Lucka 12, 2018 års musikkalender

Uada är inte längre en klon av Mgla. Det faktumet förtjänar inte en plats i kalendern, men det gör det faktumet att de i år har släppt Cult of a dying sun. En trevlig platta. Japp. Trevlig black metal. Puritanerna skakar på sina huvuden. Black metal ska vara kallt, hårt, omänskligt och endast för de invigda. Anti-musik. Med den måttstocken blir Ordo ad Chao med Mayhem ett grymt album. Enligt mig är det ren skit, så där har ni det. Vem vill lyssna på anti-musik och varför? Såvida man inte är tondöv förstås, för då spelar det väl knappast någon roll antar jag? Eller, ni vet den här känslan när att ”fan, nu har jag det för bra. Bäst att dra på lite musik som får mig på sämre humör.” Inte? Inte jag heller. Trevlig Black metal for the win! Därmed inte sagt att musik ska skapas av glädje. Det har jag provat, och det blev skitdåligt. Ja, dansmusik kanske går? Det har jag aldrig provat att skapa. Gissar att man inte kan vara på ett för introvert humör då. Musik bör skapas av någon som vill/kan/behöver skapa något, oavsett inspiration eller uttryckssätt.

Jag har lyssnat mycket på 60- och 70talsmusik de senaste veckorna, nu när jag har katalogiserat skivsamlingen. En del beröringspunkter finns mellan Uada och det jag lyssnat på. Mest kanske det är ljudbilden som påminner om gamla tider, men även en del av riffen verkar ha inspiration av 70-talet. Det finns även likheter mellan Uada och Tribulation, men Tribulations album kittlade mig inte det minsta, medan jag diggar Uada. Tribulation saknar drivet och klämmigheten Uada skapar. Japp, klämmigt var det. Jag skulle inte vilja gå så långt som att kalla Uadas Black metal för tandlös, men den är faktiskt ganska len i gommen. Återigen, säkert spelar produktionen in. Jag klagade igår på längden på plattan jag lyfte fram. 55 minuter är inte per automatik för långt, men då endast två av sju låtar klockar in på under sex minuter så känns det emellanåt segdraget. Snakes and Vultures skulle definitivt mått bra av en trimning.

Generellt kan jag väl säga att jag tycker att plattan blir bättre ju längre den får rulla. Jag kan se breaket i titelspåret som en slags startpunkt där jag går från att lyssna gillande till att verkligen digga skiten. Byt riktning på en låt och du fångar mitt intresse, så enkelt är det. Byt riktning på en skiva, samma sak händer. The Wanderer är nämligen något helt annat än det som hittills visats upp. Här får atmosfären bryta igenom och den kompetenta men aningen för hurtiga musiken blir intressant på ett annat sätt. Det kanske bara är upplevt, men å andra sidan är det ju det det korrekta sättet att beskriva det på. Andra halvan av skivan är mindre rockig men träffar bättre in the feels. Sphere (Imprisonment) utgör för mig plattans absoluta höjdpunkt. Snyggt, coolt, uppkäftigt och med bibehållen känsla. Vackert pojkar!

Sista låten kickar igång och jag får känslan att det är skönt att lyssna på riktig musik. Jämfört med sakerna jag har delat de senaste dagarna låter Uada klart mer som människor som spelar musik med varandra, snarare än en polerad studio-produkt. 55 minuter Uada är en aning uttröttande, men det är väl värt att stanna kvar till slutet. Jag är av den typen att jag helst lyssnar på en skiva från början till slut, men nästa gång jag blir sugen tänker jag ta bara de 4 sista låtarna på skivan. Det ger nog mersmak, inte bara mättnad, som nu.