Lucka 8, 2018 års musikkalender

Jag har dragit mig för att lyssna på den här skivan. Men nu har jag gjort det. Jag ångrar det inte. Det var inte alls vad jag väntade mig. Warrel Danes förra skiva var en ganska platt och fantasilös historia. Jag lyssnade på den några gånger när den kom, men sedan dess har den legat orörd. Warrel Danes nya, senaste och sista skiva har mer att ge. Ja, den blev aldrig färdig och den släpptes postymt. Det är givetvis lite sorgligt när någon går bort. Warrel Dane var aldrig min största idol direkt ändå. När hans gamla band inte fick till det riktigt, vilket var oftare än inte, så gav mig Nevermores musik inte mycket alls, förutom en känsla av uttråkning. Men när de klaffade, som på This Godless endeavour, så var de unika och ganska fantastiska. Fördelen med att plattan inte är färdig är att den hade planerats till ett dubbelalbum. Kanske fick vi här bara russinen ur kakan? Dessutom hann Warrel aldrig slipa på sångtagningarna, vilket jag tror är en bra sak. Nu låter han mer spontan och oproducerad än någonsin. En sämre sångare hade nog inte kommit undan med att få sina demoupptagningar utgivna, men på något sätt så känns det här som en fantastisk avskedsgåva snarare än ett hjärtlöst försök att suga ur de sista slantarna ur Warrels namn.

Jag vill faktiskt dra en liknelse mellan Shadow work och Bruce Dickinsons Accident of birth. Båda sångarna har lämnat sina huvudband. Båda har släppt ganska krattiga skivor. Sen går de och hittar ett gäng okända latinos, som de tillsammans med skapar något som känns väldigt rätt och hemma. För Bruce var det Roy Z som gjorde skillnaden. Det tände till på AoB, och fullbordades på The chemical wedding, som väl av alla konnässörer måste klassas som Dickinsons bästa stund? Shadow work slår inte This godless endeavour på fingrarna; dels blev den egentligen inte helt klar innan Warrel gick bort, dels överskuggas latinobandet av Jeff Loomis. För Bruces del var det spikat. Han hade med sig Maidens bästa gitarrist, Adrian Smith, samt Roy Z. När man spelar musik i Nevermores anda, som Shadow work faktiskt är, så måste man jämföra med Loomis, och det går ju inte. Bruces soloskivor kom ut när han sjöng som bäst, jag tror att även Warrel var på topp ungefär här. Dynamiken känns mer fullbordad än tidigare. 

Men man kan ändå inte tänka på vad som skulle kunna bli, om man fortsatte parallellerna. Bruce återförenades med Maiden och gjorde faktiskt ett gäng skivor som inte alls skäms för sig. Om Jeff Loomis tog sitt förnuft till fånga, hoppade av skitbandet Arch enemy och startade upp Nevermore igen så finns ingen anledning att tro att vi inte skulle kunnat få oss till livs ett gäng grymma plattor även här. Det kommer vi nu inte att få. Medan Shadow work avslutar på absolut topp med låtarna Rain och Mother is the word for God så funderar jag över det här. Som sista hälsning är Shadow work mer än bara värdig. Den är väldigt bra. Vi tar den sista låten på skivan, det känns passande som ett avslut. Tack Warrel Dane. Vila i frid!