Ur vägen för fan!!!

Jag har alltid tyckt att det svenskaste som finns är att gnälla på att folk gnäller så förskräckligt. Nu gör jag något mer osvenskt och bara gnäller rakt upp och ner:

Karlstad är en vacker stad. Sommaren har egentligen inte börjat, men ändå är mycket folk i rörelse på gatorna, vid vattnen och i de många grönområden som staden innefattar. Jag hade problem att köra bil i Karlstad när jag flyttade hit, tempot var något mindre hetsigt här och folk tillämpade inte blixtlåsprincipen. Nu när bilen gått sönder har jag inte längre det problemet. Istället har jag blivit cyklist, och i och med det har jag fått ännu större problem i trafiken.

Kanske är mina gamla minnen av att vara cyklist i Östergötland rosenskimrande och av den saliga glömskan förskönade, men Linköpings cykelbanor är rena paradiset mot Karlstads. Här kan en cykeltur liknas vid en bilfärd genom Italien, här måste jag ständigt vara på min vakt och konstant hänga mig på ringklockan för att inte förolyckas direkt. Cyklisterna cyklar i bredd och har inte uppsikt varken framåt eller bakåt, gångare går ofelbart och utan undantag mitt i banorna, båda helt obrydda om den fara de försätter sig själva och andra i.

Cykling i sig är ett rent nöje nu när konditionen börjar hänga med, men efter den kortaste tur här svär jag för mig själv och förbannar folk för att de är så jävla tanklösa. Att inte gå mitt i vägen, att se sig för när man korsar vägen, att inte ta upp hela vägen om man tvunget måste gå i bredd; detta är för mig vanligt trafikvett och inte för mycket att begära av de som vistas i trafiken.

När jag till sommaren temporärt åter skall bosätta mig i Linköping tar jag med mig cykeln ner och passar på att njuta av avkopplande och relativt säkra cykelturer. För här uppe kan man ju för fan inte cykla!