt incommunicado den förste december? 113 låtar på en dag är jag också stolt över! Det var visst VOLA och Katatonia på morgonkvisten, sen körde jag mest random från min mastodontlista. Och VOLA två varv till, måste ha varit då jag precis upptäckt dem tror jag. Fyller på den lite titt som tätt med nya upptäckter i listan, för tillfället innehåller den 2787 låtar. Den brukar rulla på fredagar, då helgen ska peppas in. Bara bra låtar!

Men hur det än är, så finns det alltid större fiskar i havet. I min lilla vänlista på last.fm finns polacken metalfanatic666, han (jag gissar vilt på en han) har lyssnat på nästan fyra gånger så många låtar som mig. Så jag är kanske inte så konstig, när allt kommer omkring? Men dagens lucka då? Kommer här!

Jag hittade The Great Old Ones i slutet av november, då genom att de gav en försmak på deras kommande album. Jag tänkte då att det var fan så mycket ett band kan förändras på bara några år?!? Tekeli-Li som utkom 2014 visade inte alls prov på samma kvalitéer. Och definitivt inte debuten Al Azif från 2012. Fast grejen är att de gör ju det. Det är inte på exakt samma nivå som smakproven från nya skivan är. Vilket gör att det bara är fantastiskt bra, och inte världsbäst. Ja, jag fastnade ”en aning” för The great old ones. För tillfället lyssnar jag nästan enbart på dem och Vektor, om sanningen ska fram.

27 januari släpps mästerverket (no jinx of course) EOD: A tale of dark legacy. Beställning av skiva och tröja är gjord, så fram tills dess sitter jag givetvis på nålar. Det är min julafton, inte den här hednisk-kristna misch-masch-dagen av tveksam legitimitet och karaktär. Fram tills dess kan man med glädje hålla sig tillgodo med Tekeli-Li och Al Azif. Den förstnämnda är en konceptplatta som bygger på Lovecrafts At the mountains of madness. Jag har inte läst novellen, det verkar dock som om den födde (eller i alla fall gödde) ”monstret i mörkret-genren” som jag håller så högt. Filmer som The thing och Alien har nog en del att tacka Lovecraft för. Förutom detta så är loggan stilren och layouten helt i min smak. Bra där! Jag gav mig igår på ”The shadow over Innsmouth”, inte så konstigt kanske då en av låtarna på EOS bär det namnet? Min första Lovecraftläsning, helt inspirerad av ett musikband.

Musiken då? Den är ju det avgjort viktigaste. Kall BM med en hel del post i sig. Från Frankrike, vilket hörs på sångarna. Låtarna tenderar att dra iväg lite i längd. Gör mig inget. Arrangemangen följer ingen förutbestämd mall, något jag givetvis uppskattar. Skivan blir som en berättelse i sig, med varvade delar action och stiltje. Det är inte ett gäng låtar som har råkat hamna på samma plastbit, de hör ihop och bör avnjutas på så sätt. Trots det finns förstås starkare och svagare delar av skivan. Antartica är lång, men inte för lång. I slutet mot låten hittar vi tidigt på skivan några riktiga höjdpunkter, där de isande melodierna får spelrum. Vilken avslutning! Gåshud! The Elder things blir en aning anonym efter denna urladdning, men framåt slutet så ökar intensiteten och närvaron även här, om än inte i samma utsträckning. Även Awakening vaknar till betänkligt efter halvtid, ett mönster börjar skönjas. Konstigt nog är den instrumentala The ascend en av de absoluta höjdpunkterna på skivan, och även en av de delarna jag omedelbart fastnade för. Avslutningen Behind the mountains är mastodontisk, och jag är inte klar nog med den för att på riktigt ge ett omdöme. 17 minuter är i längsta laget även för mig, uppmärksamheten hinner börja vandra lite.


Debuten Al Azif från 2012 är inte fel heller den, och kanske en bättre ingång till TGOOs katalog. Låtarna är lite mer direkta, men kanske inte riktigt lika delikata. Men när vi ändå är här... Efter ett kort intro har vi direkt en höjdpunkt. Här är den i en amatörupptagning från Hellfest 2015. Ändå en bra introduktion till bandet som liveakt. Jag kommer ihåg hur uppspelt jag var när Iron Maiden deklarerade att de framgent skulle ha tre gitarrister. Jag kommer ihåg vilket antiklimax det var när jag insåg att det bara innebar fler solos och inte ett friare låtbyggande. TGOO har vett att använda tre gitarrer på ett bra sätt. Videon hittar ni över det här textsjoket alltså.

Efterföljande Jonas förflyttar sig till doomlandets utkanter. Att vi inte helt korsar gränsen beror på gitarristernas melodikänsla. Den genomsyrar låten, som så småningom får upp farten. Rue d'Auseil bjuder på en smått fantastisk avslutning, en höjdpunkt på skivan. The truth känns aningen anonym innan det är dags att avsluta skivan med eposet My love for the stars – Cthulhu Fhtagn.

Jag har känslan av att EOS: A tale of dark legacy kommer att hamna någonstans mellan debuten och Tekeli-Li. Det känns intrikat som sistnämnda, men mer fokuserat som på debuten. Nu är det dags att ta världen med storm. Här har ni 2017 års första bästa platta, jag förutspår att den kommer att hamna högt upp på min nästa årsbästalista.

Jag bjuder på smakprovet Mare Infinitum från kommande plattan. Den avslutar skivan. En lång låt, vilket har blivit bandets signum. Det ändlösa havet, den ändlösa skräcken. Redan en personlig favoritlåt för mig.

Det är dags att avsluta kalendern. Vi hörs igen! Tills dess. Ha det fint ute i stugorna. God jul, gott nytt och må lyckan stå er bi.