Lucka 23, 2018 års musikkalender

All hail the mighty Mollusca!

Varje år hittar jag alltid något som får mig på fall. Något jag inte visste fanns. Något som, åtminstone för mig känns nytt men ändå självklart. En typ av musik som är så gjuten att den känns som om den alltid funnits där, även om den är ny. Slugdge kan nog kallas för progressiv melodiös death metal med inslag av såväl sludge, heavy metal och black metal. Här finns ganska mycket av allt, inslaget i ett mycket välljudande paket. Visst hör man spår av Gojira. Mastodon, tidigare Opeth, Devin Townsend och dödsmetallens elit. Här finns spår av mycket, om man börjar nagelfara verket. Men det är eget nog, och rakt igenom hela den välskrivna går ett driv som är omöjligt att värja sig mot. Det var tidigt i år som den här plattan vände uppochner på min värld. Någon gång i Mars dök den upp på Spotify, någon vecka senare i fysiskt format tillsammans med gruppens tidigare fullängdare i en trippelbox. Japp, jag var såld. Medans jag satt i jobbsökartagen rullade Slugdge på. Deras första skiva är helt umbärligt. 2013 års Born of slime lämnar inga bestående intryck alls på mig. På 2014 års Gastronomicon börjar det röra på sig lite, och 2015 års Dim & Slimeridden Kingdoms är en riktigt bra platta. Höjderna på den tangerar standarden på Esoteric Malacology, deras första ”riktiga” platta och årets bästa skiva. För även om det kommit skivor på slutet som nog kan utmana om titeln årets släpp så är det ingen av dem som grabbat tag i mig på samma sätt.

Till skillnad mot deras tidigare alster så finns här ingen dödtid. De åtta låtarna har alla styrkor.

Inledande War squids är så mycket metal att man blir golvad. Ett jävla riffande, trummande och grymtande. Crop Killer hoppar igång med något som Atheist kunde gjort i början på 90-talet, men i uppdaterad form. Här kommer även en annan sida av sångaren fram. När dödsmetallen tar över så finns förutom det redan nämnda drivet så många detaljer att hålla ordning på att man inte riktigt vet vart man ska sätta örat. Jag lyssnar på skivan medan jag skriver här, och inser att jag har svårt att hålla ordning på mig. Den ena passagen kommer efter den andra, något som tar en kovändning på låten och skickar iväg den vinkelrätt mot en annan genre. Vanligtvis har band som inte bestämt sig för vad de vill göra problem med att det spretar så mycket. Man får intrycket av att någon borde sagt åt dom på skarpen att sålla bort det överflödiga och behålla kärnan. Jag får inte det intrycket av Slugdge. Keep it coming! Introt till The spectral burrows är nog hela skivans absoluta höjdpunkt. Gåshuden reser sig. Den lågmält mässande sången borde inte fungera till fräsig metal, men kom igen. Hur kan det göras bättre? Här är låtstrukturen mer konventionell, vilket för omväxlings skull känns som rätt väg att gå. Ja, det är nog den mest lättsmälta låten på skivan. Slave Goo world är, precis som War squids väldigt mycket metal. Hela skivan är väldigt mycket metal.

På samma sätt som tidigare nämnda Deceased så svämmar låtarna över av svinbra riff. Det är så mycket metal att man känner sig som ett litet gossebarn som snubblat in på sin första hårdrocksspelning. Deceased är en instutition, de har låtit på sitt sätt i 25 år. Slugdge är hungrigare och har inte svårt för att utforska ny mark, samtidigt som de är metal så in i helvete. Halvvägs in i Slave goo world uppnås det sorts vansinne som i sällan skådade fall leder till något jäkligt häftigt. Det påminner om början på The dawn of a new age med Satyricon. Refrängen påminner om Anaal Nathrakhs snällare stunder. Men mest är det jävligt mycket metal hela tiden. Transilvanian Fungus. Tillsammans med Slave goo world så utgör den skivans svagaste stund. Här är det en aning anonymt. Hitkänslan är inte riktigt på plats och det blir lite för mycket riff-fest som inte riktigt leder någonstans. Refrängen är dock fantastisk. Breaket är ännu bättre. Halvvägs in omvärderar jag låten till en riktig höjdpunkt, kanske är det bara början på den som inte faller mig i smaken riktigt.

Putrid fairytale var första smakprovet från skivan, och min första kontakt med bandet. Jag kan väl inte säga att det var fall pladask direkt. Men låten var helt klart intressant nog att jag kollade upp skivan när den kom. Så jag lyssnade igenom den. Sen gjorde jag det en gång till. Jag tror att jag lyssnade igenom skivan 5 varv den första dagen. Den andra dagen fortsatte i samma stil. Putrid fairytale har lite av allt och är en av många höjdpunkter på plattan. Avslutningen på låten är en av de största faktiskt.

Salt thrower lugnar ner saker och ting avsevärt. Den segar sig fram över något jag vanligtvis inte uppskattar; nämligen halvkackiga körer. Jag köper det här, eftersom det passar formatet. Det ger känsla. Låten ökar farten med tiden. Den är en av de mest krossande på hela skivan. Kvar har vi bara avslutningen. En given höjdpunkt, och vissa dagar bäst på skivan. Limo vincit omnia, vilket är latin för slime conquers all. Den mest BM-vibbiga låten på skivan. Atmosfären är det som gör det. Herregud vilket totalt äg från början till slut. Hur headbangar man med gåshud? För egen del ser jag gärna mer av detta från Slugdge. Ett större fokus på atmosfär. Djupet i en sån här låt får dussinband som Necrophobic att framstå som fjuniga fritidsgårdsdödsare. Mästarna i genren Sulphur Aeon kommer inte upp till de här höjderna, även om de inte är så långt efter ibland. Nej jag säger då det. Medan skivan rullar mot sitt slut. Den metallskalle som inte har den här skivan högt uppe på sin årsbästalista har inte fattad någonting om... någonting. Stackars sate. Det är såhär det ska låta!

Kvar på min kalender har jag nu bara min tio-i-topp. Den kommer imorgon.