Det här är Tommy och Lasses första 18-hålare som designers i Sverige. Området banan anlades i var så igenslyat att det var ganska svårt att hitta något. Lasse berättade att det egentligen var Tommy själv som skulle dra banan, men han ringde ner Lasse och bad om hjälp då han inte själv fick ihop det på den utsatta tiden. Om ni ställer er på hål 6 och kollar in ruffen till höger och vänster så får ni en liten fingervisning om vad de fick jobba med. Att det blev en så pass bra bana som det blev, utan några stora förändringar, är imponerande! För förhållandevis lite har hänt med banan, layoutmässigt, sen den sattes i marken. Väldigt mycket har hänt, om man ser till fairways, utkast, parkering, spelarcenter, bänkar, toalett, driving range och annat. Fålehagen har höga betyg, och klubben med Peter och Tomas i spetsen har jobbat hårt för att förtjäna det.
Då det är den 18-hålsbana jag bott närmast sedan 2018 har jag spelat ganska många rundor här, även om jag åker runt en del. De senaste åren åker jag hellre den extra milen till Vreta eller Bockarp för att spela, av några anledningar. Den största anledningen är avsaknaden av variation från tee på Fålehagen. Jag kastar samma vinkel från tee på 14 av hålen. Lätt hyzer. Ibland till flipp (1,3,4,6,8,11,12,15,18) och ibland utan flipp (5,7,9,13,14,17). På hål 2 blir det forehand, 10 och 16 en anhyzer. Hur jag än försöker variera mig så återkommer jag alltid till det. Det blir lite enformigt och tråkigt. Jag behöver egentligen inte ha med mig mer än 4 discar för att spela banan. En flippig fairwaydriver, en Firebird, en flippig midrange och en stabil putter. Så som träningsbana för mig ger den ganska lite.
Den andra anledningen är att ruffen är för tjock. Det är ju givetvis väldigt subjektivt och en riktig smaksak, ska tilläggas. På en ny bana, när ruffen är tjock, så är den lika tjock även nära fairway. Man kan studsa ut ur den, eller så kommer man inte in så långt i den. Men med tiden blir ruffen tunnare nära fairway, och man kommer längre och längre in i den. Men ut kommer man sällan, mer än i sidled. Har man otur med en trädträff kan det bli så att man får putta ut sig på fairway. Det saknas ofta en möjlighet att bli kreativ från ruffen. Det tycker jag är skittrist.
Och den tredje är att förändringarna som faktiskt har gjorts med banans layout inte alltid har blivit till det bättre. Hål 9 förlängdes. Innan var det en kortis, där du om du spelade smart till mitt i kurvan hade ett lite klurigt inspel, men om du chansade mer mot korgen kunde få en eaglechans. Eller så kunde det bli en trea, fyra eller femma. Det smarta spelet försvann iom att man backade korgen, nu finns bara chansningen kvar om man vill göra birdie. Och den upphöjda stocken strax utanför cirkeln innan korgen är för mig minigolf. Hål 14 blev bättre med backningen av korgen, nu är det ett riktigt hål. Men ruffen framme vid korgen gör att det blir väldigt mycket bingo om du inte sätter luckan perfekt. Att göra ett bra utkast till 7 meter från korg för att därifrån inte ha en putt är inte bra discgolf. Hål 17 gillade jag mycket mer förut. Här fanns förut banans enda anhyzer med en driver. Här fanns strategival att göra. Öppningen in mot korg var för snäv för att det skulle vara ett fantastiskt hål, men det var också det enda problemet med hålet. Nu är det ett väldigt stängt hål. Kasta till sweetspot 1, kasta till sweetspot 2, kasta till korgen. Missar du någon av sweetspotsen har du förbrukat ett kast, det går inte att göra något kreativt för att ta tillbaka kastet. Så bränner du driven så spelar du catch up hela vägen till korgen.
Nu bara gnäller jag. Det blir så ibland, ursäkta. Det är nog mest för att man själv gått runt här så många gånger och ser så mycket möjligheter här. Fålehagen är en bra bana. Fairways är lagom breda, de blir bättre och bättre för varje år. Svårighetsgraden mellan hålen varierar, en del av hålen är lite för lätta för min smak (2,3,5,7,13,16,18), men de vägs upp av hål som är riktigt svåra (1,4,6,9,11,15,17). Så det är en bra mix. Precision före längd gäller här. Med tungan rätt i mun finns många birdies att hämta, men är man off och hamnar i ruffen blir det väldigt tufft direkt.
Tre bra hål
Hål 1, 112 meter par 3 Här visar banan direkt vad den vill ha av dig. Rakt, förvisso det längsta raka kastet som krävs, men gärna en hyzerflipp to flat. Sneda kast kostar. En grym känsla att lägga driven i cirkeln. Ett väldigt tufft starthål, men så rättvist och en så pass generös ruff att jag tycker det funkar ändå.
Hål 4 215 meter, par 4 Banans bästa par 4. För egen del, hyzerflip to flat med en fairwaydriver eller en midrange för att se till att man inte fadear ut i ruffen. För mycket turn lämnar dig en jättedålig vinkel mot korgen. Och the thrill och driving downhill, mellan majestätiska trädstammar. Ruffen är lite för tät för att vara klockrent för mig, men håller man sig på fairway är det ett kanonhål, som kräver två riktigt bra kast för en chans på birdie. Du blir verkligen straffad om du inte lyckas här.
Hål 8 111 meter, par 3 Midrange, hyzerflip to flat för mig. Det innebär, återigen, att hålet går nerför. Det är alltid roligt att få se dicen sväva! Linjen mot korgen passerar många träd, men som tur är är ruffen här ganska snäll så man har nästan alltid en möjlighet att rädda paret om man får en tråkig kick. De sista träden innan korgen är alltid lätta att pricka, och här har man en ganska lång putt kvar.
Tre sämre hål
Hål 5, 62 meter, par 3 Det är inte ett dåligt hål, men jag tycker att det är lite för blekt och lätt. Att kasta en hyzer med en överstabil putter utan några riktiga hinder känns för simpelt, helt enkelt. Jag gillar att hålet ligger mellan två av banans svåraste hål, som en andningspaus, men jag hade gärna sett någon förändring här. En back tee på andra sidan gångvägen hade varit en bra sådan. 10-15 meter hade gjort världens skillnad här. Då blir det raka spelet mer inbjudande, man måste nästan flexa nåt om man vill gå hyzerluckan. Klart mer intressant.
Hål 9, 184 meter, par 4 Det finns några saker jag inte gillar med hålet. Den initiala luckan känns för smal. Ruffen är för tjock för ett hål med så många träd på fairway. Bingofaktorn som infinner sig när ens drive börjar fadea utom synhåll. Och den nya korgen, med stocken i vägen, ställen inom cirkeln man inte har en putt från osv. Det är lite för mycket. Två bra kast räcker inte alltid för en birdie, du måste ha lite tur också. Det är min känsla.
Hål 17, 236 meter, par 5 Ett väldigt stängt par 5. Att korgen flyttats bak har ökat den känslan. Ingången till korridoren mot korgen är väldigt smal och i vinkel mot fairway, det är inte mycket yta man har att tillgå för att skaffa sig ett rimligt inspel. Hela hålet känns som bangolf för mig. Eller för att ta det i Kättsätter-termer, en jakt på ultimate sweet spots. Du kan panga en drive hur hårt som helst, det är kul. Men du vinner bara att du har ett kortare kast till nästa sweet spot. Man måste in igenom den där korridoren för att ta sig till korgen. Det går lika bra med en kort drive med fade, följt av samma kast igen. Förut hade långkastarna en stor fördel här, ju längre din drive var desto mer möjlig blev birdien. Nu handlar det om att placera discen på rätt ställe. Båda sakerna har sina förtjänster, jag tror att det är ganska tydligt vilken jag föredrar.
Målgrupp
Alla, nästan. De rena nybörjarna bör hellre åka till Bondebacka, men alla andra kan spela här och få en fin upplevelse.
Mer lek
Jag brukar säga att en bana aldrig är färdig, men Fålehagen har layoutmässigt nästan envist stått oförändrad sedan allt var på plats. Allt annat runtomkring har förändrats och förädlats, men spellinjer och ruff har stått kvar. Varför inte leka mer med den? Testa lite? Utvärdera? Jag sticker ut hakan här lite, och säger att för min del, som bandesigner, så blir jag oftast bara glad när någon kommer med ändringsförslag. Allt är en process, allt tål att gås över. Inget är så bra redan från början att det inte kan bli ännu bättre. Ta en bana som Hävla tex, här jobbas det på, ändras layouter, utvärderas. För egen del håller jag och Åtvidabergarna på och stångas med Humpa. Ja, det är från början min design, och ibland hamnar man i försvarsställning. Men det är bara att försöka släppa på prestigen. Och samarbetar man med en bra dialog så hittar man lösningar som hela tiden förbättrar banan. Och blir det inte bättre, ja då är det oftast inte värre än att man ställer tillbaka korgen eller flyttar tillbaka teen och går vidare till nästa ställe på banan man klurar på. Jag saknar det i Fålehagen, och skulle gärna se det i framtiden.
Framtid
För som tävlingsbana börjar den kännas väl kort. Tiden går fort fram. Och det är svårt att göra den längre utan att klubbmedlemmar börjar knota, då bör man titta på separata tees på sina ställen. Det är ett steg som förbundet tagit för NT, och ett jag själv applåderar. Med tanken separata slingor öppnar sig många nya möjligheter. Nu kan man tuffa till det rejält där det behövs, samtidigt som klubbmedlemmar och andra kan välja ett snällare utkast och ha en roligare dag på banan. Med bara en tee per hål blir risken stor att lokala spelare undviker banan och åker någon annan stans för att ha kul. Andra banor i länet har kommit långt här, Eastern Meadows kanske längst av alla. Men Hävla, Rydskogen och Norrköpings discgolfpark har anammat det och erbjuder separata slingor. Och vill man fortsätta att vara en bra tävlingsbana, samtidigt som man ska erbjuda bra discgolf för amatörspelare, ser jag inget annat sätt att gå tillväga. För försöker man göra något som passar alla, med bara en tee, slutar det lätt med att det inte riktigt passar någon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar