Lucka 18, 2018 års musikkalender

Här är den då till slut. Uppföljaren till Mews succéplatta Frengers, släppt 2003. I 15 långa år har vi fått vänta på den. Mest uppenbart är släktskapet på första låten ut, We are thin air. Men inspirationen slår igenom på hela skivan. Medan Frengers är lite mer sockersöt än AOADC så blandar VOLA in mer moll i sina låtar. Annars kunde det faktiskt ha varit samma band. Jag för min del upptäckte VOLA när de agerade förband åt Katatonia för ett par år sen. Jag köpte deras då enda skiva Inmazes som jag håller väldigt högt. Jag stör mig ibland på de lite för högt mixade, chuggande gitarrerna. Men låtarna! Ouch, så bra! Produktionen på AOADC tycker jag passar bandet bättre. Sångarens röst kommer fram bättre här, i all sin härlighet och lyster. Ja, karln kan sjunga. Låtarna då? Ja, A-sidan på plattan är den starkaste A-sidan på någon platta släppt i år. Det är på B-sidan det faller. Inte långt, den är inte på långa vägar dålig, det är bara det att den inte når upp till samma nivå. Alla låtarna på A-sidan har sin egen unika känsla, med Ruby pool som det klart svagaste kortet, och jag gissar att det är därför många recensenter tycker att skivan känns splittrad. Skitsnack, såklart. De är helt på det klara med vad de vill göra. De har ändå hållit på sedan Frengers kom ut. Ingen av låtarna på skivan känns malplacerad. Det är självklart att det är VOLA som spelar här. Det är bara det att allt på A-sidan är så förbannat bra att skivan toppar för tidigt. Det är petigt kanske, men jag tycker man borde sparat på krutet lite. Sparat Alien shivers till slutet av skivan. Satt det lite tandlösa titelspåret eller den aningen anonyma Still på A-sidan, för balans. Förutom Ruby pool, som bara är bra, så är de övriga 4 låtarna på A-sidan totala hitlåtar. We are thin air hade lätt platsat på Frengers, när jag vant mig vid synthslingan på Ghosts så lyser den klart, Smartfriend är svintung, meckig och fantastisk vacker och Alien Shivers är en rak, smäktande tokhit. Sen vänder vi på plattan, och vad hittar vi väl där?

Vertigo är väldigt vacker. Men det är lite ofint att sno filmmusiken från filmen Interstellar, lägga sång på den och kalla den för sin egen. Det tar bort glansen en aning. Still är, som jag tidigare skrev, en bra låt (det finns inga dåliga låtar på den här skivan), men jag saknar det lilla extra som får en låt att växa det sista. Alla elementen är där, men det lyfter aldrig riktigt. Titelspåret följer efter. Kan man kalla en låt för introvert? Jag vet inte. Jag vet att det här är en väldigt bra låt. Men jag vet också att det som ska vara en käftsmäll i låten mer blir som en klapp på kinden. För första gången på skivan ifrågasätter jag här produktionen. Kontrasterna uteblir. Å andra sidan så finns de på låten Smartfriend, så jag måste nog ändra mig till att det inte snyggats till lika effektivt här. Whaler kommer härnäst. Det här är det det tyngsta bandet har gjort. Här hörs snarare släktskapen med metalgenren och band som Katatonia och Opeth. Breaket påminner mig väldigt mycket om Forever and ever med Finspångs stolthet (efter Edge of Sanity) Nightingale. Men att på det här sättet väva samman skör sång med tung dissonant musik är få förunnat. Att det är en av de bästa låtarna på skivan är det inget snack om. Att den borde ha fått avsluta skivan tycker jag också står klart. Green screen mother är en väldigt fin avslutning, inget snack, men den känns lite felplacerad. Jag skulle nog vilja se den på en annan placering. Jag gör så här. Jag skriver ner i vilken ordning låtarna skulle ha kommit, VOLA, ni gör en re-release och jag tar lite royalty. Ok? Då så:

Applause of a distant crowd, re-release:

A1: We are thin air

A2: Ghosts

A3: Applause of a distant crowd

A4: Smartfriend

A5: Vertigo

B1: Alien Shivers

B2: Ruby pool

B3: Still

B4: Green screen mother (fading into)

B5: Whaler (extended outro)

För den lata, varsågod: https://open.spotify.com/user/gs8tot63z3fznw675gix1z3nd/playlist/6W0ctuPIwlycm92ggdOv24?si=YNpdg1R7SaS3dR3nwl8Ntw

Det är inte ofta det händer att jag tycker bättre om en skiva om jag bara får kasta om låtordningen, men för mig så gör det faktiskt en ganska stor skillnad på Applause of a distant crowd. Testa själva och bedöm om jag har rätt eller fel. Jag vet, det här med fading into, extended osv är ju svårt att tänka sig, men för mig så är det givet att det är så det skulle ha gjorts. Så domen: Som skivan är nu, topp 3 2018. I min version, vinnaren.

För den ännu latare, varsågod: