De säger att gammal kärlek aldrig rostar – jag håller med om det. När jag för några år sedan av
en händelse sökte efter Mourning sign på nätet såg jag att de
hade släppt en låt. Det var överraskande, om något. Bandet
existerade mellan 1992 och 1996. På den tiden släppte de en demo,
en EP och två fullängdare. Min kärlek började med låten Redeem
på EP:n. Jag tror faktiskt att jag måste länka den här, då den
finns på tuben. För att vara 1993 så känns den fortfarande
blytung, fräsch och äventyrlig. Om någon som läser det här
sitter och trycker på ett ex av Alienor så är jag spekulant!
Jag var vid tiden då första
fullängdaren kom ut inte i ett grymt bra läge rent ekonomiskt. Jag
fulade till mig en kassettkopia på Mourning Sign från 1995 på
något sätt. Tape-trading hette det ja, inte fulade. Den här plattan passar mig mindre bra. Jag gillar inte
ljudbilden och jag gillar inte inblandningen av hardcore-elementen.
Men några av låtarna står sig. Det handlar ju i slutänden om
låtarna och inget annat. Är en låt bra nog kan man bortse från
ljud, framförande och mycket annat på köpet. Låten En to Pan föll
jag pladask för och jag har nog fortfarande inte hämtat mig. Den är
helt enkelt riktigt svingrym. Jag kan inte lyssna på den utan att få
ett stort leende på läpparna. Bandets trummis utmärker sig också.
Jag tycker han är helt grym. Fillet vid 2:39 går ner som en av de
bästa stunderna i svensk death metals historia. Låten bör också
få en plats där.
Uppföljaren Multiverse finns på
Spotify, så den länkar jag inte till. Det här är bandets farväl.
Det är spretigt, lekfullt, uppkäftigt och en ”aning” knäppt.
Varje låt är unik. Alla är inte bra, men alla har något i sig som
gör det värt att lyssna. När de, precis efter att ha lekt Faith no
more i Neerg, ger sig i kast med groove metal i avslutningen New life
så vet man inte åt vilket håll man ska vända öronen. Men sen
kommer vändningen, och... ja jag ska inte spoila något. Det är
värt att kolla upp, om man gillar sånt.
Hallstahammars Mourning sign var väl
inte kanske en väl förborgad hemlighet eller så, men de rönte
inte så stora framgångar. När allt skulle låta som Entombeds senaste så passade de inte in. För egen del så har jag väl aldrig varit förvånad över att jag är den enda i min utökade bekantskapskrets som hyllat bandet. De är så pass aviga att det inte är så konstigt. Jag ställer dem gärna
sida vid sida med Edge of Sanity. EoS drog inte iväg lika mycket med
sin musik, men tendenserna finns där.
I morse så studsade jag ur sängen,
satte på kaffet och började så att lyssna på uppföljaren jag
väntat på i 22 år. Contra Mundum, släppt 20 december 2018. Det är
idag, dummy! Som ni förstår av texten ovan så är det svårt att
ha några förväntningar på skivan. Vad som helst kan hända, när
som helst. Men ser man på, gubbarna har blivit äldre. Låtarna
hänger ihop på ett bättre sätt än förr. Det jag reflekterar
över vilken jävla bra gitarrist Kari är. Jag saknar Peppes
lekfulla trumspel. Låtarna hänger ihop bättre än på Multiverse,
utan att för den delen vara förutsägbara eller tråkiga. Vi
serveras death metal. Här finns nog mer power metal-influenser än
förut, det är nog mest för att melodierna tillåts glänsa
emellanåt. Sex av de tio låtarna har jag faktiskt kunnat lyssna på
innan idag, så därför känns det här inte som något jag bara
stressar över ändå. De har dock bearbetats lite från sina
tidigare demoaktiga inspelningar, allt till det bättre. Tyvärr är
ljudet en aning murrigt på skivan, men den är ju egenproducerad, så
för höga krav kan man inte ha. Nej, vi ska vara jävligt glada att
Mourning sign bestämde sig för att släppa ett nytt album. Om jag
ska rannsaka mig själv så är det inte helt oumbärligt. Men det är
fortfarande kul, spännande och eget.
Jag hoppas att bandet röner lite
framgång med Contra mundum. De är verkligen värda det. Mourning
sign har väl aldrig varit bandet på allas läppar. De har varit
förpassade till glömskan länge nu. De förtjänar uppmärksamhet
med det här albumet. De har kastat bort det allra galnaste i sina
låtar och koncentrerat sig på att skriva progressiv dödsmetall som
slår hårt och smeker ömt med sina melodier. Så lyssna på den! Ge
dem din uppmärksamhet och lite beröm. Ge dem ett tillfälle att
anordna någon spelning, eller boka in dem på ett spelställe. Jag
kommer i alla fall. Jag kan inte garantera utsålt, men jag får väl
röja och njuta för fler i såna fall.
Jag har bara lyssnat igenom plattan i
sin helhet en gång. Fler blir det. Den håller hela vägen. Är det
något som inte passar mig perfekt, så är det väl att det blir en
aning för många solon på vägen. Det är en detalj. Annars bjuder
varje låt något som tilltalar mig. Den kommer att ligga på min
årsbästalista, det är ett som är klart. Vackert jobbat där i
Hallstahammar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar