Musikåret 2025

Innan jag börjar med det som är bra, vill jag börja med besvikelserna. Katatonia. Steven Wilson. Cradle of filth. Rivers of Nihil. In the woods. Green carnation. Blood red throne. Alla emotsedda släpp som inte håller måttet.

Sen de som var nära, men inte nådde hela vägen fram: Lord belial. Suede. Year of the goat. Gazpacho. Inte dåliga skivor, så svårt att kalla det besvikelser, men inte riktigt rätt för mig.

Hedervärt omnämnande går till Bruce Dickinson och More Balls to Picasso. Har alltid avskytt produktionen på Balls to Picasso, så torrt, trist och o-metal det kan bli. Remixen rättar till väldigt mycket och ger klart mer punch till de faktiskt riktigt bra låtarna. Väl värt och tack!

10: Hate – Bellum Regiis

Nej, det är inte en ny Morphosis, Erebos eller Auric gates of Veles. Men det är bättre än Rugia, Tremendum och allt annat bandet har släppt sen jag började följa dom. Och det är inte illa. Adam the first sinner vägrar ändra formeln och vägrar därmed att göra en dålig skiva, men han håller sig samtidigt så mycket på mattan att det aldrig blir särskilt spännande. Men här finns bra nog låtar att gotta sig åt, för den som jag som gillar Polsk death metal. Polsk death metal ja. Det var ju ett annat sånt band som släppte en ny skiva. Behemoth. För mig var den det bästa de släppt sedan The Satanist. Den är... okej. Jag har lyssnat igenom den några gånger. Gav inga bestående intryck. Rörde mig inte alls. Vad hände med Behemoth egentligen? Hate har aldrig varit lika bra som dem, men aldrig heller nära på lika dåliga eller menlösa. Sorgligt nog. Behemoths skiva halkar väl in topp 25 2025, då det varit ett ganska dåligt musikår för mig. Sorgligt. Men nog om Behemoth. Lyssna på Hate istället. De håller flaggan högt och fortsätter göra habil death metal.

9: The haunted – Songs of last resort

Ja, The haunted har fått ordning på skutan igen sedan Dolving hoppade av och Aro klev ombord igen. Precis som min tionde plats är det här habilt, om inte särskilt spännande. Det finns riktigt bra låtar, och det finns de som passerar obemärkt. Deras bästa platta sedan The Dead Eye? Jag vill nog hävda det. Det är klart mer habilt med Aro, men banne mig om det inte var klart mer spännande med Dolving. Klart mer ojämnt, men däri låg charmen. Man visste inte vad man skulle få. Nu vet man det.

8: Abigail Williams – A void within existence

Äntligen blir det lite spännande. Så är det med Abigail Williams. Sedan debuten (den är hemsk) har de släppt fem plattor som är så olika varandra som ett bands plattor kan vara. Visserligen är den enda konstanten i bandet låtskrivaren, gitarristen och vokalisten Ken Sorceron. Resten av bandet byts ut lika ofta som Megadeth byter ut gitarrister. In the absence of light från 2010 är ren Emperor-dyrkan, och den jag gillar bäst. Sen blir det atmosfäriskt på Becoming från 2012, med ett par fantastiska låtar inbakade. På The Accuser från 2015 blir det väldigt skitigt och skränigt, men inte oävet. På Walk beyond the dark från 2019 kändes det äntligen som om bandet hade hittat rätt, och det är en jävligt bra platta som egentligen bara låter Abigail Williams. Och så kommer årets skiva, A void within existence, och ändrar på allt igen. Det är klart mer death metal än förut. Ganska atonalt. Ganska ohittigt. Men med känsla och självförtroende. Skivan är baktung, på andra halvan är låtarna klart bättre. Men hade det inte varit för sista låten, No less than death, hade jag varit rätt besviken. Men nu är den låten sist på skivan. Och det är en av årets absolut bästa låtar. OW! Right in the feels!

7: An Abstract Illusion – The sleeping city

Jag sitter på gärsgårn gällande An Abstract Illusion. Det de gör som tilltalar mig är alldeles förtjusande, men mycket av det de gör tilltalar mig inte särskilt mycket. Jag har svårt för death metal med synthmattor. Synth kan vara en krydda, som likt Koriander kan vara delikat i rätt sammanhang och mängd, men annars vidrig. Det är mycket av allt och mycket som krävs av lyssnaren. Skivan känns snällare än föregångaren Woe, som jag knappt hunnit smälta än. Det här är en skiva som får en plats på listan för sina förtjänster, men jag vet inte hur högt den till slut kommer att smälla för mig när den färdigupptäckt. Det här kommer att ta tid.

6: Coroner – Dissonance theory

Thrash! Faktum är att Testaments nya skiva inte är så dålig den heller. Men Meant to be diskvalificerar den från alla framskjutna placeringar på min lista. Herreminje. Coroner är ett band jag aldrig brytt mig om att lyssna på, och när jag backade tillbaka i deras diskografi insåg jag direkt att det skeppet hade gått. Men nya skivan stryker mig medhårs. Inte skitsnabbt, inte svinhårt, inte överdrivet melodiöst. Men ett gäng jävligt bra låtar med tryck och sväng. En av årets stora överraskningar, jag väntade mig inte alls att fastna för det här. Men det gjorde jag, och ganska hårt dessutom!

5: The great old ones – Kadath

Det är alltid tragiskt när ens favoritband inte riktigt levererar upp till standard. Al Azif, Tekeli-Li och EOD: A tale of dark legacy är alla fulländade på sitt sätt. En unik känsla i materialet som jag inte hittat hos något annat band. Jag anade oråd redan på förra plattan, Cosmicism, men låtmaterialet var så bra att det funkade ändå. Men unikheten hade tappats till viss del. Känslan. Den återfinns tyvärr bara i ganska korta stunder på årets Kadath. Det är fortfarande bra, men det är inte på samma nivå som bandets tre första skivor. Jag saknar stämningen som ibland ger mig ståpäls, ibland kalla kårar. Att plattans höjdpunkt är den 15 minuter långa instrumentala Leng är ändå märkligt, men häftigt!

4: Paradise lost – Ascension

När Paradise lost är Paradise lost är de oslagbara fortfarande. Snart 40 år in i karriären. Sjukt! Det verkar inte finnas en botten i den grumliga brunn Greg Mackintosh dricker ur när han komponerar låtar till Paradise lost. Det som grumlar till det hela är när bandet försöker låta som Metallica. Då är det inte lika roligt längre. Utan de små snedstegen hade detta varit årets platta, men med de hamnar den på en fjärde plats för mig.

3: Dormant ordeal – Tooth and nail

Polsk death metal. Yeah! Ny bekantskap. Det här är benhårt. Man hinner knappt få luft alls. Kompakt. Den inger lite av känslan man fick av typ Demigod med Behemoth. Men Tooth and nail erbjuder mer. Här finns lite av allt. Progressiva inslag, bländande solon, kall black metal, arenarefränger, akustiska passager och intrikata strukturer. Det är 2025 års bästa dödsplatta utan tvekan.

2: Der weg einer freiheit – Innern

Det här är mer av det DWEF jag älskar än vad föregående plattan var, men jag har ändå vissa reservationer. Jag listar dem nog bäst genom att gå igenom skivan från början till slut. Början är bäst. Marter är för mig överlägset bästa låten på skivan, följd av Eos. Xibalba får mig att närma mig en meditativ känsla, men. Men. Kvalitén håller inte riktigt. Tankarna börjar vandra. Fingertoppskänslan som bandet har prickat rätt på förr uteblir. Riktigt bra låt ändå. Får mig att börja tänka på filmen The Fountain, vilket är en bra sak och något ganska oväntat av en black metal-låt. Det är på Fragment som det börjar gå utför för min del. Idén är mycket coolare än resultatet. Sången är inte bra nog för det här. Jag skruvar lite på mig. När sången framåt slutet övergår i blast beats känns det påklistrat snarare än naturligt. Hm. Finisterre III är en fin liten pianostund på två minuter, som ändå känns ganska umbärlig. Vilket lämnar sista låten, Forlorn. Jag har tappat fokus lite vid det här laget. Jag uppskattar låten när den väl kickar igång, men det är någon minut för sent. Så halva skivan är i det närmaste klockren, medan den bakre halvan (egentligen kanske bakre tredjedelen, sett till speltiden) lämnar en del frågetecken. Grejen är att den första halvan är så pass överlägset bra att det nästan räcker till seger i år ändå, så bra är bandet när de gör vad de ska.

