Lucka 24, 2018 års musikkalender

I år blir det faktiskt en regelrätt tio-i-topp-lista. Varför krångla till det? Jag hade nog tänkt topp 7 från början, men så blev det åtta och varför då inte fortsätta hela vägen upp till 10? Nu har jag gått igenom året som jag har lyssnat på det. Säkerligen har jag missat en massa bra, övervärderat en del som jag snabbt kommer att glömma bort och undervärderat en del, som förtjänade bättre. Men jag tror att jag har blivit bättre på det här med åren. Om jag sneglar tillbaka mot förra årets topplista, så känns den helt okej i efterhand. Mastodon skulle hamnat högre upp, Au-dessus och Leprous lite längre ner, men förutom det så står jag fast vid min bedömning.

2018 har varit ett bra musikår. Jag har fått utelämna en hel del skivor jag uppskattar från min kalender. Det jag har saknat är skivor med wow-faktorn. Den känslan återfinns på mina toppskivor, men annars har det varit tunnsått med den i år. Jag hade nog gärna bytt 10-15 bra skivor mot tre stycken ”wow det här är så bra att jag briserar-skivor”. Men några såna har jag ändå fått, så jag ska inte klaga för mycket.

Vi börjar från botten och arbetar oss mot toppen. Men först vill jag avslöja Spotify för den oseriösa servicen 2018 wrapped de erbjuder. Den överensstämmer nämligen inte 100% med min andra, mer seriösa musikservice last.fm. Som är gratis. Spotify betalar jag pengar för. Det är storm i vattenglaset här minsann! Någon kanske tycker att det är oviktigt. Denne någon kanske inte precis har lagt ner åtskilliga timmar på att konstruera en musikkalender och en topplista för tionde året i rad? Nej jag tänkte väl det! Det här är seriöst!

Vi kan direkt konstatera att de fått till min toppartist rätt. Men redan på andraplats ballar det ur. Förresten, när jag för första gången gjorde det här testet i början av December så hade jag precis lika många minuter spelade som när jag gjorde det idag. Så kanske det kan stämma om det är en ögonblicksbild från början av December. Men kalla det inte 2018 wrapped då, era jävla pungråttor!

Ah, korrekt! Jag spoilar inte min årsbästalista med det här, var lugna. Bara för att de är mer lyssnade på betyder det inte att jag gillar dem mer.

Ok, så jag idisslade Slugdge i början av året, det är därför listan ser ut så här. Det är mer så att ni själva ska kunna se att Spotify ljuger för oss. Fake news!

Så, nu tror jag att jag kan ge mig på topplistan. Vi börjar på tionde plats.

Nummer 10

Sist in på listan hamnar Mourning Sign med Contra Mundum. Inledande Dualism är en hit, därefter hålls en riktigt jämn och hög nivå hela vägen. Ljudet är sådär, det är för många solon, sången frestar emellanåt tålamodet. Men låtarna är bra. Riktigt, riktigt bra! En sån här oväntad bonusskiva som jag aldrig trodde skulle se dagens ljus. Med stor säkerhet är det Mourning Signs bästa. Även om den inte riktigt har de där skyhöga topparna som man uppnådde på sina ställen förr, så är lägstanivån bra mycket högre än någonsin.

Nummer 9

In Vain släppte Currents och den nådde inte de höjder jag hade hoppats på. Nu är jag inte så överraskad, för mig var 2013 års Aenigma ett mästerverk, årets bästa skiva och en bragd omöjlig att upprepa. Nu när besvikelsen lagt sig så kan jag låta albumet stå på egna ben, och det räcker för en nionde plats på årsbästalistan.

Nummer 8

Rivers of Nihil överraskade mig med ett välskrivet och varierat album. En riktig snedspark från det de pysslat med innan. De har en bit upp till grannarna i Black Crown Initiates toppar, men å andra sidan är ju BCI det mest intressanta bandet i USA nu.

Nummer 7

Från och med den här skivan kommer vi in på det som verkligen fått mig att stanna upp, googla skiten ur det, lyssna om och om igen och känna mig sådär lyckligt nykär. Skivor som får mig att glömma tid och rum och bara lyssna. Skivor som, trots sina skavanker känns nästan perfekta. Man kan gnälla på den skrikiga sången, den tunna ljudbilden, avsaknaden av bas, de skramliga trummorna och det ibland otighta framförandet på Wiegedoods skiva. Men varför skulle man det? Det är ju svinbra! Det är känsla. Det är ett sorts vansinne som kanaliseras, som snarare förstärks av de sakerna jag nyss nämnde som svagheter.

Nummer 6

Det är svårt att sätta fingret på exakt varför det här är bättre än det The Ocean gjort innan. Formeln är densamma. Men bättre är det.

Nummer 5

Ingen trodde väl att The Crown skulle släppa något som matchade Deathrace king eller Crowned in terror, men här är skivan likväl. Det spelar ingen roll att det här egentligen är lite för grabbig musik för min smak. Lite för mycket fräsiga bilar, flammor, kedjor och hembränt för att sitta bekvämt. Lite för mycket festival och lite för lite sitta själv på kammaren-musik. Men jag kan inte värja mig. Det är bara att slänga upp hornen i luften och åka med i den trimmade raggarbilen som är Cobra speed venom.

Nummer 4

Munkkåpan på, vemodsnivån uppvriden till max. Dags för Färöisk doom. Med en av metalvärldens bästa sångare i förgrunden och ett vältrimmat band bakom så blir det bra. Inga extra krusiduller, bara den bästa doomplattan som sett dagsljus på år och dagar. Tack Hamferd.

Nummer 3

Min osäkraste placering här på listan. Jag är nykär i den här skivan, så det är omöjligt att säga exakt var på listan den ska vara. Men jag tror banne mig att Sulphur aeon har tagit ett steg sedan föregående skiva. Låtarna är bättre. Ljudet är bättre. Wow-känslan är påtaglig. Den här kommer jag att ha mycket glädje av de närmaste månaderna.

Nummer 2

Mina favoritdanskar Vola kniper andraplatsen. Sången kommer bättre till sin rätt här än på debuten. Plattan är klart mer dynamisk. Endast det faktum att den känns lite fattig på riktiga låtar gör att den bara når till andraplatsen.

Nummer 1

Jag ljög. Även om Vola hade klämt in ett par hits till på sin skiva hade de inte ruckat på Slugdge. Jag tror och hoppas på en ljus framtid för de här engelska pojkarna. Det första steget till världsdominans är taget.

Det var det! Som grädde på moset har jag samlat ihop en liten lista på mina bästa låtar 2018. Här återfinns även lite som inte fick plats i kalendern. God jul! Bästa 2018