Lucka sju

Här missas inga tåg i onödan! Tåget jag nu talar om är Funeral doom-tåget. Ett begravningståg som sakta, sakta makar sig framåt. Bara att lunka ikapp. Jag fattade att jag gillade funeral doom när Swallow the sun släppte sitt trippelalbum 2015, och jag fattade tycke för den sista av de tre skivorna. Den innehåller, japp, funeral doom. Bitvis är det så infernaliskt känsloframkallande att det inte går att göra något annat samtidigt. Shape of Despair upptäckte jag tidigt 2016, så trots att skivan då varit ute i nästan ett halvår så räknar jag den till 2016. Fel? Orättvist? Det är min blogg, fuck you! Shape of despair har gjort fina skivor förr, men de har jag knappt hört. Monotony fields är med sin dryga timmes malande extremt mättande. Men oj, det är vackert! Nästan att jag, nu när jag sitter här och ordar om skivan, kommer av mig och istället bara lyssnar. På något sätt får den här skivan mig att sitta och måla upp bilder i huvudet. Hur de ser ut? Tja, ungefär som den exakta antitesen till Michael Bays hjärnblödning Transformers. Det är långsamt, tungt, mörkt. De lugna, nästan skissade melodierna banar sig sakta fram över stäpperna där dimman i små sjok omger de stillastående kärrpölarna. Som kärren utanför Mordor, men utan en massa äckliga hobbitar i bild. Det är väldigt tyst, men om man lyssnar noga kan man i den tunna vinden urskilja tonerna av Monotony fields. Lite så ungefär. De har en tjej som sköter en del av sången också, till bandets stora förtjänst.

Det här är ju typ så långt ifrån gårdagens spektakel Vektor man kan komma, men ändå stå under samma paraply. Det behövs lite lugn och ro ibland, eller hur? Varsågod, jag bjuder på Shape of Despair.