Den här gången missar jag inte
Sulphur Aeons släpp! Det är den sista pusselbiten som ska på plats
för att fullborda min kalender för 2018. Lite synd kanske att två
plattor som jag visste skulle vara med släpps den 20:e respektive
21:e december. Som om lien av kosmiskt kaos har ställt in sig på
jävelskap. The scythe of cosmic chaos. Ja så heter den, och så var
det inte mer med det.
Jag har faktiskt läst lite Lovecraft.
Han var inte världens bästa författare, direkt. Men idéerna han
hade lämnar avtryck, oavsett hur han framställde dem på papper.
Jag såg ifatt mig på Avengers igår. Det var Infinity war som fick
rulla. I den får de 18 000 serietidningshjältarna, eller hur många
de nu är, kosmos att se ut som ett tivoli som någon har hällt
rabarberkräm på medan de med sina exakt 12 repliker var försöker
vara roliga, få till en arc och samtidigt föra storyn, som den nu
är, framåt. Allt visas upp. Inget lämnas åt fantasin. Det är ett
sånt effektslöseri och barbari att jag faktiskt inte ens hänger
med. Vem är det där? Varför slåss de? Lovecraft visade upp den
kosmiska skräcken genom ett nyckelhål eller ett febersvettigt
lakan, inte putsblank CGI och erbarmlig dialog mellan det onda och det goda.
Om det går att resonera med det onda förminskas ondskan till en
annan ståndpunkt/åsikt. Lovecraft gjorde den oförståelig och
oresonlig och därmed ännu mer otäck. Poängen? Sulphur Aeon
skriver låtar om vad Lovecraft skrev om. De gör det lite mer åt
Avengers-hållet än vad jag hade önskat, till exempel tycker jag
att körerna stör mig en aning, men de är tamigfan inte Infinity
Wars-röriga (jag pekar på er, Between the buried and me).
Jag har inte ens hunnit lyssna igenom
hela skivan innan jag skriver det här. Singelspåren har rullat
varmt ett tag, så jag vet vad som finns här. Vad vi har här är
helt enkelt en av årets bästa death/black-skivor. Lyssna och lär,
typ alla andra. Jag har några luckor kvar på kalendern förstås,
som inte har något att lära. Men jag ville spara dem till sist. Jag
måste sluta nu. Katten överröstar stereon. Hon kräver att få det
sista av min nyponsoppa. Sen ska jag till optikern, efter det julhandla.
Jag får återkomma till texten senare.
6 timmar senare. Den mesta av den tiden
har jag tillbringat i sällskap med The scythe of cosmic chaos. Det
är givetvis inte länge nog för att ge en fullgod recension, så
jag håller mig till ett första intryck istället. Ljudet har
städats till lite, utan att för den delen mista atmosfären helt.
Men föregångaren lät som en ondskefull kyrkokonsert, och jag
saknar faktiskt den känslan här. Låtarna är nog allmänt lite vassare. Den på
förhand största hiten The Oneironaut / Haunting visions within the
starlit chambers of Seven gates (btw, Bal-Sagoth undrar om de får
royalty för den titeln?) har gott sällskap på skivan. Når den upp
till föregångaren? Det återstår att höra. Jag tror att den kan
göra det.
Det var mina bonusluckor det. De sista
är mer minutiöst förberedda (läs: inte ihoprafsade). Jag har
sparat några guldkorn till slutet förstås.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar