Fesljummet om twitter

Facebook var den första communityn jag gick med i. Många polare har tidigare varit med i tex skunk och lunarstorm, men det var inget som jag kände något behov av. Facebook däremot är ett socialt måste, är man inte med avskärmas man. Nu har jag även börjat blogga. Om någon för bara ett år sen skulle ha påstått att jag skulle skriva en blogg, skulle jag skrattat dem i ansiktet. För min del är det inte vad jag skriver som är det viktigaste, utan att jag skriver. Innan jag började plugga trodde jag mig vara en bra skribent, men snart märkte jag att så inte var fallet. Jag har det i mig någonstans, men utan träning blir man aldrig bra. Nog om det. Dagens bryderi då:

Nästa steg efter bloggande skulle logiskt sett vara twitter. Dit har jag inte kommit än. För ett år sen var bloggande otänkbart, nu är det twittrande som är det. Jag stör mig på allt skräp som skrivs på all världens bloggar, jag tror att jag skulle störa mig dubbelt på allt skräp som twittras. Det finns skillnader på disciplinerna. I en blogg, i alla fall en välskriven sådan, kan man föra ett helt resonemang, en logisk tankekedja. Twittrande är begränsat till 140 tecken. Här finns inte plats för resonemang. Diskussioner? Inte rätt forum. Ett givande meningsutbyte? Möjligen, men då handlar det bara om socialt deltagande och inte ett resonemang.

Jag anser att twitter är bloggandets efterblivna lillasyskon. Spridda tankar utan rötter och djupare mening, meddelanden som blir för korta för att få någon sorts intellektuell relevans. Vill jag läsa korta snuttar ur folks liv kan jag kolla på mina vänners statusuppdateringar på facebook, vill jag ha allmänna nyheter kollar jag runt på tidningarnas hemsidor.

Jag tror att twittrande är en generationsfråga, och jag är helt klart i fel generation för att kunna förstå företeelsen fullt ut. Samtidigt tycker jag att twitter är ett symptom av dagens sociala struktur. 15 minuters berömmelse talar man om, men de 15 minuterna blir kortare för varje år som går. Vem orkar minnas alla deltagare i alla dokusåpor som går på alla kanaler, jämt? Vem orkar komma ihåg alla engångsartister som dyker upp i den ström av melodifestivalsdeltävlingar som nu visas?

Kanske kommer det en reaktion på det här. Kvalitétstid för människor verkar nu innebära att åka ut på landet och stänga av telefoner och internet. När bruset av alla folks twitterinlägg blir för högt kanske folk helt enkelt stänger av? När melodifestivalen blir en lika utdragen historia som slutspelen i hockey, kommer inte folk att helt enkelt att inte orka med längre? Att synas är att finnas, men om ingen bryr sig om att läsa dina twitterinlägg, vem ser dig då?

Annars kanske jag själv börjar twittra, man vet aldrig. Men inte än på ett år, det kan jag lova!