Här har det spelats discgolf länge. Jag vet inte när banan anlades, men före min tid var det i alla fall. När jag började kasta plast, 2009, så fanns här en 9-hålsbana. Och jag tror att det är Mattias Sennehed som ligger bakom den ursprungliga banan, från tiden när han jobbade som ungdomspastor på slottet? Ett av hålen på den finns kvar oförändrat sedan dess, och kommer förhoppningsvis alltid göra det. Annars har det hänt mycket här under åren, men samtidigt ganska lite. Banan förföll ganska länge, men när Kapplings flyttade till grannbyn Bestorp så började den leva igen. De gamla korgarna är kvar på sina ställen. Inget fel i det, de syns sämre men är inte sämre att spela på. Okej, några av dom är rätt kackiga, men de funkar. De nyare korgarna är Latitude, vilken version vet jag inte. Ditställda av familjen Kappling. De som ser breda ut och låter plastigt när man puttar i dom. Korgarna alltså, inte Kapplings. En del av dom står lite svajigt, men det är bara att peta under nån pinne eller så innan man puttar så funkar det. Återigen korgarna, inte familjen Kappling. Utkasten varierar från obefintliga till halvdana. En del lutar, andra saknar matta, en del har rötter och skit. Alltså, det är mycket som inte är bra med banan. På sommaren går det får i hagen, så antingen landar man i fårskit eller brännässlor. Är det inte alldeles för högt gräs så är det blött och en massa löv. Lerigt också.
Tur för den här banan att den har en del som talar för sig också. Håldesignen och bandesignen. Alla hål är bra, mer eller mindre. Slingan är bra, så bra det går under förutsättningarna. Naturupplevelsen, med de stora träden, Stångån som rinner förbi och slottsparken. På hösten kan man plocka med sig ett äpple efter hål 15. Och det är nog under hösten man ska spela banan. Fåren är borta, likaså badgästerna, gräset är kortare och man har banan nästan för sig själv. Det är en naturupplevelse och lugnet råder över parken.
Tre bra hål:
Hål 3. 105 meter, par 3. Banans bästa hål, och en riktig östgötsk klassiker. Svagt nerför, in mellan magnifika ekar och under grenarna på dem. När man sätter sin flippiga fairwaydiver med perfekt höjd är det en ren njutning att se den flyga mot korgen. Enda förändringen jag skulle vilja göra här, förutom bra tee och korg, är att sätta ett mando för att ta bort forehanden till vänster utanför allt.
Hål 4. 200 meter, par 4. Rolig drive med en fin linje upp mellan bokarna, som ber om längd men som ändå premierar precision. Med rätt drive öppnar sig ett inspel på 70-90 meter med lätt anhyzer ner mellan, återigen, stora träd. Det är generös bredd på luckorna, men hamnar man fel på driven eller missar vinkeln på inspelet blir det ofta en lång putt för birdien. Ett riktigt bra par 4. Det känns som om vinden och bara några meter hit eller dit gör att jag aldrig kastar exakt samma inspel. Sånt gillar jag!
Hål 11. 100 meter, par 3. Trots den usla teen älskar jag hålet. Lätt utför, hyggligt tight lucka och en midrange med flip up för mig. Vattnet skymtar bakom korgen vilket gör att man nästan alltid är för kort med utkastet och får en nervig putt. Vackert och bra! 100 meter som spelas som 90, det är alltid roligt att kasta lite nerför och få se discen glida på.
Tre sämre hål
Hål 1 känns lite farligt när det är löv på träden och buskarna. Annars är det ett jättefint hål, men man står på tee och känner ”hoppas att det inte kommer någon gående”.
Hål 8 saknar ett inspel. Pangar man sin drive till sweet spot är det bara typ 30 meter till korgen, men den driven är nästan omöjlig för mig. Kastar man lite för kort eller snett finns ingen bra väg mot korgen, utan det är bara att chansa. Lite för random för min smak.
Hål 16 känns bara för lätt. Det är egentligen det enda hålet på banan som känns inklämt för att få ihop en vettig slinga, och jag köper det.
När det kommer till betyg och ranking är det här svårt. Bra hål och bra design är väldigt viktigt för mig, men man kan ju inte helt bortse från de stora bristerna banan har. Samtidigt måste man väga in att banan inte är tänkt som en bana som ska locka många spelare. På slottet erbjuds silent retreat, och de vill inte ha en massa tjo och tjim. Egentligen är det här en träningsbana av och för familjen Kappling, med en parkslinga som alla som vill kan spela. Det finns tom en kortare slinga för rena nybörjare här. Ser man den ur det ljuset är det här en fantastiskt bra bana. Jämför man med andra banor, då måste bristerna vägas in.
Målgrupp
Två skilda, tycker jag. Nybörjaren kan spela korta slingan i parken, den bättre amatören och upp till proffset kan spela hela banan från bakre tees. Har du 850 i rating får du det ganska tufft att ta dig runt den slingan, då finns det bättre banor för dig att åka till. Jag tycker man har träffat bra i målgruppstänket. Kapplings kan designa en bana, därom borde inga tvivel råda.
Bottom line
Hit åker jag gärna några gånger om året. Jag får kasta ganska hårt här, något jag alltid glömmer bort att göra mellan varven. Banan kräver lite längd från tee. Linjerna är för det mesta ganska väl tilltagna i bredd, men det finns ställen där det är riktigt tight också. Den fina miljön tillsammans med bra designade hål och en bana i klassen medelsvårt gör det lätt att trivas här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar