Lucka 5, 2018 års musikkalender

Den första låten är inte så dålig. Volatile är ändå ganska klassisk Machine head. Muskelmetal med slingor lånade av Iron maiden. Det är inte det bästa de gjort, men den får mig ändå att tänka på mina första möten med bandet. Det var Dman som spelte opp ma på dom, nere i hans etta på Gustaf Adolfsgatan nån gång på 90-talet. Jag tror att de bara hade släppt sin första platta vid det laget. Burn my eyes var, och förblir, en käftsmäll. Mycket bra. Efter det gick det i rask takt utför med bandet. När 90-talet närmade sig sitt slut var bandet helt hopplöst dåligt. Nu kommer titelspåret, Catharsis. Det här är precis det MH har sysslat med sen nytändningen. En av skivans bästa låtar, helt klart.

Ok, för att återgå till ämnet. 1994 kom Burn my eyes, bandets första skiva och ett stort genombrott. Redan på the more things change... från 1997 började det gå utför. The burning Red från 1999 får betyget 37% på encyclopedia metallum, efterföljande Supercharger får 29%. Enligt mig är det ganska höga betyg. Det finns inga bra låtar på skivorna. Det var slut. Tack och adjö. Men något hände! Rob slutade göra NU-metal och gick tillbaka till ursprunget. Det tunga riffet. Och med en experimentlusta i låtuppbyggnaden som faktiskt var riktigt fräsch vid tiden så föddes Imperium, singelspåret på efterföljande skiva Through the ashes of empires (2003). Låten är en fräsch fläkt i genren, en total omvändning och faktiskt riktigt bra! Sen, 2007... The Blackening! Bästa thrashplattan sen Testaments The gathering. En av de bästa thrashplattorna någonsin. Svinbra. Efterföljande Unto the locust från 2011 är nästan precis lika bra. Om man kan bortse från den alltigenom pinsamma Who we are som avslutar skivan alltså. Faktiskt så håller även 2014 års Bloodstone & Diamonds fanan högt. Här finns några rätt kackiga låtar, men helhetsintrycket är väldigt solitt. Så vad hände sen? Jag antar att Rob spårar ur, precis som han gjorde för knappt 20 år sen.

Catharsis får 20% i snitt på samma sida. Nu finns det här ändå några hyggliga låtar. De två nämnda, Beyond the pale, Heavy lies the crown. Men California bleeding, Triple beam, Kaleidoscope, Screaming at the sun, Psychotic och tja, egentligen resten med något undantag varierar mellan bara ganska dåliga till rent bedrövliga. Att skivan är en besvikelse är en underdrift. Allvaret kan väl förstås när två av medlemmarna nu lämnat bandet. Den är en katastrof. De få ljuspunkter som finns gör att betyget kanske skulle höjas en smula ändå, Supercharger saknar ju helt och hållet något ljus. Men situationen är en annan nu än vad den var då. MH hade bara släppt en bra skiva och sen direkt gått vilse. Nu har de släppt ett gäng bra skivor, följaktligen fanns förhoppningen att Catharsis skulle hålla måttet. Men. Cat arses suger hårdast av alla skivorna som jag hade förhoppningar om i år. Bara därför får den vara med här i kalendern.

Det här kan säkert tilltala såna som gillar Five Finger Death Punch. Bara en sån sak.