Jag håller
på att lägga in min skivsamling på discogs.com. Det är ett
skapligt digert arbete. Jag är drygt halvfärdig med vinylerna nu,
antalet ligger hittills på 218, medianvärdet på samlingen på 40
papp. Jag (och bror min då) ärvde farsans samling, så nu tänkte
jag försäkra den för framtiden. Det som är lite oväntat, och
roligt i det hela, är att mina egna LP-skivor i allmänhet är mer
dyrbara än farsans. Det hade jag ingen aning om! Det är lite skoj
att försöka utröna vilken pressning man håller i handen, då det
finns massor med olika pressningar av gamla plattor. Emellanåt ett
detektivarbete, då det är etsningen i runouten som avgör. Roligt
men tidsödande. Krångligast är det med nyutgåvor där man typ
försöker mörka det. Bandet jag tänkte presentera idag är
skyldiga till nyutgåvor, namnbyten, nerläggning, återuppstart med
andra medlemmar, nyinspelningar av gamla plattor etc. Det får man
väl förlåta dem för, då de rosat mitt år med en så pass bra
platta!
Can't you see that death has fucked me?
Fram tills nyss trodde jag att Johan gormade det i inledningen av The
poison från 1999. Tydligen är texten en smula annorlunda, men det
lämnar jag åt den nyfikne att kolla upp. Egentligen började min
fling med The Crown tidigare än så. 1995 var de med på samlingen
Noize pollution 3, som Macke black tjackade. Här fanns mycket att
gotta sig åt. En av låtarna som jag fastnade för så pass mycket
att jag beslöt mig för att köpa skivan var Neverending dream med
Crown of thorns. Tyvärr var låten den bästa på skivan, så jag
brydde mig inte så mycket de kommande släppen. Bandet bytte namn
och jag hörde inget mer av dem. 2002 var min saknad efter At the
gates väldigt stor. När jag såg att Tompa sjöng på The Crowns
skiva Crowned in terror så slog jag till. Det är ett köp jag inte
ångrat det minsta lilla. För mig peakade bandet med den här
skivan. Titelspåret, Under the whip, The speed of darkness, Death is
the hunter och Satanist är såna käftsmällar att deras make knappt
står att finna. När jag så började gå igenom vad jag missat så
fann jag att jag verkligen hade missat något. Hell is here och
Deathrace king från 1999 respektive 2000 är grymma plattor! Bandet
hade en punkattityd i sin riviga thrash/death metal som jag inte
funnit någon annanstans. Närmast är väl Vektor, men de kom ganska
långt efter. Bandet släppte efter urladdningen Crowned in terror
den bleka och veka Possessed 13 och lade sedan ner. Sångaren Johan
Lindstrand startade upp One man army and the undead quartet och
spottade ur sig skivor som väl ingen blev glad av. The Crown
återbildades och släppte 2010 Doomsday king med en annan sångare.
Undertecknad var måttligt intresserad. Men 2015 var Johan tillbaka
och på Death is not dead finns en del gott att finna. Det är dock
inte The Crown i toppform. Jag fick se bandet live för första
gången på Black Christmass för några år sen, och blev inte
besviken. De kommer till sin rätt live, då de bjuder på ett jävla
ställ.
På årets Cobra speed venom verkar de
faktiskt ha hittat formen igen. Öppningen av skivan ekar av
klassiska öppningar så som The poison, Deathexplosion och Crowned
in terror. Trycket hålls uppe i låtar som Iron crown, In the name
of death och Necrohammer. Titelspåret är återigen en riktig
käftsmäll och avslutande The sign of the scythe är bland det
fetaste bandet har gjort. Om man skippar de överflödiga extraspåren
så har man antagligen den mest helgjutna plattan som bandet har
gjort. Även topparna finns, men då jag har levt i så många år
med de klassiska låtarna så är det svårt för mig att jämföra
rakt av. Men som sagt, titelspåret är en riktig käftsmäll. Det är
svårt att sitta stilla!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar