När var det inte roligt längre? Jag
trodde att poängen med Bloodbath var att ha roligt. Tounge in cheek,
som de engelskspråkiga kallar det. Med glimten i ögat. Så var det
Bloodbath jag älskade för ett drygt decennium sedan. Så vännerna
satt och ölade tillsammans, när de kläckte idén att starta ett
old school death metalband. Vi har alla gjort det, men till skillnad
från de flesta så gick vi inte bara de åtta stegen eller så in
till proffsstudion och spelade in direkt. Så Bloodbath föddes, och
allt var gott. Lekfulla dödsdängor som är så roliga att lyssna på
att man bara faller pladask. Minin är finfin, den första plattan
likaså, men allt faller på plats på uppföljaren Nightmares made
flesh från 2004. Den här plattan har allt en bra dödsplatta ska
ha, den kvalar därmed in på en topplats genom historien. Dan Swanös
melodisinne och hitmakarkänsla, Martin Axenrots fenomenala trumspel
och Peter Tägtgrens fläckfria sånginsats. Det är den här plattan
jag mäter alla andra Bloodbathplattor mot, och ingen har hittills
rubbat den. Till nästa platta har Dan lämnat bandet, vilket gör
den lite mindre hittig, men fortfarande en riktigt bra platta. På
nästa platta hittar vi Nick Holmes från Paradise lost på sång.
Det var, när det begav sig, oerhört coolt. Spelningen jag
bevittnade på Wacken var dock lite av en besvikelse. Holmes såg
inte ut att ha särskilt roligt på scenen. Nu när nya plattan är
ute verkar ingen ha riktigt roligt längre. Det är kompetent, det är
hårt och välgjort. Men... var är hitsen? Var är inlevelsen?
Holmes grymtande saknar tryck och mening. Ingen insats sticker ut.
Jag har lyssnat på plattor bara för att höra Axenrot spela
trummor, här tänker jag inte ens på att han medverkar. De har en
ny gitarrist. So what?
Bloodbath gör nuförtiden mörk death
metal med viss black metal-känsla. Det är inte på långa vägar
dåligt, men det är inget som får det att spritta i benen på mig.
Så var det när bandet var på topp. Man ville svinga till med näven
i refrängen. Hoppa runt i ring och bröla. Headbanga. Nu sitter jag
här i soffan och försöker få upp pulsen en smula, men ingen
respons. Bloodbath har gått och blivit seriösa. Det är inte en bra
sak. Tyvärr. De är nu ungefär lika roliga att lyssna på som
Demonical.
Det finns andra akter som tar det extra
seriöst, och 1914 faller under den kategorin. Vad nu? Ja,
helomvändning. Ursäkta. Det är alltså så här en slipsten ska
dras. Det ska vara mörk death metal med viss black-känsla. Visst
kan man kanske hitta lite sludge-känsla också, men vad vet jag.
Huvudsaken är att det spritter i benen på mig. När det går undan,
som i Arrival. The Meuse-Argonne så spritter det i benen. När det
sakta tuggar på, som i A7V Mephisto så rycker det i dom. Ett udda
cover-val dyker upp. The Expoliteds Beat the bastards. De gör den
bra faktiskt! Den känns inte malplacerad. Jag har väl nämnt att
jag tycker att Hypocrisy gjort världens bästa dödsballader? Nu har
de en utmanare. Det är svårt att inte rakt upp och ner utnämna den
avslutande The hundred days offensive till årets låt. Jag gör det
inte, då jag är nykär i den fortfarande. Men den kommer att spelas
många gånger här nere på slätten. Jag gav inte den här skivan chansen förrän förra veckan, så allt är nytt och spännande än så länge.
Första låten är svinbra och den
sista är ännu bättre. Mitten då? Ja, ni får ursäkta mig här,
men jag har inte hunnit lyssna mer än en handfull snurr på plattan,
så jag har svårt att bedöma den i sin helhet. Emellanåt blir det
lite segt. Man är kanske lite för frikostig med samplingarna. De är
från Ukraina! Det tycker jag är coolt. Ett band från forna Sovjet
som inte har vargar i videorna, högervridna politiska åsikter osv.
Det är också coolt. Som har en svinbra produktion! Så här bra kan
jag knappt påminna mig om när en bas lät på en dödsplatta
senast. Det är ju inte Saltrubbed eyes-bra, men inget är Saltrubbed
eyes-bra.
Det är så här bra som jag hade
förhoppningen om att Hail of bullets skulle vara, när de
annonserade sin födelse för 10 år sedan. Sedan visade det sig att
de lät väldigt trötta. Kanske blir konceptet uttjatat vad det
lider, men än så länge känns 1914 överraskande vitala. Jag har
debutplattan Eschatology of War från 2015 att lyssna in mig på
också, det blir mumma!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar