Lucka tjugo

Dan Swanö fanboy for life. Jag vill inte veta hur många timmar jag har ägnat åt hans ljudskapelser genom åren. Det är väldigt många timmar. Det är inte så konstigt kanske. Man fattade ju att det fanns nåt speciellt här. Enigma var den första låten jag hörde med Edge of Sanity. Jag tror inte att det var så tidigt som 1992, jag tror det var 1993. En kille från Finspång med dödspipa de luxe OCH en bra sångröst? Hur gammal? 19 bast? Cooolt! Så Edge of Sanity blev ett favoritband för 14-årige Martin Rasch. 37-årige Martin Rasch har dem fortfarande som ett favoritband, även om de inte rullar lika ofta som förr. Men emellanåt faller andan på. Unorthodox, The Spectral Sorrows, Purgatory Afterglow, jösses vilka fina skivor! Nu är jag som jag är, så det stannade ju inte där. Jag grävde vidare. Kanske hade Dan mer musik på gång? Jodå...

Så jag har kärat ner mig i Nightingale, Moontower, Steel, Diabolical Masquerade, Demiurg, InfestDead, Karaboudjan, Bloodbath, Odyssey och nu senast Witherscape. Nu är man luttrad, jag inser att det antagligen inte blir nåt mer med det här projektet. Dan har ju varit borta från Death Metal ganska mycket, då hans hjärta klappar hårdare för, tja, jag vet inte, Marillion? Bläk! Så att han måste tröttna på Witherscape känns oundvikligt. Det känns lite som en sammanslagning av Edge Of Sanity och Nightingale. Debuten kom för några år sen och är bra, men i ärlighetens namn lite av en axelryckning. Jag kände mig snuvad på konfekten. Efter låtar som Mother of the soul, Astrid falls och Dead for a day så sitter man och hungrar efter mer men rätt vad det är så tar skivan slut bara, känns det som. Efter det, en ganska överflödig EP och nu en lite matigare platta. Det känns som om godbitarna är jämnare distribuerade här. Det är en jämnare platta, helt enkelt.

Jag är ett fanboy. Det innebär inte att jag inte ser brister. Syntharna är emellanåt rejält lökiga. Arrangemangen kanske inte alltid top notch. Och texterna får mig som vanligt att famla efter närmsta skämskudde. Medan jag smygdiggar vidare förstås.

Titelspåret ja. Hela skivans mittpunkt och den överlägset bästa låten. Den bör avnjutas i sin helhet. Stort tack för den Dan, världen hade varit klart fattigare utan The northern sanctuary!