Jag tycker inte särskilt mycket om att
resa. Stresspåslaget tillsammans med halvtaskigt käk, osköna
sängar och språkförbistring gör att jag hellre stannar hemma.
Däremot tillbringar jag alldeles för mycket tid stirrandes på
kartor medan tankarna vandrar. Det hör inte hit. Om jag skulle resa
så är det för naturupplevelsens skull. Typ Nya Zeeland eller så.
Det får gärna vara varmt, men inte för varmt. Vilt, men inte för
oländigt. Öde, men med en pizzeria runt hörnet. Hamferð får mig
att vilja resa till Färöarna. Där är detblåsigt, blött, kallt
och grått och antagligen skulle jag inte trivas alls. Men med
Támsins likam i lurarna tror jag ändå att jag skulle få en
oförglömlig upplevelse!
Att inte lämna någon sten orubbad.
Det tror jag är en kort sammanfattning av den här skivan. Den
förefaller mig vara oerhört genomtänkt och genomarbetad. Jag ser
framför mig sångaren Jón Aldará smyga sig framåthukad, för att
undkomma regnet, mot studion. Det är kulet, blåsigt och jävligt.
Den slitna grovsärken är redan dyngsur, men så är det på
Färöarna. Enda sättet att ta sig ur regnet är att sätta sig i
studion och fila på skivan. Jag gissar att de har en egen studio,
eller så är det så få artister verksamma på öarna att de ändå
har all tid i världen på sig att fila på sina verk. Att karln kan
sjunga, det är ett som är givet. När han tog över sången i
Finländska Barren earth så slog det verkligen gnistor om bandet.
Tyvärr släppte de ett riktigt blekt och konstigt album i år, så
det tänker jag inte skriva mer om. Sången räddar det inte. Hamferð
sätter sången i centrum, men den har gott sällskap. Det mullras
och köras friskt här bakom. Det tar tid. Är man ouppmärksam så
tenderar skivan att mista konturerna och bli till ett bakgrundssorl.
Höjer man volymen och låter sig fångas så finns inget att anmärka
på. Om man ska kalla Hamferð för doom metal, så bör man tillägga
att det är den mest välbalanserade och lättillgängliga formen jag
hittills har hört. Det utan att förlora allvaret eller tyngden.
Skivan är inte heller alldeles för lång, vilket oftast är fallet
inom genren.
Studera videon. Det är inte glättigt
direkt. Det är inte ”tja publiken, mår ni bra?”. Man slipper
alla former av att det ska krystas fram någon sorts gemenskap.
Vänstra sidan skrik. Och nu högra sidan. Nej nej. Jag förutsätter
att man på en hel konsert slipper även dumheter som solon och dumma
mellansnack. Hamferð har skrivit sin musik. Nu framför de den, så
nära originalet som möjligt. Det är ett grepp jag applåderar.
Igår satte jag mig för att för första gången lyssna på en
hyllad liveplatta, Made in Japan med Deep purple. Jag tröttnade
halvvägs. Dessa oändliga solon, dessa utdragningar av låtar som
aldrig leder någonstans. Usch. Vad får ett band att tro att det de
improviserar fram live ger en bättre upplevelse än det de minutiöst
(nåja, i alla fall i Hamferðs fall) arbetat fram i studion? Jag vet
inte. Å andra sidan uppskattar jag inte publiksporter som fotboll
och hockey heller, så jag fattar väl inte det där med
gruppkänslan. Det finns andra känslor. Som åskådare och åhörare
så uppskattar jag Hamferðs allvar framför det tillspexade. De
framför låten som den är skriven och låter publiken göra som de
vill. Vad som börjar lite släpigt trollbinder åtminstone mig
ganska snart. Utan störande effektsökeri så tillåter det mig att
dyka djupare och njuta bättre. Enda skillnaden mot att lyssna på
skivan är att man får se att bandet själva verkligen dyker ner i
sin skapelse. Det känns stort, tycker jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar