Är den här skivan lika bra som The
Satanist? Nej, såklart är den inte det. Varför inte det? Kanske
för att inte många skivor är lika bra som The Satanist. Den
innebar en fulländning av genren Behemoth varit medskapare av. I
loved you at your darkest var i början kanske inte en besvikelse.
Med tanke på vad Nergal har pysslat med de senare åren så var det
snarare kul att se att den inte var en total urspårning. Om ni inte
vet jag jag pratar om, kolla upp hans sologrejer. Fy helvete så
dåligt och poänglöst. När fan påminns om sin egen dödlighet så
går han och spelar... rutten ökengubbrock med hatt? ILYAYD kunde ha
varit så mycket sämre än den i själva verket är. För det är en
bra platta ändå!
Det börjar minst sagt oroväckande.
Det metalband som använder barnkörer har gått vilse, så enkelt är
det. Det finns inga undantag på den här punkten. Introt är därmed
den sämsta stunden på hela skivan. Bra jobbat Nergal! Tur då att
det vänder ganska snart. Wolves ov Siberia låter precis som bandet
gjorde för 4 år sen på The Satanist. God = Dog är inte heller
dum. Visst känner man igen greppen som används, men att gnälla på
det känns bara petigt. De alltmer melodiska bakgrundskörerna gör
sig dock alltmer påminde och smolkar bägaren en aning. Sen kommer
barnen in. Och ett hårdrockssolo. Det är spretigt, det här. The
Satanist var ganska stram i sin form, även om den erbjuder nog
variation för att inte trötta ut lyssnaren. Här är det faktiskt
en jävla fruktsallad. Introt till Ecclesia Diabolica Catholica kunde
mynnat ut i en Bon Jovi-låt, men istället bjuds vi faktiskt på en
av skivans höjdpunkter. Avslutningen på låten är i paritet med
det bästa bandet gjort. Innan dess är det lite för mycket bredbent
hårdrock för mitt tycke. Bartzabel är en ganska udda låt på ett
udda album. Här tar man sig tid att skriva en låt och inte bara
packa ihop så många olika saker att resväskan inte går att
stänga. Vid första mötet, en tråkig låt. Men den växer efter
ett tag till en av höjdpunkterna på skivan. If crucifixion was not
enough är däremot en riktigt axelryckare.
Angelvs XIII tar mig tillbaka i tiden.
Det här liknar, i alla fall inledningsvis det som framfördes av
bandet när jag första gången stötte på dem. Det var i början av
2000-talet på Sweden Rock Festival. Den konserten blev ett sånt
ögonblick då man insåg att man själv inte var mycket till
musiker. Det var lika bra att ge upp. Behemoth gav det intrycket på
mig, samma sak gjorde Opeth första gången jag såg dem. Medan det i
Opeths fall mer var låtskrivandet som fick mig att inse att jag
själv var på sandlådenivån, så var det i Behemoths fall
framförandet. Hur fan kan man spela så snabbt och ändå vara
tighta och jävligt tunga? Det var svincoolt! Jag gick igenom deras
skivor när jag kommit hem, men fastnade inte för något. Det var
tungt, hårt och det fanns inte en låt jag fastnade för. Men sen
kom Demigod, The Apostasy, Evangelion och så kronan på verket, The
Satanist. Det var inte lika förbannat hårt och snabbt som förut,
men låtarna fanns där. Så när jag såg bandet live nästa gång
blev jag faktiskt besviken. Nu var de bara ett riktigt bra liveband,
inte en helt överjävlig ångvält.
Sabbath mater är kanske den bästa
låten på skivan. Här faller faktiskt ingredienserna samman till
något riktigt bra. Det vill säga, om inte efterföljande Havohej
Pantocrator är det? Här är man emellanåt väldigt nära The
Satanist, på ett bra sätt. I allmänhet känns det som om låtarna
blir mer fokuserade ju längre skivan går. Rom 5:8 är faktiskt en
riktigt krossande låt i bästa Behemoth-anda. We are the next 1000
years avslutar de riktiga låtarna på skivan på ett sätt som jag
gissar ska vara episkt, men som faktiskt är slätstruket. Den
instrumentala Coagula inleder på ett sätt som får mig att tänka
”äntligen, nu blir det andra bullar!” Men så händer inte det.
Det var väl själva fan! Sluta retas med mig.
Så går det. Skivans andra hälft är
riktigt bra. Början är spretig och rörig. Slutet två
efterföljande på varandra antiklimax. Jag tackar för att jag fick
en till handfull bra låtar, som nog kan passa in på ett best
of-dubbelalbum i framtiden, men på det stora hela är jag inte
särskilt nöjd. Behemoth kan (kunde) så mycket bättre än så här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar