Bästa skiten 2016

Jag kunde inte hålla mig till topp 10. En sent inkommen och en skiva jag hade fattat fel om utgivningsåret på pajade mitt försök. Så topp 12 2016, håll till godo!


12. Underling – Bloodworship

Vad nu? En helt onämnd platta på topp 12? Stor, stor brasklapp här. Jag upptäckte den häromdagen precis, och vet inte hur bra den egentligen är. Men bra nog att få en egen lucka i kalendern, det är den. Så kanske tolva, kanske plats 25? Det är astight här. Egentligen är det bara de sju första som kändes givna, resten kunde varit lite vadsomhelst.

11. Fleshgod Apocalypse – King
Formeln är slipad, låtarna genomarbetade och kvalitén hög. Jag bara önskar att skivan var mer minnesvärd.

10. In mourning - Afterglow
Jämnaste plattan hittills även för In Mourning. Det är de lugnare partierna som är den stora begivenheten, för i ärlighetens namn tenderar de att bli lite långtråkiga med sitt meck ibland.

9. The Pineapple Thief – Your wilderness
Jämnaste PT-plattan hittills. De riktigt skyhöga topparna uteblir, men det finns många sådana på tidigare plattor. Det här är en växare, som gått från ”meh” till ”jafan!” under hösten och vintern.

8. Cult of Luna och Julie Christmas - Mariner
Mariner är en makalös skapelse. CoLs stelbenthet och Julie Christmas lekfullhet passar kompletterar varandra, vilket gör att summan blir större än komponenterna.

7. Insomnium – Winter's gate
Winter's gate känns fortfarande en aning för tillrättalagd och snäll för att hamna på min topplista. Ändå återkommer jag till den, om och om igen. Jag är svag för konceptplattor, så enkelt är det nog.

6. VOLA - Inmazes
Emellanåt har jag lite svårt för gitarrspelet på den här plattan. Det är kanske petitesser, men förutom dessa hade den här skivan hamnat ännu högre upp på listan. Danmark, ni överraskar mig storligen!

5. Vektor – Terminal redux
Sci Fi or die! Trodde aldrig att jag skulle ha med en thrash-platta på min årsbästalista 2016. Vektor är helt galna och jag gillar verkligen Terminal Redux mer än vad jag borde göra. Det gamla gardet klarar inte av att hålla fanan högt längre, Vektor mosar allt motstånd.

4. Black Crown Initiate – Selves we cannot forgive
Det tog tid innan Selves we cannot forgive satte sig tillrätta. Det beror på att den är så mättad. Varenda detalj är genomtänkt. Dynamiken är förbluffande. Kvalitén är skyhög. Publiken högt begränsad.

3. Khonsu – The Xun protectorate
The Xun Protectorate är en frisk fläkt i metalscenen. Det blandas friskt, men tack vare bra material så håller plattan ändå måttet hela vägen in. Jag hoppas på större integritet än vad brorsan hade, i så fall kan jag och Khonsu vara vänner länge framöver.

2. Gloria Morti - Kuebiko
Kuebiko blåste mig av stolen och jag har bara bitvis rest mig från golvet sen dess. Halvvägs upp blir jag återigen sugen på att lyssna, och pang så ligger jag där, raklång och tillplattad igen.

1. Katatonia – The fall of hearts
The fall of hearts är bandets mest varierade platta hittills. Det märks särskilt live, dynamiken i det nya ger Katatonia ännu en dimension. Den här skivan tar tid att ta sig in i, vilket gör att livslängden ökar rejält.

Lucka tjugofyra

God jul alla!

När jag började skissa på den här kalendern så beslutade jag att sträcka mig till skivor som utkom 2015, då det var så mycket bra jag missade ifjol i tid till att årsbästalistan spikades. Jag samlade upp det mesta i gårdagens lucka, även om jag glömde Schammasch, Rotting Christ, Nordjevel, Hyperion och Solution .45. Jag slår vad om att jag glömde ännu fler, men någonstans måste man ju dra strecket, eller hur? I rimlighetens namn kanske strecket borde ha dragits lite tidigare, men då glömmer man ju det faktum att den här kalendern inte är särskilt rimlig. Om ingen annan drar strecket så tänker inte heller jag göra det. Onwards! Så nu så här i sista luckan blir det till att sammanfatta mitt musikår och ge en försmak på 2017.

44 band har jag nämnt. 44 för mig relevanta band med tämligen nysläppta intressanta plattor. Då räknar jag inte alla jag har nämnt i förbifarten. Vi är uppe en bra bit över 60 stycken inklusive dem. För detta borde jag få något sorts pris. Tilldelas en hel del insanity points i alla fall. Komma ett steg närmare foliehatten. Musik är livet! Livet är musik!

15384 låtar, eller i snitt 45 per dag. Det har det blivit under 2016. Det är inte hela sanningen, men inte så långt ifrån. För första året har jag mestadels lyssnat på Spotify. Det finns skivor som jag lyssnat på som inte finns på Spotify, så de kommer inte med i den här statistiken. Men 90% gissar jag på är med ändå.

Jag lyssnade på 91% fler artister än andra last.fm-användare. 94% fler album. Ja, det är inte hela album utan låtar från olika album. Tror jag, statistiken är liten knapphändig? Och fler unika låtar än 97% av alla andra last.fm-användare. Det som då inte tas med i beräkningarna är väl att många av låtarna jag lyssnar på är ganska långa. Så... foliehatt, anyone?

Jag har till exempel lyssnat på låten The grinning mist 41 gånger. Den är lite knappt 10 minuter lång. Annars inga överraskningar här, Katatonia är ett favoritband. Jag kan inte påminna mig om att jag har lyssnat särskilt mycket mellan 04 och 05 på morgonen, men statistik ljuger väl inte?

Även jag tar en paus ibland. 74 dagar i sträck innebär att jag inte har scrobblat musik varje dag i år. Jag måste ha varit dödssjuk eller totalt incommunicado den förste december? 113 låtar på en dag är jag också stolt över! Det var visst VOLA och Katatonia på morgonkvisten, sen körde jag mest random från min mastodontlista. Och VOLA två varv till, måste ha varit då jag precis upptäckt dem tror jag. Fyller på den lite titt som tätt med nya upptäckter i listan, för tillfället innehåller den 2787 låtar. Den brukar rulla på fredagar, då helgen ska peppas in. Bara bra låtar!

Men hur det än är, så finns det alltid större fiskar i havet. I min lilla vänlista på last.fm finns polacken metalfanatic666, han (jag gissar vilt på en han) har lyssnat på nästan fyra gånger så många låtar som mig. Så jag är kanske inte så konstig, när allt kommer omkring? Men dagens lucka då? Kommer här!

Jag hittade The Great Old Ones i slutet av november, då genom att de gav en försmak på deras kommande album. Jag tänkte då att det var fan så mycket ett band kan förändras på bara några år?!? Tekeli-Li som utkom 2014 visade inte alls prov på samma kvalitéer. Och definitivt inte debuten Al Azif från 2012. Fast grejen är att de gör ju det. Det är inte på exakt samma nivå som smakproven från nya skivan är. Vilket gör att det bara är fantastiskt bra, och inte världsbäst. Ja, jag fastnade ”en aning” för The great old ones. För tillfället lyssnar jag nästan enbart på dem och Vektor, om sanningen ska fram.

27 januari släpps mästerverket (no jinx of course) EOD: A tale of dark legacy. Beställning av skiva och tröja är gjord, så fram tills dess sitter jag givetvis på nålar. Det är min julafton, inte den här hednisk-kristna misch-masch-dagen av tveksam legitimitet och karaktär. Fram tills dess kan man med glädje hålla sig tillgodo med Tekeli-Li och Al Azif. Den förstnämnda är en konceptplatta som bygger på Lovecrafts At the mountains of madness. Jag har inte läst novellen, det verkar dock som om den födde (eller i alla fall gödde) ”monstret i mörkret-genren” som jag håller så högt. Filmer som The thing och Alien har nog en del att tacka Lovecraft för. Förutom detta så är loggan stilren och layouten helt i min smak. Bra där! Jag gav mig igår på ”The shadow over Innsmouth”, inte så konstigt kanske då en av låtarna på EOS bär det namnet? Min första Lovecraftläsning, helt inspirerad av ett musikband.

Musiken då? Den är ju det avgjort viktigaste. Kall BM med en hel del post i sig. Från Frankrike, vilket hörs på sångarna. Låtarna tenderar att dra iväg lite i längd. Gör mig inget. Arrangemangen följer ingen förutbestämd mall, något jag givetvis uppskattar. Skivan blir som en berättelse i sig, med varvade delar action och stiltje. Det är inte ett gäng låtar som har råkat hamna på samma plastbit, de hör ihop och bör avnjutas på så sätt. Trots det finns förstås starkare och svagare delar av skivan. Antartica är lång, men inte för lång. I slutet mot låten hittar vi tidigt på skivan några riktiga höjdpunkter, där de isande melodierna får spelrum. Vilken avslutning! Gåshud! The Elder things blir en aning anonym efter denna urladdning, men framåt slutet så ökar intensiteten och närvaron även här, om än inte i samma utsträckning. Även Awakening vaknar till betänkligt efter halvtid, ett mönster börjar skönjas. Konstigt nog är den instrumentala The ascend en av de absoluta höjdpunkterna på skivan, och även en av de delarna jag omedelbart fastnade för. Avslutningen Behind the mountains är mastodontisk, och jag är inte klar nog med den för att på riktigt ge ett omdöme. 17 minuter är i längsta laget även för mig, uppmärksamheten hinner börja vandra lite.


Debuten Al Azif från 2012 är inte fel heller den, och kanske en bättre ingång till TGOOs katalog. Låtarna är lite mer direkta, men kanske inte riktigt lika delikata. Men när vi ändå är här... Efter ett kort intro har vi direkt en höjdpunkt. Här är den i en amatörupptagning från Hellfest 2015. Ändå en bra introduktion till bandet som liveakt. Jag kommer ihåg hur uppspelt jag var när Iron Maiden deklarerade att de framgent skulle ha tre gitarrister. Jag kommer ihåg vilket antiklimax det var när jag insåg att det bara innebar fler solos och inte ett friare låtbyggande. TGOO har vett att använda tre gitarrer på ett bra sätt. Videon hittar ni över det här textsjoket alltså.

Efterföljande Jonas förflyttar sig till doomlandets utkanter. Att vi inte helt korsar gränsen beror på gitarristernas melodikänsla. Den genomsyrar låten, som så småningom får upp farten. Rue d'Auseil bjuder på en smått fantastisk avslutning, en höjdpunkt på skivan. The truth känns aningen anonym innan det är dags att avsluta skivan med eposet My love for the stars – Cthulhu Fhtagn.

Jag har känslan av att EOS: A tale of dark legacy kommer att hamna någonstans mellan debuten och Tekeli-Li. Det känns intrikat som sistnämnda, men mer fokuserat som på debuten. Nu är det dags att ta världen med storm. Här har ni 2017 års första bästa platta, jag förutspår att den kommer att hamna högt upp på min nästa årsbästalista.

Jag bjuder på smakprovet Mare Infinitum från kommande plattan. Den avslutar skivan. En lång låt, vilket har blivit bandets signum. Det ändlösa havet, den ändlösa skräcken. Redan en personlig favoritlåt för mig.

Det är dags att avsluta kalendern. Vi hörs igen! Tills dess. Ha det fint ute i stugorna. God jul, gott nytt och må lyckan stå er bi.

Lucka tjugotre

Tur att det finns ett nytt PT, nu när Porcupine Tree lagt ner. The Pineapple Thief. Det här passar illa in i min kalender, då det är ganska ohårt. Men då de nu kan räknas som officiella arvtagare till Porcupine tree så är det inte konstigt att de hamnar här ändå. Så många släpp, så få luckor... Det här får bli min uppesittarlucka! Så spänn örona, så kör vi!

Uppesittarlistan

Jag gjorde en liten Spotify-lista. Knappt två timmar med helt oumbärlig musik från 2016, men det betyder inte att hela skivorna är så klockrena att de får plats i min kalender. Helt kort här alltså: Anaal nathrakh, som har gjort en ny skiva. Här finns några av de bästa låtarna de någonsin knåpat ihop. Hold your children close and pray for oblivion kan vara den allra bästa de gjort till och med. Eller Amiensus, som blandat Dimmu Borgir med shoegazemetal och hittat på något riktigt trevligt. Alcest kanske, min kärlek från Frankrike? Nehej, inte det. Kanske för att skivan, trots sina fantastiska toppar, känns en aning blek. Oiseaux de proie måste jag ändå lyfta fram. När jag såg och hörde den framföras live i Stockholm härom månaden var jag högst lycklig. Aenaon? Emellanåt sjukt bra, emellanåt mer WTF? En skiva som kom alldeles för sent för att jag ska ha hunnit smälta den. Jag ger er smakprov från den. Första låten satt direkt, de andra kommer att växa på sig, det vet jag.

Dark tranquillity har släppt sin bästa platta på länge. Men är det bra nog att nämna? Jag hade en tanke om att jämföra dem med In Flames, som nu suger mer än de någonsin tidigare har gjort. Men nej. För få luckor att tillgå. Plattan är hursomhelst riktigt stark rakt igenom, även bonusspåren är klart värda att ge en chans. Diabolical släppte årets absolut bästa skiva. Synd att det var en EP och inte kan räknas då riktigt. Sällan har jag sett fram emot en skiva lika mycket som jag ser fram emot Diabolicals nästa fullängdare. Ända sedan Ars Vitae har de gjort helt rätt. Diabolicum då? Svinbra. Vet inte vad jag skulle skriva om den bara. Med en riktig trummis hade jag inte kunnat hålla så här tyst om den. Gojira känner alla till. Ja ni förstår va? Så mycket musik, så få luckor. Trots mitt fuskande så räcker 24 luckor inte långt alls.

Harakiri for the sky då? Om skivan hade varit en halvtimme kortare, absolut. Ungefär samma med Imperium Dekadenz, de två sista låtarna håller inte måttet och besudlar helhetsintrycket. Bra grejer ändå. In the woods... återkomst ÄR bra. Det är bara att den första låten lovar mer än vad resten av skivan håller. Kvelertak har släppt sin bästa platta, men det är fortfarande inte riktigt min kopp té. Phazm likaså. Jag formligen älskar dock låten Conquerors march, stort tack för den. Throne of Heresy har gjort en riktigt bra skiva. Lokala pojkar. Våga ännu mer nästa gång, så lovar jag att digga ännu mera. För polerat och lite för enligt regelboken för att jag ska vara helt såld. Bäst tycker jag faktiskt att sista låten är, där formeln har frångåtts som mest. Uada har snott MGLA rakt av och blandat in lite för lite eget för att jag ska kunna hajpa den. Bra platta, men inte bäst. Lugna ner er där, gott folk! Witchcraft hade också behövt lugna ner sig lite för att verkligen på allvar hamna på min kalender. Ganska nära, men inte riktigt där ändå.

Jag väljer att lyfta The Pineapple Thief över alla dessa snabbt uppräknade kvalitétsskivor, så ni måste ju förstå att den är bra.

Lucka tjugotvå

Fleshgod Apocalypse tog för sig. Tidigt 2016 var denna ute för behöran. Ett smart grepp, då det brukar råda en faslig torka på skivsläppen det första halvåret. Och så kommer allt bra på en gång pang bom på hösten så man blir sådär överväldigad och definitivt inte hinner författa en genomtänkt årsbästalista för allt bara släpps och man bara och så bara... En tidig favorit för året var King. Nu när jag ska till att presentera den har glöden svalnat betänkligt. Trots allt godis på plattan så är den för lättsmält. Tuggmotståndet är för litet. Den kommer ändå med, för jag lyssnade mycket på den i början av året, gillade den och tycker att den är värd uppmärksamhet. Greppet de tar på genren avant garde-döds är hursomhelst imponerande.

När jag hörde In honour of reason från debuten Oracles år 2009 trodde jag knappt mina öron. Blanda rensdöds och klassisk musik? När minin Mafia utkom året efter var det inte längre något tvivel. Vilket sjuhelvetes ställ! De toppade nog här och på efterföljande fullängdaren Agony som kom ut 2011. Jag blev besviken på 2013 års Labyrinth, den kändes lite anonym och strömlinjeformad. Det är inte problemet på årets King. Snarare så är den inte särskilt minnesvärd bara. Formeln har fulländats, vilket gör att inget skaver till riktigt. Tyvärr.

Jag tänker inte tråka ut med att gå igenom albumet låt för låt. Men jag vill nämna att det tar sig på slutet. Efter galenskapen som är Paramour (Die Leidenschaft bringt Leiden) så toppar skivan. Avslutningen på den är faktiskt väl värd att lyssna på. Om och om igen. Så här är jag nu. Medans jag lyssnar tycker jag att det verkligen är jättebra. Men efteråt kan jag inte minnas riktigt vad det är som var så bra med det.

Lucka tjugoett

Frostigt. Så kan man nog beskriva mitt förhållande till Cult of Luna. Jag förstår storheten i en del av deras verk. Jag upptäckte dem med plattan Beyond år 2003. Här finns ett par bra spår. Uppföljaren Salvation har jag hållit som deras bästa verk. Problem dock. Den är 75 minuter lång och det händer inte särskilt mycket. Det är helt enkelt för tråkigt för att jag ska vara helt hooked. Årets skiva ändrar lite på det. Det är i mångt och mycket Julie Christmas förtjänst. Hon har tillfört den melodi som CoL har saknat på sina tidigare releaser. Hon har antagligen förstört bandet för mig, då jag kommer att sakna melodiös sång på efterkommande alster. Men det blir då, nu är nu. Det som serveras är alltså en ganska vanlig CoL-skiva, men med mycket tjejsång på. Smaka på ordet. Tjejsång. Det är ett standardbegrepp inom cirklarna jag rör mig och inom genresen jag högaktar. Antagligen för att det är mer ovanligt än vanligt med en tjej som sjunger. Foliehattspolisen må rycka ut om de tar illa upp. 

Mariner är fem låtar lång. Den klockar in på nätta 55 minuter. Så, 11 minuter i snitt. Sämst är den tretton minuter långa Approaching transition, näst sämst är den näst kortaste låten Chevron, endast nio minuter lång. Förutom den starka öppningen A greater call så är det bäst på The wreck of S.S. Needle och framför allt, de sista tio minuterna på den sista låten Cygnus. De här tio minuterna är det bästa COL har gjort i musikväg hittills, och jag tror att de får svårt att toppa det någonsin. Känslorna utanpå, allt sitter på plats och Julie är ganska magisk. En del gånger önskar jag att jag vore närvarande när magin föds, på den här låten gissar jag att det är när Julie lägger sången och bandet står vid mixerbordet och bara njuter och high fivear varandra. Där skulle jag velat vara med, det känns som en sådan stund.

Lucka tjugo

Dan Swanö fanboy for life. Jag vill inte veta hur många timmar jag har ägnat åt hans ljudskapelser genom åren. Det är väldigt många timmar. Det är inte så konstigt kanske. Man fattade ju att det fanns nåt speciellt här. Enigma var den första låten jag hörde med Edge of Sanity. Jag tror inte att det var så tidigt som 1992, jag tror det var 1993. En kille från Finspång med dödspipa de luxe OCH en bra sångröst? Hur gammal? 19 bast? Cooolt! Så Edge of Sanity blev ett favoritband för 14-årige Martin Rasch. 37-årige Martin Rasch har dem fortfarande som ett favoritband, även om de inte rullar lika ofta som förr. Men emellanåt faller andan på. Unorthodox, The Spectral Sorrows, Purgatory Afterglow, jösses vilka fina skivor! Nu är jag som jag är, så det stannade ju inte där. Jag grävde vidare. Kanske hade Dan mer musik på gång? Jodå...

Så jag har kärat ner mig i Nightingale, Moontower, Steel, Diabolical Masquerade, Demiurg, InfestDead, Karaboudjan, Bloodbath, Odyssey och nu senast Witherscape. Nu är man luttrad, jag inser att det antagligen inte blir nåt mer med det här projektet. Dan har ju varit borta från Death Metal ganska mycket, då hans hjärta klappar hårdare för, tja, jag vet inte, Marillion? Bläk! Så att han måste tröttna på Witherscape känns oundvikligt. Det känns lite som en sammanslagning av Edge Of Sanity och Nightingale. Debuten kom för några år sen och är bra, men i ärlighetens namn lite av en axelryckning. Jag kände mig snuvad på konfekten. Efter låtar som Mother of the soul, Astrid falls och Dead for a day så sitter man och hungrar efter mer men rätt vad det är så tar skivan slut bara, känns det som. Efter det, en ganska överflödig EP och nu en lite matigare platta. Det känns som om godbitarna är jämnare distribuerade här. Det är en jämnare platta, helt enkelt.

Jag är ett fanboy. Det innebär inte att jag inte ser brister. Syntharna är emellanåt rejält lökiga. Arrangemangen kanske inte alltid top notch. Och texterna får mig som vanligt att famla efter närmsta skämskudde. Medan jag smygdiggar vidare förstås.

Titelspåret ja. Hela skivans mittpunkt och den överlägset bästa låten. Den bör avnjutas i sin helhet. Stort tack för den Dan, världen hade varit klart fattigare utan The northern sanctuary!

Lucka nitton

Vi kör ännu en double whammy! Banden är trots en del skillnader ganska lika varandra. Violet Cold är ett enmansprojekt från Azerbajdzjan (den stavningen fick jag faktiskt googla). Det som framförs är atmosfärisk black metal blandat med shoegaze, ungefär. Helt instrumentalt. Det är något jag aldrig har uppskattat förr, helt instrumental musik. Violet cold ändrar till viss del på det. Visst saknar jag den extra dimensionen som sång ger emellanåt, och ibland tappar jag intresset och glömmer att lyssna. Men så kommer det nån melodi som är helt bedårande och jag fastnar igen. En stor överraskning i år, så oväntat.

Jag har alltså mer eller mindre upptäckt atmosfärisk black metal i år. Så därför har jag ingen aning och koll alls. Men tydligen gjorde Georg Börner, mannen bakom musiken, ett rejält avtryck med minin TheStarsAreDeadNow 2005 och fullängdaren Melancholie2 2008. Melancolie2 har jag gett ett par spinn, och den är bra, men enligt mig ett par divisioner under nya Autumn. Det bjuds på en hel del extra krydda här i form av fioler och nyckelharpor. På ett smakfullt och snyggt sätt, ska tilläggas. Inte råfult som tillexempel i fallet Saor. Så, då fick jag det sagt. Usch och fy för såna pajaskonster. Nä, så här ska de vara. Dimensionshöjare, inte dominerande.

Redan i inledande Scars har Börner fångat mitt intresse. Fantastiska melodier och atmosfär. Efterföljande Void drar ner tempot, men behåller mitt intresse likväl. Stämningen och melodierna vinner över mig. I breaket vid treminutersstrecket kapitulerar jag inför ColdWorld. Jag är fast. Efterföljande Womb of emptiness vinner nog priset för årets låt inom genren, men i hård konkurrens. Autumn shade lämnar BM-scenen ganska långt bakom sig, här får vi snarare depprock med vinande gitarrer. Hade skivan börjat så här hade jag inte skrivit om den. Nu flyter jag bara med.

Dagens text slutar där. Internetstrul och ryck i joggbenen, skyller jag på. Imorgon är en ny dag, det innebär en ny lucka. Inte många kvar att öppna nu!

Lucka arton

Tuffa gänget tipsar mig ibland om musik. I år har jag inhöstat två tips, en av varje i tuffa gänget. Eller ja, jag har väl fått fler, men de här hamnar i kalendern. Och ja, vi är ett litet gäng. Men tufft! Dessa tips ställs rimligen mot varandra, för det är ju så det ska vara. Folk ska spelas ut mot varandra. Vi börjar med kinesens tips, som är nåt sorts konstigt panflöjts-hej baberiba från sydamerika. Tänk finsk umpa umpa fast med indianer istället. Soul Sister heter de. Fast näää. Om det här ska uttalas ”Soul sister”, då är jag all out. Då går det inte lyssna på skiten, hur bra det än må vara. Jag uttalar det ”Såll sisteer” i mitt huvud. Då blir det lättare. Skivan Unfading Incorporeal Vacuum (!) är en av två sydamerikanska plattor jag gett mig i kast med i år. Den andra är Interitus med Brazilianska Escarnium, en inte oäven platta, men lite slätstruken för min smak. Polackerna överlag och grekerna i Dead Congragation gör det bättre, tack. Såll Sisteer spelar melodisk black metal på sitt sätt. Det är inte överdrivet snabbt, hårt, rått eller elakt. Det man fokuserat på är melodierna. Ska man jämföra med något annat band så ligger Winterfylleth nära till hands. Jag hör gärna lite keltiskt i Winterfylleths musik, bara för att jag vet om att de säkert är ute efter det. Jag hör inte panflöjtbjäfs i Sol Sistere, tack gode, men ni kanske förstår parallellen? Dimhöljda bergssluttningar, karga högland och det brusande havet nedanför. Det är ju själva grejen med atmosfärisk black metal, att den målar bilder. Om den inte gör det är den misslyckad. Jag tror det är därför jag har det svårt att verkligen gilla första låten på Winterfylleths nya, den lämnar mig inga bilder alls. Detta krav ställer jag inte upp på någon annan form av BM, så det kan vara orättvist.

Nå, om ni, som jag, berörs av karga melodiska musiklandskap, så långt ifrån ett panflöjtsinferno man kan komma men ändå på nåt sätt påminnande om sydamerika, låna Sol Sistere ett öra.

Det andra tipset är således från gängets emo. Nej inte jag. Jag är sidekicken med usel musiksmak och usla skämt. Det här blev året uppochner. Det intressanta kommer från USA. Det har aldrig hänt förut! Wayfarer är ganska sävlig post BM. Svärta och tyngd finnes det gott om, likaså finstämda melodier. Efter en lugn mellandel av plattan så tar det fart igen framåt slutet. Men det är framförallt de första låtarna på skivan som gör den, de är låtar jag kommer att återkomma till igen och igen! Och de sista kanske. Ja det är en bra platta.

Jag har kommit fram till att detta är en riktig gitarrplatta. Riff hela vägen. Gitarrerna tar extremt mycket plats. Det gör inget, det är bra gitarrer. Inte särskilt typiska för black metal heller, då de inte direkt bara rensar på. Nej här är det vilka toner som spelas som räknas, inte att de spelas tokfort.

Så, om jag ska stämma av lite då? Wayfarer har gjort den bättre plattan av de två. Det är klart mer intressant och ger mig mer att lyssna på. Sol sistere har gjort en låt som utklassar allt som finns på Wayfarers platta. Relentless ascension lägger bud på att vara årets BM-låt. De har även den goda smaken att avsluta plattan på ett fantastiskt sätt. Partivis är de verkligen asbra. Men i det långa loppet tröttnar jag en smula på det. Knapp seger till Wayfarer. Inga stora marginaler alls.

Lucka sjutton

Hypno5e har det inte gjort lätt för varken sig själva eller mig. Glappen mellan ytterligheterna är lite för stora. Influenserna för många. Jag har dragit mig för att skriva om Shores of the abstract line eftersom det är svårt att skriva om något som försöker vara allt på en och samma gång. Det låter lite som en sågning va? Det är inte direkt en sågning, det är kritik. När man som artist nästan urskillningslöst blandar upp på det här sättet så får man räkna med att alla inte kan hänga med i svängarna. När det blir för rytmiskt och atonalt skruvar jag på mig. Likaså när det blir för mjukt.

Allt var lättare förr. En låt var antingen bra eller dålig. En musikstil antingen passade eller inte. Och visst är det fortfarande lite så. Fick en liten tår i ögat förut när Tom Waits gamla ballad Martha rullade in på spellistan. Enklare blir det knappast. När jag upptäckte att jag gillade musik så var det Metallica och Iron Maiden som gällde, uteslutande. Sen kom man snabbt in på dödsmetall och sålde av sina Maiden-skivor. Sen fick man panik ett gäng år senare och köpte tillbaka dom igen. Jag insåg att det inte bara var en sak som gällde, bra musik är bra musik. Jag har sen dess lärt mig att uppskatta ganska mycket olika musik. Visst brinner hjärtat mest för hård musik, men det händer att jag kan lyssna på Kent eller Björk en dag. Eller ovan nämnde Tom Waits. Men jag tröttnar så jävla fort på det. Det måste ruska om lite för att jag ska hålla intresset uppe!

Så här är vi nu, i slutet av 2016. Vad ruskar om mig? Shores of the abstract line börjar med en pianoslinga och barnröster. Vad som sen följer... är precis allt. Låtarna blir långa och en aning oformliga. Var den ena slutar och den andra tar vid är inte alltid lätt att urskilja. En dryg timme av det här gyttret av olika musikstilar är i mäktigaste laget. Det låter ganska mycket som kritik det här va? Det är det också. Skälet att skivan är med här i kalendern är de stunder då de verkligen lyckas skapa något unikt och äkta. Som 9 minuter in i South shore – Blind man's eye. Mellan 9:02 och 10:25 så lyckas de få tiden att stanna och världen att försvinna. Gåshud brukar jag skriva, det räcker inte här. Gåshjärna?

Jag tror egentligen inte att jag kan säga eller skriva mer om Hypno5e. Du bör nog ha fått kött nog på benen för att bilda en uppfattning om det är värt besväret att ta dig an Hyno5e eller ej med informationen ovan. Om inte, så kan jag tillägga att de är ett mycket krångligare Hacride. Bättre så?

Lucka sexton

Man lär känna många genom livet. Människor såväl som band. Vissa band kommer alltid att finnas med en. Katatonia är ett sådant, årets skiva är en av årets bästa skivor. Vissa människor kommer alltid att finnas med en, andra glömmer man, även om det tar tid. Min flytt till Karlstad var en glömskans flytt. Väl där lärde jag känna många nya människor. En del av dem har jag redan glömt bort, för så är vi, men vissa kommer jag alltid minnas och ha fortsatt kontakt med.

En av de som fanns kvar finns inte längre kvar. Han jordfästs idag. Vad finns att säga? Jag såg fram emot våren och sommaren, då skulle vi hitta tid och möjlighet att umgås och snacka skit med varandra igen. Vi skulle ses på nån tävling, omfamna varandra och du skulle truga på mig en gul Blend bara för att liksom. Jag skulle komma upp och bo hos dig när det vankades tävling, det var redan bestämt. Jag saknar dig Adi, jag kommer alltid minnas dig med värme och kärlek! Du var en av de snällaste, trevligaste och roligaste människorna jag har haft nöjet att lära känna. Jag lånar de sista textraderna från dagens skiva:

You took your gear and hit the trail,

I was there by the runway.
Above spires and buildings now,

you have passed the horizon.

In time another star will rise, dissimulation.
On the wind comes the message now,
you have passed the horizon.

R.I.P.

Lucka femton

Post-Black Metal. Det kan betyda lite vadsomhelst va? Förr eller senare skulle jag hoppa på tåget, det var ju givet. Jag har aldrig varit en puritan när det gäller musik. Den som hört Jug vet vad jag menar. I attributet ”post” kan allt rymmas. Deafheaven spelar i dur, det går bort. Alcest släppte 2014 en platta som knappt innehåller ett spår av metal, men ändå kan betecknas Post-BM. När det gäller Ashbringer så inkorporerar de infantil indie-pop i sin BM. Jag är svag för kontraster i musik, därför kan jag tolerera och uppskatta detta. Wintergatan i BM-skrud? Eller ett BM-band som framför en av herr Molins skapelser? Jag tror att man kan dra de parallellerna. Du kan inte döpa en låt till Lakeside Meditation om du vill kalla din musik BM, så är reglerna. Genom Post-attributet slänger man reglerna och öppnar alla dörrar. Ibland blir det skit, ibland blir det intressant. I Ashbringers fall hittar jag både skit och intressant. På sina ställen, när allt faller på plats, är det halvt om halvt magiskt. På andra ställen faller det pladask. I öppningen Solace sitter allt på plats. Det är nog även den låten som är renast BM på skivan. Det finns stora tveksamheter på den här plattan. Och inte någon lika given hit som Ethereal Aura, som återfinns på debuten. Ashbringer får vara med på listan, men det är på nåder!

Lucka fjorton

Det börjar bli platsbrist, gott folk. Vem kom på att det bara skulle vara 31 dagar i december? Och när jag tänker efter, brukar inte en julkalender bara ha 24 luckor? Jag får fortsätta trixa med reglerna! Double whammy!

Det funkar ändå bra när det gäller Winterfylleth och Fuath, då båda är sprungna ur samma mylla. Fuath är ett soloprojekt av Andy Marshall, ett i raden. Han driver även Saor, som är mer renommerade än Fuath, men inte i min stil. Saors musik är infesterad av flöjtar och skit. Grunden är bra, men vad hjälper det? Fuath är renare. Det finns synthar, men de har skruvats ner till en behaglig nivå. Det är melodiös, atmosfärisk black metal som vankas. Gitarrerna gör jobbet. Inte alls olikt Winterfylleth, men ändå ganska.

Winterfylleth är ett band. Jag upptäckte dem så sent som i våras. Jag skyller på att bandnamnet har avskräckt mig. När man heter Winterfylleth, spelar naturromantisk och nationalromantisk atmosfärisk black metal så springer jag inte över och checkar läget. Det är faktiskt ganska långt ifrån var jag vanligtvis parkerar min bil. Om nån hade sagt till mig hur bra de var så hade det varit en annan femma. Men men, bättre sent än aldrig. De första två skivorna har jag inte satt mig in i särskilt mycket. Meh. Men på The threnody of triumph från 2012 börjar det låta bra. 2014 års The divination of antiquity är en fullträff. Emellanåt blir den kanske en aning långdragen. Men trenden är klar. Formen är stigande. Därför känns årets The dark hereafter lite som ett antiklimax. Fem låtar, varav en är en cover? Jämfört med föregående platta är det snålt. Det är lite roligt, för första gången jag lyssnade på Winterfylleth så utbrast jag ”aha, det är de som snodde Ulvers virveltrumma!”. Covern på plattan är Ulvers I troldskog faren vild, i en bra tappning. Låten tappar i översättningen, men den är väl framförd och helt klart värdig. Men visst är det konstigt, Fuath klockar in på 40 minuter med 4 låtar. Här är man mätt och belåten. Winterfylleth med sina fem låtar och 40 minuter får en att känna sig en aning snuvad på konfekten.

Fuath tar mer tid med sina arrangemang. Här stressas inte iväg i onödan. Ibland skruvar jag lite på mig. Men Andy är en melodimakare, så det får dra ut på tiden lite ibland. Det tredje spåret av fyra är i ärlighetens namn lite mediokert. Det som flyter på fint i övriga spår blir här tungrott. De tre övriga håller dock mycket hög klass. Den avslutande Spirit of the north drar iväg i nästan 12 minuter, men det gör inget. Det är tolv minuters utklassning. Det är bara att tacka och ta emot.

Lucka tretton

Hur fan kan man gilla det här egentligen? Du kan ju ställa den frågan till mig, och inte få ett bra eller rakt svar. ”Därför”! Martin van Drunen låter som en apa med vinterkräksjukan. Melodier? Ja, alltså, om de här rudimentära slingorna kan kallas för det. Produktion? Skivan låter som ett sågverk, precis som sig bör. Låtar? Ibland går det snabbt, i alla fall med Asphyx mått mätt. Ibland är det knappt styrfart. Ändå...

Man kan inte bara hoppa in här och tro sig uppskatta sån här musik. Du bör nog ha varit med för lite drygt 20 år sen, när fingrarna lekte sig fram över Pungent stenchs Been caught buttering och Necroticism – Descanting the insalubrious med Carcass i skivbackarna i Linköping. Studiebidraget skulle förslösas, man var aningslös och den skivan som en gång i månaden fick äran att följa med på bussen hem till pojkrummet i Åtvidaberg lyssnades sönder så fullständigt att det var omöjligt att inte hitta poänger i den och kanske till och med gilla den. Den enda skivan jag faktiskt helt gav upp på var just Carcass debut Reek of Putrefaction. Den kunde jag inte gilla då, jag kan inte tänka mig att jag skulle klara av det nu. Jag hittade poänger i gamla vinyler med Napalm death och CDs med Cadaver. En bedrift, enligt mig.

Det är nog egentligen endast i det ljuset jag verkligen kan gilla Asphyx senaste verk Incoming Death. Jag brydde mig aldrig om dom då, även om jag vet att jag ibland stod och fingrade på ”Last one on earth”. Men den var helt enkelt för ful för att locka mig till ett köp. Andra släpp lockade mer. The End Complete med Obituary, CD och tröja. En skiva som jag i dagsläget tycker är riktigt jävla dålig. Men häll i mig en öl eller två så blir det annat ljud i skällan. Sveijnbra! Nå nå.

Incoming death är gammeldöds enligt konstens alla regler. Lite doom är kanske inslängt, vad vet jag? Eller är det bara att det går lite väl långsamt ibland? Jag kan lova att om du häller i mig några öl och drar med mig till en Asphyx-konsert så kommer jag älska det. Grottmansmusik för ölstinna kvällar i goda vänners lag. Därför känns det nästan lite orättvist att skriva en text om dem nu, nykter och måndagstrött. Lite som att försöka analysera de finare filosofiska poängerna i Amon Amarths texter. Det krävs åtskilliga öl för att se någon som helst filosofi i dom texterna, men när man nått gränsen skrålar man med för fulla muggar och kan inte tänka sig nåt bättre. Incoming death med Asphyx hade lika gärna kunnat vara en av skivorna jag bläddrade förbi i en skivback för 20 år sedan, så fräsch och pigg är den. Men den behöver inte skämmas bland sina gelikar. Inte alls.

Nåt annat man kan reflektera över, om man vill, är att det här nog egentligen är så nära pop jag kommer i lyssningsväg. Listpop. Svensktoppsmusik. Dansbandsmusik. Inte ljudmässigt, men strukturmässigt. Väldigt simpla strukturer. Det är nästan så det kryper lite i skinnet på mig. Men så hörs van Drunen kasta upp i närheten av micken, och jag påminns genast om när jag som fjunig högstadieelev för första gången fick höra Out of the body med Pestilence. Det var ju kört då alltså. Man fattade att den här rösten kommer att hänga med länge. I närheten av den storheten kommer inte Asphyx med sin Incoming death. Men van Drunen är fan van Drunen, även om ett kvarts sekel har förflutit.

Lucka tolv

Det här albumet hittade jag till på Åtvidabergs soptipp. Nej inte så. Jag stod och slängde skit medan Afterglow rullade på i hörlurarna. Just då var det årets album. Tiden ändrar dock allt, alltid. Skivan drar igång med Fire and ocean. Tydligen är det en fortsättning på föregående skiva, som tydligen handlade om havet. Och denna handlar tydligen om solen. Ja ni förstår hur mycket jag bryr mig om såna detaljer.

Vad som bjuds här är melodiös death metal i mellantempo med en hel del progressiva inslag. Låtarna på plattan varierar från ganska meh (Fire and ocean, Afterglow) riktigt bra (Below rise to the above, The lighthouse keeper) och smått fantastiska (Ashen crown, The call to Orion, The grinning mist). Låt oss stanna där. The grinning mist. Det är i de här lägena som In Mourning är som allra bäst, i alla fall enligt mig. De kom fram vid den där tiden då Opeth övergav sitt koncept, alltså det här att blanda hårt och mjukt för effekt. Detta gav Opeth alltså fan i och blev gubbig progg. Opeth släppte i år ett album som totalt saknar den dynamik jag gillade med dem, så för mig är det bara att stryka dem från framtida förhoppningar och se mig om efter annat. Vad de skapade mellan -98 och -05 är dock så överlägset att man nu får greppa efter halmstrån för att fylla tomrummet som lämnades.

In Mourning ligger ganska nära till hands. Typ en bensinmacksvariant av Opeth. Jag har lite svårt att skaka av mig den känslan, men bandet har vuxit sedan dess. I och med att sångaren har spottat upp sig såpass som han har gjort till den här plattan kommer man bättre undan med de lugnare partierna. Det låter inte längre repokal. Istället är det dessa partier som är plattans största begivenhet.

I sina toppar kommer In Mourning upp i halvdan Opeth-standard. Det räcker faktiskt riktigt långt! Kan vara så att de tidigare skivorna har innehållit låtar som jag håller högre än de på Afterglow, men å andra sidan är de här jämnare än någonsin förut. Bra jobbat!

Lucka elva

I den nya världen finns inte plats för dissidenter. Alla bär samma kläder. Har samma åsikter. Samma rutiner. Samma smak. Hurra! Hurra! Hurra!

Det där kallas dystopi. Välkänt, omtyckt och ofta använt. Motsatsen är utopi. I den nya världen har musikministeriet bestämt att alla skivor som släpps sjungs av Devin Townsend. Hurra! Hurra! Hurra!

Devin Townsend är den bästa sångaren. Ingen annan behöver ens försöka. Men det ovan kanske ändå är överdrivet? Har jag inte kommit överens om att man måste höra en del dåligt för att förstå hur bra det bra är? Jomensåvardetnog.

Devin Townsend är som bekant den bästa sångaren. Tur för mig att han har skivsläppsdamp och bara skiter ur sig skivor hejvilt. Jag upptäckte honom för ungefär 15 år sen och har fortfarande inte hunnit lyssna igenom allt han har släppt. Det är nämligen så att han inte alltid skriver de bästa låtarna. Skivan vi talar om nu är Transcendence med Devin Townsend Project. Det skiljer sig från Devin Townsend Band genom att, ja jag har fan ingen aning. Det spelar egentligen ingen roll, förutom att det är en jävla röra i min Devin-mapp på datorn. Så lite hatar jag karl'n också. Men han sjunger som sagt bra.

Vad man får till livs är här, som vanligt när det gäller Devin, en stor fet wall of sound rätt i nyllet med så mycket hjärta, smärta och känsla att man ligger där som en överkörd daggmask och kippar efter luft, eller vad nu en sådan brukar företa sig. Trenden var klar på förra släppet, det lossnar lite. Jag saknar de uppstudsiga pop-metal-dängorna som bjöds då (Fallout, Universal flame, titelspåret Sky blue etc), men jag gillar det mer seriösa och tunga anslaget. Vågar man hoppas på ännu mer over the edge nästa gång? Eller blir det som vanligt, nåt helt nytt tokskap, med nytt namn och ökad entropi i Devin-mappen? Jag gissar på det senare. Men förr eller senare måste han väl växa upp?

Jag har svårt att tro det. Förutom en fullmatad platta så bjuds på Transcendence en bonusskiva med vad jag antar är demos som inte kom med på plattan. Jag vet inte. Men det är en fullängdare i sig. Och faktiskt är flera av låtarna bra nog att ha varit toppnummer på plattan, om än i en lite annan stil. Och där till slut kommer Canucklehead, det stora beviset att Devin trots allt inte är mycket äldre än 12 år. Jahaja, det är bara att förbereda mappen och sinnet för 2017 och den drös av skivor han släpper under 12 olika pseudonymer då.

Lucka tio

Rheia grabbar verkligen tag i mig! Inledande Second son of R. är faktiskt ganska magisk, särskilt med tanke på vilken överraskning den var för mig. Det här trodde jag verkligen inte! Skivan håller dock inte min fulla uppmärksamhet rakt igenom. Vissa delar av den är helt enkelt för långt fjärmade från vad jag uppskattar inom musik. Det kan lätt bli långtråkigt. Och det skaver emellanåt mer än betänkligt i Oathbreakers kompositioner. Det blir gärna så, när infernaliska black metal-partier ska till att samsas med en bakfull Björk. Kaos, men från ett avstånd. Det finns nåt eftertänksamt över Rheia. Avstampet är inte från metal-scenen, utan snarare Hardcore-scenen. Det är inte riktigt mitt territorium, jag är inte hemma här. Men jag har lärt mig att, om än inte fullt ut njuta av, så i alla fall klara av dissonans. Bara jag får min belöning nån gång emellanåt.

Vi har här, i alla fall vad jag vet och kan säga, nåt som precis har fötts och som säkert ytterligare kan bana väg framåt. Här finns den totala nattsvärtan som band som Hope Drone kan frammana, om än i mindre dos. Här finns skönheten som Cult of Luna uppnådde i samarbete med Julie Christmas, även denna i mindre dos. Här finns lån från många olika subgenrer, vissa smälter in fint, andra inte lika. Oathbreaker är inte helt för mig. De blir för långrandiga emellanåt. För mycket hardcore emellanåt. Belöningarna är i snålaste laget för mig. Men i vissa stunder så skönjer jag nåt stort som skymtar precis vid randen. Kanske är det bara en vassare producent som ska till? Kanske är det nästa band efter Oathbreaker som tar steget?

Jag vill jämföra det här med ALLA andra tjejfrontade metalband jag har hört. Nästan alltid har det känts som en gimmick eller ett billigt sätt att hitta publik. Frontkvinnan hade kunnat ersättas med en frontman och ingen skada skedd. Sen har vi misärband som Nightwish, som faktiskt är vidriga. Det finns band som använder tjejer på gästsång, där de får till en extra dimension till musiken. Förut var mitt favoritband i den kategorin Trail of tears, men de fick se sig ordentligt undanknuffade av Cult of Luna nu senast. I fallet Oathbreaker så faller allt tämligen platt om det inte vore för sångerskan, som bär hela den här oheliga musiken på sina axlar. Musiken bygger runt sången, och kanske är det min största svårighet med bandet. I all form av extremmusik är sången en del av intrycket, för mig. Den komplimenterar musiken. I Oathbreakers fall känns det precis tvärtom. Likt Nightwish så står och faller allt med sångerskan. Med andra ord kanske det här kan vara en språngbräda in i hård musik för de som ännu inte tagit steget. För i nästan alla fall så är det inte sången låtarna bygger på, utan musiken. Sången är mer en eftertanke, eller komplement. Stick i stäv med vad som skvalar på i radion alltså. Oathbreakers Rheia är ett klart undantag, som jag ser det.

Rheia är stundtals, när jag kan tycka om den, en fantastisk platta. Avslutningen på låten Immortals är ett bra exempel på något som verkligen passar mig. Kanske är det nån här som skivan passar bättre ändå?

Lucka nio

Death metal får inte vara för snäll. Den måste skava lite. Du kan inte ta en poplåt, maxa disten på gitarren, lägga till dubbeltramp och skränsång och sen kalla det death metal och komma undan med det. Den gubben går inte. Nej nej. Insomnium är snälla. Följsamma. Tråkiga. Det verkar som om folk hajpade deras förra skiva ganska mycket, för mig var den ett stort "meh", tack men nej tack osv. Gulliga melodier, total förutsägbarhet. Ja det kan kanske ha sin charm, men inte hos undertecknad. Gårdagens lucka är då helt klart mer i min smak, vad gäller döds från Finland. Men ändå...

Så vad är skillnaden nu då? Varför bryr jag mig om Winter's gate? Ett par, tre, fyra skäl. Den är klart mer varierad. Den sitter ihop, dvs egentligen är skivan en enda låt på 40 minuter. Det tilltaget gillar jag. Jag har några såna plattor i min samling som jag gärna återkommer till. Crimson med Edge of Sanity; Light of day, day of darkness med Green Carnation och nu Winter's gate med Insomnium. Här vankas det klarare övergångar mellan de olika delarna i skivan.

Efter första spårets rensande melodiösa death/black så övergår det i ganska progressiv gungdöds. Inte alls oävet, och ett oväntat grepp från de oftast så förutsägbara Insomnium. Självklart blandas det upp lite finstämda melodislingor, men istället för att trötta ut mig så känns de här precis lagom, på ett bra sätt. För det tredje så är plattan lagom lång. Och för det fjärde så är den faktiskt väldigt bra. Väldigt, väldigt bra! Det känns som om de tagit ett rejält kliv på alla sätt. Låtskrivarmässigt och i framförandet.

I tredje akten går vi in i något som känns ganska hämtat från Anathema, vilket inte sitter fel med mig. Vi hittar snart distade gitarrer igen, men en första andningspaus sitter inte fel så här en tredjedel på väg. Vi rullar igång igen med ett långsamt uppbyggt crescendo som faktiskt frammanar lite gåshud här. Det har Insomnium aldrig varit nära att göra förut.

Del 4, här har vi Porcupine tree möter Swallow the sun. Ni som känner mig vet att jag njuter av fulla muggar. Att det direkt blir heavy metal kan jag ha överseende med, det flyter på så jävla fint att jag inte ens bryr mig. Vi är snart tillbaka i underbart härlig mellodödsterräng igen. Jag är ju inte ett så stort fan av den biten mark vanligtvis, men nu har jag gett upp alla pretendenser. Jag har äntligen kapitulerat. Vid det här läget hade de kommit undan med att fisa i mikrofonen, jag hade nickat uppskattande och geniförklarat det.

Del fem av sju. Det börjar närma sig slutet, mina vänner! Vemod från mitt håll och vemod i lurarna. pianoslingan tar ner allt i ett stort lugn. Stiltje råder, seglen hänger och skeppet ligger bi. Vi kommer upp i styrfart med det följande partiet som jag skulle vilja hävda är helt typiskt finskt. Om skivan hade slutat med det här partiet hade jag varit nöjd. Jag tror att skivan hade dykt upp på min årsbästalista. Men den gör inte det.

Del sex bygger sakta upp mot vad som, jämte landsmännen Gloria Morti, är årets starkaste skivavslutning. De tar sin tid att göra det, det kräver tålamod och uppmärksamhet från lyssnaren, men det är är värt det. För när de släpper loss... så avslutar Insomnium skivan med de absolut snabbaste och hårdaste jag hört från dem. Det är inte långt från Black metal. Äh fan, det är black metal. När jag hörde det första gången så kände jag mig lite omtumlad. Nu, när jag kan skivan så tycker jag att det är förbannat häftigt. Skivan började snabbt, men det var ändå omisskännligt finsk vemodsmellodöds som vankades. Den avslutas med BM, och ingen kunde vara mer nöjd än jag.

När skivan tonar ut till spanska gitarrer och gullpiano så är jag nöjd. Mätt, men sugen på en omgång till. Återigen, efter att ha tagit mig igenom en skiva med Insomnium har jag sedan länge varit julbordsspymätt och inte velat se skiten på månader. Nu tar jag gärna en portion till direkt. Insomnium har med den här skivan äntligen släppt sargen och vågat göra något på riktigt. Jag applåderar!

https://open.spotify.com/album/1lCmbNOMbDw1QeFzWGWLbR

Lucka åtta

Vissa saker förstår jag att jag är dömd att hajpa själv. Att ens hajpa dom lite försiktigt medför dummihuvet-stämpel. Att, som jag helst vill, gå till Stora torget med ett stort plakat och skrika på folk för att de ska förstå hur bra det är, ja det förstår ni ju själva hur det skulle bli. Kuebiko är en sån skiva, är jag rädd för.

2016 är året jag började köpa skivor igen. Det har inte blivit så många, men för första gången har det bara blivit bra grejer. Gloria Morti upptäckte jag genom discover weekly på Spotify. Här hittar jag ganska mycket intressant, och väldigt mycket mög. Men de flesta veckorna är det nåt intressant att sätta tänderna i. Gloria Morti var mycket riktigt intressant. Vad jag fick höra var andra låten från nya skivan Kuebiko. Först ut är Syntymä (ja de är finnar) och sen kommer The foul stench of vomiting blood. Ja, det luktar inte något vidare. Intressant låt, rivig och inte alls tokig. Jag blev så nyfiken att plattan fick rulla på. Efterföljande Josef Fritzl och Chimeral form är plattans svagaste del. Jag tänkte väl att ok, tål att lyssnas på nån gång ibland. Death by a thousand cuts (Lingchi) höjer min puls en smula igen. Sen sätter det fart.

Case No. 1102162. Ja, inte så att låten är så mycket snabbare, bara att den är bättre. Vet inte om den bara passar min smak bättre eller om den är ett bättre hantverk, men bättre är den. Tillsammans med den avslutande trojkan Gallows built in rows, Executioner och The termination of all bonds så är det den starkaste avslutningen på en death metal-skiva jag hört i år. Jag vet faktiskt inte om jag någonsin har sprungit på fyra så bra låtar i rad på en death metal-platta. Jag kanske har det, men det var i såna fall riktigt länge sen. Det är ett sånt äg att jag blir helt matt. Jag blev tvungen att skicka efter en skiva och en tröja med bums. Jag är inte så mycket till ljudnörd. Men mp3-versionen och Spotify-versionen av Kuebiko låter ganska illa. Burkig. Skivan låter långt bättre. En modern tappning av death metal. Avskalat. Opolerat. Episkt. Till skillnad från Fleshgod Apocalypse så gör de det med små medel. Med känsla. Självförtroendet är det inte heller nåt fel på. När solot i Gallows sätter in så är det en gitarr, trummor och bas som hörs. Ett riktigt Pantera-solo. Effektivt och oväntat. Executioner är den riktiga hiten på plattan. Jag låter den få utmärkelsen årets DM-låt 2016. Hursomhelst så imponeras och förtjuses jag lika mycket av avslutningen på skivan. En tolvminuters death metal-låt borde inte få vara så här krossande samtidigt som den är lättlyssnad. Men här är den, mot alla odds, The termination of all bonds.

Ibland önskar jag att jag bara lite snabbt kunde göra en copy paste på vad jag känner när jag lyssnar på det här. Det hade varit så mycket lättare. Istället kan jag bara å det grövste rekommendera det, om du inte har något emot att bli helt mosad av en melodiös finsk ångvält.

Antagligen står jag själv på torget och tycker att Kuebiko är en av årets plattor. Det är okej med mig.

Lucka sju

Här missas inga tåg i onödan! Tåget jag nu talar om är Funeral doom-tåget. Ett begravningståg som sakta, sakta makar sig framåt. Bara att lunka ikapp. Jag fattade att jag gillade funeral doom när Swallow the sun släppte sitt trippelalbum 2015, och jag fattade tycke för den sista av de tre skivorna. Den innehåller, japp, funeral doom. Bitvis är det så infernaliskt känsloframkallande att det inte går att göra något annat samtidigt. Shape of Despair upptäckte jag tidigt 2016, så trots att skivan då varit ute i nästan ett halvår så räknar jag den till 2016. Fel? Orättvist? Det är min blogg, fuck you! Shape of despair har gjort fina skivor förr, men de har jag knappt hört. Monotony fields är med sin dryga timmes malande extremt mättande. Men oj, det är vackert! Nästan att jag, nu när jag sitter här och ordar om skivan, kommer av mig och istället bara lyssnar. På något sätt får den här skivan mig att sitta och måla upp bilder i huvudet. Hur de ser ut? Tja, ungefär som den exakta antitesen till Michael Bays hjärnblödning Transformers. Det är långsamt, tungt, mörkt. De lugna, nästan skissade melodierna banar sig sakta fram över stäpperna där dimman i små sjok omger de stillastående kärrpölarna. Som kärren utanför Mordor, men utan en massa äckliga hobbitar i bild. Det är väldigt tyst, men om man lyssnar noga kan man i den tunna vinden urskilja tonerna av Monotony fields. Lite så ungefär. De har en tjej som sköter en del av sången också, till bandets stora förtjänst.

Det här är ju typ så långt ifrån gårdagens spektakel Vektor man kan komma, men ändå stå under samma paraply. Det behövs lite lugn och ro ibland, eller hur? Varsågod, jag bjuder på Shape of Despair.

Lucka sex

Jag ville skriva lite om Vektors nya skiva, men kände att det blev för stelt att skriva om Vektors nya skiva. Tänk dig istället, om jag får besvära, in i följande scenario:

Du är sugen på pizza. Ringer din pizzabagare och beställer din standard, en Capricciosa med kebabsås. Ja du har beställt såna du med. Du väntar och väntar. Men det tar tid. Av misstag fick du fatt i Vektor istället för din kvarterspizzeria. Men så småningom sladdar de in framför din port, i en spygrön Pontiac Firebird. Speedade som satan. Ur bilstereon strömmar Rust in Peace med Megadeth. Nån i framsätet har en bergsprängare där Storm of the light's bane med Dissection skränar. Trummisen har en Melt Banana-tröja och ena gitarristen lever ett dubbelliv, där han i hemlighet är filharmoniker. De har svängt ihop en Capricciosa med kebabsås, men på den har vi även en surkålssallad och extra allt med kebabkött och vegetariska vårrullar. Till den har de skickat med ett sexpack pilsner, som plåster på såren. En anrättning som borde få vem som helst att kaskadspy rakt ut.

Men Vektor tränger sig på och låter dig inte komma undan. De första tuggorna smakar väldigt konstigt. Inte som något du ätit förut. Det kanske till och med är gott? Medan du äter pizzan och dricker ölen spelar Vektor upp sin nya platta Terminal Redux. De bryter arm med varandra, dricker pilsner och kör citattävlingar ur Stiftelsen av Isaac Asimov samtidigt som du försynt frågar vad det är de har spelat in för nåt. - Vafan, hör du dåligt eller?!?, fräser sångaren. Så gör de en snabb böghög på dig, medan du funderar på vad du ska svara. Vektor måste snart dra vidare, de har visst en spelning för en studiecirkel med ADHD-personer som bestämt sig för att satsa på rymdskeppsbygge men behöver lite inspiration för att komma igång. Basisten halar fram lite tekniska ritningar på vad som ser ut som en snabb örn korsad med en brinnande lådbil, men finishen och detaljerna är fantastiska och lämnar dig mållös. De snor med sig dina bästa vita sneakers på vägen, men du är liksom... Du står kvar där som ett fån och undrar vad fan som precis hände?

Vektors pizza är inte vilken pizza som helst. Du har ätit massor med pizza genom åren. I år bjöds på en Quattro Stagioni. Ingen hade väl egentligen några förhoppningar om den. Anthrax fjärdedel såg ganska god ut, men en gammal indian hade kryddat sönder den med klensång och allmän stelbenthet. Testaments del förstördes av att gitarristen kryddat med extra dåliga riff och tråkiga strukturer. Megadeths slice var väl den bästa, men den saknade helt eftersmak. Metallicas del smakade fantastiskt de första tuggorna, men snart kom bismaken av gubb och förstörde allt som hade byggts upp. Framåt slutet av slicen smakar det enbart gubb. Tur för dig att Vektor sladdade in med en extra allt special de luxe stjärnstopp.

Lucka fem

Inte ofta. Väldigt sällan. Aldrig hänt. Kommer antagligen aldrig hände igen. Att jag kör en dubbel med dansk musik på min blogg. En oväntad skiva och en helt ny upptäckt.

Vi börjar med den oväntade skivan. The Arcane Order släppte 2008 In the wake of collisions, en skiva där endast den första låten var värd att lyssna på. Resten var tråkig. Så att jag inte brydde mig om dom efter det är inte helt konstigt, och bör nog ursäktas. Av någon anledning så kollade jag ändå så småningom upp 2015 års Cult of none så här i början av 2016, när det råder stiltje för oss som jagar nya släpp. Jag blev emellertid direkt golvad av första låten på skivan, och till skillnad mot föregående släpp så finns här även ytterligare att glädjas åt. Vad är det som vankas då?

TAO är ganska egna. Episk metal, med inslag av death och thrash. Låtarna är i allmänhet lite överarbetade, en aning för långa och lite långtråkiga. Det är bara det att de hittar min nerv titt som tätt. Då är det säg ett The Haunted med en extra dimension adderad. Inledande Reviver är en fantastisk låt, Exo reign håller fanan högt, Ahab är ett gungande litet monster och Void maker innehåller skivans vassaste refräng. Bra jobbat danskjävlar! De avslutande fyra låtarna är mer av samma sort, men ärligt talat så är jag lite mättad och känner mig klar efter halva skivan. Oavsett, ett oväntat starkt släpp från ett band jag hade räknat ut.

Vi går vidare till den nya upptäckten. För länge sen bokade jag biljett för att se Katatonia uppe i Stockholm. Som förband hade de nåt helt vidrigt odugligt band. Förband till förbandet var VOLA. Jag testade nån låt av båda banden innan för att se om man skulle komma sent eller om man missade nåt. VOLA var en chock. Jag kan inte säga att jag direkt gillade dem, men jag tyckte de var intressanta. Hade inte hört nåt sånt här innan. Det går inte att lyssna på mer än några minuter VOLA innan man tänker Mew. Mew, även de danskar, även de unika. Men här finns klara likheter. Ett Mew med bredare mellan fötterna och en jämnare låtskrivare? Ja varför inte. För grejen var att lagom till konserten så var jag lika uppspelt på att se VOLA som jag var att se Katatonia, då bör ni veta att Katatonia är ett av mina favoritband. De besvek inte, varken VOLA eller Katatonia. VOLA såg så sjukt trevliga ut att man bara ville le. De hade kul på scenen, var väldigt tacksamma för bra respons från publiken. Jag drar till med ett felcitat från Emman som var med. ”De är jättegölliga!”. Jag har svårt att sia om framtid och så inom musik, men antagligen och förhoppningsvis går VOLA en ljus sådan till mötes. De är värda det. En så jämnbra skiva som Inmazes får man inte ofta sig till livs, inte en dålig låt så långt ögat når och säkert fem låtar som har hitpotential rent kommersiellt.

Jag skulle avslutningsvis vilja utropa Inmazes med VOLA till en av 2015 års bästa skivor som man inte trodde fanns. Heja Danmark!

Lucka fyra

Total fanboy mot totalt nyupptäckt. Hur ska det här gå? Hur ska det jämföras? Ihsahn har skrivit mycket av min favoritmusik genom åren. Tack för In the nightside eclipse och Anthems to the welkin at dusk! Två orubbliga milstolpar inom BM-scenen, ännu oöverträffade. Tack för resten av Emperors diskografi också, om inte orubblig så ändå bättre än nästan allt annat. Jag ber om ursäkt för att jag inte alls fattade Prometheus när den utkom, Isse! Det tog mig nästan ett decennium. I fatt it now i alla fall. Sen då? Jag väljer att bortse från orelevant skit som Peccatum, istället räknar jag bara in solokarriären. Tack för The Adversary och AngL, de är svinbra! Om jag får behålla 1/3 av låtarna på After och Eremita så kan du behålla de övriga, ok? Och ta med dig Das Seelenbrechen och stoppa upp den nånstans, ok? Iofs så körde du en låt från den live i Gävle, och det var smått fantastiskt. Så den kan jag också ta. Ja alltså, jag är inte ett totalt fanboy av Ihsahn. En hel del av det han har gjort passar mig inte alls. Så var faller då den nya skivan Arktis in? Ingenstans, precis som hela resten av discografin. Av de nio skivor jag omnämnt här ovan låter INGEN likt den andra. Klart att inte allt passar. Det enda som är konstant är att låtskrivaren heter Ihsahn. Men resan från fjunig BM-kid till musiklärare, familjefar och soloartist är lång.

Låtar som öppnande Dissasembled tilltalar mig föga. Ihsahn försöker få till ett sväng som inte passar honom. Om det är en sak som han aldrig varit så är det svängig. Bara för att du är bra på mycket betyder det inte att du kan allt. Refrängen får det att klia i skinnet på mig. Nästa. Det är singeln. Mass Darkness. Här får gitarrerna ta plats igen. Gitarr, det kan han. Och mörk musik. Mass darkness är en bra låt. Drivet finns, nerven som Ihsahn alltid hittar i sina bästa stunder. My heart is of the north är... gubbig? Och efterföljande South winds är nån konstig jävla blip blop. Ja fast den utvecklar sig till en ganska stämningsfull bit. Men är den i min smak? Näää. In the vaults har en titel som bådar gott. Det var bättre förr, det är mitt omdöme hittills. När Ihsahn håller sig till vad han kan. Den här låten kunde ha funnits med på hans solodebut, så jag trivs förstås. Until I too dissolve är en Accept-stöld. Va? När blev det okej att blanda stompig heavy metal med proggig metal? Aldrig är svaret förstås. Som tur är så sjunger Ihsahn strumporna av mig i den här låten, så jag kan vara en smula överseende. Men ändå... Vad fan sysslar du med karljävel? Alltså, gillar jag ens den här skivan? Pressure. Där har vi låten med L. Här faller bitarna på plats. Även om låten från början är en aning avig så anas det vad som komma skall. Vid treminutersstrecket kommer så det som jag har gått och väntat på. Som jag har älskat i tjugo år. Ihsahn är tillbaka till rötterna. Jag njuter av varje sekund. Tack för detta! Efterföljande Frail är ganska vidrig. Men nu är jag så salig att den flyter förbi ganska snabbt. Crooked red line för tankarna till Miami Vice eller nåt sånt. Ääääää. I avslutande Celestial violence blir allt sådär asbra igen, nu inte med BM-flörtar utan i avskalad och känslorna-utanpå-musik. Till sin hjälp har han här sin polare Einar från Leprous, ett band som nog kan tacka Ihsahn för allt någonsin. Låten är atypisk Ihsahn, om det nu finns något som kan kallas det. Men precis så asbra som man bara kan hoppas på. En av årets höjdpunkter.

Det var alltså Arktis med Ihsahn. Och nu The Xun protectorate med Khonsu. Varför två flugor i en smäll? Ihsahn har varit min följeslagare i 20 år, Khonsu lyssnade jag för första gången på 2016-11-19. Båda är typ soloprojekt, norska, progressiva och med rötterna i black metal.scenen. Där kan vi nog sluta dra paralleller dem emellan. Men det finns andra paralleller att dra. Emperor var en del av den framväxande norska black metal-scenen, och därmed pionjärer. De öppnade upp portar för vad som var okej att göra med musiken. Många band kan nog räkna dem som influenser. Eller om det bara var så att inga regler följdes, för att ingen var på det klara med vad man sysslade med? Jag tänker nu på Keep of Kalessin. De släppte 2003 sin mini Reclaim. Till vänster om bandets mittpunkt fanns bandets mittpunkts bror. Han skrev introt till skivan. Likheterna stannar inte där. KoK utvecklades sedermera till att spela BM blandat med power metal. Men i ett parallellt universum så kanske de sneglade mot Fear Factory istället? Eller varför gå över ån efter vatten. Thorns? Om de hade valt den vägen så hade kanske resultatet låtit ganska likt Khonsu. Det hörs att de är bröder. Melodierna och musicerandet har många likheter. Ibland hörs även lite Dimmu Borgir, eller kanske Vesania. Hur som helst är det här en ganska splittrad platta. Den har rullat friskt nu ett tag och jag gillar den riktigt mycket. Bäst är den i ytterlägena, när de antingen köttar på med dödsmos eller lugnar ner det hela. Jag länkar till en mer ”vanlig” låt på skivan, här får ni med lite av allt. Personliga favoriter är i dagsläget Liberator och A dream of earth, jag gissar att det kommer att variera framöver.