Utanför tävlan: Dan Swanö – remasters galore

Tack! Tack! Tack! Äntligen har jag fått höra Human aberration utan dropouten. Crimson 2 låter äntligen som en riktig skiva, och inte något digitalt tjafs. Song of Sirens träffar på ett helt annat sätt. Och jag har köpt på mig fyra av skivorna. Så inte tack från min plånbok, men det kan nog inte lastas Dan. Men seriöst, varför kostar en nypressad LP över 300:-? Det är ganska hutlöst. Hade de kostat 200:- styck hade jag nog köpt på mig rubb och stubb, men nu får man plocka ur russinen ur kakan. Så Unorthodox och Purgatory afterglow med Edge of Sanity. Unorthodox har länge varit min näst bästa EOS-skiva, men jag har aldrig gillat ljudet på den. Det är fortfarande inte perfekt, men det är mycket bättre nu. The spectral sorrows har jag redan på LP, och i mitt öra låter den redan perfekt. Virvelljudet är en del av charmen Dan, efter 30 år med den plattan låter det bara fel med ett vanligt virvelljud. Resten av discografin äger jag på CD, och plånboken tillåter inte något mer för tillfället. Jag köpte även på mig The Closing chronicles och Alive Again med Nightingale, då jag redan äger allt upp till och med Nightfall Overture med bandet. De sista två plattorna är inga favoriter, helt ärligt. Det enda jag stör mig lite på är att skivorna kommit ut som både remixer och remasters. Det är lite övermäktigt. Jag hade nöjt mig med det ena eller det andra. Jag hade helst fått remixerna på skivorna, där lite mer har mixtrats med låtarna. Jag menar, originalen finns redan, så varför inte släppa sargen och släppa remixarna. De finns i all fall på Spotify, om andan faller på.

Men hur eller hur är detta en stor kulturgärning. Nightingale gillar jag, medan Edge of Sanity är ett av mina absoluta favoritband genom tiderna. Så. Tack!

1: In Mourning – The immortal

Äntligen! Jag trodde faktiskt inte att de någonsin skulle lyckas skaka av sig B-stämpeln jag beprytt dem med. De har alltid varit bra, emellanåt riktigt jävla bra, men jag har alltid haft känslan av att de försöker och försöker men aldrig når hela vägen fram. Men plötsligt har alla bitarna fallit på plats. Jag hoppas att det inte blir som med Insomnium, som gjorde det perfekt på Winters gate men som sen inte varit i närheten av det igen. Så vad är bättre? Det är svårt att sätta fingret på. Men allt träffar lite hårdare. Partier som tidigare kanske var lite överflödiga, eller inte bra nog, lyser med sin frånvaro. Låtarna flyter självklart fram och träffar hårt. För första gången har jag gått all in och införskaffat en av deras skivor. Har varit sugen förr, men det har alltid varit andra skivor som jag hellre lagt mina pengar på. Inte nu. Ett självklart köp.

 Nu när jag lyssnar igenom skivan medan jag skriver den här texten så är det banne mig inte lätt att sätta fingret på vad som skiljer den här skivan från egentligen alla andra med gruppen. Ingredienserna känns igen. Men om jag ska försöka så drar jag till med att delarna känns mer renodlade. Tidigare så kändes det som om alla hela tiden skulle göra allt. Bandet tappade fokus från det viktiga. Kanske var det någon som sade less is more som faktiskt hade rätt? För som sagt, allt är som förut, men mer fokuserat. När bandet tar i så träffar det hårdare. Bryggor osv kan fortfarande flumma iväg lite, det gör inget, så länge hooken eller refrängen kommer som en käftsmäll. Men varför överanalysera. Det här är en skiva som är starkare som en helhet än som enskilda spår. Videon jag länkar är en av skivans höjdpunkter, just där den kommer framåt slutet. Lösryckt förlorar den lite av sin slagkraft. Så om du gillar den ändå, gör dig själv tjänsten att lyssna igenom hela skivan uppmärksamt. Det är lätt värt det.

Discgolf i Östergötland - del 20 - Torpavallens DGB

Jag måste börja texten med att be om ursäkt. Jonas skrev som kommentar på min lista att jag hade glömt Torpavallens DGB i utkanten av lilla byn Hestra i Ydre kommun, Östergötland. Och det hade jag. Jag tycker Östergötlands gränser är lite klumpigt dragna. Varenda jävel vet ju att Östergötland slutar strax innan lilla samhället Sommen, som då fantasifullt nog ligger på sjön Sommens strandkant. Sedan är det nån mil ner till Tranås, som definitivt ligger i Småland. Men när man därifrån tar vägen mot sydost och Ydres centralort Österbymo hamnar man återigen i Östergötland. Torpavallens DGB ligger några kilometer in i Östergötland. Jag var tvungen att sätta mig framför kartan, men jo, det stämmer. Konstigt.

Jag fick helt enkelt sätta mig i bilen söndagen innan jul och åka ner. En timme i halkan och dimman, men när jag väl anlände så var det nästan så att solen orkade ta sig igenom dimbankarna. Jag har varit här förut och testat på banan, men det var 2021 så intrycken var inte helt färska. Och när jag kollade upp banan på Udisc kände jag egentligen bara igen början och slutet, mycket annat verkade ha jobbats på. Så det var inget annat att göra. Jag passade på att julhandla och spela en runda på nya banan Malingskog i Tranås också, för att fylla ut dagen. Malingskog ligger i Småland och därför tänker jag inte behandla den något ingående här. Men jösses vilket magplask den är. Så.

Om Torpavallen hade jag följande att säga den 27 augusti 2021, alltså senast jag var där. ”Bandesignern har gjort en kul Frisbeelekbana. Kastar man 50 meter är det här skoj, kastar man längre är det farligt, chansartat och trist. Hål 10 och 11 är bra frisbeegolfhål, resten är frisbeelek.” Så förväntningarna var inte direkt högt uppskruvade, men det såg lite lovande ut på Udisc ändå.

Hål 3. Två av ekarna står precis innan ön, och de är i spellinjen. Lite för mycket bingo för min smak.

De första fyra hålen tror jag är oförändrade sedan sist. De mest uppenbara säkerhetsriskerna har avhjälpts med trästaket för att skydda mot förlupna discar. Det är inte helt lätt att förstå hur banan ska spelas, det känns som det står korgar och utkast lite överallt. Men med hjälp av svårtydda pilar och Udisc hittar jag runt skapligt ändå. Jag gillar hål 2. Resten har sina brister. Det är inte bra att börja banan med ett marigt uppförshål på skrå med en blind korgplacering, ett mandatory i spel och hög bingofaktor. Jag har ingen aning om det är någon uppe vid korgen om jag inte går uppför mer än halva fairway och tittar efter. Hål 2 är som sagt bra. Hål 3 är ett bingohål, med träd i spellinjen innan en tight ö. Hål 4 aceade jag nästan, träffade ett träd en meter från korgen som sköt mig rakt ut OB över en bilväg. Antagligen inte särskilt trafikerad, men ni som följt mina texter börjar nog förstå att jag vid det här laget inte var särskilt välvilligt inställd mot banan och designen. Men sedan börjar de nya hålen. Och jag blev lite gladare igen.

Hål 4. En kick på träden vid korgen skickar ut dig på vägen till höger

Hål 7. Mandot syns knappt och går inte att avgöra om man är på rätt eller fel sida av från tee. Det känns dessutom väldigt överflödigt.

Hål 5 är nästan ett jättebra hål. Flyttar man bara ner korgen några meter åt höger så det finns en ren linje till den så är det ett riktigt bra hål. Tight som fan, men rättvist. Sexan har en fin drive, lite lätt uppför anhyzer, även om man tar ett sent träd så är det bara ett putterinspel mot en korg som står ganska fint där uppe på kullen jämte stora stenen. Sjuan är ett riktigt fint hål, med ett väldigt onödigt mando och en upphöjd korg vid ett litet stup. Åttan är skitsnyggt! 101 meter nerför mellan granarna. Jag kastade min Hex perfekt tyckte jag, men efteråt hittade jag den 20 meter bakom korgen. Drog i putten på den kraftigt upphöjda korgen, vilken känsla. Men vänta nu, två upphöjda korgar i rad? Ja, så är det. Det finns en del konstigheter i designen här, och det börjar ackumuleras och vid det här laget stör det mig ganska mycket. Hål 9 har ett helt överflödigt trippelmando i början. Det finns inget annat sätt att spela än att kasta i den givna luckan, så vad är det bra för? Samtidigt som jag står inför min putt, glad att jag valde den till synes tightare vänstra luckan från tee, då den högra var omöjlig framåt slutet tänker jag ”så skönt att jag är högerhänt. Hål 5,7,8 och 9 är nästan helt ospelbara för en vänsterhänt som inte har en svinbra forehand. Hmmm.

Trippelmandot på nian. Då man knappt kan missa det så stör det väl inte så mycket. Det stör mer att den stora luckan till höger inte går att spela i, då den tar slut långt innan korgen.

Hål 11. Var är fairway? Korgen kan nog anas lite lätt höger om tee's riktning bakom 100 träd.

Hål 10 är en väldigt specifik bred hyzer med en snabb disc och skipp på slutet till en upphöjd korg. Upphöjd korg igen. Omöjligt för vänsterhänta igen. Tufft även för högerhänta tänker jag och bränner birdieputten i korgkanten där uppe i himlen. Hål 11 är äntligen vänstervänligt, men här finns inte en clean linje mot korgen. Två tallar bort och det är ett jättefint hål. Korgen står skitsnyggt annars, så med bara lite puts blir det här ett favorithål. Min forehand missar trädstammarna och jag lägger i birdien. Jag skriver med att jag faktiskt spelade riktigt bra när jag var här, eftersom en sån sak kan färga omdömet lite. Vid det här laget är jag 5 under par.

Jag blir glad när jag ser att de två följande hålen är kvar som jag kommer ihåg dem. De var bäst på banan då, och tamigtusan om de fortfarande inte är det? Raka hål, men hål 12 inbjuder till en hyzerflipp med min Hex, medan 13 blir en anhyzerflex med min Matrix. Sätter ett träd på tolvan men får en putt runt en enbuske på tretton som sitter. Minus 6 och glada miner.

På 14 är det dags för banans andra OB-ö. Här är det skitlätt för mig att kasta en bred hyzer, medan stackars vänsterkastaren får ett spikrakt kast med några träd i vägen. Givetvis är det lättare att kontrollera längden med en hyzer, så stor fördel mig. Minus 7.

15 och 16 är faktiskt ganska vänstervänliga. 16 är nog en av banans finaste drives, synd bara att hålet nästan är slut efter den. Och den där hängande korgen är inte min melodi. Minigolfdesign. Bläh.

17 tar priset som Östergötlands mest stängda hål, i stark konkurrens med hål 18 i Kättsätter. Inte ens i Vadstena är det så här stängt. Tur att jag inte visste det innan jag kastade ut, då hade jag säkert missat totalt. Det gjorde jag, trodde jag, när min hyzade Teebird (min fjärde för rundan) stack in lite väl tidigt till vänster. Men jag missade träden och hamnade två meter från sweet spot. En blind, extremt liten sådan, i nedförslut från utkastet och med stubbar och stenar överallt. Hade jag missat med tre meter hade jag inte haft en chans på birdien, men nu blev den ganska lätt. Minus 8 inför sista.

Hål 18 är ett korkat hål. Det är bara att kasta sin Hex över alla hindren och krascha ner vid korgen. Minus 9 och glada miner.

Ja jag spelade bra den här dagen. Såg efteråt på Udisc att jag tangerade den bästa rundan registrerad här. Räknas givetvis inte när man går själv, som jag gjorde. Och jag kastade två discar på ettan. Men jag spelade bra och fick nog inte känna på tänderna som den här banan säkert har, en dag när man inte sätter linjerna. Det har gått väldigt mycket framåt sedan jag senast var här. Det är en riktig bana nu, dock inte utan sina problem. Men inte heller utan sina förtjänster!

Designern/designersen bakom banan har uppenbarligen lärt sig kasta längre och med precision. Inte en enda av dem är en vänsterspelare eller forehanddominant, sticker jag ut hakan och säger. På lite för många ställen har man istället för att jobba med spellinjer slängt upp konstgjorda hinder såsom mandatorys, OB-öar, upphöjda korgar och så vidare. Men det är absolut inte dåligt! Här finns en handfull hål som jag kan slänga in på vilken bana som helst (inte rena tävlingsbanor) och som skulle funka. 7,8,12,13 och kanske 16, om jag är lite snäll. Det man har missat på, mer än någon annan bana i länet, är höger och vänster. Jag skulle verkligen vilja spela en runda med Nathan Queen här. Jag skulle säkert få stryk som tusan, men jag skulle vilja se en av världens mest linjesäkra vänsterkastare tackla banan. På hål där det räcker med ett 950-ratat kast för mig får han lägga in ett 1030+-kast för att hänga på. Och det är inte bara på ett ställe. Nej, hål 3,5,7,8,9,10,14 och 17 är så extremt mycket lättare för en höger backhand att det inte är tillnärmelsevis rättvist. Hålen som passar en vänsterhänt är inte så svåra med en anhyzer eller en forehand för mig, så det rättar inte till det hela. Och allt konstgjort, upphöjt och inringat med stockar till en ö räknar jag som alltid som nödlösningar och/eller bristfällig design.

Målgrupp

Det här är en bana som de flesta kan uppskatta. Alla utom vänsterspelare. Jag saknade längre kast, jag fick flexa ut en fairwaydriver ordentligt på hål 6 och jag kastade bredrimmat på hål 8. Annars var det mest kortare kontrollkast. Men trots de många hyzerkasten bjuder banan ändå på variation från tee. Par 4-hålen är av den gamla skolan; sätter du driven är du mer eller mindre klar med birdien, så även här behöver man jobba vidare lite. Det sätter målgruppen från nybörjaren till den duktige amatören, i dagsläget. Det verkar finnas en lättare slinga också, som den rena nybörjaren kan börja på. Snyggt där. 

Tre bra hål:

Hål 8 102 meter par 3 Den perfekta bredden på fairway, med en snygg korg och ett härligt häng på discen. Här köper jag den upphöjda korgen, då den inte skulle synas annars. Och kortar man hålet missar man poängen med nerförsbacken där korgen nu står. Det känns ganska chansartat då det är mycket sten och stubb framme på greenen, men hålet är så bra att sådana detaljer förlåtes av undertecknad. Men tänk hur bra det kan bli om man jobbar vidare med greenen?

Hål 12 79 meter par 3 Hålet spelas längre, det är känslan. Annars är det ett klassiskt korridorhål, med en liten kulle på fairway man ska över. Det är enkelt, klassiskt och snyggt. Ett bra hål

Hål 13 69 meter, par 3 Spelas mer som 80 meter, då korgen står högt uppe på en stenhäll. Jag får vibbar från hål 4 på Rudan, men inte en lika taskig korgplacering. Jag gillar att ett så rakt hål får mig att vilja anhyzerflexa från tee!

Tre sämre hål

Hål 1 60 meter, par 3 Just att det är öppningshålet är inte bra. Det bör inte vara blint, kanske inte heller ha ett mando i spel, och så mycket rullrisk och discletarpotential. Ett riktigt tight kast att komma till korgen gör att jag, om jag skulle tävla här och börja här, inte ens skulle gå för den rätta linjen utan chippa en forehand rakt fram och hoppas den tar sig igenom träden.

Hål 4. 54 meter, par 3 Enda hålet på banan som känns farligt. Trädkickar framme vid korgen kan få förödande konsekvenser. Inte bra. Hålet är snyggt, men inte bra.

Från typ sweetspot på hål 17. Mitt kast var två meter för långt från helt perfekt.

Hål 17, 117 meter, par 4 Om fairway hade varit jämn hade jag köpt det här hålet. Det är så kort att även en riktig skitkick inte behöver betyda mer än en bogey, om man spelar smart. Men just att fairway inte är riktigt rättvis gör det här till ett riktigt bingohål. Jag gillar inte när ett perfekt kast kan träffa en stubbe och studsa eller rulla till ett ställe där man definitivt tappar ett kast. På ren otur alltså. Mitt tips här är att ta bort träden till höger i kröken och ställa korgen helt rakt fram, för att få till ett svårt men klart mer rättvist par 3.

Från mitt läge på hål 17 mot korgen.

Framtid och tankar

En sak jag inte förstår är varför man lägger ner så mycket tid och kraft på att bygga en bana, när man inte vet hur man bygger en bana. Jag tror att ca. 7 av hålen är kvar sin ordinarie form, resten är antingen strukna eller helt ombyggda. Varför sätter man sig inte in mer i bandesign från början? Kanske ringa någon i en klubb vars bana man gillar, och ber om antingen designråd eller kontaktuppgifter till vart man ska vända sig? För man ger sig själv en rejäl uppförsbacke när man efter att ha färdigställt en bana måste börja göra om den. Kraften man har lagt här hade räckt till 27 hål, om man tagit in designhjälp från början. Jag tror att man kommer att fortsätta att ändra och stöka här i Torpavallen, och jag hoppas det. För även att det numera är en riktig bana, och en ganska fin och rolig sådan, så är den långt ifrån riktigt bra. Mycket återstår. Är det stolthet? Okunskap? Eller ”det duger-mentalitet”?  Torpavallen har gjort mycket rätt de senaste 4 åren, men mycket återstår för att erbjuda en bra och rättvis bana för länets discgolfare.

Discgolf i Östergötland - del 19 - Min lista

 Det är dags att knyta ihop säcken och presentera min lista. Resan hit blev lite längre och mer ingående än vad jag tänkte mig från början, ni som känner mig personligen vet att det gärna blir så. Jag vet att några av inläggen jag gjort har gett svallvågor, och förhoppningsvis kanske det har gett även du som läser nu någon liten tankeställare eller insikt. Det är det som är tanken. För ju fler som snackar bandesign, desto lättare blir det att diskutera bandesign. Man ska inte vara rädd för att ändra, det går att ändra tillbaka om det inte blir bra. På så sätt växer man både som spelare och designer, vill jag hävda. Om man ändrar ett hål finns det ju en chans att det blir bättre? Och ju fler bra designade banor vi har, desto bättre för sporten och oss som spelar blir det. Vi är alla olika, och bara i lilla Östergötland speglas detta väl bland banutbudet. Vi har allt från den rena mästerskapsbanan till korthålsbanan utan extra något. Jag har försökt att vara så balanserad jag kan i mina djupdykningar, nu blir det desto kortare och rena omdömen. Och om ni blir arga, upprörda eller sårade; tänk på att det bara är en lista med mina personliga åsikter. 

Jag tar och repeterar vad jag uppskattar. Det måste kännas säkert att spela. Både risk att träffa andra i området och andra discgolfare är väldigt kinkigt för mig. Det måste vara roligt att spela. Det innebär för mig rimliga utmaningar, rättvisa hål och gärna strategiska val. Ett hål jag kan spela på många olika sätt står alltid högt i kurs. Jag vill bli utmanad att kasta olika vinklar med olika discar från tee. Jag vill ha varierande svårighet. Är alla hål svåra blir det tråkigt, är alla hål lätta blir det också tråkigt. Så en balanserad utmaning. Jag tycker inte om när jag inte får spela som jag vill. Så för stängda linjer och hål där det finns en liten sweetspot går för det mesta bort. Jag tycker definitivt inte om mandon i spel. De bör användas för att begränsa en farlig linje på ett hål, inte som ett hinder att navigera runt. Kan jag pricka av allt det där på listan, och får jag dessutom en fin naturupplevelse så kan ni räkna med att jag trivs. Toppbetyg kommer att utdelas. Saker som är viktiga för andra är nödvändigtvis inte det för mig. Jag bryr mig inte särskilt om det finns en bänk vid tee eller inte. Jag bryr mig inte om ett par 3 går över oländig terräng (inom rimliga gränser), jag ska ändå landa framme vid korgen. Men om ett par 4 har en dålig fairway blir jag mer upprörd. Jag har spelat länge, så för mig är det helt okej med lite kortare enklare par 4. Allt behöver inte vara supersvårt eller superlångt. Bättre om det inte är det, för det är oftast roligare för fler då.

1 Häfla bruks Discgolfpark, Hävla

Östergötlands pärla. 27 hål discgolf. 9 håls kortare bana, som passar allt från nybörjare till inspelsträning för proffs. På 18-hålaren har vi gula slingan som passar de flesta, medan den röda är mer tävlingslayout. Med fortsatt piff och puts är det här en anläggning som kommer att ligga i Sverigetoppen länge. Designen är klockren, målgruppsanpassningen likaså. Miljön är häftig och den riktigt naturnära känslan infinner sig snabbt. Den är rolig, omväxlande, utmanande och rättvis. Det enda som håller mig tillbaka från att ge en tia är att banan kan (och kommer, hoppas jag) bli ännu bättre

Mitt betyg: 9,5

2 Eastern Meadows, Östra Ryd

Östergötlands mest ambitiösa bana, och en helt komplett anläggning. Från lilla familjeslingan, till blå tee's som passar allt från amatörer och uppåt till Guldslingan som utan tvekan utmanar de bästa i Sverige och Europa. Det är en strålande bra anläggning! Utmanande, rolig (från blå tee's för mig), omväxlande med fin natur. Jag är inte så förtjust i ängshålen med vita pinnar och OB-öar, så det gör att den hamnar på plats två för mig.

Mitt betyg: 9

3 Humpa Discgolfpark, Åtvidaberg

Med det natursköna området som sin kanske största tillgång så har vi här en omväxlande, rolig och snart ganska utmanade bana som växer fram. Med fortsatt jobb i rätt riktning så kan det här bli hur bra som helst, och förhoppningsvis kan man inom några år vara redo att motta ett större arrangemang. Då banan är ett work in progress så räknar jag med att den kommer ännu högre upp på min lista om något år, då den passar min personliga smak bättre än Östra Ryd. Konstigt va? :P

Mitt betyg: 8

4 Rydskogen DGC, Linköping

En av Sveriges bästa tighta skogsbanor fortfarande. Med bra design, omväxlande linjer och krav på precision så är den en mycket bra bana. Längden saknas för att vara högst upp i toppen, och urglesningen av ruffen att en sämre spelare inte straffas lika hårt längre. Det finns lite att göra för att nå ännu högre på listan. Men fortfarande en av länets bästa banor!

Mitt betyg: 7,5

5 Bockarp Discgolfpark, Mjölby

Bockarp växer för varje gång jag spelar den. Hålen börjar slitas in och det är på sina ställen väldigt tjusigt redan. Trots att banan är lite begränsad då det bara finns en tee (jo jag vet att man gjort lite nybörjartee's, men jag vet inte om det är riktigt rätt väg att gå med tanke på att Kungshöga finns nära) så är det en riktigt bra och utmanande bana. Minuspoängen som utdelas är pga den lite dåliga variationen på svårighetsgraden och de lite för många raka kasten som krävs.

Mitt betyg: 7

6 Vreta Discgolfpark, Ljungsbro

Variationen på kasten från tee's, och närheten hit förstås, gör den här banan till mitt toppval när det vankas träningsrunda. Alla discar i bagen luftas, och hålen varierar från ganska lätta till skitsvåra. Minuspoängen blir väl att en del hål inte är riktigt bra, men även Vreta är ett projekt under utveckling och kan komma att klättra på listan här vad det lider.

Mitt betyg: 7

7 Fålehagen Discgolfpark, Motala

Otroligt välskött, kanonbra uppvärmningsmöjligheter, allt är i toppklass. Här finns många bra hål och inte många dåliga. Minuspoängen utdelas pga den för tuffa ruffen, och avsaknaden av variation från tee. Jag tycker banan saknar en del kortare tee's för amatörer, och en del PRO-tee's för tävlingsspelare. 

Mitt betyg: 7

8 Folkparkens Disc golf course, Norrköping

Många roliga kast vankas i Folkparken, naturen är fin och det kan ibland vara befriande att slippa leta discar och att helt slippa en ruff. Väljer man rätt tid så man kan få spela utan att störas av många andra som vistas i parken så kan man få en riktigt trevlig runda i Folkparken. En klassiker som håller bra fortfarande.

Mitt betyg: 6,5

9 Norrköpings discgolfpark, Norrköping

Jag vill gärna dela ut högre betyg här, men jag kan inte riktigt göra det. Det är nog för att jag inte har kul på banan och den inte passar mig. Om det inte är för långt så är det oftast för trångt. Svårt område, och även här en bana under utveckling, så vi får se vad framtiden ger.

Mitt betyg: 6

10 Bjärka Säby FGB, Bjärka Säby

Om jag bara gav betyg efter banans design hade Bjärka hamnat klart högre upp på listan. Men ett hål som saknar en vettig tee är inte ett riktigt bra discgolfhål, oavsett hur bra det skulle vara med en tee. Men åk hit, om du inte redan gjort det. Udiscbetyget är lågt i förhållande till hur bra banan är att spela. Helt ärligt är det inte många Udisc-betyg jag håller som rimliga, men det beror väl på hur vi som sätter dem är olika och har olika synsätt.

Mitt betyg: 6

11 Torpavallens DGB, Hestra

En kul och omväxlande bana för nybörjare, amatörer och även duktigare spelare. Skaplig variation från tee och intressanta linjer inne i skogen borgar för en utmanande och rolig upplevelse. Är du vänsterspelare utan en forehand, eller högerhänt forehandspelare utan en backhand kommer du få en rejäl utmaning här!

Mitt betyg: 6

12 Stjärnorps Discgolfpark, Vreta Kloster

En bra bana för amatörer och nybörjare. Snabbspelad, enkel, och man kommer alltid runt torrskodd här hur blött resten av Sverige än är. Vissa av hålen är inte i min smak, och en del är för lätta, men här finns också både fina och bra hål.

Mitt betyg: 6

13 Discgolf arena Grosvad, Finspång

En enkel bana i fin miljö. Gillar man öppna linjer och lätta birdies är Grosvad en given destination. Mitt betyg: 5,5

14 Grännäs Discgolf, Valdemarsvik

En underskattad bana, vill jag påstå. De bra hålen är riktigt bra, och de flesta är helt okej. Men vissa är alldeles för lätta ochslingan är en mardröm att ta sig runt. Men har du vägarna förbi, ge den en chans. Du kanske gillar den ännu mer än jag?

Mitt betyg: 5

15 Vadstena Discgolf, Vadstena

Unik discgolf i en ganska fin miljö. Tightare bana finnes knappast, och vill du träna linjer (och tålamod) är det här en given destination. Förvänta dig trädkickar in i omöjliga lägen och stor frustration, så blir du inte besviken. Den som spelat Vadstena utan att träffa ett träd vill jag skaka hand med.

Mitt betyg: 5

16 Kättsätter Discgolfbana, Norrköping

Unik upplevelse i fin natur. Bandesignen är inte som någon annan jag har spelat. Jag liknar det mer med bangolf än traditionell discgolf, på sina ställen.

Mitt betyg: 3,5

17 Himna Discgolf, Linghem

Banan är inte alls färdig ännu och kanske inte borde vara med på listan egentligen, men så fick det bli den här gången. Jag tror att man uppskattar den här upplevelsen klart mer som nybörjare än som luttrad spelare. Om man hittar till första tee alltså.

Mitt betyg: 2,5

18 Edgards Discgolfpark, Sankt Anna

Det här känns som den enda banan som är byggd av någon som inte spelat discgolf på en modern discgolfbana. Jag kan ha fel. Men här saknas tee's, riktiga korgar och vettiga hål. Här är fara för brutna ben och skador.

Mitt betyg: 1,5

Det var allt för den här gången. Ut och kasta, ut och testa banor, ut och fundera på vad du gillar och vad du inte gillar. Och springer du på mig på en bana, kom fram och prata design. Annat går också bra, men design är det jag mest går igång på.

Discgolf i Östergötland - del 18 - Vreta Discgolfpark

En av många fina tee's på banan. Här på hål 2.

Förr kallades den här banan Olstorp. Här fanns 12 hål när jag började spela 2009. Sex stycken var par 3, och sex stycken var par 2. Har du spelat ett par två någon gång? Jag har det. De fanns på Järva, Hästhagen i Örebro och säkert på fler ställen. Frank (Almberg, Skövde) argumenterade för att något hål i Falköping också skulle vara par 2. Tanken var att par är ett resultat som en skicklig spelare ska klara på ett hål. Jag som kommer från bollgolfen håller inte med om den tanken. Visserligen är puttning lättare i discgolf, men min tanke med par är att en skicklig spelare ska ha en möjlighet att göra en birdie. Och nuförtiden tror jag att de flesta håller med om det. Men så var det alltså inte förr. I Olstorp fick jag se mitt första ACE, Borell kastade en DX Valkyrie på hål 2. Den var faktiskt signerad av Christian Sandström. Hur det gick till har jag ingen aning om. Själv har jag bett honom signera en Champion Valkyrie, men jag har gett bort den till en vän som ville börja kasta. Plast ska flyga, inte stå i hyllan!

Gamla hål 7 på Olstorp. Korgen stod in till vänster efter granen. Och ja, lekplatsen och motionsspåret fanns då också. Det var rent livsfarligt.

12-hålaren i Olstorp bestod mestadels av korta och lätta hål som korsade motionsområdet där. Om jag inte är missinformerad var det Hammarn som lade ut den. Lokal legend. Det fanns inga utkast, men banan var ganska spelvärd ändå. Men på några ställen var det verkligen sjukt farligt. Gamla hål 7 gick längs med ett motionsspår. Här kastade man lågt och hårt, och framme vid korgen kunde det plötsligt dyka upp motionärer som joggade i motsatt riktning. Horribelt. Banan var hur som helst inte särskilt välbesökt, och vad jag vet så skedde gudskelov ingen allvarlig incident.

I början på 20-talet ringde Tommy Bessner upp mig och undrade om jag ville vara med på att förnya banan. Det var mitt första uppdrag för discgolfpark, och jag var väldigt intresserad. Med ett svårjobbat område, 4 olika markägare och väldigt många andra aktiviteter på plats så var det ett ganska svårt jobb. Till slut fick vi ihop en ganska trevlig 12-hålsslinga ändå, utan att behöva ta bort alltför många träd. Banan blev mer välbesökt och det började så småningom puttra i leden. Till slut steppade familjen Tellsén upp och började arbetet med att göra om banan till 18 hål. Och numera är den det. Heja!

Vad jag känner av är att folk i området inte är helt förtjusta i banan. Jag förstår det. För många motionsspelare är den svår. Tighta linjer inne i skogen. Rejält branta backar här och där. Många verkar välja att åka en extra halvmil till Stjärnorp istället. Den är snabbare och enklare att ta sig runt. Fler lätta birdies som inte kräver så mycket att göra. På Vreta kan man bli utan birdies om man inte kastar bra. Det är lite olyckligt att hål 1 är vad det är. Förutom att göra det lite kortare finns dock inte så många alternativ att göra här, terrängen är så pass oländig. Lite synd är det också att banan avslutas med några av de svagaste hålen. 16,17 och 18 är inte skitbra. Så ja, banan har sina problem. Men den är väl värd att besöka, och att försöka bemästra. Jag lovar dig, går du bogeyfritt här har du verkligen presterat något! Jag har inte gjort det. Går du under par så har du spelat bra. Håller du humöret uppe hela rundan gör du det också bra.

Hål 6. Inte så svårt, men ett fint litet hål.

De första nio är lite lättare. Allt enligt plan. Här finns inte alltför krångliga birdies att hämta, framför allt på hål 5-8. Dessa är de som finns kvar ganska oförändrade sedan Tommys och min slinga. På hål 9 höjs svårighetsnivån direkt, och hålls så hela vägen fram till hål 16. Hål 18 är banans svåraste, i konkurrens med 12. Jag har haft med några små fingrar i designen, men i det stora hela är det Tellséns som gjort lejonparten. 12-14 är mycket mina grejer. Korgen på 12 var tänkt att stå på gräsmattan, jag fick dem att flytta in den på andra sidan diket. 13 var tänkt som ett långt par 3 med korgen där öppningen på inspelet nu är. 14 skulle vara en mycket kraftigare vänsterkurva med utkastet nere i sänkan till vänster framför nuvarande. Och ja, 18 fick jag dem att flytta utkastet framåt och vänster, för att få till en svår par 4 istället för en väldigt tillkrånglad par 5. Det sistnämnda tycker jag inte föll så väl ut som jag tänkte mig. Visserligen går det att göra birdie, men det rävs en forehandsmash som inte jag har från tee. Nåja.

Jag gillar banan i det stora hela! Alla hål är mer eller mindre utmanande, det finns inte en enda tanklös gratisbirdie. Som spelare bli man utmanad till olika saker på varje tee, man kastar inte samma sak på ett enda hål på banan. Grym variation där! Par-4 hålen är väldigt olika varandra. Jag åker mycket hellre hit och tränar än till Fålehagen, som är min närmaste bana. Är den bättre än Fålehagen? Nej det tycker jag ändå inte. Om jag ska försöka sätta ett finger på varför, så är det nog att Vreta är lite för tight. För det mesta kommer man inte undran med ett skapligt kast, utan det ska vara riktigt bra. Och jag tror att det kan avskräcka folk lite grann. Det finns finjusteringar att göra, men i det stora hela är det här redan riktigt bra enligt mig. Det är bara att hoppas att fler upptäcker banans charm och förtjänster. För enligt mig är det här omväxlande, rolig och utmanande discgolf hela varvet runt.

Tre bra hål

Hål 4, 70 meter, par 3 Ett hål med tre luckor, som är bra? Det är inte ofta man ser. Oftast är det två luckor, varav bara ett fåtal spelar den ena. Men det här är kalas! Den luckan som är störst är den vänstra, den är däremot ganska stängd mot korgen på slutet. Garanterat inom 20, men inte mer än så. Mittenluckan tar dig till cirkeln, men det är lätt att överturna och då träffar man träd och stannar utanför cirkeln. Och den raka luckan är ACE-luckan. Här finns inget i vägen, men det är riktigt tight. Jag blir glad av den här designen. Snyggt, smart och ett ål som blir bättre ju fler gånger man spelar det.

Inspelet på hål 13

Hål 13, 149 meter, par 4 Driven är kanske lite väl öppen, men det är viktigare var man placerar den än hur långt man kastar. Och ju längre man kastar, desto mer precis måste man vara med den. En lång drive med fel vinkel tar nästan helt bort birdien ur spel, mer än en kortare som inte landar helt perfekt. Inspelet är inte särskilt långt, men det är en tight lucka man ska in i. Vägen mot korgen kantas av stora ekar och björkar. Höj blicken när du är där, det är väldigt fint!

Pangdrive, men för mycket fade. Jag hade gärna haft en liten möjlighet till birdien härifrån, då hade hål 15 känts mycket roligare.

Hål 15, 207 meter, par 4 Trots att jag hellre hade sett korgen ute på fältet till höger är det här så pass kul och häftigt att det ändå är en favorit för mig. Hade den stått ute till höger hade man kunnat göra något bättre av 16-18, är min tanke. Men Nu står den där den står, och det är svårt men kul. Jag har aldrig driveat mig så bra att jag kan kasta in rakt mot korgen, det kräver väldigt mycket. Men med en väl avvägd hyzer på andrakastet kan man ändå göra en birdie. Får man discen att hyza innan OB-n på högersidan får man putta för birdien, kastar man för rakt blir det en bogey. Om hålet ska vara kvar som det är så tycker jag att de sista 2-3 träden på vänstersidan bör tas bort för att göra vinkeln in mot korgen bättre, så att även de som inte drivar 120 meter på ett platt fält kan få en chans för birdien. Men det är väldigt tillfredsställande att sätta driven här, vilken jäkla hängtid man får!

Tre sämre hål

Hål 1, 58 meter, par 3 Det är vad det är. Men jag tycker nog att det är lite för långt med tanke på att det är banans första hål. Hur kan 58 meter vara för långt? Åk hit och testa. Det är de längsta 58 meterna du har försökt kasta i ditt liv, om du inte spelat uppför skidbacken i Skellefteå.

Hål 17, 87 meter, par 3 87? Kan det inte vara. Jag tänker typ 65 meter? Det är blint, chansartat och här finns en liten risk att träffa motionärer som absolut inte syns från utkastet. Det känns lite obehagligt att kasta ut här, det gillar jag inte.

Ganska bra drive på 18. Härifrån finns 0% chans att få en birdieputt.

Hål 18, 183 meter, par 4 Det här hålet kräver en riktig forehandsmash som behöver missa några sena träd på driven. En backhand klarar inte vinkeln som krävs från tee. Väl på sweetspot, som är väldigt liten, har du ett blint inspel uppför med lågt i tak mellan ganska många träd. Jag får spela hålet midrange rakt fram. En liten forehand fram till berget, ett kort backhandinspel och putt. Det är inte skitkul. Hålet är fortfarande lite för stängt för att vara riktigt bra. Enklaste lösningen är att korta av korgen. Kanske så att man faktiskt kan se den? Gör så här: Flytta den kortare och till vänster. Då kan även jag, om jag är lite modig, få en putt för birdien.

Hål 18? Jag hade gillat det.

Om man gör den lilla förändringen, så tycker jag gott man kan göra ett par till förändringar. Flytta korgen på hål 8 upp och till höger, och gå direkt därifrån till hål 11. Då blir hål 18 det nya hål 16, och man avslutar med 10 och 9 i den ordningen. Det blir bättre flyt på slingan och sista hålet på banan blir ett tufft men ett bättre balanserat hål än vad 18 är. Så!

Målgrupp

Jag vet inte. De första 8 kan spelas av nästan alla. Rena nybörjare får det väldigt tufft i början, men 3-8 är inte så krångliga. Efter det är banan riktad mot duktiga amatörer till proffs. Det är inte klockrent riktigt. Ettan skulle må bra av att kortas av lite, tvåan skulle behöva en front tee. Det behövs front tees på 9, 11, 12, 13, 15 och 18. Några hål skulle kanske behöva ses över lite. Men banan är som sagt under utveckling. Jag trivs ganska bra här, och jag tror att fler spelare kommer att upptäcka banan med tiden. Betyget på Udisc kryper också sakta men säkert uppåt. Så jag har goda förhoppningar om framtiden här. 

Discgolf i Östergötland - del 17 - Vadstena Discgolf

Välkommen till Vadstena Discgolf, mycket lägligt belägen granne med Rättspsyk. Klas Thörn ligger bakom den här skapelsen, med input från bland annat Henrik Wahlman. Henrik brukar skrocka lite elakt när han hör folk träffa träd i Rydskogen. Kanske finns en liten sadistisk ådra där? Den ådran har fått blomma ut i full prakt i Vadstena. Sällan blir man så nedtryckt i skoskaften som här. Trodde du att du kunde träffa linjer? Trodde du att du var ganska skaplig på den här sporten? Tänk igen. Du är inget. Du kan inget. Vadstena äter dig hel. Spottar ut dig som en trasig människospillra efter att du för tredje gången re-teeat på hål 18 efter att ha bränt mandoporten. Nån gång i tiden satte jag ett banrekord här. Banan är för lätt, konstaterade Klabbe, och tuffade till den lite. Jag håller mig oftast undan härifrån. En gång om året, på ÖVERTID, då ger jag mig på den. Har för mig att vår svenske mästare Gurra Dahlén har vunnit en ÖVERTID här. Det finns goda minnen. Jag spelade finalen mot Henrik Wahlman ett år. Han satte linjerna, men hamnade runt 8-15 meter från korgen hela tiden och brände birdieputtarna. Jag satte inte en enda linje från tee, men mirakelräddade mina par hela rundan. Efter 27 hål var vi lika, och jag passade på att parkera första särspelshålet. Vinst. Henrik brukar hålla humöret uppe under rundorna, men jag tror faktiskt inte att han har förlåtit mig för det här fortfarande.

Klas har alltså anlagt Sveriges tightaste bana. Den är inte rolig att spela, för mig i alla fall, men den kan knappast heller kallas dålig. På några ställen är det lite oklart hur man faktiskt ska kunna ge sig själv en rimlig birdiechans, jag tänker 10 och 7 i första hand. Å andra sidan är det inte en rättighet att göra birdie. Märker ni att jag inte tar hålen i ordning? Det gör jag faktiskt, varje korg har två utkast. Så hål ett och 10 är den första korgen man kommer till. Ibland tänker jag att det hade varit bättre att satsa på att göra ett riktigt bra hål till korgen istället, men det är inte så att hålen är dåliga, de är oftast bara sjukt tighta. Så jag vet inte. Nåja, hål 10 var nog möjlig att kasta till en putt förr för mig, men nu kastar jag lite kortare och träden har vuxit ut i linjen. Med en bra drive ligger jag 30 meter från korgen ute på fältet. Hål 7 är en par 3 på under 100 meter där vi brukar köra CTP på ÖVERTID. Jag minns ett år, då Samuel Basic (aka Sanel Besic) tog CTPn men ändå inte mäktade med att ens rädda paret på hålet. Här är man väldigt nöjd med en trea.

Ace på dåvarande hål 13, ÖVERTID 2014. Den gamla korgen från Hästhagen i Örebro.

För svåra hål

Ja, på samma sätt som det nog kan misstolkas som för lätta hål, så ska jag försöka reda ut vad jag menar här.

För långt hål

För långt för vem? Återigen målgrupp. Kan bara ett proffs nå hålet? Ett sånt kan vara bra att ha på banan, för den lokala spelaren har alltid något att sträva efter då. Till exempel så har jag fortfarande inte gjort en eagle på hål 17 i Rydskogen, så jag har alltid den möjligheten att se fram emot under en runda här. Eller den dagen jag parkerar hål 11 på Bockarp. Jag vet att jag kan!

För tight

Ju längre ett hål är, desto bredare måste fairway vara. Återigen, målgruppsanpassat. Ett proffs kräver inte alls lika bred fairway som en amatör. Ett för tight långt hål på en bana för amatörer är oftast ganska impopulärt. Har du dessutom tjock ruff på det... 

Luckornas storlek i förhållande till avstånd till dem

Tidig lucka kan vara tight, senare lucka måste vara anpassad till hur långt ifrån utkastet de är i storlek. 

För stängt

Nu pratar vi längre hål, par 4 och uppåt. Ett hål som har en ultimate sweet spot. Säg en cirkel på 5 meter i diameter. Ligger du inte i den har du ingen vinkel för ditt inspel. Det här kan vara ett bra hål på en proffslayout, men en bana som riktar sig mot amatörer bör undvika det. Det är inte särskilt roligt att bara pitcha fram om man inte kastar långt nog. Det här blir väldigt svårt mot en bred målgrupp, då behöver du ha olika teepads så att det är rimligt för de flesta att nå sweet spot. Akta dig för att göra svängar som är kraftigare än, säg 60 grader. Annars blir det inte roligt alls, för de som inte klarar det.

Bingo

Egentligen sena, smala luckor. Poke and hope. Close your eyes and throw. Återigen, målgrupp. Men inte ens proffs gillar en smal lucka sent i flykten på discen, då det blir tillfälligheterna som avgör snarare än spelstyrkan. Skräckexemplet är par 3-hålet med en tight lucka sent, som gör att någon chansar genom den medan de flesta kastar kort om den.

Felaktig risk and reward

Det här kan vara så att risk and reward på hålet är felavvägt. Risken att gå för birdien är så stor att det inte är värt det. Nästan alla spelar för ett enkelt par. Eller så finns det inte ett safe sätt att spela ett hål som man tycker är för riskabelt att gå för.

För tjock ruff

Det här ondgjorde jag mig över när jag skrev om Fålehagen, ska se om jag kan reda ut vad jag menar lite bättre. Jag köper tuff ruff på ett kortare, enklare hål. Det sätter extra press på kastet. Jag köper det inte på ett längre hål med träd på fairway. Där en elak kick kan skicka mig så att jag bara kan peta ut åt sidan. Jag är bra på räddningskast, låt mig få visa det. Ställ Ricky Wysocki i ruffen jämte mig, och jag framstår som en amatör på att rädda mig. Om inte han kan göra bättre än mig, dvs peta ut i sidled, då missar man poängen. Man tar bort en dimension ur spelet. Det är inte bangolf vi sysslar med, utan discgolf. Hamnar vi utanför tänkta fairway så ska vi ha en chans, om än liten, att göra något bra därifrån och rädda paret. 

Målgruppen är allt

Om man byggt en bana för amatörer och nybörjare, och en nybörjare tycker att det är för svårt behöver det inte vara fel med det. Så länge det är spelbart och nybörjaren inte blir av med discar på det kan det vara helt okej. Om amatören tycker det är för svårt kan det vara läge att kolla på det. Återigen, man bör ha olika svårighetsgrader på hålen för omväxlings skull, så det kan vara helt okej. Om proffset tycker det är svårt, då har man misslyckats med sin målgruppsanpassning och bör se över banan.

Ett dåligt hål

Det finns ett hål som jag alltid beskriver som ett dåligt hål, det är det farliga hålet. När man står på tee och känner sig obekväm med kastet pga säkerhetsrisker, eller när man kan få en disc i nacken när man befinner sig på det. Värst är det förstås när utomstående kan träffas, vi som spelar måste ändå godta en lite risk medan vi befinner oss på banan.

Mental utmattning

Ibland händer det att jag tar en runda på Vadstena även utanför ÖVERTID. Även om området har en tendens att bli ganska sankt så är banan oftast i fint skick. Den putsas på och underhålls på ett imponerande och träget sätt. Och kastar jag några extra discar från tee så händer det faktiskt att jag kan peta i några birdies och må ganska bra. Men så spelar man en riktig runda och är nere i skoskaften igen. Här finns några lättare hål, där man med ett skapligt kast alltid har en putt för det. Men på de flesta hålen räcker ett skapligt kast inte långt. Nej du måste träffa rätt linje. Annars är du stekt. Det är så smalt att det inte spelar någon roll om jag försöker safespela för par med en lös putter från tee, utan det är bara att panga på och hoppas på det bästa. Ibland funkar det, oftast inte, men det är det bästa jag kan göra. Jag orkar inte hålla fokus hela vägen. Jag går upp och hivar iväg discen när orken tar slut. Det känns lite hopplöst och inte det minsta roligt. Mental utmattning. För mig kan det bli samma sak på tex Guldslingan på Eastern Meadows. Är det bra träning? På Eastern Meadows köper jag det, för det är en bana byggd för stora tävlingar och då ska man klara av att kasta långa kast med OB tätt intill. Men Vadstena är en bana som det inte går några större tävlingar på. Den är helt enkelt för kort och för liten för det. Så det är inte en utmaning som leder till att jag utvecklas på något sätt. Snarare avvecklas. 

Det är nog en stor skillnad på hur man ser på den här banan beroende på hur man är som person. En del ser den som en tuff utmaning, trots sin ganska korta längd, och bra träning. Jag vill ha kul på discgolfbanan och efter 9 hål här orkar jag inte längre utan går runt och har tråkigt. Tålamodet är slut och jag orkar inte bry mig längre. Birdie på ett hål? Jaha, jag vet att jag snart kommer att träffa ett träd och studsa till ett läge där jag omöjligt kan rädda par. Turkick? På nästa hål kommer jag inte få det.

Med tanke på hur området ser ut så är de här 18 hålen väldigt bra gjorda. Att få till 18 olika utkast och fairways till 9 korgar på den här lilla ytan är imponerande. Ja, vissa ställen är lite väl tighta kanske, 4/13, 5/14 och 7/16 ligger för nära varandra för att det inte ska bli krockar, men det funkar om man är uppmärksam. Så vad mer ska jag skriva? Vi tar några bra och några sämre hål, tror jag.

Tre bra hål

Hål 1, 66 meter, par 3 Ja det är tight, men det är rimligt tight. Det går lika bra (eller dåligt) med en flippig putter backhand som en liten forehandflex. Gör du ett riktigt bra kast får du putta. Det räcker att det är riktigt bra, det måste inte vara perfekt. Jag gillar det.

Hål 11, 159 meter, par 4 Ett bra par 4 med många valmöjligheter. Jag är svag för rollern från tee, men det gäller att hålla koll på vinden då. Blåser det mycket får det bli en forehand. Inspelet erbjuder även det många valmöjligheter. Spelar du hålet bra är det inte jättesvårt att göra en birdie, men du blir straffad med en bogey ganska snart om du bränner dina vinklar. Och det kan brinna till och dra iväg rejält här om man tillåter det.

Hål 3, 95 meter, par 3 Jag tycker inte om risken för lost disc, men annars är det här det absolut finaste hålet på banan. Spikrakt, en rimlig lucka, och har du modet att kasta rätt så får du en birdieputt. Du kan fega från vattnet och göra par. Med den upphöjda korgen på traktordäcket så är det vackert och bra.

Tre sämre hål

Hål 14, 85 meter, par 3. Just att det känns som att man kastar rakt mot sjuans fairway, och den stora bingokänslan som jag har framåt vänsterböjen gör det här hålet till ett av de jag gillar minst.

Hål 7, 91 meter, par 3. Östergötlands näst svåraste par 3, och det absolut svåraste under 100 meter. Allt här är en chansning, hur man än vänder och vrider på det. Var glad för en trea, var nöjd med en fyra, en femma är väldigt lätt hänt om man bara får fel kick någonstans.

Hål 17, 126 meter, par 4 Inte ett dåligt hål, men klart sämre än hål 8 pga den dåliga sikten. Och kurvan är blind, så det är egentligen bara att kasta och hoppas. Lite ungefär som det är på ganska många ställen i Vadstena.

Målgrupp

Definitivt inte jag! Man behöver inte kasta långt för att spela banan, så målgruppen är ganska bred. Allt från nybörjare till proffs kan nog uppskatta banan, om man gillar den här typen av discgolf. Läser man på recensionerna på Udisc är det en majoritet av spelare som inte gör det.

Framtid

Banan är vad den är. En unik bana, som kanske skulle vara kvar som den är? Den kommer aldrig att vara särskilt populär. Vill man göra den populär måste man bredda luckorna nästan överallt, och då blir det i klart större grad en bana för nybörjare/amatörer pga den korta längden på hålen. Så jag vet inte.

Discgolf i Östergötland - del 16 - Stjärnorps Discgolfpark

Vi fick inte den bästa starten, jag och Stjärnorps discgolfpark. Det kan nog ha varit jag som var otydlig i min kommunikation. Den är gången jag var med ett varv runt på den då tilltänkta niohålaren, genomförkyld och trött efter en arbetsdag, var mer som en intryckspromenad och inte en designkonsultation. Den skulle komma senare. Men när det var dags för det så behövdes det inte, jag hade ju redan varit där och sagt mitt? Det blev lite ont blod där. Den enda saken jag petade på då var väl att jag tyckte att korgen på 14 skulle stå på lilla berget, och inte till vänster om det. Alla andra saker som jag hade att komma med försvann lite. Så ja, vi har inte ett okomplicerat förhållande, jag är lite avogt inställd och jag ser hellre brister än tillgångar på plats. Ta det som ingången till min text.

Stjärnorp är en nybörjarvänlig bana. Min gamla kompis Jerkan och hans vän och min bekante Wressle tog upp discgolfen här nu under året. Wressle som ren nybörjare, Jerkan som återkommande glad amatör. Jag har gett Wressle några små lektioner och det är fantastiskt roligt att vara med på ett uppvaknande. Jerkiz kastar fortfarande Bolt och är hopplös, men han har en jävla fin känsla i närspelet. Banan passar nybörjare och amatörer. Här finns korta raka hål, långa raka hål, korta högerböjar, medellånga högerböjar och ganska långa högerböjar. Det finns också en kort hyzer. De flesta hålen är helt okej, några är riktigt bra. Men några är ganska dåliga också. För egen del är svårighetsgraden i underkant. Knappt hälften av hålen utmanar mig, resten är det bara ett riktigt dåligt kast som gör att det inte blir birdie. Och så finns det några som inte alls håller måttet, om du frågar mig. 

För lätta hål

Efterklok kan man vara. Jag skulle nog inlett hela serien att förklara hur jag tänker, efter att jag presenterat idén. Vad menar jag när jag skriver lätt hål, svårt hål, dåligt hål osv? För det kan lätt missförstås. Innebär ett lätt hål ett hål man alltid gör birdie på? Nej, inte nödvändigtvis. Det finns flera typer av för enkla hål, jag ska se om jag kan reda ut det lite.

”Det här är ett hål man bara kan misslyckas på...”

Det hörde jag Markus Källström säga om ett hål på en bana i Stockholm för ganska många år sen. Klagomålet var väl egentligen att det fanns för många sådana på banan för att det skulle vara en riktigt bra tävlingsbana. Vad betyder det egentligen? Jag har funderat länge på det, och kommit fram till följande. När svårigheten att göra birdie är för låg. En måste-birdie. Då känns en birdie som ett uppdrag utfört, men inget som kittlar till, och ett par som ett misslyckande. Dessa hål har en plats på banan, och de behöver inte alls vara dåliga hål. För en annan målgrupp kan de vara utmärkta hål. Men man bör inte ha för många av dom. Det blir lätt ganska trist. Man kan göra kortare och enklare hål som även utmanar den bättre spelaren också, även om det är lite lurigare. Och om jag missförstod, så är det mitt fel och jag ber om ursäkt.

