Lucka tre

Meshuggah? Nej tack. Vem fan orkar lyssna på sånt? Krallice? Är du galen? Gorguts? Nej snälla, ta inte upp dom. Pleiades dust, Gorguts senaste är antagligen helt briljant. Jag kan inte uppskatta den. Bitvis kan jag det, när de dummar ner det hela, eller snällar till det lite. Då är det asbra. Men när det blir meckigt och disharmoniskt, då tappar de mitt intresse. Jag skulle vilja kunna uppskatta det mer än vad jag gör. Det hade tillfredsställt mitt ego mycket. Total musikermusik. Men icke. Ulcerate? Jag vet att deras nya platta är bra, säkert snudd på ett mästerverk. Jag kan lyssna på flera låtar i rad innan det tar stopp. Ja, är du intresserad av meckighet så har jag här ovan räknat upp ett antal namn som du bör låna ett öra. Förutom Krallice, ingen jävel kan väl gilla dom på riktigt va?

Det finns undantag till allt, det finns alltså tekniska band även jag gillar. Nej, inte Krallice. Första gången jag hörde Black Crown Initiate så sorterade jag in dom under samma kategori som ovanstående akter. Där fick de ligga kvar tills det var dags att börja spåna på vilka band som skulle få äran att figurera i den här kalendern. Jag gav dom ett frest till. Tog deras debut, en EP vid namn Song of the crippled bull. 21 minuter lång, det blir lagom tänkte jag. Som jag kom ihåg det fanns det ändå nåt med BCI som jag gillade, annars hade jag ju helt glömt bort dem. Mycket riktigt är det progressiv death metal som vankas. Vad är skillnaden mot metal core, kanske någon undrar? Kvalitén. Metal core är billig. Man har snott det enklaste från metal och byggt resten på hardcore, en genre som per definition är billig och korkad. Progressive metal är nåt helt annat. Här har man försökt mixa Death med Pink Floyd. Det är varken billigt, korkat eller enkelt. Det kan vara omöjligt att lyssna på resultatet. Men inte i fallet BCI. Deras debut-EP är helt makalös! Det är nog den bäst realiserade... alltså, jag vet inte riktigt vad jag ska skriva här. Den är en lång låt som är uppdelad i fyra delar. Med återkommande musikaliska teman. Om du ska ge den en chans, ge den hela 21 minuterna. Säckihopknytningen mot slutet är magisk. Bitvis är det så jävla stenhårt att det är alldeles för mycket för lilla mig, men mitt uppe i allt märker jag det inte ens. Det är en del i helheten, och helheten har fått en rejäl synergiskjuts i det här fallet. Det är asbra, och det förtjänar att få åtminstone en chans av dig. Här finns lite av allt. Tänk om Between the buried and me hade varit bra? Då hade de låtit så här. Tänk om Opeth fick fnatt, och istället för att spela fjantig skit som de nu gör bara gick all in i studion? Det hade kunnat bli nåt åt det här hållet. Lite så, ungefär kanske fast ändå inte.

Vi har även The wreckage of stars som utkom 2014. Här finns totala höjdpunkter såsom A great mistake och The malignant. Riktiga topplåtar. Albumet är inte riktigt lika hårt som debuten, men fortfarande stenhårt på sina ställen. Har ännu inte hunnit lyssna in mig fullständigt här, men trenden är klar. De mjuknar. Det blir ännu tydligare på årets Selves we cannot forgive, en fullängdare på 51 minuter. Uppdelat på åtta distinkta spår. Varje spår innehåller ungefär lika mycket musik som valfri fullängdare. Det är som kroppkakor. Fett, mäktigt och svårsmält. Ju mer jag lyssnar, desto mer som tilltalar mig hittar jag. En växare, helt enkelt. Vi får se hur långt den växer. Jag har säkert lyssnat tio varv på den nu, och det finns inga svaga låtar. Men de riktiga höjdpunkterna lyser ännu med sin frånvaro. Kanske fattar jag grejen om ytterligare några varv, vilket då syns på min årsbästalista. Kanske tar det längre tid, kanske finns de helt enkelt inte där. Återigen, tiden får utvisa detta.

Det är här jag börjar bli till mig. Jag har ju öppnat upp formatet i år. Det finns spår från nya plattan jag absolut skulle kunna länka till, men varför inte ge er samma chans som jag fick. Så här är alltså Song of the crippled bull i sin helhet. Håll till fucking godo! Skulle det visa sig att detta är alldeles för hårt för din smak så kan det vara läge att ge årets platta en chans. Så kan du sen jobba dig bakåt genom skivorna istället. The matriarch från nya kan då vara en bra start, en helt fantastisk låt!