Jag var och
tittade på At the Gates för första gången nån gång för 10 år
sedan. Lyckan var stor, jag var nämligen övertygad om att bandet
återförenats för bara en handfull spelningar. De var själva öppna
med att det inte skulle bli något nytt material inspelat. De ville
inte förstöra sitt arv. Nu, 10 år senare, är vi två plattor in i
återföreningen. Har de förstört sitt arv nu? Nej, det tycker jag
inte. At war with reality framstår mer och mer som gruppens bästa
skiva genom tiderna. I år då? Mörkret har sänkt sig över At the
gates. Glad i hågen skulle jag till att spisa bandets nya giv, men
glädjen kom av sig. Timingen som fanns på AWWR saknas här. Den
plattan hade lite av allt. Nickar mot det gamla, öppningar mot det
nya, riff att dö för och som en röd tråd genom det hela; en
fingerspetskänsla att i varje givet ögonblick göra det rätta med
låtarna. To drink from the night itself kändes vid första
genomlyssningen som en väldigt platt skiva i jämförelse. Sen kom
jag på mig själv. Jag har ju alltid gillat allt bandet släppt. Men
ärligt talat, gillade jag The red in the sky is ours vid första
genomlyssningen? Det är svårt att i backspegeln minnas detta, men
svaret borde vara ett ganska glasklart nej. Den och efterföljande
With fear I kiss the burning darkness är så indirekta som
göteborgsljudande plattor kan bli. Jag har helt enkelt vant mig att
At the gates gör lättillgängliga plattor, då de senaste har varit
just det. Det är den röda tråden jag nyss skrev om, att få till
det så att man direkt fattar grejen. Av någon anledning så saknas
den ganska genomgående på TTFTNI. Inte överallt. Titelspåret är
precis en sådan hit som det kryllade av på Slaughter of the soul.
Det finns fler låtar på skivan som låter SOTS, men de är ändå i
minoritet. Nej, den här gången har ATG sänkt tempot, släppt in
mörkret och blivit mer introverta. Därför kan plattan kännas
platt och livlös till en början. Strölyssnar man så finns det
inte mycket som pockar på ens uppmärksamhet. Det är vid ett mer
intimt umgänge den visar upp sina rätta färger. Den här upplagan
av ATG kräver din uppmärksamhet på ett annat sätt. Så ja, från
att vid början ha blivit besviken så är jag nu ett fullnöjt fan.
Det finns mörka moln på horisonten,
förutom just kompositionerna. Anders har hoppat av igen. Sist det
hände lade bandet ner. Nu har de plockat in en ersättare och tuffar
på. Hur mycket av Anders Björler finns på TTFTNI? Hur mycket
kommer han att saknas? Jag gissar att vi kommer att få en ny
inriktning i ljudet, och gissningsvis är årets platta starten på
det. Det som skadat bandet mest måste väl ändå vara Alfs avhopp.
ATG var unika med honom vid rodret. De var unika även utan honom,
men då bara för att de var först. Få är banden som efterapat
bandets två första fullängdare, många är de som inspirerats av
Slaughter of the soul. Alfs avhopp gjorde dock att bandet fick det
genomslag de fick, iom att folk i allmänhet kunde börja headbanga i
takt till musiken. Men själen gick ändå till viss del förlorad. I
den bästa av världar gör Anders avhopp att bandet sneglar tillbaka
mot sina rötter. Jag har svårt att tro att det händer, men hur
spännande vore det inte med ett ATG som verkligen gick tillbaka till
rötterna?
A stare bound in stars, Palace of
lepers och Daggers of black haze följer det inledande titelspåret.
Det var här jag i början direkt tappade tråden, men nu har
låtarnas personlighet framträtt och jag ser dem som jäkligt
starka. The Chasm överraskar med sin punkighet. Å andra sidan
överraskar den samtidigt med sin black metal-doftande refräng.
TTFTNI når inte lika högt som AWWR, men särskilt långt efter är
den inte. Och jag stör mig lite på att det som borde vara den
magnifika avslutningen (på förra plattan hette den The night
eternal) inte når hela vägen upp. Det hela känns lite snöpligt.
Tillsammans med den aningen sega The colours of the beast så är det
nog de enda besvikelserna på plattan.
Se här. The red in this video is ours.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar