Terror-tankar

Börja här
Nu vet jag inte om det här är upprinnelsen till självmordsbombningen i Stockholm, men helt omöjligt är det ju inte. En medlem i en terrorgrupp på andra sidan världen anmodar muslimer att döda en person som ritat en bild i en lokaltidning för tre år sen. Löften om en storslagen belöning från gud utlovas. Och nu två veckor senare så smäller det i Stockholm. Även ett andra skäl har nämnts för bombningen, nämligen närvaron av svenska FN-soldater i Afghanistan.

Redan för två månader höjdes hotnivån i Sverige. För första gången stod visaren på läge tre i den femgradiga skalan. Detta verkar inte ha haft något att göra med bombdådet i Stockholm, finns ytterligare hemskheter att vänta?

För mig som ateist (jag kallar mig tom. anti-teist) är det lätt att finna syndabocken. Religion. I detta fall Islam. Man måste komma ihåg att det inte enbart är inom Islam som självmordsdåd har använts, vi kan ta exemplet Kamikaze. Även kristna har gjort liknande saker, men inte i modern tid, mig veterligen.

Frågan är om jag har fel här, jag har nämligen kollat runt på en mängd olika bloggar som jag hittat från DN, SVD och Aftonbladet. I dessa nämns knappt ordet religion alls.

Om nu stark religiös övertygelse är orsaken till detta bombdåd, vad kan man då göra för att stävja upprepningar? Kan man vägra att släppa in personer med starka religiösa övertygelser i landet? Jag tror det strider mot allt vad Sverige vill vara. Men för mig personligen vore det absolut godtagbart. Får religiösa fanatiker plats i världens mest sekulariserade land, och om de får det, kan vi då kalla oss sekulariserade? Är det vi som måste ta religion mer på allvar, eller är det ”dom” som får lära sig att ta seden dit de kommer? Jag röstar för alternativ två. I Sverige kan man skämta om religion, här är inget heligt. Så hoppas jag att Sverige förblir!

Welcome to Marklar!

Närmare en fjärdedel av alla stjärnor i samma klass som vår egen sol kan ha planeter av ungefär samma storlek som jorden kretsande kring sig. Det pekar en studie på som nyligen publicerades i tidskriften science. Vilka häftiga siffror! Jag måste fylla på med fler såna! Vår galax innehåller ca. 100 miljarder stjärnor. I vår närmaste omgivning är ca. En av 13 av samma typ som vår egen stjärna, nämligen G2. Lågt räknat så drar jag till med fem miljarder sol-liknande stjärnor i vintergatan. Närmare en fjärdedel av dessa borde innebära att det kan finnas bortåt 1 000 000 000 planeter av samma storlek som jorden i vår galax allena. Om man sedan tar i beräkningarna att det finns 170 miljarder (1.7 × 10^11) galaxer i universum så borde det följaktligen finnas 1.7 x 10^12 jordliknande planeter.

Tyvärr så har planeter av denna typ ännu inte kunnat observeras, vår utrustning är ännu inte bra nog för det ännu. Av de 505 exoplaneter som hittills (2 december 2010) har upptäckts är de flesta gasjättar, ungefär i paritet med Jupiter. Men det beror enligt de här nya rönen mer på vad vi kan se än på vad som i själva verket finns därute.

Spännande tider är det i alla fall. Och tanken svindlar vid tanken på hur många av dessa himlakroppar som kan hysa liv. Chanserna att vi skulle vara ensamma i universum är, om mina högst amatörmässiga uträkningar stämmer, i stort sett infinitesimala!

WTF???

Jag fattar ingenting! Jag erkänner det villigt, om än med vissa reservationer. Tämligen övertygad om min egen fattningsförmåga som jag är så undrar jag förstås, någonstans långt bak i huvudet, om det är ”dom” som inte fattar något? Jag talar om IPad.

”En magisk och revolutionerande enhet till ett otroligt pris. Pris från 4695 kronor. Utan tvekan det bästa sättet att uppleva webben, e-post, bilder och video. Det är svårt att tro att så många fantastiska idéer ryms i något så tunt. Det bästa sättet att vara uppkopplad.”

Dessa textrader är hämtade från apple.com. De får mig att tänka på demonstrationer i TV-shop och skräp-månglare på Skänninge marken. Superlativerna haglar. Den som har läst en enda rad om marknadsföring skakar på sitt huvud i förvåning. Att ett så högt ansett företag som Apple uttrycker sig så här i i mina ögon väldigt märkligt. Det gamla ordspråket ”tomma tunnor skramla mest” känns definitivt aktuellt.

Vad säger Apple då egentligen om Ipad? ”Det bästa sättet att vara uppkopplad”? Hmmm. Enheten är bärbar, det är ju positivt. Men är det bättre än att vara uppkopplad som jag är, med en stationär dator? Jag har en större skärm och jag har ett bra ljud, eftersom mitt externa, proffsiga ljudkort är uppkopplat mot min braiga förstärkare och maffiga högtalare. Bästa enligt vem förresten? I reklam får är denna text tveksam, jämför Carlsbergs ”Probably the best beer in the world”.

”Det bästa sättet att uppleva webben, e-post, bilder och video”. Eller? Se mitt resonemang i stycket ovan.

”4695 kronor. Ett otroligt pris.” länk till Dell
Här erbjuds ”riktiga” datorer till ungefär samma pris. Otroligt är nog att ta i lite va?

”En magisk och revolutionerande enhet.” Revolutionerande = omstörtande. Pga av pekskärmen? Som redan finns på marknaden i allsköns varianter. Eller har jag missat nåt? Magisk = övernaturlig, trolleri, trolldom osv. Tillåt mig tvivla, i alla fall en smula. Om det senare visar sig att den botar cancer eller bakfylla så står jag villigt med hundhuvudet.

Nu har jag inte provat att använda en Ipad, och jag är inte ute efter att idiotförklara de som köper eller använder dem. Jag förstår helt enkelt inte poängen med IPad. Om någon känner sig manad att upplysa mig så lyssnar jag spänt!

Skojar ni med mig?

20 grader kallt imorrn? Det är ju för fan den förste december, så kallt får det inte vara då! Det ska bli kul att se hur bra den gamla bondepraktikan fungerar nu. Där står att ”Katarinavinter blir ej långvarig” (25/11) och ”om Anders braskar, julen slaskar” (idag 30/11).

Nu vore det kanske lite orättvist att avfärda dessa datum som pur skrock, då den här kylan till synes är mer än en vanlig köldknäpp. Det talas om NAO, Nordatlantiska Oscillationen. Den har jag inte hört talas om förrän förra veckan. Visserligen gick katastrofen i filmen ”The day after tomorrow” till på ett liknande sätt, men där var golfströmmen i fokus.

Det är väl bara att bita ihop och hålla sig inomhus, och skicka en tackens tanke till nämnda ström. Utan den hade dessa temperaturer varit en regel snarare än ett undantag. Det räcker med att flytta sig några hundra mil i ostlig riktning för att förstå det. På samma breddgrad som mellersta Sverige ockuperar breder också Sibirien ut sig. Om vi flyttar oss åt väster, eller väldigt mycket åt ost, hamnar vi i Grönland, norra Kanada eller i Alaska.

Som tur är så har vi i Karlstad inte drabbats lika hårt av vädret som övriga sydsverige. Vi har bara några centimeter snö, att jämföras med en halvmeter i både Östergötland och Dalsland. Enligt SMHI ska det visst vara upp mot en meter djup snö i trakterna kring Hjo, och Hjo är inte mer än 17 mil härifrån. Skönt det i alla fall!

Det som är mest spännande med den här jävla kylan är väl ändå att klimatlobbare förutspår är att kyla är vad som kommer att drabba Sverige när den globala uppvärmningen ökar. Golfströmmen försvagas och vi kommer inte att i samma utsträckning nås av de ljumma västvindarna, de som nu lyser med sin frånvaro. Tror jag ska ta och ta reda på vart golfströmmen tar vägen i såna fall, och bygga mig ett hus där den slår emot antingen Europas eller Afrikas kustlinje. För ska det fortsätta vara så här kallt, då vill inte jag vara med längre!

Ett spretigt inlägg!

Nu är det seeegt! Iskallt ute = jag håller mig inne. Ganska lite att göra i skolan = mycket fritid. Dålig fantasi = tråkiga dagar. Gäsp! Jag kom bara igång med mitt motionsprogram innan kylan nådde Karlstad. Man måste vara hardcore för att ge sig ut och springa i minusgrader, blåst och isbelagda vägar. Jag erkänner min soffpotatishet och håller mig hemma istället.

Politik. Folk verkar vara upprörda över de grundlagsändringar som nyss gjordes. Det här med att det numera står inskrivet i Sveriges grundlag att vi är EU-medlemmar. Åsikten verkar vara att en grundlagsändring är något som inte kan göras ogjort. Frågan är hur långt man tänker då? Kan man inte ändra en grundlag när den är genomförd? Vi ändrade ju precis en?

Nåväl, folk verkar tro att vi inte kan gå ur EU efter denna ändring. Det är felaktigt. Vi kan gå ur, lika ”lätt” som innan grundlagsändringen. Intressant är att se vad folk drar för växlar av det här. Vi kan ta ett exempel på en annan grundlag: ”Den verkställande (styrande) makten ligger hos kungen, men där kungens rådgivare i form av statsråd och statssekreterare är juridiskt ansvariga inför riksdagen . Den dömande makten ligger hos högsta domstolen, vars medlemmar utses av kungen.” Vilket århundrade ändrades denna grundlag tror ni? 1700-talet? 1800-talet? Nej, detta ändrades 1975. Betyder det att det i själva verket var så här Sverige fungerade? Ett rungande nej! Lagen som nyss ändrades betyder ungefär lika mycket som denna, tror i alla fall jag.

Jag ser gärna att vi går ur EU. Eller stannar kvar. Allt beror på hur framtiden ser ut. Här ska det spekularas, mitt tänkande är grundat enbart på kaffe och bör därför inte tas alltför allvarligt:

Oljepriserna skjuter i höjden inom 5 år. Peak oil nåddes tydligen nyligen och att tillgodose konsumenterna blir inte längre möjligt. Transporter blir dyrare, äntligen kommer det vara klart prisvärt att köpa närproducerade varor. Kött blir en lyxvara. Bra, fler vegetarianer är bra för miljön! Att konkurrera med tex. Kina och Indien är inte längre särskilt nödvändigt. Den lokala matindustrins kraftiga tillväxt kommer att innebära många nya jobb. Visserligen kommer säkert all elektronik fortfarande att vara gjord i Taiwan, men så har det ju varit i 30 år redan.

Det var utopin det, följdaktligen är nästa profetia dystopisk:

Oljan tar slut, folk slår ihjäl varandra, ungefär som i ”Mad Max II, The road warrior”. Och om du inte sett den filmen, åtgärda det omedelbums! 7 miljarder människor är för mycket för jordens resurser. Marknadsekonomin, ja ekonomi i allmänhet, slutar att fungera. En ekonomi faller sönder när den inte längre kan expandera, och eftersom hela världsekonomin bygger på billiga transporter av varor så faller den. Bygger inte hela vårt samhälle på ekonomi? Vad händer när ingen inte längre äger något? Krig bryter ut, antagligen mellan Ostasien, Europa och Amerika. Då vill gärna jag att vi är med i EU, annars kommer vi att få stryka på foten rätt snart. Här finns andra fina filmer att gotta sig åt, bla. ”1984” och i mindre utsträckning ”Mutant chronicles”.

Ja, vi är med i EU. Det står tom. numera i vår grundlag. Vad gör det när vi snart får leva på närproducerade rotfrukter i kriget mellan Västeuropa och Ryssland/Östblocket?

Musik 2010 - eftersom jag inte har nåt bättre för mig

Agrypnie - 16[485]
Sällan har jag hört en skiva med ett så kompakt ljud. Allt har komprimerats till en liten fåra i mellanregistret och ligger där och bråkar om plats. Det låter fantastiskt men det är faktiskt huvudvärksframkallande i större doser. Den här skivan har en speltid på över 70 minuter, kanske inte är så underligt att jag tycker att den första halvan är bäst? För att testa min hypotes drog jag nu på en låt som tidigare har känts som utfyllnad, men det verkar te sig så bara för att den ligger näst sist på skivan. Nu när jag lyssnar på den så ter den sig lika stark som övrigt material. Vad är Agrypnie för nåt då? Melodiös post- black metal, kan jag nog skriva. Alla texter är på tyska, men eftersom jag bara i undantagsfall bryr mig om texter så gör det inget. Tur för mig, det gör att jag kan lyssna på väldigt korkad musik. Gränsen går vid Aeon har jag märkt. I alla fall är detta en skiva med en väldigt lång livslängd, jag har lyssnat på den sen i våras och inte tröttnat ännu, vilket är enastående!
lyssna

The pineapple thief - Someone here is missing
Bara på grund av titelspåret och avslutande ”So we row” är denna platta med på listan. Underbara låtar! Resten är tyvärr ganska meh.
lyssna

Dark fortress - Ylem
2010 är Tysklands år! Förutom Rammstein och Gamma ray har jag aldrig uppskattat musik från detta land. Rammstein tröttnade jag på efter ”Mutter”, och Gamma ray gjorde bara en helgjuten skiva i mina öron, nämligen ”Land of the free”. Jag hoppas och tror att Dark fortress, trots sitt usla bandnamn, håller längre. Den här skivan är nämligen väldigt varierad och spännande. Liksom Agrypnie vill jag gärna kalla detta för post- black metal. Just för att materialet faller utanför mittfåran så pass mycket. I annat fall måste jag nog vidga min vy om vad BM egentligen är.
lyssna

Enslaved - Axioma ethica Odini
Jag är fortfarande kluven gentemot Enslaved. Trots att de gör egensinnig och ärlig musik så tråkar den allt som oftast ut mig. ”Vertebrae”, deras näst senaste släpp, var riktigt långtråkigt. Jag tror att det har med skalorna de använder sig av. Samt att trummorna var stentrista och produktionen låter tandlös och oinspirerad. På detta släpp är dessa tre punkter mer eller mindre åtgärdade allihopa. Visst tråkar de ut mig emellanåt, men det här albumet är klart mer spännande, det bästa sedan 2004 års ”Isa” tror jag.
lyssna

The ocean – Heliocentric
Ny upptäckt för mig, detta band. Inte så mycket att skriva här, förutom att det inte är så pjåkigt. Lite pretentiöst kanske, men opretentiös musik är inte min grej. Varför ska man lyssna på ett band som inte försöker göra världens bästa låt? Jag nöjer mig inte med mindre!
lyssna

Ihsahn – After
Jag måste tillstå att jag hade väldigt höga förhoppningar på den här plattan efter att ha hört smakprovet ”Frozen lakes on Mars”. Tyvärr lever inte Ihsahn upp till samma nivå hela plattan igenom, och en del av låtarna är tom. tråkiga. Och saxofonen är kanske lite överanvänd. Men jag diggar't!
lyssna

Laethora - The light in which we all burn
Svensk avant garde- döds? Jepp! Niklas Sundin från Dark tranquillity är väl den mest kända nunan i detta band, som är allt vad D T inte är nu för tiden. Spännande, oförutsägbara och rappa!
lyssna

Raunchy - A discord electric
Raunchy är perfekt bilåkarmusik! Nu när jag inte längre har nån bil så blir det inte lika mycket Raunchy i lurarna, men det går att lyssna på dem i lägenheten också, som tur är. Raunchy är knäppa. På deras två senaste plattor är den första halvan olidligt dålig medan den andra halvan är rent briljant. På den här plattan finns det låtar som jag inte ens kan lyssna på för att de är så bottendåliga, medan de sista fyra är svinbra allihopa. Jävla danskar!
lyssna

Soilwork - The panic broadcast
Trodde aldrig att jag skulle gilla Soilwork igen! Efter totala bottennapp som ”Figure number five” och ”Sworn to a great divide” trodde jag att de var ute ur matchen. Men tji fick jag, och glad ändå är jag. Riktigt bra platta. Synd bara att de valde den sämsta låten att göra video till, men så brukar det faktiskt ofta vara?!?
lyssna

Watain - Lawless darkness
Watain pendlar mellan att vara en blek kopia av Dissection till ett halvtaffligt Heavy metal-band till höjdpunkter som ”Waters of Ain”. Budskapet i musiken är för mig helt egalt, bara musiken berör så får de sjunga om precis vad fan som helst.
lyssna

En snöig dag i november

Igår visade Vetenskapens värld en dokumentärfilm om Climategate. Climategate var alltså miljöskandalen som rullades upp för ett år sen, en av konsekvenserna av skandalen var att Köpenhamnsmötet om miljön kom av sig så smått. Jag såg fram emot att se filmen, då jag känner att jag saknar insikt om vad skandalen egentligen handlade om. Jag hyste förhoppningar om att Vetenskapens värld på ett opartiskt och kritiskt sätt skulle reda ut begreppen. I efterhand måste jag säga att jag är besviken.

Filmen börjar i ett väldigt makligt tempo, i den första halvan sägs egentligen ingenting alls av vikt. Vi får se Paul Jones, syndabocken i skandalen, vagga fram som ett skadeskjutet djur. Senare dras paralleller till tobaksindustrins kampanjarbete, och här blir det mer propaganda än dokumentär. Slutligen sågas ”förnekarnas” avsikter och åsikter, medan de utsatta forskarna utmålas som martyrer. Jag kanske hade förhoppningarna för högt ställda, men fan ta Michael Moore som startade trenden att göra opartiska dokumentärer. Här finns verklig forskning i grunden, presentera den utan att ta ställning och låt folk själva avgöra!

Jag vet fortfarande inte om forskarna har fuskat eller inte, men en sak har de rätt i. Debatten flyttas från klimatproblemet, och det är verkligen inte till fördel för någon. Om det är så att vi människor genom våra utsläpp håller på att höja jordens medeltemperatur, med möjliga katastrofala följder, vilket jag är 99% säker på är fallet, vem vinner på den här ”vänta och se-mentaliteten” som motståndarna förespråkar? Vi släpper ut mängder av koldioxid, det är inte naturligt, och att tro att detta inte skulle ha någon inverkan på naturen och klimatet är befängt. Att oljan så sakta håller på att ta slut ställer jag också bortom allt rimligt tvivel. Vi måste börja använda alternativa energikällor så snart vi bara kan.

Om klimatforskarna har rätt i att medeltemperaturen har höjts, och fortsätter att höjas, då kan det här vara den värsta katastrofen som mänskligheten varit med om sedan den senaste istiden. Jag hoppas att de har fel, men det är inget jag skulle sätta några pengar på.

Jag tycker att det är svårt att skriva om det här, då climategate i största del är en ekonomisk fråga. Det kommer att kosta ofantliga summor pengar att göra om industrier och livsvanor så pass mycket att vi inte längre gör en betydande åverkan på naturen. Tax payer dollars förstås. Här blir det politik av det hela, tyvärr. I mina ögon är papper med tryck på inte mycket värda när klimatet och jorden går åt helvete, men jag kanske är naiv och idealistisk?

Ekonomi för sjuka och studenter

Jag skrev på en petition häromdagen som handlar om bussresor. Målet är att införa en studentrabatt på bussarna i Karlstad. Som det är nu finns en ungdomsrabatt, men då över 50% av studenterna är över 26 år gamla kan de inte ta del denna rabatt. Jag själv åker buss för fullpris, och även om kostnaden inte är lika hutlöst hög som i tex. Östergötland så svider det till i plånboken. Om det vore så att CSN utbetalade ett högre belopp till de över 26 så skulle jag inte klaga, men här är din ålder egal. Lite fel kan tyckas!

Relaterat till detta så såg jag att några polare har delat med sig av denna länk på facebook.
http://www.expressen.se/debatt/1.1812400/johan-ehrenberg-och-sten-ljunggren-myt-att-sjukskrivna-kostar-for-mycket

Jag ska förklara vad jag menar med relaterat, men först måste jag kritisera denna debattartikel en smula. Först och främst kritiserar författarna att regeringen vill förändra ett försäkringssystem som går med vinst. Att tycka att det är bra att ett sjukförsäkringssystem går med vinst är sjukt. Plus minus noll (inom vissa marginaler förstås) måste väl ändå vara det önskvärda? Vidare skriver de att den nya synen på systemet startade med regeringsskiftet år 2006. Detta är fel, systemet började ses över så tidigt som 2002. Jag kopierar in ett helt stycke text här:

”... Det finns ingen statistik, bara påståenden. Bland i dag drygt 200 000 sjukskrivna går det säkert att hitta några hundra som missbrukar systemet, eller som blir bidragsnarkomaner. Det är sorgligt och kanske finns det sätt att minska denna siffra. Men dessa ska ställas mot de 50 000 som i hela sitt liv betalat en försäkringspremie (sjukförsäkringsavgiften) och som nu blir utförsäkrade.”

Först skriver man att regeringen saknar siffror, för att sedan dra till med ett par helt godtyckliga siffror själv.

Mina största betänkligheter mot den här texten kommer ändå på slutklämmen. ”Den borgerliga regeringen har via våra medier lyckats förvandla ett gemensamt försäkringssystem, där våra inbetalningar vida överskridit utbetalningarna, till ett bidragssystem för mindre lyckligt lottade. Det är en märklig propagandaseger. Alla som sprider den riskerar nämligen att drabbas av den. För de journalister och redaktörer som okritiskt spridit myten riskerar också att en dag bli sjuka - förlåt, bidragsberoende.”

Alltså, där våra inbetalningar vida överskridit utbetalningarna... Skall detta vara positivt? Vem går detta överskott till?

Jag själv tycker att systemet borde ses över, sen exakt hur det skall utformas har jag varken vett eller vilja nog att lägga mig i.

Jag skrev förut att petitionen och artikeln är relaterade till varandra. Hur då? Jo, ideologiskt! Jag skrev på petitionen, för att sedan ändra mig. Jag tycker inte att vi studenter skall få en massa ”lättnader”, jag tycker snarare att vi själva ska få välja hur stora lån vi vill ta. Höj taket. Höj för all del bidragsdelen den med, för studenterna är arbetslivets framtid och ska inte behöva stå på ruinens brant under hela sin utbildningstid! Nu när systemet gjorts om så att lånet skall betalas tillbaka innan du går i pension, vad är då syftet med ett tak?

På samma sätt vill jag själv bestämma hur mycket pengar jag vill betala i sjukförsäkring. Jag vill inte privatisera sjukvården, men jag vill inte se storebror staten roffa åt sig 50% av min lön. Jag vill helt enkelt ha möjlighet att sköta mig själv. Ska staten sköta mitt pensionssparande? Min semesterkassa? Vad är sjukdom och vad är det inte? Skall mitt synfel eller mina sneda tänder bekostas av staten eller ur egen ficka som nu är läget?

Visserligen är jag ganska liberal i mina ståndpunkter, men att tex. betala in pengar till ett försäkringssystem som går med vinst kan jag tänka mig att många, oavsett ideologi, kan finna invändningar mot.

Rösttider

Jag tänkte att jag skulle rösta imorgon. Röstning har alltid inneburit ett visst mått av ångest för mig, jag känner rent generellt att jag inte har en god nog överblick över vilken politik de olika partierna bedriver. Framför allt känner jag att jag har svårt att peka på hur de olika partierna skiljer sig åt. Som tur är kommer man med åren till insikt om att man inte är ensam om detta, och jag tror numera att jag inte har mindre koll på hur jag röstar än vad medelsvensson har. Det verkar inte finnas många saker som polariserar människor lika mycket som politik. Ja, religion då förstås.

Igår i Karlstad skulle SD ha något sorts torgmöte. Med det innebar stort polispådrag och ett stort antal motdemonstranter. Mötet ställdes in. Det är nästan att man tycker synd om SD som inte kan ”tävla” på lika villkor som andra partier, samtidigt är de ju inte sena att utnyttja detta fenomen för att fiska sympatiröster.

Överallt på Facebook ser man vänner och bekanta som öppet tar ställning och basunerar ut sina politiska ståndpunkter dagarna i ända. Jag är inte oskyldig själv, jag gick med i nån anti-Sahlin-grupp i våras om jag inte minns fel. Här syns polariseringen tydligt. Att ge sig in i en politisk diskussion på facebook känns tyvärr dödfött, då det brukar ta två minuter från en saklig (mer eller mindre) diskussion till ren skitkastning. Jag förstår inte attityden många uppvisar: ”Tycker du inte som jag är du dum i huvudet och inte värd att ta en diskussion med”. Röstar du rödgrönt är du dum i huvudet enligt många facebookpolare. Röstar du på alliansen är du lika dum i huvudet enligt många andra.

Jag har länge ansett att den politiska modellen med höger respektive vänster är missvisande. Extremhögern och extremvänstern visar upp ett likartat agerande och tänkande. Här handlar det inte om politisk majoritet eller lika värde åt människor, utan någon sorts revolutionsidé där dissidenter skall neutraliseras. Demokrati? Nja...
Kanske är en bild av en cirkel mer rättvisande, med någon sorts medelpunkt där både de rödgröna och alliansen försöker samsas, medan extremhögern och extremvänstern slåss mot varandra och alla oliktänkande på motsatta sidan?

Som sagt så ska jag rösta imorrn. Första gången jag var röstberättigad valde jag att strunta i det. Då fick jag en rejäl skopa skit av kompisar, som anser att ”rösträtt” egentligen borde döpas om till ”röstskyldighet”. Ni förstår att jag inte håller med om det. Lika lite som jag håller med människor som hävdar att saker inte är deras fel, eftersom ”jag röstade nej”. Vad som sker i Sverige och världen är inte totalt avhängigt våra politiker, och det finns många möjligheter att vara med och påverka vår framtid på många andra sätt än att gå till valurnorna en gång vart fjärde år.

Hur jag kommer att rösta? Skit i det du!

Dags att öppna upp bloggen igen!

Sommaren har varit varm och fylld med jobb, bad och plastkastande. Jag har tex. varit i Falköping och kastat bort mig, efter det åkte jag till Gävle och kastade bort mig... men bara halvvägs! Under andra dagen, när tävlingen redan var förstörd, så vände det helt plötsligt och jag spelade bra. Trenden har sedan dess hållit i sig och jag har gjort två bra tävlingar i rad.

I söndags lekte jag tävlingsledare för Skutberget open, och får jag säga det själv gick det riktigt bra, med tanke på att det var första gången jag gett mig på något dylikt projekt. En del missar blev det, men det mesta flöt på bra. Det egna spelet blev lite lidande tyvärr, men har man så mycket annat i huvudet blir det svårt att koncentrera sig. Det roligaste av allt var dock lördagen, då jag spelade till mig en finalplats i Kolbäck open. Bland bra motstånd och lynniga vindar vågade jag spela mitt ”riktiga” spel och det räckte riktigt långt. Med endast två hål av finalen låg jag på en andra plats. Då tog jag ett riktigt dåligt beslut från utkastet, och det blev till slut ”bara” en fjärdeplats. I efterhand är jag ändå väldigt nöjd.

Jag hade ett mål med spelet i år, att prestera en 1000-ratad runda. Dit har jag inte nått ännu, men det finns chanser kvar, tillexempel i Örebro om en månad ungefär. Att gå till final hade jag inte som ett realistiskt mål, så man kan nog säga att jag överträffat mina mål redan.

Sitter här med en lånad lap-top och skriver, då min egen burk valde att totalkrasha förra veckan. Jag har hopp om att fixa den till slut, men allt som låg på hårddisken är förlorat. Bilder, filmer, texter, arbeten, bankartor till SM osv. Som tur är låg musiken på en extern hårddisk, och med tanke på hur mycket av den som inte går att få tag på nu var det en stor jävla tur.

Regnet öser ner och det känns väldigt höstigt. Som tur är har jag två tegelstenar med Peter F. Hamilton att plöja innan skolan drar igång, så det rör mig inte i ryggen...

Obskyrsportsfunderingar

Studentens ekonomiska situation är för tillfället inte den mest hållbara, men trots det ska jag ge mig ut på road trip till Eskilstuna imorgon. Det är discgolftävling. Senast jag var i Eskilstuna var någon gång under nittiotalets första hälft, då var det golftävling. Den gick inget vidare bra om jag minns rätt, jag hoppas på bättre tur denna gång. Förutsättningarna är de allra bästa, men ändå hopar sig bekymren över min böjda rygg:

Ska jag investera i ett par nya solglasögon? De jag har nu är så repiga att jag knappt ser åt vilket håll jag går åt, än mindre kastar. Min linsanvändning gör mig extra känslig för solens strålar. Ja, ett par nya glajjor får det nog bli.

Bärselen till väskan är trasig. Som tur är har jag med kort varsel lyckats fixa en ersättningssele. Jag funderade ett tag på att försöka med nål och tråd själv, men jag hade nog orsakat både material- och personskador på det sättet. Jag kommer ihåg syslöjden där jag med darrande hand förgäves försökte trä sytråden genom den labyrint som symaskinens konstruktör illvilligt hade konstruerat. När jag efter en timmes slit äntligen hade fått allt på plats brukade jag kunna sy i en handfull sekunder innan undertråden gick av, det blev trassel, eller jag upptäckte att jag sytt på fel ställe eller med fel sorts stygn. Betygstvåan var nog satt med medlidande av min tålmodiga fröken. En mer objektiv lärare hade gett mig en etta.

Vilka discar ska jag packa med mig? Väskan rymmer ca. 16 stycken, beroende på hur många putters jag tar med. Putters tar större plats än drivers, men de är desto viktigare. Ska min Soft Spike med? Den är lika pålitlig i luften som Eddie ”The Eagle” Edwards, men den kan utföra flygningar på ett helt fantastiskt och unikt sätt om jag kastar den rätt. Ska min KC Aviar med? Fantastiskt bra disc, men jag har problem med att kasta den. Den glider ur näven som om den var gjord av pengar. Ska Sidewindern med? Även där löper jag stor risk för totala misärkast, men discen är väldigt användbar och unik. Kanske behövs en rollerdisc? Eftersom jag inte har spelat banan så vet jag inte alls hur jag ska göra. Ska jag våga använda min Pro Katana? Den flyger 10-15 meter längre än alla mina andra discar, men åt vilket håll sticker den? Bekymren är många.

Ska solen skina? Antagligen. Eller med största säkerhet. Min hy och solen har länge varit ovänner. Trots tappra försök från min sida har nederlagen varit många och bittra. Solskyddsfaktor de luxe måste införskaffas. Eller en presenning att svepa in mig i.

Samtidigt med alla dessa bekymmer har jag en hemtenta att formulera och skriva. En vecka till deadline, tjoho!

Holmgång i Boxholm

”Det var köttätandet som fick ner oss från träna en gång så att vi blev tänkande varelser.”
Citerat av Johan Birath, kommunalpolitiker i Boxholms kommun, Östergötland. Kommentaren fälldes i samband med en debatt om besparingar i kommunens skola. En annan kommunpolitiker föreslog att man skulle införa en köttfri dag. Då tände Birath till. Johan är i en del led kontroversiell för sin enligt hans kritikers åsikt allt för förlegade och bakåtsträvande bild av socialdemokrati och samhället i stort. Å andra sidan har han med samma stil gjort sig populär i de breda folklagren i Östergötland, och varit en faktor enligt många bedömare till att socialdemokraterna i Boxholm kunnat gå framåt i ett förlustval på riksnivå, och behålla sin egna majoritet i kommunfullmäktige.

Jag har sett honom i panelen i åsiktsmaskinen Hjärnverket, ett populärt program i östgötsk lokal-tv som startade på TV4 Öst i mitten av 90-talet. Där roade han mig med sin bondska, ”rejäla” stil och sitt oinlindade språk. På den tiden var jag mindre insatt i politik än vad jag är idag, och såg honom mest som en roande kuf. Nu när jag är äldre och har en större benägenhet att bli gubbsur så retar jag mig desto mer på hans huvudlösa agerande.

Boxholm är en liten kommun och som alla små kommuner så står den egna överlevnaden och välfärden i första rummet. Inget fel i det, det är bara naturligt. Jag kan även tänka mig att en personlighet som Birath tillåts att ta stor plats, mest på grund av att det är ganska tomt i leden av politiska eldsjälar i en så liten kommun. Även detta är naturligt. Och jag kan förstå hans tankar när han i nästa mening säger att man istället skall gynna de lokala bönderna genom att köpa kött av dem och servera i skolan.

Det är när man ser det hela i ett vidare perspektiv som saker och ting blir ohållbara. Om alla kommuner tänkte som Birath skulle världen för fan stanna. Det håller nämligen inte att hålla djur och äta kött i längden, det finns oemotsäglig statistik och undersökningar i det ämnet. Den lilla ekonomin är inte gångbar i dagens samhälle. Om Boxholm skulle gräva en vallgrav runt kommungränsen och inte släppa in andra varor kanske det skulle fungera ett tag. Men samhällets ekonomi tillåter det inte. Staten skulle inte fungera.

Frågan är hur Birath kan kalla sig socialdemokrat med dessa värderingar? Om Boxholms kommun hade legat i Skåne skulle man säkert kunna skymta honom i Skånepartiets led. Där har vi ett parti som tagit det här med att avskärma sig från omvärlden på allvar. I min åsikt ohållbart i längden på ekonomiska och ekologiska grunder.

Att leva i misär

Det är med spänd förväntan jag ställer in min pommes i ugnen. Undrar hur dom blir idag? Senast jag gjorde blev hälften kolsvarta och hälften råa. Så är det att leva i misär. Min misär begränsar sig som tur är bara till matlagning. Jag är inget kulinariskt snille även när jag har fullt svängrum i ett fullvuxet kök, men i denna studentetta har min matlagning nått nya, outforskade gränser av uselhet. Vad gör man med två små plattor och en ugn som är mindre än en fryspizza?

Hemligheten med att göra bra pommes är att ugnen håller en jämn temperatur. Det gör inte min ugn. Den är het som helvetet längs väggarna och kall som en vinternatt i mitten. Frågan är om jag ska köra på en lägre temperatur och se om det blir bättre? Kruxet är att det då tar över en timme att göra lite pommes, helt oacceptabelt i mina ögon. Magen kurrar ju!

Efter att maten är klar återstår frågan: Var ska jag äta den? Jag har inget bord. Antingen tar jag tallriken i knät framför TV:n och riskerar både brännskador och fläckar, annars tar jag den på databordet och slabbar ner dataskärm och tangentbord.

Sen ska jag diska efter mig, men det är så tråkigt att jag brukar skita i det. Ni kan ju tänka er hur det ser ut här en vanlig dag.

Egentligen kanske jag skulle ha skrivit nåt om Israels övningar, men jag vill inte peta i det ämnet. Jag har för lite insikt och ett för litet intresse i ämnet. Men att välja en syndabock brukar i regel inte lösa några problem. Med tanke på att området har varit krigsdrabbat i flera tusen år ser inte lilla jag någon lösning på problemet. Tusen spänn på att det fortfarande är krig när jag trillar av pinn. Any takers?

En vecka i livet

Som vanligt så händer det inte överdrivet mycket i mitt liv, men när jag tänker tillbaka på den gångna veckan så har det i alla fall åstadkommits en del.

Vi byggde ett nytt hål på discgolfbanan. Den dagen kom det uppskattningsvis 20 mm regn, så det var en inte helt igenom angenäm upplevelse. Hålet blev riktigt läckert, som det spelas nu kanske lite väl enkelt, men det är inte riktigt klart än.


Jag har köpt på mig kurslitteraturen för nästa läsår. För 1100:-, mindre än halva priset. En bra investering. Synd att såna tillfällen kommer när man egentligen inte alls har råd med dem, men affären kändes för bra för att inte slå till.

Jag spelade Skutbergets discgolfbana på 47 kast, 7 under par. Visserligen från korta utkasten, men -7 är den lägsta score jag gjort på en bana. På sista 9 hålen gjorde jag dessutom 7 birdies, vilket i mina mått mätt är väldigt vasst!

Vi var i Kristinehamn och deltog i deras veckogolf. Jag vann. Min första riktiga seger i sporten. Motståndet var inte överdrivet hårt, men det värsta motståndet är alltid ens eget huvud, så… Seger som seger!

Jag höll ett föredrag på 5 minuter om emotikoner. Där jag chockade publiken med tesen att Abraham Lincolns talskrivare använde sig av sådana. Kursen jag läser nu ökar verkligen mitt självförtroende när det gäller att öppna käften inför folksamlingar. Det är faktiskt djupt tillfredställande och en rejäl knuff för självförtroendet.

Jag håller på att läsa en bok som jag lånade av min kurshandledare. Den heter ”Hur du blir en bra talare” och den är intressant. När jag läser den målas bilder upp i mitt huvud:
”Det är 30-tal och den Amerikanska ekonomin är i botten. Kringresande i en pick-up ropar författaren Dale Carnegie på kvacksalvarmanér ut sin mirakelkur från bilens flak. Så här blir du en bra talare! Att bli en bra talare kommer att i grunden förändra hela ditt liv! Med tvekande ton påstår jag: ”This sounds to good to be true…” varpå Dale svarar att hans bok minsann sålt ”six million copies, son”. Jag tystnar och sänker rodnande blicken.

Jag köpte en ny glödlampa till hallen. Efter två minuters svärande och tankar på diverse "Hur många ______ krävs det för att skruva i en glödlampa?" avbryter jag mina försök och tar en närmare titt på min nya glödlampa. Sockeln är felgjuten och gängpajet i infästningen torde vara ett faktum. Tur att jag sparade kvittot, så jag kan cykla till affären och klaga högljutt!

Ikväll är det fest och imorgon är det Ace-race på skutan. Bakfull eller ej så ska jag göra mitt bästa för att ta hem bio-potten på 5500:-. Pengar jag verkligen behöver!

Ur vägen för fan!!!

Jag har alltid tyckt att det svenskaste som finns är att gnälla på att folk gnäller så förskräckligt. Nu gör jag något mer osvenskt och bara gnäller rakt upp och ner:

Karlstad är en vacker stad. Sommaren har egentligen inte börjat, men ändå är mycket folk i rörelse på gatorna, vid vattnen och i de många grönområden som staden innefattar. Jag hade problem att köra bil i Karlstad när jag flyttade hit, tempot var något mindre hetsigt här och folk tillämpade inte blixtlåsprincipen. Nu när bilen gått sönder har jag inte längre det problemet. Istället har jag blivit cyklist, och i och med det har jag fått ännu större problem i trafiken.

Kanske är mina gamla minnen av att vara cyklist i Östergötland rosenskimrande och av den saliga glömskan förskönade, men Linköpings cykelbanor är rena paradiset mot Karlstads. Här kan en cykeltur liknas vid en bilfärd genom Italien, här måste jag ständigt vara på min vakt och konstant hänga mig på ringklockan för att inte förolyckas direkt. Cyklisterna cyklar i bredd och har inte uppsikt varken framåt eller bakåt, gångare går ofelbart och utan undantag mitt i banorna, båda helt obrydda om den fara de försätter sig själva och andra i.

Cykling i sig är ett rent nöje nu när konditionen börjar hänga med, men efter den kortaste tur här svär jag för mig själv och förbannar folk för att de är så jävla tanklösa. Att inte gå mitt i vägen, att se sig för när man korsar vägen, att inte ta upp hela vägen om man tvunget måste gå i bredd; detta är för mig vanligt trafikvett och inte för mycket att begära av de som vistas i trafiken.

När jag till sommaren temporärt åter skall bosätta mig i Linköping tar jag med mig cykeln ner och passar på att njuta av avkopplande och relativt säkra cykelturer. För här uppe kan man ju för fan inte cykla!

Jag har inte dött...

till skillnad från Ronnie James Dio lever och frodas jag. Ännu en metal-ikon går ur tiden, tragiskt och sorgligt!

Jag har inte haft något vettigt att blogga om, därför har jag hållit käften. Det här med att skriva av sig om vardagen är inte min grej, jag är alldeles för tillknäppt för att ge mig på något sådant.

Idag blir det banarbete på Skutberget, Karlstad. Jag är med i bangruppen i Karlstads Frisbeesportklubb. Det är inte enkom en dans på rosor att vara med i en ideell förening. När jag blev medlem imponerades jag av hur bra den här klubben verkade arbeta, hur många som hjälpte till och hur entusiastiska alla verkade vara. Nyhetens behag antar jag. Jag har nu insett att denna förening är som föreningar i allmänhet är. Trots att vi förenas inom samma sport är vi olika som personer. Vi har olika mål, vi gillar olika saker och alla kan inte älska alla.

Vi ska anordna SM i lagspel och parspel till hösten, och det börjar bli hög tid att göra de banförändringar som centralt har efterfrågats och som behövs för att göra vår bana mer utslagsgivande. Bangruppen har gått omkring på banan och diskuterat hur vi ska göra. Mycket diskuterande har det blivit, något jag tycker är lite jobbigt. Jag är, trots att jag är en jävla slacker, lite av en handlingens man. Hade jag själv fått bestämma hade banan varit ombyggd redan, men man måste försöka se förbi sig själv ibland. Om bangruppen, tre personer, inte kan enas om hur man ska göra på ett visst ställe, ja då kanske inte idéerna är tillräckligt bra? Då kanske man måste tänka om helt och hållet? För när medlemmarna kommer och gnäller kan man ju inte skylla ifrån sig, ”nä, det var hans idé, skäll på honom”. Man måste vara eniga. Om klubbens tre bästa spelare är eniga, hur tungt väger eventuella protester då? Bara att skaka av sig…

Vi har till slut fått klartecken för att bygga de 2 nya hål vi har ritat in på kartan. Jag kan med viss stolthet nämna att de till stor del är mina idéer. Inte var de skulle ligga, men hur de skulle se ut. Jag hoppas, och tror, att de kommer att bli riktigt bra och att de kommer hjälpa till att lyfta banan till en av Sveriges bästa. Visserligen har banan redan fyra av fem stjärnor på ett icke-officiellt rankingsystem, men de stjärnorna talar egentligen bara om att vi har toaletter och papperskorgar, inte att vi har en bra bana. När Sveriges elit kommer hit i september hoppas och tror jag att de ska få spela på en bana som är i det svenska toppskiktet. Det kanske är dags att gå ut i duggregnet och se till att det händer nu…

Filmtajm

Post-apokalyps. Smaka på ordet. Det är inte så att det rullar av tungan direkt, snarare fastnar det i gommen likt flugpapper.

The quiet earth, Book of Eli, Apornas planet, Le Dernier combat, Terminator, Silent running, Logan’s run, A boy and his dog, Death race 2000, Doomsday, Screamers, Reign of fire, Tank girl, Steel dawn, Escape from New York, 28 days later, Children of men, The matrix, Blade runner, Brazil, 1984, City of Ember, A clockwork orange, The crazies, Dark city, Delicatessen, Demolition man, Equilibrium, eXistenZ, Fahrenheit 451, Idiocracy, Pandorum, The running man, Sunshine, Strange days, Soylent green, Slaughterhouse five, THX 1138, Tetsuo, Wristcutters, Zardoz, The road, Judge Dredd.
Jag har säkert glömt några stycken, men vilken lista! Alla är mer eller mindre sevärda för en filmälskare.

2 stycken har jag inte skrivit upp, kan du gissa vilka? Hehe, skämt åsido, jag har utelämnat Waterworld. Efter 10 års sökande har jag äntligen hittat Waterworld extended version, som jag tittar på medan jag skriver. 3 timmar underbar post-apokalyptisk underhållning.

Och jag har utelämnat Mad Max, och då framför allt The road warrior. Bara för att den är bäst i genren och förtjänar en egen plats. Att det dessutom planeras en uppföljare till nästa år, ”Fury road”, är inget jag gråter över.

Nu är frågan, finns det några guldkorn inom genren jag har missat? Hjälp mig!

Bäst 2009

Eftersom min förra lista kom innan året hunnit ta slut vill jag uppdatera listan och samtidigt stuva om lite i den. Så här ser musikåret ut med mina öron mätt:

1: Dredg - The pariah, the parrot, the delusion
Lysande temaplatta med riktig albumkänsla. Låtar som går in i varandra. Bra texter, bra trumspel, bra allt. Lite tam mellan varven, men när låtarna är så här bra så gör det inget! Avlyssnas med fördel från början till slut.
Rekommenderade låtar: Alla

2: Lost soul - Immerse in infinity
Man undrar ju vad det är på gång i Polen egentligen? Det finns ett par låtar på Behemoths skiva som håller samma klass, men denna krossar rakt igenom!
Rekommenderade låtar: Revival, ...If the dead can speak?, One step too far


3: Ghost brigade – Isolation songs
Finsk depp-metal. Ta lite Khoma, lite Katatonia och addera tyngd. Bra låtar rakt igenom!
Rekommenderade låtar: Into the black light, Birth, Secrets of the earth

4: The few against many - Sot
Teknisk döds med elektroniska inslag, texter på svenska och ett jävla sväng. Nu blir man sugen på Torchbearers nästa platta (banden delar medlemmar och låter ibland lika)
Rekommenderade låtar: Sot, Bränd mark, One with the shadow

5: Mastodon - Crack the skye
Mastodons klart bästa platta. Inte riktigt lika spattigt som förut, mer genomtänkta strukturer och klart bättre låtar. En skiva som gör att Mastodon äntligen lever upp till hypen!
Rekommenderade låtar: Oblivion, The Czar, Crack the skye

6: Fission - Pain parade
Nu när Vintersorg (bandet) spårat ur kan man lita på Fission. Låter som Vintersorg runt år 2000 med mer thrash i materialet.
Rekommenderade låtar: Collision and collapse, Dear frenzy!, Chains

7: Leprous - Tall poppy syndrome
Lite Opeth, lite Ihsahn, lite eget. Ganska proggig musik som spretar åt många håll. Hade skivan hållit lika hög klass rakt igenom som i inledningen hade den hamnat ännu högre upp på listan.
Rekommenderade låtar: Passing, Phantom pain, Not even a name

8: The legion - A bliss to suffer
Svensk sling-black. Trots en lite kort livslängd och att plattan har en känsla av lappverk är låtarna så starka att den får en plats på min lista.
Rekommenderade låtar: Shining redemption, Call of the nameless black, The luring depths

9: Katatonia – Night is the new day
Som med alla bra skivor tar denna ett tag att sätta sig in i. Tyvärr finns ovanligt många utfyllnadsspår på denna platta, och den tenderar att bli lite långrandig mellan varven. Men som vanligt släpper Katatonia ett gäng starka låtar.
Rekommenderade låtar: The longest year, Onward into battle, Departer


Utanför listan men väl värda att lyssnas på:
Absu – Absu, Elite - We own the mountains, Steven Wilson - Insurgentes, Blood red throne - Souls of damnation, Behemoth - Evangelion, The project hate MCMXCIX - The lustrate process, Pantheon I - Worlds I create, Marionette - Enemies, Kent – Röd, Fleshgod apocalypse – Oracles, Hacride – Lazarus, Heathen - The evolution of chaos, Megadeth – Endgame, Paradise lost - Faith divides us - death unites us, Pestilence - Ressurection macabre, Shining - VI – Klagopsalmer, Sparzanza - In voodoo veritas, Unanimated - In the light of darkness, Muse - The resistance, Nahemah - A new constellation

Bara sport, bara sport, bara massor utav sport!

Imorgon beger jag mig iväg på mitt hitintills största discgolfäventyr. Nu när jag har hållit på med sporten i drygt ett år är det fan i mig på tiden att mäta mina färdigheter med Sveriges yppersta elit. Eller?

Klockan åtta i morgon bitti styr vi kosan mot Västervik. Banan är bland de tuffaste i Sverige. Jag var där förra sommaren och spelade ett varv med två polare, och såhär i efterhand tror jag att jag måste ha spelat över min förmåga. Jag gick banan på 60 kast, kan jag upprepa det i helgen blir jag väldigt glad. För förutsättningarna är inte lovande. Halv storm och regn är utlovat, alla som någon gång har kastat plast vet att stark vind är svårt att bemästra. Särskilt som hålen är smala som ett typiskt elljusspår och kastar man snett ligger man bokstavligt talat risigt till.

Nu är jag inte så orolig för mitt långa spel, sen jag gjorde om min teknik för en månad sen så sitter kasten bättre än någonsin. Jag kastar långt och oftast med riktigt bra precision. Det jag är orolig över är min puttning. Jag varvar okej puttning med fullständigt oduglig puttning. Att inte lita på sin puttning samtidigt som det blåser kraftigt brukar bli ödesdigert. Jag hoppas på det bästa och ser ändå fram mot äventyret.

Efter hemkomsten på söndag kväll skall jag försöka plita ner hur det gick och varför det gick som det gick och hur det var här, så ni som ännu inte testat på sporten kanske blir intresserade.

Titta på den här, den ger en fingervisning om sporten!

Vad är det här? Vad är det bra för? Varför ska jag bry mig?

Ju mindre du vet desto färre frågor kan du ställa! Lyss till dessa visdomsord jag nyss formulerade! När det känns som om hela världen är fylld av sportkommentatorer som kastar floskler och plattityder omkring sig är det ibland skönt att hitta på något eget. Katarsis. Kanske är det därför jag har fastnat för gruppen Agrypnie, (eller Angry Pie, som någon lustigkurre på last.fm skrev.) De skriver uteslutande på tyska, ett språk som jag har ett svagt grepp om. Jag slipper störa mig på fjantiga texter och kan ohindrat njuta av musiken. Skönt!

Frasen jag inledde med kan väl tänkas valid? Eller? Nej, man kan snabbt konstatera att den är helt fel. Små barn ställer alltid frågan: Ä dä? Om man omformulerar då? Ju mindre du vet desto sämre frågor ställer du? Återigen nej! Den som inte vet nåt om en företeelse kan alltid ställa några grundfrågor som den initierade oftast inte tänker på: Vad är det här? Vad är det bra för? Varför ska jag bry mig? Det är bra frågor, kanske bland de viktigaste man kan ställa. De ursprungliga, definierande frågorna.
På samma sätt bör man angripa de saker man värderar högt någon gång då och då. Vad är det här? Vad är det bra för? Varför bryr jag mig? Som ni säkert märkt av mitt skrivande så engagerar jag mig stark mot religion. Jag tänkte prova min tes i ämnet.

Vad är religion?
Mina svar just idag, väldigt kort: En kvarleva från förr. Kontroll över den enskilda människan. Ett sätt att skapa grupptillhörigheter och traditioner. En fast punkt i tillvaron. En snuttefilt. Ett opium. Ett vapen. En risk. En skygglapp. Ett självbedrägeri. En spärr. Rädsla. Jag kan fortsätta in absurdum, men det är inte poängen här.

Vad är det bra för?
Mina svar just idag, väldigt kort: att kontrollera folk, grupptillhörighet, traditioner, fast punkt i tillvaron, tröst, svar på stora frågor för de som tror, ett sätt att känna sig moraliskt överlägsen gudlösa, ett sätt att uthärda svåra situationer. Även här kan jag fortsätta tills allt intresse för länge sedan ebbat ut.

Varför bryr jag mig?
Jag har alltid brytt mig. Trots att jag aldrig har trott på någon gud har religionen alltid påverkat mig. Ända sedan kyrkans barntimmar, som jag vägrade återvända till efter två tillfällen. Konfirmationen, som jag inte ens påbörjade. Som icke troende kändes det alltid som om man var lite sämre än andra. Att man inte kunde övertyga sig själv om en sådan sak som andra tog som helt naturlig fick mig att känna mig utesluten, ensam, olycklig och osäker. Det pågick tills jag fick boken ”Illusionen om gud, Richard Dawkins”, av min bror. En effektivare må-bra-bok har jag ännu inte funnit.

Jag bryr mig för att det pågår ett krig. Det är världens äldsta krig, som blossar upp om och om igen. Det är kriget religioner emellan. Det är kriget mot de otrogna. Det är kriget för att fortsätta sina traditioner och trossatser, och krossa dessas motstånd.

Jag bryr mig för att det påverkar alla. Jag bryr mig för att många ser religion som något harmlöst. Denna inställning om något får mig att se rött. Var 9/11 harmlöst? Var martyrerna som flög in i skyskraporna politiskt motiverade? Kanske. Hade de en stark religiös övertygelse? Duh! Var någon av dem ateist? Med stor säkerhet inte!

Det här är det mest grundläggande i mina funderingar och värderingar. Mycket viktigare än ekonomi. Mycket viktigare än politik.

Noaks ark har hittats!

Det är inte så ovanligt, senast var visst 2004. Berget Ararat verkar vara platsen som den dykt upp flest gånger på genom historien. Saxat från nyheter24:

Den nästan 5000 år gamla Noaks Ark har hittats i Turkiet. I alla fall om man får tro en grupp upptäcktsresande från Kina och Turkiet som hittat en träkonstruktion de hävdar är arken. Med hjälp av Kol14-metoden har träbitarna fastställts som 4800 år gamla - vilket överensstämmer med åldern på Noaks Ark.
– Det är inte hundra procent att det är Noaks Ark men vi tror till 99,9 procent att det är det, säger Yeung Wing-cheung, dokumentärfilmare från Hong Kong som deltar i resan, till AFP.

Syndafloden skall ha ägt rum 2262 år efter Adams födelse. Gud ser att jorden blir alltmer ”fördärvad och full av våld” och beslutar sig för att utrota allt liv. Men Noa var ”en oförvitlig och rättfärdig man” och Gud ger honom instruktioner för att bygga en ark till vilken han ska ta av allt som lever ”ett par, hane och hona, av varje art”. Senare nämns 7 par av varje art från rena djur och fåglar och ett par av orena djur. ”Det år då Noa blev 600 år, den sjuttonde dagen i andra månaden, den dagen bröt alla det stora djupets källor fram och himlens dammluckor öppnades, och regnet strömmade ner över jorden i fyrtio dagar och fyrtio nätter.” Till slut stod vattnet ”sju meter över bergen". Alla landlevande djur som inte fanns med Noa på arken utrotades, inklusive fåglarna.
”Vattnet fortsatte att stiga över jorden i 150 dagar.” Sen mindes Gud arken och lät börja torka upp jorden. Efter sju månader strandade arken på berget Ararat. Gud ber Noa att lämna arken och släppa ut djuren. Det gjorde Noa och han tog djur av alla rena arter och fåglar och ”offrade dem som brännoffer på altaret”. Gud ingick ett förbund med Noa, där Noa och hans efterkommande skulle kontrollera och ha djuren som föda, djuren ska tömmas på blod innan de äts. Blodet förklaras helig och: ”Den som utgjuter människoblod, hans blod skall utgjutas av människor. Gud lovade att aldrig mer översvämma jorden och som tecken på förbundet skapade Gud regnbågen. Noa beskrivs vidare som jordbrukare och den ”förste som anlade en vingård”. Noa levde tills han var 950 år och från honom ”härstammar alla människor på hela jorden.”

Den här historien är viktigare än vad man kan tro. Den stöttes och blöttes, vreds och vändes på och genom detta bryderi föddes en ny disciplin inom vetenskapen: Källkritiken. Vikten av att vara källkritisk ökar hela tiden i och med det stora flödet av nyheter och information vi dagligen vadar genom. Att sitta inne med kunskaper är inte lika viktigt som att kunna hitta trovärdig information på nätet.

Man skall inte tro på allt som skrivs och sägs, bakom det mesta finns intressen, må det vara ekonomiska, politiska eller religiösa. Källkritik, tänk på det, pojkar och flickor! Tänk extra mycket på det när ni läser nyheter av dessa slag...

Jag ska rösta på Sverigedemokraterna!

I alla fall enligt den undersökning jag idag gjorde på www.nt.se. Jag väljer ändå att inte rösta på SD när det väl kommer till kritan. Jag har motsatt åsikt än deras program på åtskilliga punkter. De vill motverka sekulariseringen av kyrkan och staten. Jag vill det motsatta. De vill minska homosexuellas rättigheter i samhället. Det vill inte jag. De påstår att det är ett bevisat faktum att homogena stater är mer demokratiska än heterogena. Detta är ett rent påhitt. Hur kom det då sig att detta test utföll till SD:s fördel? Testet innehöll 26 frågor, men det hela ankom på en fråga: ”Invandringen berikar Sverige?” Svarsalternativ: Sympatiserar helt, Sympatiserar, Emot, Helt emot, Vet ej.

Jag svarade ”Emot”. Därför kom SD högst på listan. Detta fick mig genast att börja fundera. Frågorna jag ställer mig är: Vad menas med Sverige? Staten? Berikar, menas det då i reda pengar eller kulturellt? Invandringen, är det flyktingar eller arbetare? Berikar, menas det på kort eller lång sikt? Om det menas kulturellt, är Sveriges egen kultur så fattig att den behöver berikas? Är vi inte redan ett rikt land, behöver vi bli rikare? Berikar den mitt liv? Och till slut, är det bara SD som är engagerade i invandringspolitik? Var femte person i Sverige idag har utländsk härkomst, på ett eller annat sätt. Bryr sig övriga partier inte om detta, eller kallas det för något annat? Frågetecknen är många.

Det känns som om jag i de flesta politiska frågor ser till mig själv i första hand. ”Skall vi sänka inkomstskatten?” Ja, jag vill ha lägre skatt. Vi har högst skatt i världen. Jag tycker det är onödigt. Men invandrarfrågan blir för mig ett ”tvärtom tänk”. ”Berikar invandringen Sverige?” Möjligen, blir mitt svar. Den berikar inte mitt liv. Om jag resonerar på samma sätt i skattefrågan? Inkomstskatten berikar Sverige. Punkt. Ändå vill jag ha lägre skatt. På samma grunder vill jag ha en minskad invandring. Själviskt kan tyckas, men sån är jag och så fungerar jag.

Jag var på en föreläsning av Fredrik Lindström idag där han diskuterade Svenskhet. Den var lite smårolig och den var svensk. Vilket annat folk än svenskar behöver föreläsas för om sin egen kultur? Ett problem med svenskar är att vi inte ser på vår kultur som något annat än ”normalt beteende”, trots att vi har en extrem kultur! Vi är ensammast i världen. Vi har haft bland den snabbaste ekonomiska och kulturella utvecklingen världen har skådat, för bara 150 år sen var Sverige fattigast i västeuropa! Svenskar är övertygade om att staten tar hand om allt. Till och med vår egen kultur! Det är här någonstans jag vill försöka knyta ihop detta sidospår med den övriga texten. Är det typiskt svenskt att inte vilja vara svensk? Hur annars kan man bli hänvisad SD när en enda av 26 frågor faller till deras fördel? Behöver verkligen svensk kultur berikas, och om man inte tycker det, är man då Sverigedemokrat? Är man rasist om man tycker att svensk kultur är rik och inte behöver berikas ytterligare?

Betänk följande: Du ställer denna fråga till Indianer i Amerika. ”Berikade invandringen Amerika, kulturellt sett?”. Hur många skulle svara ja?

Folkkär?

Måste man vara en ”bad guy” för att bli folkkär? Tidens tecken tyder på detta. Vari ligger tjusningen? Att folk vet att fasaden förr eller senare faller och odågan tittar fram? Byggs dessa herrar upp av media för att det är bra affärer? För att när skandalen är framme måste man i likhet med en trafikolycka stanna till och titta på eländet. Läste nu senast en recension i NWT där Thorsten Flinck spås en framtid som näste folkkäre artist. På liknande sätt har Per Morberg gått från skurk till mysfarbror, vem minns inte Pers intervju i Metro? Ett annat exempel är Mikael Persbrandt.

Jag har sett Thorsten Flinck uppträda live, en sommarkväll för några år sedan i Norrköping. Visst är det lite spännande med kändisar, jag har genom åren sett otaliga liveframträdanden, och trots att detta inte var mer än medelbra så kommer jag ihåg det just på grund av att det var just Thorsten Flinck på scenen. Vilka andra som stod på scenen den dagen kan jag inte erinra mig om.

Det finns förstås mer extrema exempel än dessa ganska oskyldiga gossar. Charles Manson ger ut poesi och musik, Mein Kampf säljs i handeln och Maos lilla röda blev en bästsäljare även utanför Kina. Dessa herrar är ju som tur är inte folkkära på något sätt.

Missförstå mig inte nu, jag har inget särskilt emot herrar Flinck, Morberg och Persbrandt. Jag läser hellre om sådana människor än om kändisar som Anna Anka. Men man kanske kan spekulera i vad som händer om denna trend fortsätter? Lasermannen skriver autografer på sin permission? Helge Fossmo och Sara Svensson dansar i Let’s dance? Thomas Quick startar sin egen talkshow, med sitt alter ego Ellington som gäst? Vem vet? Den som äter lever får se!

Tills dess att ljuset tar oss

Efter tips av en vän tittade jag idag på “Until the light takes us”, en dokumentär om norsk black metal. Den är inte den första i sitt slag, bland annat rekommenderar jag ”Det svarte alvor” om du vill ha en mer övergripande förklaring av fenomenet. Själv upptäckte jag inte black metal förrän 1995, så jag missade den stora mediahype som 1993-1994 satte genren i fokus. Händelserna rörande kyrkobränderna och morden har varit omhuldade av mystik, men här får man höra Varg Vikernes berätta om vad som egentligen skedde. Filmen är sevärd, både för black metal-fantaster och de som är intresserade av underground-rörelser i allmänhet.

Filmen kretsar mest runt Gylve ”Fenriz” Nagell och Varg Vikernes. Fenriz framstår som en trött pajas, fylld av fyndiga och roliga citat, men med en barnslig känslighet över trender och hur något ska vara för att vara ”äkta”. En smått intressant figur, men den som verkligen får stå i rampljuset är Varg Vikernes. Intervjuad inifrån fängelset berättar han om hur han tänker och tycker, både retrospektivt och i dagsläget. Mycket av det han säger kan jag relatera till, men en del av det får mig att vilja låsa in honom igen och slänga nyckeln i Oslofjorden. Här är ett par saker jag oroade mig över:

”Om du vill bygga någonting nytt, måste du först förstöra det befintliga”
Att bränna några kyrkor är i det stora hela ganska ofarligt, ingen människa kom till skada i bränderna, egendom kan byggas upp igen. Men här menar Varg hela samhällsstrukturen. Antagligen sitter han och hoppas på att världskrig #3 skall bryta ut, samhället skall störtas i anarki och en ny ordning skall uppstå ur askorna. Han struntar blankt i människoliv. Det är inte bara samhällstrukturer som krossas i revolutioner, det är liv som krossas. Detta är en revolution som väldigt få vill få till stånd, det gagnar inte människor i allmänhet. Jag vet att vår demokrati inte är felfri, men att uppfinna något system som skulle passa oss alla bättre tror jag inte kan göras.

”Vi blir ständigt bombarderade av lögner. Du måste försöka och försöka igen på olika sätt att finna sanningen. Till slut kommer du att rensa ut lögnerna och kvar har du sanningen, eller något liknande sanningen.”
Att Varg anser sig sitta inne (!) med sanningen gör honom dubbelt farlig. Här är en man som vill skapa en ny världsordning, för att han anser sig ha funnit sanningen. Många människor tror att de har funnit sanningen. De jag tänker på i första hand är religiösa ledare. I andra hand självmordsbombare, militära ledare, martyrer, sektledare, domedagsprofeter, kostrådgivare med flera. Att säga att man sitter inne med sanningen medför att man har avslutat sitt sökande efter den. Att man säger: Hit men inte längre. I mina ögon är den inställningen farlig. Nu när sanningssökandet är färdigt återstår att pådyvla den på andra, oftast med våldsamma metoder. Nu när du har din ståndpunkt ses andra människor med andra sanningar som hot. Man kompromissar inte med sanningen. Den ska fram, kosta vad det kosta vill.

Samhället fungerar inte så, demokrati bygger på kompromisser och inte på absolutism. Vargs åsikter gör honom till en fara för demokratin och människor i allmänhet. Att han säger att han på ett sätt gillar att sitta i fängelset för att det ger honom tid att läsa böcker förstår jag. Men jag hoppas inte han tar med sig sina filosofiska funderingar ut i friheten och försöker omsätta dem i verkligheten. Strikt filosofi och vardagligt liv måste hållas separata, annars skulle dagens samhälle ganska snart sluta fungera. Och det tror jag inte skulle vara särskilt populärt bland människor i allmänhet!

Type O Negative - Christian Woman

Det är ett tecken på att man börjar bli gammal när ens musikaliska hjältar går och dör. Att just Peter Steele skulle dö ung var kanske ingen högoddsare, att han var så gammal som 48 trodde jag inte, men trots att Type O Negative hade sina glansdagar bakom sig så känns det snopet. Framförallt skivorna Bloody kisses och October rust har jag flitigt lyssnat på sedan 15 år, men även övriga skivor har rullat någon gång då och då. Och trots att Dead again, den sista skivan, är den sämsta de släppt, fanns nog ändå mer att ge. Vila i frid, Peter Steele!

Gammal feminism

I gamla testamentet beskrivs tio plågor som skickas på Egypten. Dessa plågor kan med största säkerhet sammankopplas med det fruktansvärda vulkanutbrott som förstörde den grekiska ön Thera (resterna heter nu Santorini) på 1600-talet f.kr. Kanske var detta vulkanutbrott den största katastrofen som har inträffat i människans historia. Fler människor har dött vid andra naturkatastrofer, och digerdöden dödade fler människor än man kan förstå, men dessa förskräckliga händelser faller kort på ett sätt: de utrotade inte världens enda matriarki.

Att den minoiska kulturen var en matriarki, mig veterligen den enda i sitt slag, är förstås inte helt säkert, det var ändå väldigt länge sedan den existerade. Mycket tyder ändå på detta. Mycket tyder även på att denna kultur är den Platon omtalade när han beskrev Atlantis, det sjunkna paradiset.

Minoerna hade ingen armé, inga vapen. De hade rinnande vatten inomhus, välordnade städer och en rik kultur. Männen dyrkade det kvinnliga och kvinnliga gudomar. De handlade friskt med Egypter och andra tidiga grekiska kulturer, deras arkitektur och konst var långt före sin tid.

Säkerligen var dessa människor inga helgon, bland annat spekuleras det om kannibalism och människooffer, men en sak är säker: hade denna katastrof inte ägt rum hade vår historia med största sannolikhet sett annorlunda ut! Hade den Minoiska kulturen fått fortsätta blomstra hade nog dagens samhälle varit markant annorlunda. Så mycket före sin tid var dessa människor.

Vi kunde ha landat på månen på 1000-talet e.kr. Vikingarna kunde konsultera sin GPS om de seglade vilse. Månen och Mars hade säkerligen varit kolonier nu. Kall fusion hade säkert mästrats och löst energiproblemen. Tanken är rolig att leka med.

Om gud ordnade denna katastrof bara för att Mose skulle kunna leda sitt folk ut ur Egypten och in i Kanaans land, då är det den största missgärning som någonsin skett i mänsklig historia!

Is the space pope reptilian?

700 präster I USA. Den senaste skandalen I Irland. Tyskland, Österrike, Nederländerna. Påven ber om ursäkt och präster får avgå. Det är inte mycket att komma med efter årtusenden av förtryck och övergrepp av kyrkan. Den katolska kyrkans officiella ståndpunkt är att homosexualitet orsakat övergreppen. Inom katolicismen är just homosexualitet en fortfarande en synd. Jag tycker att det är konstigt att just katolska präster har en så hög andel homosexuella bland sig.

"Many psychologists, many psychiatrists, have demonstrated that there is no relationship between celibacy and pedophilia," said Vatican Secretary of State Tarcisio Bertone in a press conference in Chile today. "But many others have demonstrated, and have told me recently, that there is a relationship between homosexuality and pedophilia.” (Apr 12, 2010)

Det krävs inte särskilt mycket efterforskning för att komma fram till att detta påstående är urdumt. Människan är en social och sexuell varelse, påtvingad avhållsamhet är ingen bra idé. Men då man rättar sig efter uråldriga texter och föreställningar får man problem. Kyrkan fortsätter att kämpa för praktiserandet av celibat, det är en tradition som instiftades bara några århundraden e.kr. För mig som tänkande människa är detta så idiotiskt att jag bara blir ledsen.

Det står mycket dumt i bibeln. Tittar man efter finner man att slavhållning är accepterat, att kvinnor skall hålla tyst och lyda sina män, att homosexualitet är en synd och att kaniner idisslar. Allt ovan är sedan länge åtgärdat och motbevisat, med undantag av bögdebatten som fortfarande är igång i religiösa läger. Enklast vore givetvis att slänga alla biblar på en stor hög och bränna dem. Till skillnad från de böcker nazisterna brände är bibeln ingen oskyldig bok, den har kostat så många människor så mycket att den borde bannlysas och skickas till Limbo, där odöpta barns själar hamnar. Nej just det, Limbo är ju avskaffat nu…

I rymden kan ingen höra dig skrika!

I min barndom fanns två filmer jag ständigt återkom till. Flykten från New York, för att Kurt Russel är häftig i rollen som Snake Plisken, för musikens skull (jag tycker fortfarande att huvudtemat är strålande, särskilt i den upphottade version som återfinns på uppföljaren Flykten från LA), och för spänningens skull. De sista 20 minuterna och upplösningen på filmen är i mina ögon klassiska!

Den andra är Alien. Jag tror att det är den enda film jag inte vågat att se klart! Första gången jag såg den var jag tvungen att gå ifrån när Dallas kryper omkring i ventilationstrummorna. Jag vet inte hur gammal jag var, men jag minns att lillebrorsan satt kvar och såg klart den. Andra gången jag försökte se den vågade jag hela vägen. Detta trots att den skrämde vettet ur mig! Senare i livet har jag sett andra skrämmande filmer, men ingen som kommit i närheten av Alien.

Aliens såg jag första gången hemma hos en polare, det var en riktig pärs att se den med. Jag var helt genomsvettig genom hela filmen. Alien 3 gjorde inget större intryck på mig, bioversionen av den filmen är inte särskilt bra. Däremot kan jag rekommendera att se Alien 3 Directors Cut, den versionen höjer filmen åtskilliga snäpp och gör den värdig som uppföljare till de första två. I extramaterialet på DVD:n berättar Vincent Ward om sin vision av filmen, det hade varit väldigt spännande att se vad för sorts film det hade blivit! Alien Resurrection såg jag på bio, även den tycker jag om. Den är inte lika vass som de 3 första, men den duger rätt bra. Alien vs Predator och Alien vs Predator: Requiem bör man helst tala mycket tyst om.

Den goda nyheten är att Ridley Scott har åtagit sig att regissera en prequel till Alien. Ridley Scott har gjort två science fiction-filmer, Alien och Blade Runner. Båda genredefinierande. Båda absolut världsklass. Båda stora personliga favoriter. Han har inte tappat stinget som regissör, American gangster kom för bara några år sen och håller hög klass. Som stor sci-fi fantast följer jag genren med stort nöje, bara en sådan sak som att Avatar slagit alla kassarekord är mumma. Det öppnar sannolikt dörren för ytterligare projekt inom genren. Och det har gjorts bra sci-fi på sistone: Sunshine, District 9, Children of men, The man from earth, Moon, Firefly (inkl Serenity), Futurama och Battlestar Galactica för att nämna några.

Jag hoppas att filmen kommer nästa år som annonserat, jag hoppas att Halo kommer snart, jag hoppas att Rendevouz with Rama blir av (det verkar tyvärr inte bli så). Alltså, den sistnämnda med David Fincher som regissör hade kunnat bli precis hur bra som helst! Hans första film var Alien 3, och han gjorde den utan ett riktigt manus. Trots det är hans directors cut en mycket bra film. Nu som etablerad filmmakare, med tålamod, tid och budget. Det är nästan så man fäller en tår!

Och slutligen hoppas jag att Tony Scott inte blandar sig i alltför mycket, för undantaget True Romance är den karln hopplös!

Jag skrev ett reportage...

Discgolf spelas som vanlig golf. Men istället för bollar används frisbees. Och istället för ett hål i marken är målen här korgar med kedjor. I golftävlingar spelar proffsen om miljonpottar, men här, på Skutberget i Karlstad är det snarare äran i att segra som prisas högst.


Det är blött, blött, blött! Regnet flyter som en kall dimma i luften. Under snön, som fortfarande ligger upp mot halvmetern tjock på sina ställen, sipprar en osynlig flod av vatten fram. Var solen står på himlen kan man bara gissa. De tjocka molnen filtrerar bort både ljus och värme, inte ens med största välvilja kan man säga att våren har kommit till Karlstad.

-Saaaamliiing, ljuder ett rop över parkeringen på Skutbergets friluftsområde i Karlstad. Uppifrån övningskorgen avtar kedjeklirret och spelare börjat mödosamt klafsa sig fram mot anmälan i bagagen på den röda Volvo 740:n. Peter Fredriksson, tävlingsledare, frågar runt om alla har betalat till tävlingen och Ace-potten. En tia var i små plastbyttor. Nu på sista deltävlingen är byttorna ganska välfyllda, här samsas tjugor, femtiolappar och några hundralappar med en rejäl hög av blänkande guldtior. Flera av spelarna tillhör Sveriges elit, men till skillnad från vanlig golf tävlas det här inte om några fantasibelopp. Vinnaren av Kyldisken plockar hem en knapp tusenlapp, om om någon skulle lyckas göra ett Ace (motsvarigheten till golfens hole-in-one) utbetalas 1100:-. Peter har, som tävlingsvärd, varit med på alla deltävlingarna. Det här är alltså fjärde gången som han bilar från Örebro till Karlstad, tur och retur. Efter ett snabbt överslag i huvudet konstaterar jag att även om han skulle ta hem slutsegern, är inte detta någon lysande ekonomisk affär. Karin Magnholt, en av två kvinnliga deltagare idag och Peters flickvän, berättar:
- Vi lägger ut ungefär tjugotusen kronor var på discgolf per år. Pengarna går till resor, anmälningsavgifter, boende, hotel och utrustning. Detta är vårt stora intresse och passion, så det känns inte som någon uppoffring.

Kyldiscen går över nio deltävlingar som spelats i Örebro, Kristinehamn och Karlstad i vinter. Åtta deltävlingar har gått av stapeln, fyra på Hästhagens discgolfbana i Örebro, en på Kristinehamns bana och tre på Karlstadbanan. Tanken var att banorna skulle ta tre var, men då Kristinehamnarna fick avslag på sin bygglovsansökan fick tävlingarna flyttas till Örebros och Karlstads banor.
-Kristinehamns kommun tyckte att det behövdes bygglov för att anlägga nio utkast á 1x3 meter. Tyvärr finns ingen konsensus bland kommunerna runt om när det gäller sådana saker. I Örebro har vi aldrig behövt något bygglov. Det är tråkigt för discgolfen i regionen och synd om killarna i Kristinehamn som jobbat hårt med sin bana, konstaterar Peter. Örebroarna själva har inte varit förskonade från kommunens härjningar. Klubbens bana i Brickeberg totalförstördes när kommunen, utan medlemmarnas vetskap, avverkade massor av träd på området. Peter skakar på huvudet.
-Vi kom dit en dag och banan var borta. Vi har själva klippt gräset, anlagt utplatser och satsat mycket tid på att göra banan så bra som möjligt. Och nu är det arbetet förgäves. Det är klart det känns tungt, suckar han. Sucken är den enda jag hör honom göra idag, för trots vädret och plaskblöta fötter så är Peter på ett strålande humör. Discgolf är hans passion, och nu när betalningarna räknats in och alla hälsats välkomna är det äntligen dags för start.

Första hålet på Skutberget i Karlstad är 97 meter långt, svagt uppför och med en stor tall som måste rundas. De som kastar långt kan nå fram till korgen med ett kast. Peter väljer att ta det lugnt och försöka placera sitt utkast bra. Han tar det försiktigare än övriga spelare i sin grupp. Knät gör fortfarande lite ont.
-Vi var ute och spelade i Hästhagen i höstas, och när jag kastade bara smällde det till i det. Det blev sjukskrivning från jobbet och rehabträning. I början kunde jag inte stödja på det, och det händer att jag har svårigheter att sova, det molar och värker hela tiden. Men det har blivit mycket bättre, förhoppningsvis är jag helt återställd till våren när tävlingssäsongen drar igång på allvar, ler Peter. Han har en möjlighet att ta hem slutsegern i Kyldiscen, men då krävs det att han vinner idag. Hans värste konkurrent, Mogge Elvinsson, går i samma grupp som Peter. De är klubbkamrater och trots att de tävlar om pengar är stämningen vänlig och det skrattas mer än svärs över trädträffar och missade puttar.

En timme in i tävlingen hörs ett vrål eka över området. Jag går i en annan grupp, vi befinner oss på andra sidan banan, säkert en kilometer bort från övriga, men killarna i min grupp konstaterar:
-Det där var Mogge. Nu har han ace:at. Och mycket riktigt. Efter första varvet ser vi Mogge sittande vid fikabordet, sjöblöt om fötterna men vid gott humör. På sista deltävlingen lyckas han med en fullträff. Perfekt timing!
-Kastade en Roc på 14. Den var i hela vägen, myser han. Ace-potten är vunnen, men slutsegern är ännu en öppen historia. Inför de nio sista hålen på kyldiscen leder Peter med ett kast före Mogge. Om Peter håller den marginalen vinner han tre månaders tävlande med ett enda kast. Som i alla precisionssporter är skillnaden mellan vinst och förlust hårfina. En felbedömning, en olycklig trädstuds, en putt som nästan hånfullt ramlar ur korgen istället för att stanna kvar kan avgöra. Kaffe och mackor intages i pausen under glada samtal och vänliga pikar. Vem är blötast? Pär sitter i hörnet med ett par rejäla skogsstövlar på fötterna.
-Det blir lite halt att pulsa runt i stövlar, men jag är i alla fall torr om fötterna, skrattar han. Själv kollar jag ner på mina fötter och konstaterar att kängor i skinn var ett mindre lyckat val en dag som denna. De tår jag fortfarande har känsel kvar i ömmar lite.
-Bättre lite blött än 20 grader kallt. Då svider det rejält i fingrerspetsarna när man släpper iväg discen, menar Janne. Han har skidbyxor och allväderskängor med snölås. Ur en plastmugg ångar det från hans medhavda Gulaschsoppa. Han slänger en blick på personalen i cafét.
- Jag köpte mig en macka av dem, hoppas de inte tar illa upp, nickar han ursäktande.

Det blir aldrig spännande. Peter kopplar greppet redan på andra hålet, hans utkast smeker skogskanten medan Mogges träffar en tall och studsar in bakom en stor enbuske. Mogge måttar och hivar iväg discen, men halvvägs till målet fastnar den med ett tjoff i en snödriva. I discgolf vinner spelaren med bäst precision, idag är den spelaren Peter Frediksson. Vanlig golf begränsas till sommarhalvåret, och motionärer ger sig inte gärna ut om regnet hänger i luften. Varför spelar man i dessa förhållanden?
-Kyldiscen är en tävling för oss som inte har insett att discgolf är en sommarsport, skrockar Peter. Samtidigt så gäller det att hålla igång, man tappar för mycket om man skulle göra uppehåll under vinterhalvåret, fortsätter han. Första stortävlingen går av stapeln i Köpenhamn 24-25 april, om bara en månad, och då gäller det att vara i form för att inte hamna på efterkälken. Då kan man inte bry sig om småsaker som regn eller snö, säger Peter med ett leende. Och en bättre start på säsongen kunde han ju knappast önska sig, för även om det bara är ett drygt dussin spelare som ställer upp i dagens avslutning på Kyldiscen är motståndet hårt och tävlingen jämn.

Aprillia, aprillia, syö silliä, juo kuravettä päälle

Det här är en konstig dag. Den avslutades i natt med sista timmen av Den gode, den onde, den fule. Världens genom tiderna bästa film, om du frågar mig. Sen sex och en halv timmas sömn, innan jag väcktes av ett tidsinställt SMS (visste inte att man kunde ställa in när telefonen ska skicka iväg SMS). Efter ytterligare 10 minuters sömn så ringde väckarklockan 08.00. Då skulle det anmälas till tävling. Jag hade lovat att anmäla mig och ännu en plastfantast, det jag inte räknade med vara att de ville ha adress, skostorlek, sexuella fantasier och moderns flicknamn på anmälningstalongen. Efter lite paniksökande på nätet luskade jag fram dessa uppgifter och skickade in våra anmälningar. Klockan var då 08.08. Klockan 08.10 var anmälningslistan full. Falköping Open går av stapeln i juli, men 10 minuter efter att anmälan öppnade, idag, den 1:e april, var anmälningslistan fulltecknad! Helt vrickat och vansinnigt!

Jag gick och lade mig igen, för att snart väckas av katten som ville in och ha mat. Vaknade direkt igen när han dyblöt hoppade upp i sängen och ruskade av sig snöslasket i ansiktet på mig. Ja det snöar till råga på allt elände. Efter det blev det lite sömn till, när jag halv 10 vaknade av att en polare ringer i telefonen. Yrvaken och groggy snubblar jag omkring i min skrubb till lägenhet och letar efter den. När jag hittar den fumlar jag ner den i golvet. Missar samtalet. Ringer upp. Polaren hör inte vad jag säger. Telefonhaveri, idag när jag ska ner till Linköping, ringa och bestämma hämttider och allt möjligt. Efter en halvtimmas bändande och bråkande, inklusive ett par svordomar, får jag igång mikrofonen på telefonen igen. Reparatör kanske är framtidsyrket?

Nu ska jag bara städa av mig själv och lägenheten och packa min nyinköpta väska, sen bär det av till Linköping. Var tvungen att köpa ny väska, den förra har katten pissat i, sen tror jag brorsan har tagit den om jag inte slängde den. Minnet är suddigt när det gäller just den.

Hoppas på snöfritt i Östergötland, så man kan kasta plast i Rydskogen. Jag och en annan vän var ute och skottade av banans utkast här i Karlstad häromdagen. Inget roligt jobb. 20 cm snö med is under. Tungt som satan. Det ligger fortfarande upp mot halvmetern snö kvar på sina ställen häruppe, which makes me a sad panda.
Nu sitter jag med kopp kaffe #2 här, lyssnar på Accept för första gången på säkert 3 år, och skriver istället för att städa och packa. Katten ligger utflängd ovanför skärmen och droppar slask på tangenterna, han har ju självklart fart ut och in genom balkongdörren (om man har uteplats istället för balkong, heter dörren annorlunda då?) hela morgonen.

Knäpp dag som sagt, och än är klockan bara 11. Vi får väl se hur det utvecklar sig, fortsätter det i denna takt är jag säkert utpumpad innan kvällsmaten…

Fesljummet om twitter

Facebook var den första communityn jag gick med i. Många polare har tidigare varit med i tex skunk och lunarstorm, men det var inget som jag kände något behov av. Facebook däremot är ett socialt måste, är man inte med avskärmas man. Nu har jag även börjat blogga. Om någon för bara ett år sen skulle ha påstått att jag skulle skriva en blogg, skulle jag skrattat dem i ansiktet. För min del är det inte vad jag skriver som är det viktigaste, utan att jag skriver. Innan jag började plugga trodde jag mig vara en bra skribent, men snart märkte jag att så inte var fallet. Jag har det i mig någonstans, men utan träning blir man aldrig bra. Nog om det. Dagens bryderi då:

Nästa steg efter bloggande skulle logiskt sett vara twitter. Dit har jag inte kommit än. För ett år sen var bloggande otänkbart, nu är det twittrande som är det. Jag stör mig på allt skräp som skrivs på all världens bloggar, jag tror att jag skulle störa mig dubbelt på allt skräp som twittras. Det finns skillnader på disciplinerna. I en blogg, i alla fall en välskriven sådan, kan man föra ett helt resonemang, en logisk tankekedja. Twittrande är begränsat till 140 tecken. Här finns inte plats för resonemang. Diskussioner? Inte rätt forum. Ett givande meningsutbyte? Möjligen, men då handlar det bara om socialt deltagande och inte ett resonemang.

Jag anser att twitter är bloggandets efterblivna lillasyskon. Spridda tankar utan rötter och djupare mening, meddelanden som blir för korta för att få någon sorts intellektuell relevans. Vill jag läsa korta snuttar ur folks liv kan jag kolla på mina vänners statusuppdateringar på facebook, vill jag ha allmänna nyheter kollar jag runt på tidningarnas hemsidor.

Jag tror att twittrande är en generationsfråga, och jag är helt klart i fel generation för att kunna förstå företeelsen fullt ut. Samtidigt tycker jag att twitter är ett symptom av dagens sociala struktur. 15 minuters berömmelse talar man om, men de 15 minuterna blir kortare för varje år som går. Vem orkar minnas alla deltagare i alla dokusåpor som går på alla kanaler, jämt? Vem orkar komma ihåg alla engångsartister som dyker upp i den ström av melodifestivalsdeltävlingar som nu visas?

Kanske kommer det en reaktion på det här. Kvalitétstid för människor verkar nu innebära att åka ut på landet och stänga av telefoner och internet. När bruset av alla folks twitterinlägg blir för högt kanske folk helt enkelt stänger av? När melodifestivalen blir en lika utdragen historia som slutspelen i hockey, kommer inte folk att helt enkelt att inte orka med längre? Att synas är att finnas, men om ingen bryr sig om att läsa dina twitterinlägg, vem ser dig då?

Annars kanske jag själv börjar twittra, man vet aldrig. Men inte än på ett år, det kan jag lova!

Homeopati del 2

Bland det mest korkade jag har sett.

Jag skrev att jag inte skulle blogga om politik, men...

...Maumoon Abdul Gayoom fick 1998 som ende kandidat till presidentposten på Maldiverna stöd till sitt fortsatta styre med 91 % av folkets röster. Här bör varningsklockor ringa i allas våra huvuden; allt står inte rätt till! Maldiverna kallas för en demokrati, förvisso en nyfödd sådan, men dessa siffror är ju rena skämtet. Någonstans under alla dessa flådiga resebroschyrsputsade sandstränder ligger en riktigt ful byracka begraven. När Maria Wetterstrand berömmer denne mans miljöpolitik sticker det mig i öronen.

Miljön på bekostnad av demokrati? Är det den bilden hon vill ge? Att hon börjar sin föreläsning med att berätta att klimatförändringarna sker mycket snabbare och med värre konsekvenser än vad den mest pessimistiska utredning visat, utan att ens nämna Climategate, om så bara för att dementera eller skjuta hål på skandalen, tycker jag är, tja vad ska jag dra till med, enfaldigt! Är det bara för att det talats relativt tyst om skandalen i svensk media som hon inte ens anser sig behöva nämna den?

Att hon under sin korta och kompakta föreläsning skickar ut en Rubriks kub bland åhörarna, för att i slutskedet återta kuben och lösa den framför allas ögon, känns besynnerligt. Bedriften är anmärkningsvärd; att samtidigt lösa en sådan uppgift och lägga ut en lång monolog ur minnet är cirkuskonst på hög nivå, men vad är poängen? Rösta på mig för jag är smart/kapabel/underhållande?

Jag vet att föreläsningen blev avsevärt avkortad pga. tågförseningar, men är Miljöpartiet fortfarande ett enfrågeparti? Är det bara miljön som räknas? Är sakfrågorna så grumliga att publiken måste duperas med simpla trick för att inte tillåtas egna reflektioner? I övrigt var Maria vältalig, saklig, rapp och övertygande i sitt besök på Karlstads universitet. Men för att vara en partiledare och dessutom ansedd som mycket begåvad förväntade jag mig mycket mer.

Anledningen att jag skriver detta inlägg är att jag ska skriva en artikel om föreläsningen, deadline imorgon. Den bör inte vara för starkt personligt färgad, utan "objektiv", som det så vackert heter. Om jag skriver av mig mina personliga funderingar på det här sättet kanske det blir enklare att hålla sig neutral i den. Jag kände mig nämligen tvungen att nämna det här, och det passar sig inte i artikelform.

Det är synd, jag brinner för miljöfrågan, den är mig överordnad väldigt mycket annan politik, men min röst får hon klara sig utan även fortsättningsvis…

Min musiksmak och mitt försvar

Kan man försvara eller motivera sin musiksmak på ett vettigt sätt? Varför lyssnar jag på just den musiken jag lyssnar på? Ämnet är väldigt subjektivt, men lägger jag ut texten kanske vissa grundläggande orsaker blottas:

Jag lyssnade inte på musik som liten. Inte självmant. Det jag lyssnade på var föräldrarnas musik, själv drog jag aldrig på radion eller letade fram en skiva och lyssnade på. Jag vet att jag fick frågan om jag inte ville ha en bandspelare och kommer ihåg att jag bestämt sade nej. Men när jag var 12 år var jag i min kusins rum och fick se ett par plattor med häftiga omslag. Han spelade av dem på kassett till mig och för första gången hade jag egen musik att lyssna på. Det var hårdrock. Och inte vilka skivor som helst heller:

Metallica - …And justice for all
Metallica - Metallica (The black album)
Megadeth - Countdown to extinction
Pantera - Cowboys from hell

Den som kan sin hårdrockshistoria vet att detta är skivor som idag räknas som klassiker allihop. Inte undra på att man blev hårdrockare. Frågan är vad som hade hänt om det hade varit skivor med Depeche mode och Front 242 som jag hade bett om att få avspelade? Antagligen hade jag varit synthare. Om det istället varit skivor med Poison, Rolling stones eller Gyllene tider? Antagligen hade jag inte lyssnat på musik alls idag.

Som med alla ungar var det alltså de häftiga bilderna som fick mig att börja lyssna på musik. Föräldrarnas musik (Beatles, Bob Dylan, Eurythmics osv) hade tråkiga omslag för en ung kille, att jag numera lyssnar på dem har mer med de musikaliska kvalitéerna att göra. Beatles gjorde fler bra poplåtar på några år än något annat band gjort under hela sina karriärer, Bob Dylan är världens bäste textförfattare och Annie Lennox har en underbar röst! Men tillbaka till ämnet igen!

Sedan dess (1992) har jag i grund och botten alltid satt någon form av metal i första rummet. Det har gått i perioder, från början var det Thrash metal och Heavy metal, efter det Death metal och Black metal, senare de flesta underformer av metal i olika omgångar och perioder. Från början var jag väldigt insnöad, allt som inte var distade gitarrer och frän sång var dynga, nuförtiden drar jag lika gärna på Peter Gabriel som Emperor, musikstilen i sig är inte längre viktig, utan kvalitéerna man hör i musiken.

Jag är en musikkonsument av inte helt ringa mått mätt, tex har jag 64 st skivor från år 2009 på datorn. De släpp jag inte gillade har jag raderat, så detta är skivor jag drar på någon gång ibland. Från år 2005 har jag 83 skivor kvar (det var ett mycket bra skivår). Kanske 75 % av dessa kan betecknas som metal av någon form.

Metal är en genre som aldrig har stagnerat, det finns alltid ett band som prövar nya marker och det finns alltid ännu en oupptäckt pärla att hitta. Tyvärr får man vada genom en flod av skräp för att hitta dessa guldklimpar, men känslan jag kan få av en låt, en refräng, en takt eller tom en enda ynka ton gör det värt besväret. Här kommer vi alltså in på försvaret:

Metal är inte lätt att gilla. Det är en musikstil som är lätt att avfärda. För de flesta låter det bara som oväsen med oartikulerade djuriska läten som så kallad sång. Det kan jag hålla med om i många fall, det finns nämligen väldigt många usla band som av för mig grumliga anledningar fortsätter att spela in ”musik” och ta plats i tidningar.

Om man bortser från vissa ungdomsfavoriter som tex Iron maiden så finns inga pengar att hämta inom metal, publiken är alltför liten för det. Detta gör att ingen med något som helst vett i skallen skulle få för sig att producera metal för att tjäna pengar. Det finns andra genrer som funkar på samma sätt, ingen av dessa tilltalar dock mig i någon större grad. Med andra ord spelar banden in skivor för musikens skull. Så är inte fallet i mer populär musik. För trots att jag kan uppskatta en del musik som spelas på radio finns alltid den bittra eftersmaken av profit kvar i gommen när skvalet har tystnat.

Många kan tänkas hysa vissa betänkligheter angående de ämnen som behandlas i vissa bands texter. För mig spelar inte texter någon större roll. Visst kan jag ibland störa mig på att de är synnerligen korkade eller felaktiga, men vilken musikstil kan stolta med genomgående bra texter? Ingen, that’s who! I andra änden kan man hitta texter som är ytterst välskrivna och tänkvärda, precis som inom vilken annan genre som helst. Trots att Dani Filth i Cradle of filth är en horribel vokalist har han gång på gång lyckats plita ner både poetiska och tankvärda texter.

Jag har alltid tilltalats av skicklighet hos människor. Att spela metal är speltekniskt sett ofta väldigt krävande. Ta de många polska banden till exempel. Behemoth, Lost soul, Vader mm. Inte vem som helst kan spela på det sättet de gör. Med andra ord ser jag inte samma kvalitéer i många andra stilar.

Bredden inom metal är enorm. Ibland tom inom en och samma låt. Att knyta ihop en 10-minuterslåt innehållande flertalet olika stilar på det sätt som Opeth ofta lyckas med är både njutbart och beundransvärt. Traditionell låtstruktur med vers-refräng-vers-refräng-stick osv. tråkar tyvärr ofrånkomligen ut mig, vilket medför att jag får både spatt och krupp när jag lyssnar på konventionell musik.

Vi var ett helt gäng killar som lyssnade på i stort sett samma musik när vi var tonåringar. Några av dessa lyssnar inte alls på metal nu, några lyssnar ibland på äldre metal och utforskar inte nya band och skivor. En annan polare lyssnar fortfarande på ny musik, men då oftast helt andra band och musikstilar än vad jag föredrar. Ingen av dem har samma passion (eller sjuka) som jag för att upptäcka ny metal, deras smak inom metal har stagnerat, i brist på bättre ord.

Men kanske det ändå är ren och skär lättja som gör att man förblir vid sin läst, för trots att jag ständigt är på jakt efter nya musikaliska kickar är det ändå på ganska välkända domäner jag sitter på pass.

Vad har fångat mitt intresse nyligen då? Vad rullar mest just nu? Jo, detta:
Barren earth - [2010] - Curse of the red river
Ghost brigade - [2009] - Isolation songs
Ihsahn - [2010] - After
In mourning - [2010] - Monolith
In vain - [2010] - Mantra
The monolith deathcult - [2010] - The white crematorium 2.0

Känner du inte till banden? Var lugn, det är inte du som inte har koll, det är jag som är totalt insnöad!

Om moral med mera

Blir ett kort inlägg denna gång, men en desto längre film att kika på. Bra framlagt, Sam Harris!

http://www.ted.com/talks/sam_harris_science_can_show_what_s_right.html

Jag har kommit igång!

Träningsverk. Känns gött. Nu har snön äntligen smultit bort så mycket att man kan ge sig ut och springa utan fara för liv och lem. Hur man böjer smälta var jag tvungen att slå upp, ju mer man lär sig om språk desto säkrare blir man på att man gör fel.

Magen är degig, jeansen är trånga, hakan är hakorna (pluralform), kort sagt: formen är borta! Kollade vågen, den visade 86 kg. Det är åtminstone 10 kg för mycket, ner mot 70-kilossträcket bör jag kunna satsa. Kollade i mina diarier, förra gången jag tränade mig i form tog det 1 år, då gick jag från 88 kg till 75 kg. Enbart jogging den gången, men jag hjälptes av en försvunnen aptit. Olycklig kärlek är den bästa bantningsmetoden, enligt mina erfarenheter.

Denna gång har jag bestämt mig för att det ska gå snabbare att komma i form. Joggningen varvas med armhävningar (100 pushups-programmet), sit-ups, cykling och discgolf. Det ska bli spännande att se om jag fixar armhävningsprogrammet, vänster axel är fortfarande väldigt klen efter operationen. Det ska bli spännande att se om jag får behålla cykeln eller om folk stjäl lika friskt här som i Linköping. Det ska bli spännande att se om man äntligen kan få bort bilringen som suttit ganska länge nu.

Varför har man blivit så tjock då, kan man ju undra? Jo jag hatar kyla, jag går helst inte utanför dörren när det är minusgrader. Mitt kök är skräp. Det är svårt att motivera sig till att laga bra mat när man har ett kök i campingstandard. Kan inte heller frysa in något då jag inte har frys. Dessutom spelade jag så mycket discgolf förra året att jag fick ont i höger smalben, så när jag väl tog på mig joggingskorna gjorde det ont att springa. Där föreligger ett dilemma för mig, jag vill fortsätta satsa på discgolfen men jag vill lika gärna komma i form. Det ska bli intressant att se hur den balansgången fungerar. Den som äter lever får se!

Första stegen blir att göra en vana av träningen igen, utan att för den delen ta bort glädjen i den. När man väl är i form kan det vara en fröjd att ge sig ut och springa, där när man kommer in i andra andningen och det känns som man kan öka farten och kuta på tills bena flyger av. Nu när jag inte längre röker hoppas jag på ännu bättre känslor.

Svårigheten är att ta det lagom lugnt i början så man inte drar på sig skador. Har haft problem med benhinnorna förut, det vill jag helst inte vara med om igen. Jag har en fördel i att jag har ett par riktigt bra skor nu, samtidigt som jag bara har asfalt omkring mig så långt ögat når. Får leta runt och se om jag kan hitta något bra motionsspår i närheten.

Ska hålla koll på min joggning på jogg.se, som jag rekommenderar för alla som vill komma i form! Men idag är det en vilodag, första passet jag körde igår känns av ganska precis överallt!