Lucka femton

Post-Black Metal. Det kan betyda lite vadsomhelst va? Förr eller senare skulle jag hoppa på tåget, det var ju givet. Jag har aldrig varit en puritan när det gäller musik. Den som hört Jug vet vad jag menar. I attributet ”post” kan allt rymmas. Deafheaven spelar i dur, det går bort. Alcest släppte 2014 en platta som knappt innehåller ett spår av metal, men ändå kan betecknas Post-BM. När det gäller Ashbringer så inkorporerar de infantil indie-pop i sin BM. Jag är svag för kontraster i musik, därför kan jag tolerera och uppskatta detta. Wintergatan i BM-skrud? Eller ett BM-band som framför en av herr Molins skapelser? Jag tror att man kan dra de parallellerna. Du kan inte döpa en låt till Lakeside Meditation om du vill kalla din musik BM, så är reglerna. Genom Post-attributet slänger man reglerna och öppnar alla dörrar. Ibland blir det skit, ibland blir det intressant. I Ashbringers fall hittar jag både skit och intressant. På sina ställen, när allt faller på plats, är det halvt om halvt magiskt. På andra ställen faller det pladask. I öppningen Solace sitter allt på plats. Det är nog även den låten som är renast BM på skivan. Det finns stora tveksamheter på den här plattan. Och inte någon lika given hit som Ethereal Aura, som återfinns på debuten. Ashbringer får vara med på listan, men det är på nåder!