Hur gör man? Uppdraget är tämligen
hopplöst. In Vain släppte 2013 års bästa album enligt mig.
Aenigma innehöll 8 låtar som tillsammans snuddar på perfektion.
Nu, 5 år senare, kommer efterföljaren Currents. Är den bra? Ja,
den är bra. Är den lika bra som Aenigma. Inte på långa vägar. Om
man ställer skivorna bredvid varandra så kanske Aenigma inte
framstår så överlägsen. Men vi har levt med den i 5 år nu. Det
gör en jäkla skillnad. När jag rådbråkar min hjärna efter band
som släppt på varandra följande mästerverk så känns en faktor
påtaglig. Tiden. Jag kan inte riktigt komma på ett band som släppt
en fantastisk skiva för att efter fem års overksamhet nå upp i
samma höjd. Skivorna och banden jag kommit att tänka på har varit
inne i flowet när de släppt grymma plattor efter varandra. De har
kommit med bara något år emellan, på sin höjd två. Det finns
säkert undantag, jag kommer helt enkelt inte på dem nu. Skriv en
rad och rätta mig!
Det är oftast så att två
efterföljande plattor sinsemellan skiljer sig en del. Bandet står
under utveckling. För In vain känns inte det aktuellt. De var klara
med sin utveckling för 5 år sedan. Stilen blommade ut till fullo på
Aenigma. Currents är visserligen mer varierad än föregångaren,
men jag ser inte det som en styrka, eller ens en riktig utveckling.
Ytterligheterna utforskas vidare. Soul adventurer är snällare än
något på Aenigma. Blod we shed är hårdare. Men är det bättre?
Nej, tyvärr inte. Således tangerar Currents bitvis Aenigma, men den
passerar inte utan får snällt ställa sig i skuggan av 2013 års
mästerverk. Här finns ändå mycket att gotta sig åt. Inledande
Seekers of the truth är ett bra exempel på progressiv death metal.
De ovan nämnda låtarna följer efter och håller humöret på topp.
And quiet flows the Scheldt är en fantastisk låt, vacker men
dynamisk. Ingen av de här låtarna skäms för sig. Även den
eferföljande Origin håller måttet. Sen smolkas bägaren. En
forgangen tid (Times of yore, pt 2) är just en fortsättning på
Times of yore från Aenigma. Den är alldeles överflödig. Ungefär
lika överflödig som Highlander 2 var när den kom. Den är dock
inte lika avgrundsdålig, som tur är. Det är däremot Ghost path
som kommer sen. Ja, heja heja med progressiviteten och det. Eller?
Nej, låten måste vara bra. Det är inte Ghost path. Det är väl
egentligen de här två låtarna som har fått mig en aning avig till
Currents. Alla andra låtar har fina kvalitéter. Det är bara det
att man tycker sig känna igen de flesta idéerna, det känns
återanvänt.
Aenigma kulminerade i den avslutande
Floating on the murmuring tide. Currents avslutas med Standing on the
ground of mammoths. Förutom likheterna i titlarna så påminner
låtarna om varandra. Om man ska unna sig en tanke, så kanske titeln
kan anspela på att man efter sitt mästerverk nu står på samma
mark och ska försöka överträffa sig själva. Är de medvetna om
att den nya skivan inte når samma nivå? Jag vet inte. Det är en
förbaskat bra skiva, trots mina förbehåll. Men den står sig slätt
mot sin kolossala föregångare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar