Det blir ett sent inlägg idag, det har
varit fullt upp. Först har jag varit på rehab på sjukhuset. Sen
storhandlade jag, tvättade bilen, åt och dammsög källaren och
entreplanet. Jag hade tänkt ge mig ut på promenad också, men det
regnar. Så istället så har jag försökt få ordning på tankarna
om dagens platta. Varför gillar jag Hadeon med Pestilence? Det är
inte särskilt melodiskt, vilket annars är min grej. Det är inte så
långa låtar, vilket faktiskt också brukar vara min grej. Det
puttrar på i mellantempo och det är faktiskt inte särskilt stor
variation mellan låtarna. Föregångaren Obsideo bjuder på klart
fler överraskningar, men den tål jag inte. Sen då...
Jag har en
liten mental att-göra-lista. Att lyssna in mig ordentligt på
Pestilences bak-discografi står med på den listan. Anledningen är
att jag gillar dom. Utan att ha lyssnat på det som gjorde dem
klassiska särskilt mycket. Ja, Consuming Impulse från 1989 har jag
lyssnat en del på så klart, den tillhör allmänbildningen. Men
Malleus Maleficarum, Testimony of the ancients och Spheres har inte
rullat särskilt mycket. Till mitt försvar har jag haft annat för
mig. När jag upptäckte bandet hade de redan lagt ner. Synd och
skam. Martin van Drunen grymtade på de första plattorna, vilket
innebär att jag inte ens behöver lyssna på dom för att veta att
jag gillar det. Världens coolaste DM-röst, Martin van Drunen. Sista
plattan innan uppbrottet är en handfull att ge sig på. Ja, den är
väl sisådär 10 år före sin tid, men är den bra? Högst
tveksamt. Anywho, 2009 så återkom bandet med den spretiga
Resurrection macabre. Här blandas svinbra låtar med riktiga
bottennapp. Starkast lyser ändå nyinspelningarna av de gamla
klassikerna. Jag hade inte fattat hur bra de höll. Out of the body
är, om inte den allra bästa, så en av kandidaterna till bästa
dödslåt någonsin. Intressant att bandet var tillbaka. Jag har
följt dem sedan 2009. 2011 års Doctrine lät väl ungefär som
Resurrection macabre, men den lämnade inga bestående intryck. Amgod
är en bra låt. 2013 års Obsideo föll mig inte det minsta på
läppen. Jag räknade väl ut bandet. Hade nya skivan Hadeon dykt upp
nu på hösten, då det alltid är fullspäckat med bra släpp, hade
jag nog inte brytt mig om att lyssna igenom den. Men den kom tidigt
på våren. Smart drag!
Hadeon är det bästa bandet gjort
sedan Resurrection macabre. Eller kanske tom Consuming impulse? Det
är inte lika övermetalliskt och dissonant som på de två
föregående plattorna. Istället lyser drivet och låtsnickrandet
igenom. Jag blir sugen på att headbanga helt enkelt. Ett smart drag
att inte låta låtarna dra iväg heller. Man hinner inte tröttna.
Hits finnes: Non physical existent, Multi dimensional, Oversoul,
Discarnate entity för att nämna de mest uppenbara. De dåliga
låtarna lyser med sin frånvaro. Egentligen är väl Hadeon inte en
särskilt spännande platta, men låtmaterialet håller ändå för
att dra på den emellanåt. Det är inte illa pinkat av ett band som
vid det här laget har tappat nästan all cred de en gång varit i
besittning av. Och för er som varit med ett tag, Påminner inte
videospåret här under en hel del om just Out of the body? Jag
tycker i alla fall det. Det är en god sak!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar