Kanske måste
jag köpa den här skivan? Idag helst. Dels är den ju jävligt bra,
dels... Ja jag fick fnatt och lade upp min musiksamling på discogs.
Dels för att få en bättre översikt, dels för att jag ska kunna
försäkra den. Jag och min bror ärvde 305 skivor av farsan.
Tillsammans med mina egna skivor är de värda i genomsnitt 72 444
kronor och 51 öre. Mest värde är det i de gamla Beatlesskivorna och... en del gammalt mer eller mindre obskyrt jag köpte på mig på 90-talet. Vem kunde veta det? Till antalet blir det allt som allt... 599
skivor. Jag kan ju inte ha det så! Alltså, mot staden, i detta
fallet Motala för införskaffande av putsbruk och en styck skiva,
vilken som går bra. Men innan dess ska jag frukostera, mata
fåglarna, plantera gräs till katten, tvaga mig och snofsa till mig.
Och just det, skriva om skivan med det kittlande namnet Phanerozoic
1: Paleozoic. Artist The Ocean.
The Ocean låter ganska mycket som Cult
of Luna. De är inte lika långsamma, de är mer melodiösa och de
lyckas få musiken att svänga på ett sätt som COL säkert inte ens
tanken på att försöka få till. De har funnits med på min radar
sedan 2007, då jag kollade in deras släpp Precambrian. De har sedan
dess enligt mig gjort helt klart stabil musik, men jag har inte
riktigt sugits in på det sätt jag gör när det dyker upp något jag
till fullo uppskattar. Deras förra platta Pelagial kom ut 2013 och
hyllas universellt som bandets bästa. Den gick mig ganska obemärkt
förbi. Det har visst ändrats. Är Pelagial lika bra som årets
släpp? Jag kanske måste ge mig in och stångas mot den några varv
till för att undersöka om jag tycker det. För med årets platta
var det precis som vanligt. ”Fan, det här låter bra, men nu
tappade jag visst intresset och zzz.” Men bara för att Jonas
Renkse från Katatonia, en av nutidens bästa sångare, gästsjunger
på femte låten så väcktes mitt intresse igen. Smart gjort!
Jag har sedan dess låtit skivan rulla
säkert 10 gånger, vilket gör att jag inte riktigt känner mig redo
för den här texten. Det tar längre tid än så för mig att
verkligen smälta en skiva. När jag pysslade med musik som mest så
sönderanalyserade jag allt jag hörde så pass att jag inte kunde
njuta av musiken alls. Det är något jag verkligen inte vill göra.
Om jag erbjuds en upplevelse, må det vara i bokform, film eller
musik så vill jag lämna skarpa analyser i dörren. Det är känslan
jag vill åt, och att bryta ner en så abstrakt sak som en känsla
förminskar den förstås. Det handlar om synergieffekter. Man blir
invaggad i upplevelsen, och snart börjar den, obemärkt till en
början förstärkas. Sen är snöbollen i rullning. Endorfinpåslag, ytterligare förstärkning och en positiv spiral. Jag har många gånger skrivit om att vara i
zonen i discgolf, vilket faktiskt kan översättas även till musik.
Så fort jag börjar tänka på att jag är det så bryts
förtrollningen.
Nå, The Ocean försätter mig i det
tillståndet den här gången. För första gången, kan tilläggas. Numer kan jag inte riktigt peka på
vilken låt jag gillar bäst. I början var det förstås den med
Renkses gästspel. Sen var det öppningen. Sen avslutningsspåret. Nu
känns alla låtar typ lika starka och det är bara att följa med
hela vägen in i kaklet. P1P är sån här skiva som tar åtskilliga
lyssningar för att verkligen sätta sig in i. Jag tror att den
kommer att fortsätta växa på mig, då den faktiskt verkar vara
nästan helt felfri.
Jag brukar alltid tycka att banden
väljer fel låtar att göra videos till. Men här tycker jag att de
valt helt rätt. Fast jag vill helst inte vara utan introt till
låten. Nåja, man kan inte få allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar