Jag gjorde en
liten Spotify-lista. Knappt två timmar med helt oumbärlig musik
från 2016, men det betyder inte att hela skivorna är så klockrena
att de får plats i min kalender. Helt kort här alltså: Anaal
nathrakh, som har gjort en ny skiva. Här finns några av de
bästa låtarna de någonsin knåpat ihop. Hold your children close
and pray for oblivion kan vara den allra bästa de gjort till och
med. Eller Amiensus, som blandat Dimmu Borgir med
shoegazemetal och hittat på något riktigt trevligt. Alcest
kanske, min kärlek från Frankrike? Nehej, inte det. Kanske för
att skivan, trots sina fantastiska toppar, känns en aning blek.
Oiseaux de proie måste jag ändå lyfta fram. När jag såg och
hörde den framföras live i Stockholm härom månaden var jag högst
lycklig. Aenaon? Emellanåt sjukt bra, emellanåt mer WTF? En
skiva som kom alldeles för sent för att jag ska ha hunnit smälta
den. Jag ger er smakprov från den. Första låten satt direkt, de
andra kommer att växa på sig, det vet jag.
Dark
tranquillity har släppt sin bästa platta på länge. Men är
det bra nog att nämna? Jag hade en tanke om att jämföra dem med In
Flames, som nu suger mer än de någonsin tidigare har gjort. Men
nej. För få luckor att tillgå. Plattan är hursomhelst riktigt
stark rakt igenom, även bonusspåren är klart värda att ge en
chans. Diabolical släppte årets absolut bästa skiva. Synd
att det var en EP och inte kan räknas då riktigt. Sällan har jag
sett fram emot en skiva lika mycket som jag ser fram emot Diabolicals
nästa fullängdare. Ända sedan Ars Vitae har de gjort helt rätt.
Diabolicum då? Svinbra. Vet inte vad jag skulle skriva om den
bara. Med en riktig trummis hade jag inte kunnat hålla så här tyst
om den. Gojira känner alla till. Ja ni förstår va? Så
mycket musik, så få luckor. Trots mitt fuskande så räcker 24
luckor inte långt alls.
Harakiri for
the sky då? Om skivan hade varit en halvtimme kortare, absolut.
Ungefär samma med Imperium Dekadenz, de två sista låtarna
håller inte måttet och besudlar helhetsintrycket. Bra grejer ändå.
In the woods... återkomst ÄR bra. Det är bara att den
första låten lovar mer än vad resten av skivan håller. Kvelertak
har släppt sin bästa platta, men det är fortfarande inte
riktigt min kopp té. Phazm likaså. Jag formligen älskar
dock låten Conquerors march, stort tack för den. Throne of
Heresy har gjort en riktigt bra skiva. Lokala pojkar. Våga ännu
mer nästa gång, så lovar jag att digga ännu mera. För polerat
och lite för enligt regelboken för att jag ska vara helt såld.
Bäst tycker jag faktiskt att sista låten är, där formeln har
frångåtts som mest. Uada har
snott MGLA rakt av och blandat in lite för lite eget för att jag
ska kunna hajpa den. Bra platta, men inte bäst. Lugna ner er där,
gott folk! Witchcraft hade
också behövt lugna ner sig lite för att verkligen på allvar hamna
på min kalender. Ganska nära, men inte riktigt där ändå.
Jag
väljer att lyfta The
Pineapple Thief över
alla dessa snabbt uppräknade kvalitétsskivor, så ni måste ju
förstå att den är bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar