Ja, nu i skrivande stund har Deceased
hållit igång i 32 år. De senaste 25 åren har de varit felfria. På
25 år är de inte skyldiga till en enda dålig låt. Vilket annat
band kan stoltsera med det? Produktionstakten är inte särskilt hög,
man kan tillochmed säga låg. Men på 25 år hinner man ändå med
en del. 6 fullängdare. Jag började räkna låtar men kom bort mig.
Typ 40? Bandet har gjort 40 mer eller mindre rövsparkande, fulsnygga
deaththrashlåtar i rad som håller måttet. Sug på den, alla andra
band i världen. Det är vårt kall som fans att hålla fram detta
varje tillfälle som ges. För jag tror inte att vi är många som a)
upptäckt bandet b) fattat grejen c) bryr oss. För mig kan de lika
gärna vara en illa förborgad hemlighet och ett litet guilty
pleasure. Jag brukar ju gilla sån där fancy musik, de där banden
som inte bara slår så hårt de kan på instrumenten och kallar det
musik. Men Deceased tilltalar mig och har så gjort sen jag kom över
Supernatural addiction år 2000. Jag äger även Luck of the corpse,
som jag köpte på mig i början av 90-talet, men den kom ut innan
bandet var något att ha. Så de är inte fläckfria genom hela
karriären. Nej, det var med låten The triangle från Fearless
undead machines som kärleken blommade ut. Det är en låt jag
fortfarande inte blir klok på, men jag älskar den! Jag vill hävda
att de sedan 2000 släppt samma skiva i olika tappningar 6 gånger.
De blir aningen mer spelskickliga för varje släpp, men annars har
de helt hittat sitt format.
Ghostly white är nog en aning svagare
än sin föregångare, men det är inte med stor marginal. Titeln på
albumet har varit klar sedan 2013. Så även låttitlarna. King
Fowley hävdade 2013 att han skulle göra ett 15-minutersepos, det
klockade till slut in på strax över 13 minuter. Så då måste man
fråga sig; är det här så hjärndött som det vid första
anblicken ser ut som? Självklart inte. Det är genomarbetat som
själva fan. Att ägna 5+ år åt en sån här platta är antingen
galenskap eller kärlek. Jag vill gärna tro att det är lite av
varje. Hängivenheten lyser igenom. Det är svårt att inte dra
paralleller till andra band som verkligen brinner för sin konst.
Opeth är ett sådant. Nu kanske jag pratar i nattmössan, men det är
en sådan fantastisk skillnad på Opeth när de verkligen trodde på
att de skapade något unikt, mot i dagsläget där de hyllar sina
hjältar i Mikael Åkerfeldts digra skivsamling. Jag kan ha helt fel.
Förutom perioden 1998-2003, då Opeth faktiskt gjorde väldigt
snarlika skivor, så har bandet aldrig stått stilla i sin
utveckling. De har alltid sökt, vilket (tyvärr för mig) lett den
in på den väg de är nu. Deceased har på det sättet inte
utvecklats alls. De har gjort samma skiva i 20 år, exakt samma
formel och sound. Säkert är det här skälet till att bandet inte
gör dåliga låtar. De tillåter sig inte att göra det. King Fowley
slaktar antagligen med järnhand material som inte låter helt rätt.
Det blir en stagnation förstås, men det faktum att inget annat band gör sån
här musik ger dem ändå existensberättigande. När bandet lägger
ner kommer det uppstå ett tomrum efter Deceased. Men, det finns
inget som säger att de inte kan hålla på i 30 år till, så den
dagen, den sorgen.
Videon jag länkar till är den enda
från plattan som ligger uppe på Youtube. Mastigt, särskilt om det
är din första kontakt med bandet. Det finns givetvis kortare och
mer direkta låtar på skivan. Men den är här en riktig resa i allt
som är Deceased. Så varsågod! Deceased är nog det enda bandet i
genren thrashdöds som faktiskt tilltalar mig på riktigt. Räkna med
att resten av kalendern kommer att innehålla annan sorts musik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar