Lucka 24, 2018 års musikkalender

I år blir det faktiskt en regelrätt tio-i-topp-lista. Varför krångla till det? Jag hade nog tänkt topp 7 från början, men så blev det åtta och varför då inte fortsätta hela vägen upp till 10? Nu har jag gått igenom året som jag har lyssnat på det. Säkerligen har jag missat en massa bra, övervärderat en del som jag snabbt kommer att glömma bort och undervärderat en del, som förtjänade bättre. Men jag tror att jag har blivit bättre på det här med åren. Om jag sneglar tillbaka mot förra årets topplista, så känns den helt okej i efterhand. Mastodon skulle hamnat högre upp, Au-dessus och Leprous lite längre ner, men förutom det så står jag fast vid min bedömning.

2018 har varit ett bra musikår. Jag har fått utelämna en hel del skivor jag uppskattar från min kalender. Det jag har saknat är skivor med wow-faktorn. Den känslan återfinns på mina toppskivor, men annars har det varit tunnsått med den i år. Jag hade nog gärna bytt 10-15 bra skivor mot tre stycken ”wow det här är så bra att jag briserar-skivor”. Men några såna har jag ändå fått, så jag ska inte klaga för mycket.

Vi börjar från botten och arbetar oss mot toppen. Men först vill jag avslöja Spotify för den oseriösa servicen 2018 wrapped de erbjuder. Den överensstämmer nämligen inte 100% med min andra, mer seriösa musikservice last.fm. Som är gratis. Spotify betalar jag pengar för. Det är storm i vattenglaset här minsann! Någon kanske tycker att det är oviktigt. Denne någon kanske inte precis har lagt ner åtskilliga timmar på att konstruera en musikkalender och en topplista för tionde året i rad? Nej jag tänkte väl det! Det här är seriöst!

Vi kan direkt konstatera att de fått till min toppartist rätt. Men redan på andraplats ballar det ur. Förresten, när jag för första gången gjorde det här testet i början av December så hade jag precis lika många minuter spelade som när jag gjorde det idag. Så kanske det kan stämma om det är en ögonblicksbild från början av December. Men kalla det inte 2018 wrapped då, era jävla pungråttor!

Ah, korrekt! Jag spoilar inte min årsbästalista med det här, var lugna. Bara för att de är mer lyssnade på betyder det inte att jag gillar dem mer.

Ok, så jag idisslade Slugdge i början av året, det är därför listan ser ut så här. Det är mer så att ni själva ska kunna se att Spotify ljuger för oss. Fake news!

Så, nu tror jag att jag kan ge mig på topplistan. Vi börjar på tionde plats.

Nummer 10

Sist in på listan hamnar Mourning Sign med Contra Mundum. Inledande Dualism är en hit, därefter hålls en riktigt jämn och hög nivå hela vägen. Ljudet är sådär, det är för många solon, sången frestar emellanåt tålamodet. Men låtarna är bra. Riktigt, riktigt bra! En sån här oväntad bonusskiva som jag aldrig trodde skulle se dagens ljus. Med stor säkerhet är det Mourning Signs bästa. Även om den inte riktigt har de där skyhöga topparna som man uppnådde på sina ställen förr, så är lägstanivån bra mycket högre än någonsin.

Nummer 9

In Vain släppte Currents och den nådde inte de höjder jag hade hoppats på. Nu är jag inte så överraskad, för mig var 2013 års Aenigma ett mästerverk, årets bästa skiva och en bragd omöjlig att upprepa. Nu när besvikelsen lagt sig så kan jag låta albumet stå på egna ben, och det räcker för en nionde plats på årsbästalistan.

Nummer 8

Rivers of Nihil överraskade mig med ett välskrivet och varierat album. En riktig snedspark från det de pysslat med innan. De har en bit upp till grannarna i Black Crown Initiates toppar, men å andra sidan är ju BCI det mest intressanta bandet i USA nu.

Nummer 7

Från och med den här skivan kommer vi in på det som verkligen fått mig att stanna upp, googla skiten ur det, lyssna om och om igen och känna mig sådär lyckligt nykär. Skivor som får mig att glömma tid och rum och bara lyssna. Skivor som, trots sina skavanker känns nästan perfekta. Man kan gnälla på den skrikiga sången, den tunna ljudbilden, avsaknaden av bas, de skramliga trummorna och det ibland otighta framförandet på Wiegedoods skiva. Men varför skulle man det? Det är ju svinbra! Det är känsla. Det är ett sorts vansinne som kanaliseras, som snarare förstärks av de sakerna jag nyss nämnde som svagheter.

Nummer 6

Det är svårt att sätta fingret på exakt varför det här är bättre än det The Ocean gjort innan. Formeln är densamma. Men bättre är det.

Nummer 5

Ingen trodde väl att The Crown skulle släppa något som matchade Deathrace king eller Crowned in terror, men här är skivan likväl. Det spelar ingen roll att det här egentligen är lite för grabbig musik för min smak. Lite för mycket fräsiga bilar, flammor, kedjor och hembränt för att sitta bekvämt. Lite för mycket festival och lite för lite sitta själv på kammaren-musik. Men jag kan inte värja mig. Det är bara att slänga upp hornen i luften och åka med i den trimmade raggarbilen som är Cobra speed venom.

Nummer 4

Munkkåpan på, vemodsnivån uppvriden till max. Dags för Färöisk doom. Med en av metalvärldens bästa sångare i förgrunden och ett vältrimmat band bakom så blir det bra. Inga extra krusiduller, bara den bästa doomplattan som sett dagsljus på år och dagar. Tack Hamferd.

Nummer 3

Min osäkraste placering här på listan. Jag är nykär i den här skivan, så det är omöjligt att säga exakt var på listan den ska vara. Men jag tror banne mig att Sulphur aeon har tagit ett steg sedan föregående skiva. Låtarna är bättre. Ljudet är bättre. Wow-känslan är påtaglig. Den här kommer jag att ha mycket glädje av de närmaste månaderna.

Nummer 2

Mina favoritdanskar Vola kniper andraplatsen. Sången kommer bättre till sin rätt här än på debuten. Plattan är klart mer dynamisk. Endast det faktum att den känns lite fattig på riktiga låtar gör att den bara når till andraplatsen.

Nummer 1

Jag ljög. Även om Vola hade klämt in ett par hits till på sin skiva hade de inte ruckat på Slugdge. Jag tror och hoppas på en ljus framtid för de här engelska pojkarna. Det första steget till världsdominans är taget.

Det var det! Som grädde på moset har jag samlat ihop en liten lista på mina bästa låtar 2018. Här återfinns även lite som inte fick plats i kalendern. God jul! Bästa 2018

Lucka 23, 2018 års musikkalender

All hail the mighty Mollusca!

Varje år hittar jag alltid något som får mig på fall. Något jag inte visste fanns. Något som, åtminstone för mig känns nytt men ändå självklart. En typ av musik som är så gjuten att den känns som om den alltid funnits där, även om den är ny. Slugdge kan nog kallas för progressiv melodiös death metal med inslag av såväl sludge, heavy metal och black metal. Här finns ganska mycket av allt, inslaget i ett mycket välljudande paket. Visst hör man spår av Gojira. Mastodon, tidigare Opeth, Devin Townsend och dödsmetallens elit. Här finns spår av mycket, om man börjar nagelfara verket. Men det är eget nog, och rakt igenom hela den välskrivna går ett driv som är omöjligt att värja sig mot. Det var tidigt i år som den här plattan vände uppochner på min värld. Någon gång i Mars dök den upp på Spotify, någon vecka senare i fysiskt format tillsammans med gruppens tidigare fullängdare i en trippelbox. Japp, jag var såld. Medans jag satt i jobbsökartagen rullade Slugdge på. Deras första skiva är helt umbärligt. 2013 års Born of slime lämnar inga bestående intryck alls på mig. På 2014 års Gastronomicon börjar det röra på sig lite, och 2015 års Dim & Slimeridden Kingdoms är en riktigt bra platta. Höjderna på den tangerar standarden på Esoteric Malacology, deras första ”riktiga” platta och årets bästa skiva. För även om det kommit skivor på slutet som nog kan utmana om titeln årets släpp så är det ingen av dem som grabbat tag i mig på samma sätt.

Till skillnad mot deras tidigare alster så finns här ingen dödtid. De åtta låtarna har alla styrkor.

Inledande War squids är så mycket metal att man blir golvad. Ett jävla riffande, trummande och grymtande. Crop Killer hoppar igång med något som Atheist kunde gjort i början på 90-talet, men i uppdaterad form. Här kommer även en annan sida av sångaren fram. När dödsmetallen tar över så finns förutom det redan nämnda drivet så många detaljer att hålla ordning på att man inte riktigt vet vart man ska sätta örat. Jag lyssnar på skivan medan jag skriver här, och inser att jag har svårt att hålla ordning på mig. Den ena passagen kommer efter den andra, något som tar en kovändning på låten och skickar iväg den vinkelrätt mot en annan genre. Vanligtvis har band som inte bestämt sig för vad de vill göra problem med att det spretar så mycket. Man får intrycket av att någon borde sagt åt dom på skarpen att sålla bort det överflödiga och behålla kärnan. Jag får inte det intrycket av Slugdge. Keep it coming! Introt till The spectral burrows är nog hela skivans absoluta höjdpunkt. Gåshuden reser sig. Den lågmält mässande sången borde inte fungera till fräsig metal, men kom igen. Hur kan det göras bättre? Här är låtstrukturen mer konventionell, vilket för omväxlings skull känns som rätt väg att gå. Ja, det är nog den mest lättsmälta låten på skivan. Slave Goo world är, precis som War squids väldigt mycket metal. Hela skivan är väldigt mycket metal.

På samma sätt som tidigare nämnda Deceased så svämmar låtarna över av svinbra riff. Det är så mycket metal att man känner sig som ett litet gossebarn som snubblat in på sin första hårdrocksspelning. Deceased är en instutition, de har låtit på sitt sätt i 25 år. Slugdge är hungrigare och har inte svårt för att utforska ny mark, samtidigt som de är metal så in i helvete. Halvvägs in i Slave goo world uppnås det sorts vansinne som i sällan skådade fall leder till något jäkligt häftigt. Det påminner om början på The dawn of a new age med Satyricon. Refrängen påminner om Anaal Nathrakhs snällare stunder. Men mest är det jävligt mycket metal hela tiden. Transilvanian Fungus. Tillsammans med Slave goo world så utgör den skivans svagaste stund. Här är det en aning anonymt. Hitkänslan är inte riktigt på plats och det blir lite för mycket riff-fest som inte riktigt leder någonstans. Refrängen är dock fantastisk. Breaket är ännu bättre. Halvvägs in omvärderar jag låten till en riktig höjdpunkt, kanske är det bara början på den som inte faller mig i smaken riktigt.

Putrid fairytale var första smakprovet från skivan, och min första kontakt med bandet. Jag kan väl inte säga att det var fall pladask direkt. Men låten var helt klart intressant nog att jag kollade upp skivan när den kom. Så jag lyssnade igenom den. Sen gjorde jag det en gång till. Jag tror att jag lyssnade igenom skivan 5 varv den första dagen. Den andra dagen fortsatte i samma stil. Putrid fairytale har lite av allt och är en av många höjdpunkter på plattan. Avslutningen på låten är en av de största faktiskt.

Salt thrower lugnar ner saker och ting avsevärt. Den segar sig fram över något jag vanligtvis inte uppskattar; nämligen halvkackiga körer. Jag köper det här, eftersom det passar formatet. Det ger känsla. Låten ökar farten med tiden. Den är en av de mest krossande på hela skivan. Kvar har vi bara avslutningen. En given höjdpunkt, och vissa dagar bäst på skivan. Limo vincit omnia, vilket är latin för slime conquers all. Den mest BM-vibbiga låten på skivan. Atmosfären är det som gör det. Herregud vilket totalt äg från början till slut. Hur headbangar man med gåshud? För egen del ser jag gärna mer av detta från Slugdge. Ett större fokus på atmosfär. Djupet i en sån här låt får dussinband som Necrophobic att framstå som fjuniga fritidsgårdsdödsare. Mästarna i genren Sulphur Aeon kommer inte upp till de här höjderna, även om de inte är så långt efter ibland. Nej jag säger då det. Medan skivan rullar mot sitt slut. Den metallskalle som inte har den här skivan högt uppe på sin årsbästalista har inte fattad någonting om... någonting. Stackars sate. Det är såhär det ska låta!

Kvar på min kalender har jag nu bara min tio-i-topp. Den kommer imorgon.

Lucka 21, 2018 års musikkalender

När det kommer till genren black metal så piskar Holländska bandet Wiegedood skiten ur allt annat släppt i år. När jag som vanligt spånade över vilka släpp jag skulle ta upp så var det osedvanligt klent i den här kategorin. Många kommer säkert hylla tyska The Spirit; för mig låter de som ett kompetent men stentrist försök till Dissection. Det finns inte ett riff på skivan som skulle platsa på Storm of the lights bane, så känns det. Så tack, men nej tack. Första låten på Djevels släpp är svinbra, sen svalnar det av avsevärt. The Uglys släpp är välskrivet, kompetent och så streamlineat att det blir astrist. Watain släppte en helt vanlig BM-platta. Här finns inget som fångar mitt intresse. Necrophobic har släppt sin bästa platta på länge – låten Tsar Bomba är faktiskt en hit?!? Bläh, även om den snurrar ibland. Wayfarer borde intressera mig, men låtmaterialet håller inte hela vägen. Samma med Oubliette. Det finns annat jag gett en chans, men ratat ganska omgående. Ghost bath, Marduk, Terrestrial Hospice, Arkuum, Deafheaven, Bosse-de-nage, Iskald, Dragonlord (vilken dynga!) Ge mig nåt fräscht. Voodus? Jag ber att få återkomma här. Men alltså. 

Wiegedood är lite svåra att sätta fingret på. Det finns en del post-bm i musiken. Det är ganska avskalat. Emellanåt släpigt, men för det mesta snålar trummisen inte på slagen. Men kanske framför allt fångar Wiegedood det jag älskar med Black metal. Sammansmältningen av det vackra och det fula. Aggression och sköra melodier. Här finns en del av allt. Man kommer inte långt utan låtar heller förstås. Mitt intresse hålls uppe skivan igenom, genom de vansinnigt fulsnygga olika delarna i låtarna. Kanske kan titelspåret vara i överkant långt och enformigt, men det är i såna fall det enda jag kan anmärka på.

Att Wiegedood delar medlemmar med Oathbreaker är inget som förvånar, när man hör hur bandet låter. Hardcore-influenserna är dock helt borta här. Vad finns annars att säga? Vi kan hålla det kort idag. Det finns inget på den här skivan som inte sparkar röv. Jag lovar!

Lucka 20, 2018 års musikkalender

Den här gången missar jag inte Sulphur Aeons släpp! Det är den sista pusselbiten som ska på plats för att fullborda min kalender för 2018. Lite synd kanske att två plattor som jag visste skulle vara med släpps den 20:e respektive 21:e december. Som om lien av kosmiskt kaos har ställt in sig på jävelskap. The scythe of cosmic chaos. Ja så heter den, och så var det inte mer med det.

Jag har faktiskt läst lite Lovecraft. Han var inte världens bästa författare, direkt. Men idéerna han hade lämnar avtryck, oavsett hur han framställde dem på papper. Jag såg ifatt mig på Avengers igår. Det var Infinity war som fick rulla. I den får de 18 000 serietidningshjältarna, eller hur många de nu är, kosmos att se ut som ett tivoli som någon har hällt rabarberkräm på medan de med sina exakt 12 repliker var försöker vara roliga, få till en arc och samtidigt föra storyn, som den nu är, framåt. Allt visas upp. Inget lämnas åt fantasin. Det är ett sånt effektslöseri och barbari att jag faktiskt inte ens hänger med. Vem är det där? Varför slåss de? Lovecraft visade upp den kosmiska skräcken genom ett nyckelhål eller ett febersvettigt lakan, inte putsblank CGI och erbarmlig dialog mellan det onda och det goda. Om det går att resonera med det onda förminskas ondskan till en annan ståndpunkt/åsikt. Lovecraft gjorde den oförståelig och oresonlig och därmed ännu mer otäck. Poängen? Sulphur Aeon skriver låtar om vad Lovecraft skrev om. De gör det lite mer åt Avengers-hållet än vad jag hade önskat, till exempel tycker jag att körerna stör mig en aning, men de är tamigfan inte Infinity Wars-röriga (jag pekar på er, Between the buried and me).

Jag har inte ens hunnit lyssna igenom hela skivan innan jag skriver det här. Singelspåren har rullat varmt ett tag, så jag vet vad som finns här. Vad vi har här är helt enkelt en av årets bästa death/black-skivor. Lyssna och lär, typ alla andra. Jag har några luckor kvar på kalendern förstås, som inte har något att lära. Men jag ville spara dem till sist. Jag måste sluta nu. Katten överröstar stereon. Hon kräver att få det sista av min nyponsoppa. Sen ska jag till optikern, efter det julhandla. Jag får återkomma till texten senare.

6 timmar senare. Den mesta av den tiden har jag tillbringat i sällskap med The scythe of cosmic chaos. Det är givetvis inte länge nog för att ge en fullgod recension, så jag håller mig till ett första intryck istället. Ljudet har städats till lite, utan att för den delen mista atmosfären helt. Men föregångaren lät som en ondskefull kyrkokonsert, och jag saknar faktiskt den känslan här. Låtarna är nog allmänt lite vassare. Den på förhand största hiten The Oneironaut / Haunting visions within the starlit chambers of Seven gates (btw, Bal-Sagoth undrar om de får royalty för den titeln?) har gott sällskap på skivan. Når den upp till föregångaren? Det återstår att höra. Jag tror att den kan göra det.

Det var mina bonusluckor det. De sista är mer minutiöst förberedda (läs: inte ihoprafsade). Jag har sparat några guldkorn till slutet förstås.

Lucka 19, 2018 års musikkalender

De säger att gammal kärlek aldrig rostar – jag håller med om det. När jag för några år sedan av en händelse sökte efter Mourning sign på nätet såg jag att de hade släppt en låt. Det var överraskande, om något. Bandet existerade mellan 1992 och 1996. På den tiden släppte de en demo, en EP och två fullängdare. Min kärlek började med låten Redeem på EP:n. Jag tror faktiskt att jag måste länka den här, då den finns på tuben. För att vara 1993 så känns den fortfarande blytung, fräsch och äventyrlig. Om någon som läser det här sitter och trycker på ett ex av Alienor så är jag spekulant!

Jag var vid tiden då första fullängdaren kom ut inte i ett grymt bra läge rent ekonomiskt. Jag fulade till mig en kassettkopia på Mourning Sign från 1995 på något sätt. Tape-trading hette det ja, inte fulade. Den här plattan passar mig mindre bra. Jag gillar inte ljudbilden och jag gillar inte inblandningen av hardcore-elementen. Men några av låtarna står sig. Det handlar ju i slutänden om låtarna och inget annat. Är en låt bra nog kan man bortse från ljud, framförande och mycket annat på köpet. Låten En to Pan föll jag pladask för och jag har nog fortfarande inte hämtat mig. Den är helt enkelt riktigt svingrym. Jag kan inte lyssna på den utan att få ett stort leende på läpparna. Bandets trummis utmärker sig också. Jag tycker han är helt grym. Fillet vid 2:39 går ner som en av de bästa stunderna i svensk death metals historia. Låten bör också få en plats där.

Uppföljaren Multiverse finns på Spotify, så den länkar jag inte till. Det här är bandets farväl. Det är spretigt, lekfullt, uppkäftigt och en ”aning” knäppt. Varje låt är unik. Alla är inte bra, men alla har något i sig som gör det värt att lyssna. När de, precis efter att ha lekt Faith no more i Neerg, ger sig i kast med groove metal i avslutningen New life så vet man inte åt vilket håll man ska vända öronen. Men sen kommer vändningen, och... ja jag ska inte spoila något. Det är värt att kolla upp, om man gillar sånt.

Hallstahammars Mourning sign var väl inte kanske en väl förborgad hemlighet eller så, men de rönte inte så stora framgångar. När allt skulle låta som Entombeds senaste så passade de inte in. För egen del så har jag väl aldrig varit förvånad över att jag är den enda i min utökade bekantskapskrets som hyllat bandet. De är så pass aviga att det inte är så konstigt. Jag ställer dem gärna sida vid sida med Edge of Sanity. EoS drog inte iväg lika mycket med sin musik, men tendenserna finns där. 

I morse så studsade jag ur sängen, satte på kaffet och började så att lyssna på uppföljaren jag väntat på i 22 år. Contra Mundum, släppt 20 december 2018. Det är idag, dummy! Som ni förstår av texten ovan så är det svårt att ha några förväntningar på skivan. Vad som helst kan hända, när som helst. Men ser man på, gubbarna har blivit äldre. Låtarna hänger ihop på ett bättre sätt än förr. Det jag reflekterar över vilken jävla bra gitarrist Kari är. Jag saknar Peppes lekfulla trumspel. Låtarna hänger ihop bättre än på Multiverse, utan att för den delen vara förutsägbara eller tråkiga. Vi serveras death metal. Här finns nog mer power metal-influenser än förut, det är nog mest för att melodierna tillåts glänsa emellanåt. Sex av de tio låtarna har jag faktiskt kunnat lyssna på innan idag, så därför känns det här inte som något jag bara stressar över ändå. De har dock bearbetats lite från sina tidigare demoaktiga inspelningar, allt till det bättre. Tyvärr är ljudet en aning murrigt på skivan, men den är ju egenproducerad, så för höga krav kan man inte ha. Nej, vi ska vara jävligt glada att Mourning sign bestämde sig för att släppa ett nytt album. Om jag ska rannsaka mig själv så är det inte helt oumbärligt. Men det är fortfarande kul, spännande och eget.

Jag hoppas att bandet röner lite framgång med Contra mundum. De är verkligen värda det. Mourning sign har väl aldrig varit bandet på allas läppar. De har varit förpassade till glömskan länge nu. De förtjänar uppmärksamhet med det här albumet. De har kastat bort det allra galnaste i sina låtar och koncentrerat sig på att skriva progressiv dödsmetall som slår hårt och smeker ömt med sina melodier. Så lyssna på den! Ge dem din uppmärksamhet och lite beröm. Ge dem ett tillfälle att anordna någon spelning, eller boka in dem på ett spelställe. Jag kommer i alla fall. Jag kan inte garantera utsålt, men jag får väl röja och njuta för fler i såna fall.

Jag har bara lyssnat igenom plattan i sin helhet en gång. Fler blir det. Den håller hela vägen. Är det något som inte passar mig perfekt, så är det väl att det blir en aning för många solon på vägen. Det är en detalj. Annars bjuder varje låt något som tilltalar mig. Den kommer att ligga på min årsbästalista, det är ett som är klart. Vackert jobbat där i Hallstahammar!

Lucka 18, 2018 års musikkalender

Här är den då till slut. Uppföljaren till Mews succéplatta Frengers, släppt 2003. I 15 långa år har vi fått vänta på den. Mest uppenbart är släktskapet på första låten ut, We are thin air. Men inspirationen slår igenom på hela skivan. Medan Frengers är lite mer sockersöt än AOADC så blandar VOLA in mer moll i sina låtar. Annars kunde det faktiskt ha varit samma band. Jag för min del upptäckte VOLA när de agerade förband åt Katatonia för ett par år sen. Jag köpte deras då enda skiva Inmazes som jag håller väldigt högt. Jag stör mig ibland på de lite för högt mixade, chuggande gitarrerna. Men låtarna! Ouch, så bra! Produktionen på AOADC tycker jag passar bandet bättre. Sångarens röst kommer fram bättre här, i all sin härlighet och lyster. Ja, karln kan sjunga. Låtarna då? Ja, A-sidan på plattan är den starkaste A-sidan på någon platta släppt i år. Det är på B-sidan det faller. Inte långt, den är inte på långa vägar dålig, det är bara det att den inte når upp till samma nivå. Alla låtarna på A-sidan har sin egen unika känsla, med Ruby pool som det klart svagaste kortet, och jag gissar att det är därför många recensenter tycker att skivan känns splittrad. Skitsnack, såklart. De är helt på det klara med vad de vill göra. De har ändå hållit på sedan Frengers kom ut. Ingen av låtarna på skivan känns malplacerad. Det är självklart att det är VOLA som spelar här. Det är bara det att allt på A-sidan är så förbannat bra att skivan toppar för tidigt. Det är petigt kanske, men jag tycker man borde sparat på krutet lite. Sparat Alien shivers till slutet av skivan. Satt det lite tandlösa titelspåret eller den aningen anonyma Still på A-sidan, för balans. Förutom Ruby pool, som bara är bra, så är de övriga 4 låtarna på A-sidan totala hitlåtar. We are thin air hade lätt platsat på Frengers, när jag vant mig vid synthslingan på Ghosts så lyser den klart, Smartfriend är svintung, meckig och fantastisk vacker och Alien Shivers är en rak, smäktande tokhit. Sen vänder vi på plattan, och vad hittar vi väl där?

Vertigo är väldigt vacker. Men det är lite ofint att sno filmmusiken från filmen Interstellar, lägga sång på den och kalla den för sin egen. Det tar bort glansen en aning. Still är, som jag tidigare skrev, en bra låt (det finns inga dåliga låtar på den här skivan), men jag saknar det lilla extra som får en låt att växa det sista. Alla elementen är där, men det lyfter aldrig riktigt. Titelspåret följer efter. Kan man kalla en låt för introvert? Jag vet inte. Jag vet att det här är en väldigt bra låt. Men jag vet också att det som ska vara en käftsmäll i låten mer blir som en klapp på kinden. För första gången på skivan ifrågasätter jag här produktionen. Kontrasterna uteblir. Å andra sidan så finns de på låten Smartfriend, så jag måste nog ändra mig till att det inte snyggats till lika effektivt här. Whaler kommer härnäst. Det här är det det tyngsta bandet har gjort. Här hörs snarare släktskapen med metalgenren och band som Katatonia och Opeth. Breaket påminner mig väldigt mycket om Forever and ever med Finspångs stolthet (efter Edge of Sanity) Nightingale. Men att på det här sättet väva samman skör sång med tung dissonant musik är få förunnat. Att det är en av de bästa låtarna på skivan är det inget snack om. Att den borde ha fått avsluta skivan tycker jag också står klart. Green screen mother är en väldigt fin avslutning, inget snack, men den känns lite felplacerad. Jag skulle nog vilja se den på en annan placering. Jag gör så här. Jag skriver ner i vilken ordning låtarna skulle ha kommit, VOLA, ni gör en re-release och jag tar lite royalty. Ok? Då så:

Applause of a distant crowd, re-release:

A1: We are thin air

A2: Ghosts

A3: Applause of a distant crowd

A4: Smartfriend

A5: Vertigo

B1: Alien Shivers

B2: Ruby pool

B3: Still

B4: Green screen mother (fading into)

B5: Whaler (extended outro)

För den lata, varsågod: https://open.spotify.com/user/gs8tot63z3fznw675gix1z3nd/playlist/6W0ctuPIwlycm92ggdOv24?si=YNpdg1R7SaS3dR3nwl8Ntw

Det är inte ofta det händer att jag tycker bättre om en skiva om jag bara får kasta om låtordningen, men för mig så gör det faktiskt en ganska stor skillnad på Applause of a distant crowd. Testa själva och bedöm om jag har rätt eller fel. Jag vet, det här med fading into, extended osv är ju svårt att tänka sig, men för mig så är det givet att det är så det skulle ha gjorts. Så domen: Som skivan är nu, topp 3 2018. I min version, vinnaren.

För den ännu latare, varsågod:

Lucka 17, 2018 års musikkalender

Länge velade jag fram och tillbaka om den här skivan skulle få komma med i min kalender. Likaså släppen med Muse, The Pineapple Thief, Anomalie och In the woods. Alla nämnda har gjort plattor jag gillar, men som inte nödvändigtvis gjort ett så stort intryck på mig att jag vill sätta mig vid tangentbordet och skriva om det. Men en hattdragning av dessa namnen senare, så är det Svavelvinter som får åka, så här i min lilla uppsamlingslucka.

Vad är det här? Jo, det är progressiv metal med lite av allt. Lite? Nej, det är fel ord. These go to eleven. Vem har sagt att less is more? More is more! Christian Älvestam har inte sparat på krutet när det gäller Svavelvinter. Det är en wall of sound med detaljer, idéer och en anstormning som kräver så mycket av lyssnaren att jag blir helt matt. Det är en sån här skiva som man kan dra på valfri låt på, gilla och nicka och tycka att det är riktigt jävla bra. Men en hel skiva? Tänk tillbaka på skoltiden. Föreläsningen börjar lovande, men efter 10 minuter sitter man och pillar med något och tänker på något annat. Full uppmärksamhet kan bara krävas av lyssnaren i max en kvart. Kanske är det därför jag tycker att minin som markerade starten för Svavelvinter är bättre; just för att den är kortare. Eller är det bara att den är mer stringent? Fast nej, Den gudomliga väven låter precis som en låt från minin. Stilen är densamma. Men snälla Christian, du kan inte kräva min uppmärksamhet i en hel timme med det här. Är man inte vaken hänger man inte med. Det är insta-köttkoma. Till slut mår man lite illa och vill bara stänga av för att få en lugn stund för öronen. En hel timme med det här? Hur fan tänkte du?

Svavelvinter finns inte att hitta på Spotify. Eftersom jag följer bandet på Facebook har jag förstått hur viktigt det är för Christian att man ska köpa hans verk i fysiskt format. Inget fel i det, jag köper gärna det jag gillar skarpt. Men det är lite otidsenligt att kräva detta. Vill man sprida sin musik i dagsläget måste det vara en bättre strategi att erbjuda sin musik ”gratis” för att även erbjuda en fysisk produkt. Det tror jag i alla fall. En poäng kanske det finns ändå? Köper jag den fysiska skivan så ger jag den givetvis mer av min uppmärksamhet; det är ett större projekt att resa på sig och dra på en skiva än att fippla lite på mobilen. Det är ett mindre projekt att stänga av en skiva än att fippla lite på mobilen.

Jag är nu inne på sista låten. Titelspåret. Jag tröttnade för ca. 20 minuter sen. Skivan har rullat till och från här i ett halvår nu, men jag kan inte påminna mig om att jag har hört den här låten förut. Så det är väl slutklämmen. Till nästa skiva. Bestäm dig för helvete. Du kan inte göra precis allt på en gång, det blir för jobbigt!

Lucka 16, 2018 års musikkalender

Jag pallade inte att posta något igår. Spelade fribba med vänstern och tog slut helt. Lade mig på soffan när jag kom hem, sen flyttade jag mig till sängen när det var dags för det. Så en dags förskjutning får det bli. Det kanske är bra. Jag vet inte om jag har räknat rätt ändå, så ingen fara skedd. Nu ger jag mig ut på tunn is här, det här albumet gavs ut i början på december. Men det är inget mot kommande poster ändå!

Den senaste besvikelsen från holländska The Monolith Deathcult kallas för Vergelding: Dawn of the planet of the ashes. Titeln är nästan längre än skivan. Jag har skrivet det förr, men det tål att upprepas. De toppade på Trivmvirate 2008. Allt de släppt efter den är mer eller mindre stora besvikelser, det här är inget undantag. Besvikelsen är ungefär lika stor som den var när fjolårets Versus kom ut. Det är fortfarande lite för fattigt för att jag ska vara nöjd. Räknar man bort introt så innehåller skivan 5 låtar. Jag tycker det är en eller två för lite. Men till skillnad från föregångaren så är alla låtar nya, även om en del samplingar har använts förut.

Dawn of the planet of the ashes är en ganska bråkig låt. Det tar fart, stannar av, tar fart igen. Det känns lite bakhalt. Det tar sig däremot riktigt fint på Come forth Lazarus. Tempot är lägre än bandets vanliga standard, men det gör nog att poängerna hinner hitta hem. En bra låt! Så till Fist of Stalin. Plattans örhänge. Jag stör mig på att versen är snodd från Rammsteins låt Rammstein. Förutom det så är det här ungefär så bra den nya tidens TMDC blir. Stompigt och fräckt. The Snowflake Anthem blir en liten andningspaus innan det är dags för avslutningen.

Rise of the Dhul-Fakar fortsätter den fina traditionen från låtar som Wrath of the Ba'ath (den sonic boomen som bjudes där är suverän) och Quasr al-Nihaya. Halvt kontrollerat vansinne. Riffdumpen. Precis så här galna vill jag ha mitt TMDC. Å andra sidan skulle jag knappast orka med en hel skiva med sånt här, så varför ska jag gnälla? Det är gott nog att de slänger ett ben åt mitt håll ändå.

Lucka 15, 2018 års musikkalender

Hur gör man? Uppdraget är tämligen hopplöst. In Vain släppte 2013 års bästa album enligt mig. Aenigma innehöll 8 låtar som tillsammans snuddar på perfektion. Nu, 5 år senare, kommer efterföljaren Currents. Är den bra? Ja, den är bra. Är den lika bra som Aenigma. Inte på långa vägar. Om man ställer skivorna bredvid varandra så kanske Aenigma inte framstår så överlägsen. Men vi har levt med den i 5 år nu. Det gör en jäkla skillnad. När jag rådbråkar min hjärna efter band som släppt på varandra följande mästerverk så känns en faktor påtaglig. Tiden. Jag kan inte riktigt komma på ett band som släppt en fantastisk skiva för att efter fem års overksamhet nå upp i samma höjd. Skivorna och banden jag kommit att tänka på har varit inne i flowet när de släppt grymma plattor efter varandra. De har kommit med bara något år emellan, på sin höjd två. Det finns säkert undantag, jag kommer helt enkelt inte på dem nu. Skriv en rad och rätta mig!

Det är oftast så att två efterföljande plattor sinsemellan skiljer sig en del. Bandet står under utveckling. För In vain känns inte det aktuellt. De var klara med sin utveckling för 5 år sedan. Stilen blommade ut till fullo på Aenigma. Currents är visserligen mer varierad än föregångaren, men jag ser inte det som en styrka, eller ens en riktig utveckling. Ytterligheterna utforskas vidare. Soul adventurer är snällare än något på Aenigma. Blod we shed är hårdare. Men är det bättre? Nej, tyvärr inte. Således tangerar Currents bitvis Aenigma, men den passerar inte utan får snällt ställa sig i skuggan av 2013 års mästerverk. Här finns ändå mycket att gotta sig åt. Inledande Seekers of the truth är ett bra exempel på progressiv death metal. De ovan nämnda låtarna följer efter och håller humöret på topp. And quiet flows the Scheldt är en fantastisk låt, vacker men dynamisk. Ingen av de här låtarna skäms för sig. Även den eferföljande Origin håller måttet. Sen smolkas bägaren. En forgangen tid (Times of yore, pt 2) är just en fortsättning på Times of yore från Aenigma. Den är alldeles överflödig. Ungefär lika överflödig som Highlander 2 var när den kom. Den är dock inte lika avgrundsdålig, som tur är. Det är däremot Ghost path som kommer sen. Ja, heja heja med progressiviteten och det. Eller? Nej, låten måste vara bra. Det är inte Ghost path. Det är väl egentligen de här två låtarna som har fått mig en aning avig till Currents. Alla andra låtar har fina kvalitéter. Det är bara det att man tycker sig känna igen de flesta idéerna, det känns återanvänt.

Aenigma kulminerade i den avslutande Floating on the murmuring tide. Currents avslutas med Standing on the ground of mammoths. Förutom likheterna i titlarna så påminner låtarna om varandra. Om man ska unna sig en tanke, så kanske titeln kan anspela på att man efter sitt mästerverk nu står på samma mark och ska försöka överträffa sig själva. Är de medvetna om att den nya skivan inte når samma nivå? Jag vet inte. Det är en förbaskat bra skiva, trots mina förbehåll. Men den står sig slätt mot sin kolossala föregångare.

Lucka 14, 2018 års musikkalender

Jag tycker inte särskilt mycket om att resa. Stresspåslaget tillsammans med halvtaskigt käk, osköna sängar och språkförbistring gör att jag hellre stannar hemma. Däremot tillbringar jag alldeles för mycket tid stirrandes på kartor medan tankarna vandrar. Det hör inte hit. Om jag skulle resa så är det för naturupplevelsens skull. Typ Nya Zeeland eller så. Det får gärna vara varmt, men inte för varmt. Vilt, men inte för oländigt. Öde, men med en pizzeria runt hörnet. Hamferð får mig att vilja resa till Färöarna. Där är detblåsigt, blött, kallt och grått och antagligen skulle jag inte trivas alls. Men med Támsins likam i lurarna tror jag ändå att jag skulle få en oförglömlig upplevelse!

Att inte lämna någon sten orubbad. Det tror jag är en kort sammanfattning av den här skivan. Den förefaller mig vara oerhört genomtänkt och genomarbetad. Jag ser framför mig sångaren Jón Aldará smyga sig framåthukad, för att undkomma regnet, mot studion. Det är kulet, blåsigt och jävligt. Den slitna grovsärken är redan dyngsur, men så är det på Färöarna. Enda sättet att ta sig ur regnet är att sätta sig i studion och fila på skivan. Jag gissar att de har en egen studio, eller så är det så få artister verksamma på öarna att de ändå har all tid i världen på sig att fila på sina verk. Att karln kan sjunga, det är ett som är givet. När han tog över sången i Finländska Barren earth så slog det verkligen gnistor om bandet. Tyvärr släppte de ett riktigt blekt och konstigt album i år, så det tänker jag inte skriva mer om. Sången räddar det inte. Hamferð sätter sången i centrum, men den har gott sällskap. Det mullras och köras friskt här bakom. Det tar tid. Är man ouppmärksam så tenderar skivan att mista konturerna och bli till ett bakgrundssorl. Höjer man volymen och låter sig fångas så finns inget att anmärka på. Om man ska kalla Hamferð för doom metal, så bör man tillägga att det är den mest välbalanserade och lättillgängliga formen jag hittills har hört. Det utan att förlora allvaret eller tyngden. Skivan är inte heller alldeles för lång, vilket oftast är fallet inom genren.

Studera videon. Det är inte glättigt direkt. Det är inte ”tja publiken, mår ni bra?”. Man slipper alla former av att det ska krystas fram någon sorts gemenskap. Vänstra sidan skrik. Och nu högra sidan. Nej nej. Jag förutsätter att man på en hel konsert slipper även dumheter som solon och dumma mellansnack. Hamferð har skrivit sin musik. Nu framför de den, så nära originalet som möjligt. Det är ett grepp jag applåderar. Igår satte jag mig för att för första gången lyssna på en hyllad liveplatta, Made in Japan med Deep purple. Jag tröttnade halvvägs. Dessa oändliga solon, dessa utdragningar av låtar som aldrig leder någonstans. Usch. Vad får ett band att tro att det de improviserar fram live ger en bättre upplevelse än det de minutiöst (nåja, i alla fall i Hamferðs fall) arbetat fram i studion? Jag vet inte. Å andra sidan uppskattar jag inte publiksporter som fotboll och hockey heller, så jag fattar väl inte det där med gruppkänslan. Det finns andra känslor. Som åskådare och åhörare så uppskattar jag Hamferðs allvar framför det tillspexade. De framför låten som den är skriven och låter publiken göra som de vill. Vad som börjar lite släpigt trollbinder åtminstone mig ganska snart. Utan störande effektsökeri så tillåter det mig att dyka djupare och njuta bättre. Enda skillnaden mot att lyssna på skivan är att man får se att bandet själva verkligen dyker ner i sin skapelse. Det känns stort, tycker jag.

Lucka 13, 2018 års musikkalender

När var det inte roligt längre? Jag trodde att poängen med Bloodbath var att ha roligt. Tounge in cheek, som de engelskspråkiga kallar det. Med glimten i ögat. Så var det Bloodbath jag älskade för ett drygt decennium sedan. Så vännerna satt och ölade tillsammans, när de kläckte idén att starta ett old school death metalband. Vi har alla gjort det, men till skillnad från de flesta så gick vi inte bara de åtta stegen eller så in till proffsstudion och spelade in direkt. Så Bloodbath föddes, och allt var gott. Lekfulla dödsdängor som är så roliga att lyssna på att man bara faller pladask. Minin är finfin, den första plattan likaså, men allt faller på plats på uppföljaren Nightmares made flesh från 2004. Den här plattan har allt en bra dödsplatta ska ha, den kvalar därmed in på en topplats genom historien. Dan Swanös melodisinne och hitmakarkänsla, Martin Axenrots fenomenala trumspel och Peter Tägtgrens fläckfria sånginsats. Det är den här plattan jag mäter alla andra Bloodbathplattor mot, och ingen har hittills rubbat den. Till nästa platta har Dan lämnat bandet, vilket gör den lite mindre hittig, men fortfarande en riktigt bra platta. På nästa platta hittar vi Nick Holmes från Paradise lost på sång. Det var, när det begav sig, oerhört coolt. Spelningen jag bevittnade på Wacken var dock lite av en besvikelse. Holmes såg inte ut att ha särskilt roligt på scenen. Nu när nya plattan är ute verkar ingen ha riktigt roligt längre. Det är kompetent, det är hårt och välgjort. Men... var är hitsen? Var är inlevelsen? Holmes grymtande saknar tryck och mening. Ingen insats sticker ut. Jag har lyssnat på plattor bara för att höra Axenrot spela trummor, här tänker jag inte ens på att han medverkar. De har en ny gitarrist. So what?

Bloodbath gör nuförtiden mörk death metal med viss black metal-känsla. Det är inte på långa vägar dåligt, men det är inget som får det att spritta i benen på mig. Så var det när bandet var på topp. Man ville svinga till med näven i refrängen. Hoppa runt i ring och bröla. Headbanga. Nu sitter jag här i soffan och försöker få upp pulsen en smula, men ingen respons. Bloodbath har gått och blivit seriösa. Det är inte en bra sak. Tyvärr. De är nu ungefär lika roliga att lyssna på som Demonical.

Det finns andra akter som tar det extra seriöst, och 1914 faller under den kategorin. Vad nu? Ja, helomvändning. Ursäkta. Det är alltså så här en slipsten ska dras. Det ska vara mörk death metal med viss black-känsla. Visst kan man kanske hitta lite sludge-känsla också, men vad vet jag. Huvudsaken är att det spritter i benen på mig. När det går undan, som i Arrival. The Meuse-Argonne så spritter det i benen. När det sakta tuggar på, som i A7V Mephisto så rycker det i dom. Ett udda cover-val dyker upp. The Expoliteds Beat the bastards. De gör den bra faktiskt! Den känns inte malplacerad. Jag har väl nämnt att jag tycker att Hypocrisy gjort världens bästa dödsballader? Nu har de en utmanare. Det är svårt att inte rakt upp och ner utnämna den avslutande The hundred days offensive till årets låt. Jag gör det inte, då jag är nykär i den fortfarande. Men den kommer att spelas många gånger här nere på slätten. Jag gav inte den här skivan chansen förrän förra veckan, så allt är nytt och spännande än så länge.

Första låten är svinbra och den sista är ännu bättre. Mitten då? Ja, ni får ursäkta mig här, men jag har inte hunnit lyssna mer än en handfull snurr på plattan, så jag har svårt att bedöma den i sin helhet. Emellanåt blir det lite segt. Man är kanske lite för frikostig med samplingarna. De är från Ukraina! Det tycker jag är coolt. Ett band från forna Sovjet som inte har vargar i videorna, högervridna politiska åsikter osv. Det är också coolt. Som har en svinbra produktion! Så här bra kan jag knappt påminna mig om när en bas lät på en dödsplatta senast. Det är ju inte Saltrubbed eyes-bra, men inget är Saltrubbed eyes-bra.

Det är så här bra som jag hade förhoppningen om att Hail of bullets skulle vara, när de annonserade sin födelse för 10 år sedan. Sedan visade det sig att de lät väldigt trötta. Kanske blir konceptet uttjatat vad det lider, men än så länge känns 1914 överraskande vitala. Jag har debutplattan Eschatology of War från 2015 att lyssna in mig på också, det blir mumma!

Lucka 12, 2018 års musikkalender

Uada är inte längre en klon av Mgla. Det faktumet förtjänar inte en plats i kalendern, men det gör det faktumet att de i år har släppt Cult of a dying sun. En trevlig platta. Japp. Trevlig black metal. Puritanerna skakar på sina huvuden. Black metal ska vara kallt, hårt, omänskligt och endast för de invigda. Anti-musik. Med den måttstocken blir Ordo ad Chao med Mayhem ett grymt album. Enligt mig är det ren skit, så där har ni det. Vem vill lyssna på anti-musik och varför? Såvida man inte är tondöv förstås, för då spelar det väl knappast någon roll antar jag? Eller, ni vet den här känslan när att ”fan, nu har jag det för bra. Bäst att dra på lite musik som får mig på sämre humör.” Inte? Inte jag heller. Trevlig Black metal for the win! Därmed inte sagt att musik ska skapas av glädje. Det har jag provat, och det blev skitdåligt. Ja, dansmusik kanske går? Det har jag aldrig provat att skapa. Gissar att man inte kan vara på ett för introvert humör då. Musik bör skapas av någon som vill/kan/behöver skapa något, oavsett inspiration eller uttryckssätt.

Jag har lyssnat mycket på 60- och 70talsmusik de senaste veckorna, nu när jag har katalogiserat skivsamlingen. En del beröringspunkter finns mellan Uada och det jag lyssnat på. Mest kanske det är ljudbilden som påminner om gamla tider, men även en del av riffen verkar ha inspiration av 70-talet. Det finns även likheter mellan Uada och Tribulation, men Tribulations album kittlade mig inte det minsta, medan jag diggar Uada. Tribulation saknar drivet och klämmigheten Uada skapar. Japp, klämmigt var det. Jag skulle inte vilja gå så långt som att kalla Uadas Black metal för tandlös, men den är faktiskt ganska len i gommen. Återigen, säkert spelar produktionen in. Jag klagade igår på längden på plattan jag lyfte fram. 55 minuter är inte per automatik för långt, men då endast två av sju låtar klockar in på under sex minuter så känns det emellanåt segdraget. Snakes and Vultures skulle definitivt mått bra av en trimning.

Generellt kan jag väl säga att jag tycker att plattan blir bättre ju längre den får rulla. Jag kan se breaket i titelspåret som en slags startpunkt där jag går från att lyssna gillande till att verkligen digga skiten. Byt riktning på en låt och du fångar mitt intresse, så enkelt är det. Byt riktning på en skiva, samma sak händer. The Wanderer är nämligen något helt annat än det som hittills visats upp. Här får atmosfären bryta igenom och den kompetenta men aningen för hurtiga musiken blir intressant på ett annat sätt. Det kanske bara är upplevt, men å andra sidan är det ju det det korrekta sättet att beskriva det på. Andra halvan av skivan är mindre rockig men träffar bättre in the feels. Sphere (Imprisonment) utgör för mig plattans absoluta höjdpunkt. Snyggt, coolt, uppkäftigt och med bibehållen känsla. Vackert pojkar!

Sista låten kickar igång och jag får känslan att det är skönt att lyssna på riktig musik. Jämfört med sakerna jag har delat de senaste dagarna låter Uada klart mer som människor som spelar musik med varandra, snarare än en polerad studio-produkt. 55 minuter Uada är en aning uttröttande, men det är väl värt att stanna kvar till slutet. Jag är av den typen att jag helst lyssnar på en skiva från början till slut, men nästa gång jag blir sugen tänker jag ta bara de 4 sista låtarna på skivan. Det ger nog mersmak, inte bara mättnad, som nu.

Lucka 11, 2018 års musikkalender

För den intresserade så släppte Agrypnie två skivor i år. Graenzganger är den riktiga plattan, Paver Nocturnus är en samling med gamla låtar omstöpta till ambient-musik. Med andra ord, helt värdelös. Fun fact: när jag skadade mig så rullade den här plattan i lurarna. Det tog mig några veckor innan jag vågade lyssna på den, var lite skraj för att jag hade förknippat den med smärta. Så var det inte, men fortfarande när jag lyssnar på den så påminns jag om händelsen. Det smolkar förstås upplevelsen en smula. Tyvärr.

Mycket vatten har flutit under broarna sedan jag upptäckte Agrypnie för 9 år sedan. För mig alltså. I deras läger verkar det ha gått ungefär en vecka. Det låter precis likadant. Rakbladsvassa gitarrer, plågad sång, högljudda trummor och en liten synthmatta på det. Valfri låt på den här skivan kunde ha varit med på vilken av deras plattor som helst, endast nyanser i ljudet skiljer verken åt. Ja, och låtsnickrandet då. Bäst är genombrottsplattan (nåja) 16[485] från 2010. Här uppnåddes störst höjd. Debuten är mer opolerad och den efterföljande Aetas Cineris från 2013 är trots några höga toppar outhärdligt segdragen. Även Grenzgaenger flyter emellanåt ut i alltför långrandiga partier utan något uppenbart mål, men låtarna är mer stringenta än föregående skiva. Jag önskar att bandet sneglade lite extra åt landsmännen Der Weg einer freiheit i avseendet hur man bygger en skiva. Det skulle behövas större dynamik både i och mellan låtarna för att nå hela vägen. För medan Agrypnie mer eller mindre har bidat sin tid sedan 2010 så har DWEF hunnit slå igenom på bred front. De är för mig herren på täppan i Tyskland nuförtiden, Agrypnie har halkat ner. Jag tror att potentialen att utmana finns hos Agrypnie, men de borde öka tempot lite. Även om Grezgaenger är ett steg i rätt riktning så finns en bit kvar att vandra. Och vi måste tala om längden. Der Weg Einer Freiheits senaste släpp Finisterre klockar in på 45 minuter, Grenzgaenger stannar inte förrän 70-minutersstrecket precis har passerats. But why? Det är för mycket av det goda. Man måste lämna sin publik önskandes mer snarare än att stanna för länge. 70 minuter är minst 20 minuter för mycket.

Jag har nu nämnt Agrypnie och DWEF, helt utan att förklara vad det är för sorts musik det handlar om. Man kan väl säga att båda banden är sprungna ur black metal. Vassa gitarrer och skriksång är min definition av BM, huruvida de dyrkar satan eller inte är av underordnad betydelse. De är ganska melodiösa. De väjer inte för att låta låtarna dra iväg till ibland över 10-minutersstrecket. Det är snabbt och hårt på sina ställen, det är mer tillbakalutat på andra. DWEF är bättre på crescendon, Agrypnie tuffar mer på. När banden är som bäst så försvinner tid och rum, även här lyckas DWEF oftare med det än Agrypnie. Agrypnie upptäckte jag långt innan jag fick nys om DWEF, så för mig kändes DWEF från början ganska länge som en kopia av Agrypnie. Men sen blev jag sittande mållös framför videon till Letzte Sonne, och sedan dess har Agrypnie fått åka i baksätet. Ja, Agrypnie har en bit kvar upp till toppen. Men de har väldigt långt ner till botten.

Lucka 10, 2018 års musikkalender

Är den här skivan lika bra som The Satanist? Nej, såklart är den inte det. Varför inte det? Kanske för att inte många skivor är lika bra som The Satanist. Den innebar en fulländning av genren Behemoth varit medskapare av. I loved you at your darkest var i början kanske inte en besvikelse. Med tanke på vad Nergal har pysslat med de senare åren så var det snarare kul att se att den inte var en total urspårning. Om ni inte vet jag jag pratar om, kolla upp hans sologrejer. Fy helvete så dåligt och poänglöst. När fan påminns om sin egen dödlighet så går han och spelar... rutten ökengubbrock med hatt? ILYAYD kunde ha varit så mycket sämre än den i själva verket är. För det är en bra platta ändå!

Det börjar minst sagt oroväckande. Det metalband som använder barnkörer har gått vilse, så enkelt är det. Det finns inga undantag på den här punkten. Introt är därmed den sämsta stunden på hela skivan. Bra jobbat Nergal! Tur då att det vänder ganska snart. Wolves ov Siberia låter precis som bandet gjorde för 4 år sen på The Satanist. God = Dog är inte heller dum. Visst känner man igen greppen som används, men att gnälla på det känns bara petigt. De alltmer melodiska bakgrundskörerna gör sig dock alltmer påminde och smolkar bägaren en aning. Sen kommer barnen in. Och ett hårdrockssolo. Det är spretigt, det här. The Satanist var ganska stram i sin form, även om den erbjuder nog variation för att inte trötta ut lyssnaren. Här är det faktiskt en jävla fruktsallad. Introt till Ecclesia Diabolica Catholica kunde mynnat ut i en Bon Jovi-låt, men istället bjuds vi faktiskt på en av skivans höjdpunkter. Avslutningen på låten är i paritet med det bästa bandet gjort. Innan dess är det lite för mycket bredbent hårdrock för mitt tycke. Bartzabel är en ganska udda låt på ett udda album. Här tar man sig tid att skriva en låt och inte bara packa ihop så många olika saker att resväskan inte går att stänga. Vid första mötet, en tråkig låt. Men den växer efter ett tag till en av höjdpunkterna på skivan. If crucifixion was not enough är däremot en riktigt axelryckare.

Angelvs XIII tar mig tillbaka i tiden. Det här liknar, i alla fall inledningsvis det som framfördes av bandet när jag första gången stötte på dem. Det var i början av 2000-talet på Sweden Rock Festival. Den konserten blev ett sånt ögonblick då man insåg att man själv inte var mycket till musiker. Det var lika bra att ge upp. Behemoth gav det intrycket på mig, samma sak gjorde Opeth första gången jag såg dem. Medan det i Opeths fall mer var låtskrivandet som fick mig att inse att jag själv var på sandlådenivån, så var det i Behemoths fall framförandet. Hur fan kan man spela så snabbt och ändå vara tighta och jävligt tunga? Det var svincoolt! Jag gick igenom deras skivor när jag kommit hem, men fastnade inte för något. Det var tungt, hårt och det fanns inte en låt jag fastnade för. Men sen kom Demigod, The Apostasy, Evangelion och så kronan på verket, The Satanist. Det var inte lika förbannat hårt och snabbt som förut, men låtarna fanns där. Så när jag såg bandet live nästa gång blev jag faktiskt besviken. Nu var de bara ett riktigt bra liveband, inte en helt överjävlig ångvält.

Sabbath mater är kanske den bästa låten på skivan. Här faller faktiskt ingredienserna samman till något riktigt bra. Det vill säga, om inte efterföljande Havohej Pantocrator är det? Här är man emellanåt väldigt nära The Satanist, på ett bra sätt. I allmänhet känns det som om låtarna blir mer fokuserade ju längre skivan går. Rom 5:8 är faktiskt en riktigt krossande låt i bästa Behemoth-anda. We are the next 1000 years avslutar de riktiga låtarna på skivan på ett sätt som jag gissar ska vara episkt, men som faktiskt är slätstruket. Den instrumentala Coagula inleder på ett sätt som får mig att tänka ”äntligen, nu blir det andra bullar!” Men så händer inte det. Det var väl själva fan! Sluta retas med mig.

Så går det. Skivans andra hälft är riktigt bra. Början är spretig och rörig. Slutet två efterföljande på varandra antiklimax. Jag tackar för att jag fick en till handfull bra låtar, som nog kan passa in på ett best of-dubbelalbum i framtiden, men på det stora hela är jag inte särskilt nöjd. Behemoth kan (kunde) så mycket bättre än så här.

Lucka 9, 2018 års musikkalender

Jag var och tittade på At the Gates för första gången nån gång för 10 år sedan. Lyckan var stor, jag var nämligen övertygad om att bandet återförenats för bara en handfull spelningar. De var själva öppna med att det inte skulle bli något nytt material inspelat. De ville inte förstöra sitt arv. Nu, 10 år senare, är vi två plattor in i återföreningen. Har de förstört sitt arv nu? Nej, det tycker jag inte. At war with reality framstår mer och mer som gruppens bästa skiva genom tiderna. I år då? Mörkret har sänkt sig över At the gates. Glad i hågen skulle jag till att spisa bandets nya giv, men glädjen kom av sig. Timingen som fanns på AWWR saknas här. Den plattan hade lite av allt. Nickar mot det gamla, öppningar mot det nya, riff att dö för och som en röd tråd genom det hela; en fingerspetskänsla att i varje givet ögonblick göra det rätta med låtarna. To drink from the night itself kändes vid första genomlyssningen som en väldigt platt skiva i jämförelse. Sen kom jag på mig själv. Jag har ju alltid gillat allt bandet släppt. Men ärligt talat, gillade jag The red in the sky is ours vid första genomlyssningen? Det är svårt att i backspegeln minnas detta, men svaret borde vara ett ganska glasklart nej. Den och efterföljande With fear I kiss the burning darkness är så indirekta som göteborgsljudande plattor kan bli. Jag har helt enkelt vant mig att At the gates gör lättillgängliga plattor, då de senaste har varit just det. Det är den röda tråden jag nyss skrev om, att få till det så att man direkt fattar grejen. Av någon anledning så saknas den ganska genomgående på TTFTNI. Inte överallt. Titelspåret är precis en sådan hit som det kryllade av på Slaughter of the soul. Det finns fler låtar på skivan som låter SOTS, men de är ändå i minoritet. Nej, den här gången har ATG sänkt tempot, släppt in mörkret och blivit mer introverta. Därför kan plattan kännas platt och livlös till en början. Strölyssnar man så finns det inte mycket som pockar på ens uppmärksamhet. Det är vid ett mer intimt umgänge den visar upp sina rätta färger. Den här upplagan av ATG kräver din uppmärksamhet på ett annat sätt. Så ja, från att vid början ha blivit besviken så är jag nu ett fullnöjt fan.

Det finns mörka moln på horisonten, förutom just kompositionerna. Anders har hoppat av igen. Sist det hände lade bandet ner. Nu har de plockat in en ersättare och tuffar på. Hur mycket av Anders Björler finns på TTFTNI? Hur mycket kommer han att saknas? Jag gissar att vi kommer att få en ny inriktning i ljudet, och gissningsvis är årets platta starten på det. Det som skadat bandet mest måste väl ändå vara Alfs avhopp. ATG var unika med honom vid rodret. De var unika även utan honom, men då bara för att de var först. Få är banden som efterapat bandets två första fullängdare, många är de som inspirerats av Slaughter of the soul. Alfs avhopp gjorde dock att bandet fick det genomslag de fick, iom att folk i allmänhet kunde börja headbanga i takt till musiken. Men själen gick ändå till viss del förlorad. I den bästa av världar gör Anders avhopp att bandet sneglar tillbaka mot sina rötter. Jag har svårt att tro att det händer, men hur spännande vore det inte med ett ATG som verkligen gick tillbaka till rötterna?

A stare bound in stars, Palace of lepers och Daggers of black haze följer det inledande titelspåret. Det var här jag i början direkt tappade tråden, men nu har låtarnas personlighet framträtt och jag ser dem som jäkligt starka. The Chasm överraskar med sin punkighet. Å andra sidan överraskar den samtidigt med sin black metal-doftande refräng. TTFTNI når inte lika högt som AWWR, men särskilt långt efter är den inte. Och jag stör mig lite på att det som borde vara den magnifika avslutningen (på förra plattan hette den The night eternal) inte når hela vägen upp. Det hela känns lite snöpligt. Tillsammans med den aningen sega The colours of the beast så är det nog de enda besvikelserna på plattan. 

Se här. The red in this video is ours. 

Lucka 8, 2018 års musikkalender

Jag har dragit mig för att lyssna på den här skivan. Men nu har jag gjort det. Jag ångrar det inte. Det var inte alls vad jag väntade mig. Warrel Danes förra skiva var en ganska platt och fantasilös historia. Jag lyssnade på den några gånger när den kom, men sedan dess har den legat orörd. Warrel Danes nya, senaste och sista skiva har mer att ge. Ja, den blev aldrig färdig och den släpptes postymt. Det är givetvis lite sorgligt när någon går bort. Warrel Dane var aldrig min största idol direkt ändå. När hans gamla band inte fick till det riktigt, vilket var oftare än inte, så gav mig Nevermores musik inte mycket alls, förutom en känsla av uttråkning. Men när de klaffade, som på This Godless endeavour, så var de unika och ganska fantastiska. Fördelen med att plattan inte är färdig är att den hade planerats till ett dubbelalbum. Kanske fick vi här bara russinen ur kakan? Dessutom hann Warrel aldrig slipa på sångtagningarna, vilket jag tror är en bra sak. Nu låter han mer spontan och oproducerad än någonsin. En sämre sångare hade nog inte kommit undan med att få sina demoupptagningar utgivna, men på något sätt så känns det här som en fantastisk avskedsgåva snarare än ett hjärtlöst försök att suga ur de sista slantarna ur Warrels namn.

Jag vill faktiskt dra en liknelse mellan Shadow work och Bruce Dickinsons Accident of birth. Båda sångarna har lämnat sina huvudband. Båda har släppt ganska krattiga skivor. Sen går de och hittar ett gäng okända latinos, som de tillsammans med skapar något som känns väldigt rätt och hemma. För Bruce var det Roy Z som gjorde skillnaden. Det tände till på AoB, och fullbordades på The chemical wedding, som väl av alla konnässörer måste klassas som Dickinsons bästa stund? Shadow work slår inte This godless endeavour på fingrarna; dels blev den egentligen inte helt klar innan Warrel gick bort, dels överskuggas latinobandet av Jeff Loomis. För Bruces del var det spikat. Han hade med sig Maidens bästa gitarrist, Adrian Smith, samt Roy Z. När man spelar musik i Nevermores anda, som Shadow work faktiskt är, så måste man jämföra med Loomis, och det går ju inte. Bruces soloskivor kom ut när han sjöng som bäst, jag tror att även Warrel var på topp ungefär här. Dynamiken känns mer fullbordad än tidigare. 

Men man kan ändå inte tänka på vad som skulle kunna bli, om man fortsatte parallellerna. Bruce återförenades med Maiden och gjorde faktiskt ett gäng skivor som inte alls skäms för sig. Om Jeff Loomis tog sitt förnuft till fånga, hoppade av skitbandet Arch enemy och startade upp Nevermore igen så finns ingen anledning att tro att vi inte skulle kunnat få oss till livs ett gäng grymma plattor även här. Det kommer vi nu inte att få. Medan Shadow work avslutar på absolut topp med låtarna Rain och Mother is the word for God så funderar jag över det här. Som sista hälsning är Shadow work mer än bara värdig. Den är väldigt bra. Vi tar den sista låten på skivan, det känns passande som ett avslut. Tack Warrel Dane. Vila i frid!

Lucka 7, 2018 års musikkalender

Kanske måste jag köpa den här skivan? Idag helst. Dels är den ju jävligt bra, dels... Ja jag fick fnatt och lade upp min musiksamling på discogs. Dels för att få en bättre översikt, dels för att jag ska kunna försäkra den. Jag och min bror ärvde 305 skivor av farsan. Tillsammans med mina egna skivor är de värda i genomsnitt 72 444 kronor och 51 öre. Mest värde är det i de gamla Beatlesskivorna och... en del gammalt mer eller mindre obskyrt jag köpte på mig på 90-talet. Vem kunde veta det? Till antalet blir det allt som allt... 599 skivor. Jag kan ju inte ha det så! Alltså, mot staden, i detta fallet Motala för införskaffande av putsbruk och en styck skiva, vilken som går bra. Men innan dess ska jag frukostera, mata fåglarna, plantera gräs till katten, tvaga mig och snofsa till mig. Och just det, skriva om skivan med det kittlande namnet Phanerozoic 1: Paleozoic. Artist The Ocean.

The Ocean låter ganska mycket som Cult of Luna. De är inte lika långsamma, de är mer melodiösa och de lyckas få musiken att svänga på ett sätt som COL säkert inte ens tanken på att försöka få till. De har funnits med på min radar sedan 2007, då jag kollade in deras släpp Precambrian. De har sedan dess enligt mig gjort helt klart stabil musik, men jag har inte riktigt sugits in på det sätt jag gör när det dyker upp något jag till fullo uppskattar. Deras förra platta Pelagial kom ut 2013 och hyllas universellt som bandets bästa. Den gick mig ganska obemärkt förbi. Det har visst ändrats. Är Pelagial lika bra som årets släpp? Jag kanske måste ge mig in och stångas mot den några varv till för att undersöka om jag tycker det. För med årets platta var det precis som vanligt. ”Fan, det här låter bra, men nu tappade jag visst intresset och zzz.” Men bara för att Jonas Renkse från Katatonia, en av nutidens bästa sångare, gästsjunger på femte låten så väcktes mitt intresse igen. Smart gjort!

Jag har sedan dess låtit skivan rulla säkert 10 gånger, vilket gör att jag inte riktigt känner mig redo för den här texten. Det tar längre tid än så för mig att verkligen smälta en skiva. När jag pysslade med musik som mest så sönderanalyserade jag allt jag hörde så pass att jag inte kunde njuta av musiken alls. Det är något jag verkligen inte vill göra. Om jag erbjuds en upplevelse, må det vara i bokform, film eller musik så vill jag lämna skarpa analyser i dörren. Det är känslan jag vill åt, och att bryta ner en så abstrakt sak som en känsla förminskar den förstås. Det handlar om synergieffekter. Man blir invaggad i upplevelsen, och snart börjar den, obemärkt till en början förstärkas. Sen är snöbollen i rullning. Endorfinpåslag, ytterligare förstärkning och en positiv spiral. Jag har många gånger skrivit om att vara i zonen i discgolf, vilket faktiskt kan översättas även till musik. Så fort jag börjar tänka på att jag är det så bryts förtrollningen.

Nå, The Ocean försätter mig i det tillståndet den här gången. För första gången, kan tilläggas. Numer kan jag inte riktigt peka på vilken låt jag gillar bäst. I början var det förstås den med Renkses gästspel. Sen var det öppningen. Sen avslutningsspåret. Nu känns alla låtar typ lika starka och det är bara att följa med hela vägen in i kaklet. P1P är sån här skiva som tar åtskilliga lyssningar för att verkligen sätta sig in i. Jag tror att den kommer att fortsätta växa på mig, då den faktiskt verkar vara nästan helt felfri.

Jag brukar alltid tycka att banden väljer fel låtar att göra videos till. Men här tycker jag att de valt helt rätt. Fast jag vill helst inte vara utan introt till låten. Nåja, man kan inte få allt.

Lucka 6, 2018 års musikkalender

Ja, nu i skrivande stund har Deceased hållit igång i 32 år. De senaste 25 åren har de varit felfria. På 25 år är de inte skyldiga till en enda dålig låt. Vilket annat band kan stoltsera med det? Produktionstakten är inte särskilt hög, man kan tillochmed säga låg. Men på 25 år hinner man ändå med en del. 6 fullängdare. Jag började räkna låtar men kom bort mig. Typ 40? Bandet har gjort 40 mer eller mindre rövsparkande, fulsnygga deaththrashlåtar i rad som håller måttet. Sug på den, alla andra band i världen. Det är vårt kall som fans att hålla fram detta varje tillfälle som ges. För jag tror inte att vi är många som a) upptäckt bandet b) fattat grejen c) bryr oss. För mig kan de lika gärna vara en illa förborgad hemlighet och ett litet guilty pleasure. Jag brukar ju gilla sån där fancy musik, de där banden som inte bara slår så hårt de kan på instrumenten och kallar det musik. Men Deceased tilltalar mig och har så gjort sen jag kom över Supernatural addiction år 2000. Jag äger även Luck of the corpse, som jag köpte på mig i början av 90-talet, men den kom ut innan bandet var något att ha. Så de är inte fläckfria genom hela karriären. Nej, det var med låten The triangle från Fearless undead machines som kärleken blommade ut. Det är en låt jag fortfarande inte blir klok på, men jag älskar den! Jag vill hävda att de sedan 2000 släppt samma skiva i olika tappningar 6 gånger. De blir aningen mer spelskickliga för varje släpp, men annars har de helt hittat sitt format.

Ghostly white är nog en aning svagare än sin föregångare, men det är inte med stor marginal. Titeln på albumet har varit klar sedan 2013. Så även låttitlarna. King Fowley hävdade 2013 att han skulle göra ett 15-minutersepos, det klockade till slut in på strax över 13 minuter. Så då måste man fråga sig; är det här så hjärndött som det vid första anblicken ser ut som? Självklart inte. Det är genomarbetat som själva fan. Att ägna 5+ år åt en sån här platta är antingen galenskap eller kärlek. Jag vill gärna tro att det är lite av varje. Hängivenheten lyser igenom. Det är svårt att inte dra paralleller till andra band som verkligen brinner för sin konst. Opeth är ett sådant. Nu kanske jag pratar i nattmössan, men det är en sådan fantastisk skillnad på Opeth när de verkligen trodde på att de skapade något unikt, mot i dagsläget där de hyllar sina hjältar i Mikael Åkerfeldts digra skivsamling. Jag kan ha helt fel. Förutom perioden 1998-2003, då Opeth faktiskt gjorde väldigt snarlika skivor, så har bandet aldrig stått stilla i sin utveckling. De har alltid sökt, vilket (tyvärr för mig) lett den in på den väg de är nu. Deceased har på det sättet inte utvecklats alls. De har gjort samma skiva i 20 år, exakt samma formel och sound. Säkert är det här skälet till att bandet inte gör dåliga låtar. De tillåter sig inte att göra det. King Fowley slaktar antagligen med järnhand material som inte låter helt rätt. Det blir en stagnation förstås, men det faktum att inget annat band gör sån här musik ger dem ändå existensberättigande. När bandet lägger ner kommer det uppstå ett tomrum efter Deceased. Men, det finns inget som säger att de inte kan hålla på i 30 år till, så den dagen, den sorgen.

Videon jag länkar till är den enda från plattan som ligger uppe på Youtube. Mastigt, särskilt om det är din första kontakt med bandet. Det finns givetvis kortare och mer direkta låtar på skivan. Men den är här en riktig resa i allt som är Deceased. Så varsågod! Deceased är nog det enda bandet i genren thrashdöds som faktiskt tilltalar mig på riktigt. Räkna med att resten av kalendern kommer att innehålla annan sorts musik.