Välkommen
till kalendern!
Var ska jag börja? Tanken var, precis
som vanligt, att göra processen kort med musikåret 2018. Det har
inte hållit de tio senaste åren, så varför trodde jag att det
skulle hålla i år? Så nu har jag tillbringat den senaste månaden
med att planera och skriva inför musikkalendern 2018. Det är mer
arbetsamt än du tror! 18 oktober körde jag in höger tumme i en
klyvsåg. Inre senan gick av. Jag håller på med rehab, men den
duger inte mycket till än. Så även en så trivial uppgift som att knattra på ett
tangentbord vållar bekymmer. Vi har köpt hus och det är massor att
stå i. Katterna behöver förplägning. Pannan ska matas med pellets.
Det ska diskas, dammsugas, krattas, matas fåglar och så. Jag gillar
det! Men det är problematiskt när man bara har en fungerande hand.
Så jag ser den här kalendern som lite rehabträning. Mitt psyke
kanske skulle behöva rehab också? För precis som vanligt så har
jag knarkat ny musik under 2018. Det har varit fullt sjå med att i
svinottan försöka få fram nåt nytt och spännande att lyssna på
på vägen till jobbet. Och att efter en fullföljd arbetsdag, trött
och hängig, hittat nåt som hållit mig vaken hela vägen hem. Men
det har lyckats! Nu den senaste månaden, när den värsta smärtan
släppt och de roliga tabletterna tagit slut, har jag återgått till
min musikjakt. För de som undrar; nej jag lyssnar inte bara på ny
musik. Kanske var tredje skiva jag drar på är släppt 2018, de
andra är favoriter jag återkommer till. När kalendern är klar
kommer jag direkt börja jaga efter nya släpp. Jag kommer gräma mig
över skivor jag missat, jag kommer gräma mig över att jag
missbedömt skivor och lusten att gå in och pilla i listan i
efterhand kommer att vara påtaglig. Men den är ett
tidsdokument och därmed roligare att lämna orörd. Ni som sitter på
ett hett tips, dela gärna med er. Själv har jag eventuellt fyra
plattor kvar på kalendern, som inte släppts ännu. Nu kollade jag
läget där, och en av dem släpptes idag (läs igår). Antagligen
kommer inte alla platsa på kalendern, så då får jag väl försöka
sy ihop den på annat sätt. Den dagen, den sorgen.
Vi börjar med en ny bekantskap för
mig. Rivers of Nihil med albumet Where owls know my name. Det här är
amerikansk teknisk death metal. Rättelse. Det var amerikansk teknisk
death metal, nu är det amerikansk metal. Death, absolut. Teknisk
emellanåt. Progressiv är det nya ordet som smugit sig in, till
förtret för många av bandets fans, vad det verkar. Många verkar
tycka att den här skivan faller pladask. Betyget 0% och 20% delas
ut. I affekt förstås. Nya recensioner på de äldre plattorna
tillkommer, där fans beskriver hur extremt jävla bra bandet var
innan de trampade snett. Livet har sin gilla gång och allt är som
sig bör. Nyanserna då? De glöms som vanligt bort. If you're not with us, you're against us! För mig är den
här skivan intressant och spännande. Jag har inte tagit mig igenom
föregångaren Monarch i sin helhet, trots fansens skriverier. Den
förra skivan lämnar mig uttråkad, så är inte fallet med Where
owls kno my name. Den greppar tag i mig redan från början, med
stämningen som målar snyggt över den hårda grunden. Här finns
spår av en av mina bästa upptäckter på senare år, Black Crown
Initiate. Deras debut-EP Song of the crippled bull är obligatorisk
lyssning, gott folk! Banden är visst från samma delstat, ser man
på! Jaha, sångaren i BCI gästar visst på en låt. Ok, jag tror
att RON sneglade lite på vad det var polarna och höll på med inför
den här skivan. Med det inte sagt att de försökt kopiera BCI, bara
att de breddat sitt låtskriveri.
Where owls knows my name greppar tag
från första sekunden och släpper inte taget förrän på slutet.
Helt ärligt tycker jag inte att titelspåret och avslutande
Capricorn/Agoratopia håller måttet riktigt. Trots det är skivan
definitivt en av årets fräschaste och roligaste bekantskaper. Det
är alltid roligast att hitta ett nytt band. Näst roligast är nog
när ett favoritband levererar. Tråkigast när ett favoritband
fallerar. Jag kommer att skriva om allt detta på årets kalender. En
lucka om dagen öppnas. Tanken är att sista luckan öppnas julafton.
Vi får se om planen håller, jag håller mig inte för god för att
göra om lite om det inte passar.
Först ut är min nya bekantskap Rivers
of Nihil med låten The silent life från plattan Where owls know my
name. God spis!
Och välkommen till musikkalendern 2018, din tjurige men välmenande vän i höstmörkret.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar