Min musiksmak och mitt försvar

Kan man försvara eller motivera sin musiksmak på ett vettigt sätt? Varför lyssnar jag på just den musiken jag lyssnar på? Ämnet är väldigt subjektivt, men lägger jag ut texten kanske vissa grundläggande orsaker blottas:

Jag lyssnade inte på musik som liten. Inte självmant. Det jag lyssnade på var föräldrarnas musik, själv drog jag aldrig på radion eller letade fram en skiva och lyssnade på. Jag vet att jag fick frågan om jag inte ville ha en bandspelare och kommer ihåg att jag bestämt sade nej. Men när jag var 12 år var jag i min kusins rum och fick se ett par plattor med häftiga omslag. Han spelade av dem på kassett till mig och för första gången hade jag egen musik att lyssna på. Det var hårdrock. Och inte vilka skivor som helst heller:

Metallica - …And justice for all
Metallica - Metallica (The black album)
Megadeth - Countdown to extinction
Pantera - Cowboys from hell

Den som kan sin hårdrockshistoria vet att detta är skivor som idag räknas som klassiker allihop. Inte undra på att man blev hårdrockare. Frågan är vad som hade hänt om det hade varit skivor med Depeche mode och Front 242 som jag hade bett om att få avspelade? Antagligen hade jag varit synthare. Om det istället varit skivor med Poison, Rolling stones eller Gyllene tider? Antagligen hade jag inte lyssnat på musik alls idag.

Som med alla ungar var det alltså de häftiga bilderna som fick mig att börja lyssna på musik. Föräldrarnas musik (Beatles, Bob Dylan, Eurythmics osv) hade tråkiga omslag för en ung kille, att jag numera lyssnar på dem har mer med de musikaliska kvalitéerna att göra. Beatles gjorde fler bra poplåtar på några år än något annat band gjort under hela sina karriärer, Bob Dylan är världens bäste textförfattare och Annie Lennox har en underbar röst! Men tillbaka till ämnet igen!

Sedan dess (1992) har jag i grund och botten alltid satt någon form av metal i första rummet. Det har gått i perioder, från början var det Thrash metal och Heavy metal, efter det Death metal och Black metal, senare de flesta underformer av metal i olika omgångar och perioder. Från början var jag väldigt insnöad, allt som inte var distade gitarrer och frän sång var dynga, nuförtiden drar jag lika gärna på Peter Gabriel som Emperor, musikstilen i sig är inte längre viktig, utan kvalitéerna man hör i musiken.

Jag är en musikkonsument av inte helt ringa mått mätt, tex har jag 64 st skivor från år 2009 på datorn. De släpp jag inte gillade har jag raderat, så detta är skivor jag drar på någon gång ibland. Från år 2005 har jag 83 skivor kvar (det var ett mycket bra skivår). Kanske 75 % av dessa kan betecknas som metal av någon form.

Metal är en genre som aldrig har stagnerat, det finns alltid ett band som prövar nya marker och det finns alltid ännu en oupptäckt pärla att hitta. Tyvärr får man vada genom en flod av skräp för att hitta dessa guldklimpar, men känslan jag kan få av en låt, en refräng, en takt eller tom en enda ynka ton gör det värt besväret. Här kommer vi alltså in på försvaret:

Metal är inte lätt att gilla. Det är en musikstil som är lätt att avfärda. För de flesta låter det bara som oväsen med oartikulerade djuriska läten som så kallad sång. Det kan jag hålla med om i många fall, det finns nämligen väldigt många usla band som av för mig grumliga anledningar fortsätter att spela in ”musik” och ta plats i tidningar.

Om man bortser från vissa ungdomsfavoriter som tex Iron maiden så finns inga pengar att hämta inom metal, publiken är alltför liten för det. Detta gör att ingen med något som helst vett i skallen skulle få för sig att producera metal för att tjäna pengar. Det finns andra genrer som funkar på samma sätt, ingen av dessa tilltalar dock mig i någon större grad. Med andra ord spelar banden in skivor för musikens skull. Så är inte fallet i mer populär musik. För trots att jag kan uppskatta en del musik som spelas på radio finns alltid den bittra eftersmaken av profit kvar i gommen när skvalet har tystnat.

Många kan tänkas hysa vissa betänkligheter angående de ämnen som behandlas i vissa bands texter. För mig spelar inte texter någon större roll. Visst kan jag ibland störa mig på att de är synnerligen korkade eller felaktiga, men vilken musikstil kan stolta med genomgående bra texter? Ingen, that’s who! I andra änden kan man hitta texter som är ytterst välskrivna och tänkvärda, precis som inom vilken annan genre som helst. Trots att Dani Filth i Cradle of filth är en horribel vokalist har han gång på gång lyckats plita ner både poetiska och tankvärda texter.

Jag har alltid tilltalats av skicklighet hos människor. Att spela metal är speltekniskt sett ofta väldigt krävande. Ta de många polska banden till exempel. Behemoth, Lost soul, Vader mm. Inte vem som helst kan spela på det sättet de gör. Med andra ord ser jag inte samma kvalitéer i många andra stilar.

Bredden inom metal är enorm. Ibland tom inom en och samma låt. Att knyta ihop en 10-minuterslåt innehållande flertalet olika stilar på det sätt som Opeth ofta lyckas med är både njutbart och beundransvärt. Traditionell låtstruktur med vers-refräng-vers-refräng-stick osv. tråkar tyvärr ofrånkomligen ut mig, vilket medför att jag får både spatt och krupp när jag lyssnar på konventionell musik.

Vi var ett helt gäng killar som lyssnade på i stort sett samma musik när vi var tonåringar. Några av dessa lyssnar inte alls på metal nu, några lyssnar ibland på äldre metal och utforskar inte nya band och skivor. En annan polare lyssnar fortfarande på ny musik, men då oftast helt andra band och musikstilar än vad jag föredrar. Ingen av dem har samma passion (eller sjuka) som jag för att upptäcka ny metal, deras smak inom metal har stagnerat, i brist på bättre ord.

Men kanske det ändå är ren och skär lättja som gör att man förblir vid sin läst, för trots att jag ständigt är på jakt efter nya musikaliska kickar är det ändå på ganska välkända domäner jag sitter på pass.

Vad har fångat mitt intresse nyligen då? Vad rullar mest just nu? Jo, detta:
Barren earth - [2010] - Curse of the red river
Ghost brigade - [2009] - Isolation songs
Ihsahn - [2010] - After
In mourning - [2010] - Monolith
In vain - [2010] - Mantra
The monolith deathcult - [2010] - The white crematorium 2.0

Känner du inte till banden? Var lugn, det är inte du som inte har koll, det är jag som är totalt insnöad!