Jag skrev att jag inte skulle blogga om politik, men...

...Maumoon Abdul Gayoom fick 1998 som ende kandidat till presidentposten på Maldiverna stöd till sitt fortsatta styre med 91 % av folkets röster. Här bör varningsklockor ringa i allas våra huvuden; allt står inte rätt till! Maldiverna kallas för en demokrati, förvisso en nyfödd sådan, men dessa siffror är ju rena skämtet. Någonstans under alla dessa flådiga resebroschyrsputsade sandstränder ligger en riktigt ful byracka begraven. När Maria Wetterstrand berömmer denne mans miljöpolitik sticker det mig i öronen.

Miljön på bekostnad av demokrati? Är det den bilden hon vill ge? Att hon börjar sin föreläsning med att berätta att klimatförändringarna sker mycket snabbare och med värre konsekvenser än vad den mest pessimistiska utredning visat, utan att ens nämna Climategate, om så bara för att dementera eller skjuta hål på skandalen, tycker jag är, tja vad ska jag dra till med, enfaldigt! Är det bara för att det talats relativt tyst om skandalen i svensk media som hon inte ens anser sig behöva nämna den?

Att hon under sin korta och kompakta föreläsning skickar ut en Rubriks kub bland åhörarna, för att i slutskedet återta kuben och lösa den framför allas ögon, känns besynnerligt. Bedriften är anmärkningsvärd; att samtidigt lösa en sådan uppgift och lägga ut en lång monolog ur minnet är cirkuskonst på hög nivå, men vad är poängen? Rösta på mig för jag är smart/kapabel/underhållande?

Jag vet att föreläsningen blev avsevärt avkortad pga. tågförseningar, men är Miljöpartiet fortfarande ett enfrågeparti? Är det bara miljön som räknas? Är sakfrågorna så grumliga att publiken måste duperas med simpla trick för att inte tillåtas egna reflektioner? I övrigt var Maria vältalig, saklig, rapp och övertygande i sitt besök på Karlstads universitet. Men för att vara en partiledare och dessutom ansedd som mycket begåvad förväntade jag mig mycket mer.

Anledningen att jag skriver detta inlägg är att jag ska skriva en artikel om föreläsningen, deadline imorgon. Den bör inte vara för starkt personligt färgad, utan "objektiv", som det så vackert heter. Om jag skriver av mig mina personliga funderingar på det här sättet kanske det blir enklare att hålla sig neutral i den. Jag kände mig nämligen tvungen att nämna det här, och det passar sig inte i artikelform.

Det är synd, jag brinner för miljöfrågan, den är mig överordnad väldigt mycket annan politik, men min röst får hon klara sig utan även fortsättningsvis…