För den intresserade så släppte
Agrypnie två skivor i år. Graenzganger är den riktiga plattan,
Paver Nocturnus är en samling med gamla låtar omstöpta till
ambient-musik. Med andra ord, helt värdelös. Fun fact: när jag
skadade mig så rullade den här plattan i lurarna. Det tog mig några
veckor innan jag vågade lyssna på den, var lite skraj för att jag
hade förknippat den med smärta. Så var det inte, men fortfarande
när jag lyssnar på den så påminns jag om händelsen. Det smolkar
förstås upplevelsen en smula. Tyvärr.
Mycket vatten har flutit under broarna
sedan jag upptäckte Agrypnie för 9 år sedan. För mig alltså. I
deras läger verkar det ha gått ungefär en vecka. Det låter precis
likadant. Rakbladsvassa gitarrer, plågad sång, högljudda trummor
och en liten synthmatta på det. Valfri låt på den här skivan
kunde ha varit med på vilken av deras plattor som helst, endast
nyanser i ljudet skiljer verken åt. Ja, och låtsnickrandet då.
Bäst är genombrottsplattan (nåja) 16[485] från 2010. Här
uppnåddes störst höjd. Debuten är mer opolerad och den
efterföljande Aetas Cineris från 2013 är trots några höga toppar
outhärdligt segdragen. Även Grenzgaenger flyter emellanåt ut i
alltför långrandiga partier utan något uppenbart mål, men låtarna
är mer stringenta än föregående skiva. Jag önskar att bandet
sneglade lite extra åt landsmännen Der Weg einer freiheit i
avseendet hur man bygger en skiva. Det skulle behövas större
dynamik både i och mellan låtarna för att nå hela vägen. För
medan Agrypnie mer eller mindre har bidat sin tid sedan 2010 så har
DWEF hunnit slå igenom på bred front. De är för mig herren på
täppan i Tyskland nuförtiden, Agrypnie har halkat ner. Jag tror att
potentialen att utmana finns hos Agrypnie, men de borde öka tempot
lite. Även om Grezgaenger är ett steg i rätt riktning så finns en
bit kvar att vandra. Och vi måste tala om längden. Der Weg Einer
Freiheits senaste släpp Finisterre klockar in på 45 minuter,
Grenzgaenger stannar inte förrän 70-minutersstrecket precis har
passerats. But why? Det är för mycket av det goda. Man måste lämna
sin publik önskandes mer snarare än att stanna för länge. 70
minuter är minst 20 minuter för mycket.
Jag har nu nämnt Agrypnie och DWEF,
helt utan att förklara vad det är för sorts musik det handlar om.
Man kan väl säga att båda banden är sprungna ur black metal.
Vassa gitarrer och skriksång är min definition av BM, huruvida de
dyrkar satan eller inte är av underordnad betydelse. De är ganska
melodiösa. De väjer inte för att låta låtarna dra iväg till
ibland över 10-minutersstrecket. Det är snabbt och hårt på sina
ställen, det är mer tillbakalutat på andra. DWEF är bättre på
crescendon, Agrypnie tuffar mer på. När banden är som bäst så
försvinner tid och rum, även här lyckas DWEF oftare med det än
Agrypnie. Agrypnie upptäckte jag långt innan jag fick nys om DWEF,
så för mig kändes DWEF från början ganska länge som en kopia av
Agrypnie. Men sen blev jag sittande mållös framför videon till
Letzte Sonne, och sedan dess har Agrypnie fått åka i baksätet. Ja,
Agrypnie har en bit kvar upp till toppen. Men de har väldigt långt
ner till botten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar