Fleshgod Apocalypse tog för sig. Tidigt 2016 var
denna ute för behöran. Ett smart grepp, då det brukar råda en faslig torka på skivsläppen det första halvåret. Och så kommer allt bra på en gång pang bom på hösten så man blir sådär överväldigad och definitivt inte hinner författa en genomtänkt årsbästalista för allt bara släpps och man bara och så bara... En tidig favorit för året var King. Nu när jag ska
till att presentera den har glöden svalnat betänkligt. Trots allt
godis på plattan så är den för lättsmält. Tuggmotståndet är
för litet. Den kommer ändå med, för jag lyssnade mycket på den i
början av året, gillade den och tycker att den är värd
uppmärksamhet. Greppet de tar på genren avant garde-döds är
hursomhelst imponerande.
När jag hörde In
honour of reason från debuten Oracles år 2009 trodde jag knappt
mina öron. Blanda rensdöds och klassisk musik? När minin Mafia
utkom året efter var det inte längre något tvivel. Vilket
sjuhelvetes ställ! De toppade nog här och på efterföljande
fullängdaren Agony som kom ut 2011. Jag blev besviken på 2013 års
Labyrinth, den kändes lite anonym och strömlinjeformad. Det är
inte problemet på årets King. Snarare så är den inte särskilt
minnesvärd bara. Formeln har fulländats, vilket gör att inget
skaver till riktigt. Tyvärr.
Jag tänker inte
tråka ut med att gå igenom albumet låt för låt. Men jag vill
nämna att det tar sig på slutet. Efter galenskapen som är Paramour
(Die Leidenschaft bringt Leiden) så toppar skivan. Avslutningen på
den är faktiskt väl värd att lyssna på. Om och om igen. Så här
är jag nu. Medans jag lyssnar tycker jag att det verkligen är
jättebra. Men efteråt kan jag inte minnas riktigt vad det är som
var så bra med det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar