Folkkär?

Måste man vara en ”bad guy” för att bli folkkär? Tidens tecken tyder på detta. Vari ligger tjusningen? Att folk vet att fasaden förr eller senare faller och odågan tittar fram? Byggs dessa herrar upp av media för att det är bra affärer? För att när skandalen är framme måste man i likhet med en trafikolycka stanna till och titta på eländet. Läste nu senast en recension i NWT där Thorsten Flinck spås en framtid som näste folkkäre artist. På liknande sätt har Per Morberg gått från skurk till mysfarbror, vem minns inte Pers intervju i Metro? Ett annat exempel är Mikael Persbrandt.

Jag har sett Thorsten Flinck uppträda live, en sommarkväll för några år sedan i Norrköping. Visst är det lite spännande med kändisar, jag har genom åren sett otaliga liveframträdanden, och trots att detta inte var mer än medelbra så kommer jag ihåg det just på grund av att det var just Thorsten Flinck på scenen. Vilka andra som stod på scenen den dagen kan jag inte erinra mig om.

Det finns förstås mer extrema exempel än dessa ganska oskyldiga gossar. Charles Manson ger ut poesi och musik, Mein Kampf säljs i handeln och Maos lilla röda blev en bästsäljare även utanför Kina. Dessa herrar är ju som tur är inte folkkära på något sätt.

Missförstå mig inte nu, jag har inget särskilt emot herrar Flinck, Morberg och Persbrandt. Jag läser hellre om sådana människor än om kändisar som Anna Anka. Men man kanske kan spekulera i vad som händer om denna trend fortsätter? Lasermannen skriver autografer på sin permission? Helge Fossmo och Sara Svensson dansar i Let’s dance? Thomas Quick startar sin egen talkshow, med sitt alter ego Ellington som gäst? Vem vet? Den som äter lever får se!