Lucka 2, 2018 års musikkalender

Shining vs. Shining

Här kan det bli rörigt. Det är inte mitt fel. När ett av banden lägger ner, eller byter namn, så reds det ut. There can be only one!

Dödsmatch. Ska Shining lyckas peta ner Shining från tronen, och bli det nya top of the mind-bandet när någon säger Shining? Eller ska Shining sitta kvar orubbat? För så här är det. Shining har i år släppt ett album som inte når hela vägen fram. Svart ostoppbar eld är en bra öppnare. Gyllene portarnas bro är skivans höjdpunkt. Den korkade Jag är din fiende är gungig. Hur ofta kan man säga att något som nog kan klassas som black metal svänger? Typ aldrig. Vi är nu halvvägs in i skivan, extraspåren räknas inte eftersom de är svindåliga. Fjärde låten, Han som lurar inom, är förvisso inte oäven. Men här uppnås aldrig wow-nivån jag har kommit att förvänta mig av Kvarforth med manskap. Hade låten varit 3 minuter kortare hade jag inte opponerat mig. Sedan kommer pianotrudelutten och så avslutas det med den väldigt tungrodda Mot aokigahara. Slutet på skivan håller inte måttet, helt enkelt. Jag tycker att bandet hållit en förbluffande hög nivå de senaste 10 åren. Allt sedan de hittade formeln allt nu görs efter. Och ljudbilden är faktiskt helt fantastisk. Jag har aldrig varit ett fan av rutten produktion, och det är en fröjd att lyssna på Shining för att det är väldigt välproducerat.

Så till Shining. Det här bandet får mig en aning brydd. Vad vill de? Hjärnan hänger inte riktigt med. Jag ska förklara. Första intrycket är att ett smörigt hair metal band fått för sig att modernisera sin musik. För att göra detta så kikar de på vad svenska Pain och finländska Nightwish har pysslat med, och försöker få ihop något eget av det. Sångaren vill vara lite tuffare och snällar till det LOK gjorde. Ett par låtar in har de, likt Pain, anlitat Max Martin. Videospåret här ovan tycker jag innehåller både Volbeat och Muse. Och så fortsätter det. Det är emellanåt smått vämjeligt, emellanåt rätt jävla fränt, emellanåt smaklöst smörigt och i allmänhet ganska spretigt. Något det inte är är tråkigt. Det finns talang här, det står klart. På förra skivan fanns ett par skyhöga toppar och ett helt gäng mellanlåtar som varken gjorde mig varm eller kall. Här på nya sitter känslorna mer utanpå. Antingen gillar jag det, eller så avskyr jag det. Singeln Animals faller under den senare kategorin. Det här är tamigfan en av årets sämsta låtar som gjorts av ett band som faktiskt har något att komma med. Landsmännen In vain är där och nosar med sitt extraspår Ghost bath, men den här tar priset. Videospåret här ovan är inte lika illa, men det är ändå ganska osmakligt. Men plattan rullar vidare och här finns både ups and downs. Medan man med Shining vet nästan exakt vad man kommer att få, så håller Shining mig på halster.

Trots namnen så står de här banden väldigt långt från varandra. Shining gör så pass bra musik att de måste få vara med på min kalender, trots att de nu släppt samma skiva om och om igen i tio års tid. Det finns ett annat band med samma förfarande som varit en stapelvara på mina årsbästalistor de senaste 15 åren, men som i år missar den helt. Anaal Nathrakh heter de, och deras alster är helt enkelt för oinspirerat för att nå upp. Bättre lycka om två år. Shining sitter kvar på tronen, men Shining närmar sig faktiskt en hel del med Animals. Just för att de vågar experimentera lite med sin musik.