Det korkade hålet

Det här kan vara så att risk and reward på hålet är felavvägt. Risken att gå för birdien är för liten jämfört med alternativen. Eller tvärtom. Det kan vara så att man kan lura hålet genom att kasta över hindren istället. Eller runt. Eller hitta en hemmalucka? Eller så är hindren på hålet bara hinder för de som kastar kortare, så att en som kastar längre kan göra det helt utan betänkligheter.

Det hjärndöda hålet

Eller helt enkelt att det bara finns ett kast med en disc för dig här, som alltid är det bästa alternativet, oavsett förhållanden. Man behöver aldrig ta ett beslut, det är bara att  hysta iväg plasten.

Det finns inga hinder

Oftast är det det här jag menar, när jag säger att ett hål är för lätt. Ett kast på 60 meter i en bred lucka utan några egentliga hinder på vägen eller vid korgen faller under den kategorin, till exempel. Återigen kan detta vara ett bra hål för en annan målgrupp. Men för Open-klassen är det inte det.

Ett för enkelt hål är ett hål som inte utmanar spelaren. Det känns som en transportsträcka från tee. Ett hål man bara kan misslyckas på, inte lyckas på. Ett hål man aldrig behöver tänka efter på innan man kastar. 

Om du har byggt en bana som vänder sig mot nybörjare och amatörer, och ett proffs kommer fram och säger att den är för lätt - Grattis, då har du lyckats med din design. Om en amatör tycker den är för lätt, då kanske du ska fundera något varv. Om nybörjaren tycker den är för lätt, då behöver du nog vidta åtgärder.

Med den parentesen återgår vi till Stjärnorp. Målgruppsanpassningen är ändå ganska lyckad! Även om hål som 2, 3, 10 och 11 är lite för svåra för amatörspelaren, så är det inte många på en 18-hålsslinga. Och för nybörjaren finns birdiechanser utspridda över hela banan. Så det är också kul. Miljön är helt okej, framför allt utsikten från hål 17. Och här finns uppvärmningsyta, bra parkering och en övningskorg.

Så jag är inte i banans målgrupp. Därför är det ganska många hål jag personligen tycker inte håller måttet riktigt. Det finns ganska mycket jag själv skulle ändra på här, om jag bestämde. Typ hälften av hålen. Men jag tänker inte gå in på några detaljer här. Vill man ändra i framtiden, och vill man ha min hjälp, då kostar det pengar. 

Trots allt mitt gnäll så är banan ändå ganska trevlig att spela. Det är förhållandevis enkelt och snabbspelat. Även om det är blött och jäkligt så är marken oftast bra här. Sällskapsrundor med polare. Ett seriespel. En vintertour. Men kanske inte en större ratingtävling.

Tre bra hål

Hål 7, 91 meter, par 3 Ganska tight lucka med en sedan öppen fairway fram mot en vänstersväng till korgen. Här funkar allt från en överstabil putter till en flippig fairwaydriver. Vinden ligger nästan alltid mot och från höger, vilket gör nosvinkeln på kastet väldigt känslig. Det är sällan man kommer till ett korridorhål där hyzerflippen inte alltid är det bästa valet, men här frestas man att börja tänka på anhyzerflex eller bara försöka kasta helt rakt. Det är klurigare än man kan tro. En tänkande spelares hål, och ett riktigt fint par 3.

Hål 14, inklusive den där j-la skylten.

Hål 14, 96 meter, par 3 Korgen står väldigt fint där nere på berget, men det är väldigt tuff ruff på sidorna av fairway. Går du för putten eller inte? Sätter man linjen är det ett riktigt fint kast, gör du det inte är det scramble-dags. Även här får man känna sig för om det ens är rimligt att försöka rädda paret, eller om man ska spela smart för en lätt bogey. Ett riktigt bra par 3. Men flytta teeskylten för f-n, jag vet inte hur många gånger jag har fått den i röven när jag ska ta min ansats.

Hål 15. Man vill gå ganska snäv anhyzer runt granen vid bron, med något stabilt som rätar ut sig.

Hål 15, 85 meter, par 3 En anhyzer. Men med krav! Jag har kommit fram till att det bästa kastet är en tvingad anhyzer med en rak till överstabil disc, beroende på linjen till korgen och markens lutning. En flippad anhyzer riskerar att bli för bred och fastna i granarna till vänster, få för mycket vinkel och cut-rolla till granarna till vänster, eller överturna och fastna till höger om korgen. Svårigheten med den tvingade anhyzern är att lägga rätt vinkel, höjd och kraft. Det är mycket tillfredställande när man sätter kastet.

Mot fairway från korg 15.

Tre sämre hål

Hål 8. Kastar man längs fairway blir det inte någon birdie

Hål 8, 74 meter, par 3 Det finns en väg till korgen, men det är inte den tänkta. Jag har inte kommit närmare än 25 meter från korgen på den tänkta vägen, och för ett relativt kort par 3 är det väldigt knäppt. Det här hålet passar inte in i slingan, är ett kasst hål och borde kasseras eller ritas om rejält. 

Hål 11, 92 meter, par 3 Hålet i sig är bra, med en fin högerkurva och en korg som står snyggt. Men! Det är farligt. En trädkick eller en missad vinkel på discen skickar dig ut över motionsspåret, som man har dålig koll över från tee. Då hålet innan dessutom är nästan identiskt, fast utan motionsspår, så borde man verkligen se över det här hålet. Banan saknar en längre hyzer, varför inte göra ett sådant här istället?

Tee på hål 17

Hål 17, 123 meter, par 4 Ja jösses. Skrota korgplaceringen omedelbart. Sätt korgen på den fina gräsytan precis där nerförsbacken börjar istället, så har ni ett fint par 3. Utan risk att få disc i nacken bakifrån. Med mindre risk för lost disc. Med mindre risk för brutna ben i stenröset som omger hela hålet. På tee skulle jag gärna kasta direkt mot korgen, men med lite oflyt kommer jag då aldrig mer hitta min disc. Så jag fesar fram en midrange och sen ett kort litet inspel, hoppas jag hittar discen och får en trea eller 4 beroende på hur mycket flyt jag har.

Målgrupp

Nybörjare och amatörer. För den skickligare spelaren blir många av hålen för lätta och inte så roliga att spela.

Framtid

Populär bana med höga betyg på Udisc! Det som oroar mig är att det verkar stå lite stilla. Det är fortfarande ganska rought med grenar och fallna träd över fairways och lite dålig röjning sommartid. Området vid första utkastet har snyggats till under året, men annars har jag inte sett att det hänt något längs banan. Med en del förändringar finns alla möjligheter att få till något som är riktigt bra här till slut, även för bättre spelare. Man har ändå börjat tänka separata tee's på en del hål, fullföljer man den tanken och bygger fler PRO-tee's så finns här bra framtidsmöjligheter. 

Discgolf i Östergötland - del 15 - Rydskogen DGC

Hål 3 våren 2009. Ett lite annat utseende än idag.

Här började allt för mig. Vintern 2008 var jag sjukskriven och återhämtade mig från att ha opererat min vänstra axel. Jag var golfare, och hade varit det sedan 1988, men passionen hade falnat. Det gjorde den ett gäng år tidigare, då jag fortfarande hade Åtvidaberg som hemmaklubb trots att jag hade bott i Linköping sedan 2000. Dessutom kunde jag inte svinga en klubba med min opererade axel. Men David drog med mig ut till den helt nybyggda discgolfbanan i Rydskogen. Vi körde något varv med våra gamla Konsumfrisbees, men sen träffade vi på ett gäng som byggde tee på hål 4. Niklas Guylai visade en riktig disc och hur man kunde kasta längre än jag någonsin sett. Typ 60 meter. Jag var såld. En DX Polecat, en classic Roc och en DX Leopard inhandlades, och sen var det igång. Det blev en intensiv period på banan där jag försökte lära mig så mycket som möjligt, och när jag var på väg att flytta upp till Karlstad för att plugga i augusti spelade jag min första tävling här. Gick ett under par på två rundor. Det skulle ta många år innan jag gjorde något bättre på tävling i Rydskogen.

Förutom att lära mig discgolf lärde jag mig banskötsel och ideellt arbete och jag förundrades över att jag, helt ny inom sporten men entusiastisk, faktiskt konsulterades om banans utveckling. Klubben var liten och varje mantimme guld värd. Vi hade med oss varsin såg i väskan, och varje runda var det något träd som trimmades, lite snår här och där, en buske där. Det var lika mycket banvård som kastning, annars hade banan vuxit igen. Nuförtiden är det problemet ur världen. Det är så mycket folk som spelar banan att problemen nu snarare är erosion, all mindre vegetation försvinner och en vacker sommardag är det nog längre kö att komma ut här en på golfbanan intill.

Så här såg banan ut sommartid. Ville man slippa leta disc, var det bara att ta fram trimmern och köra ett varv.

Rydskogen var Östergötlands andra 18-hålare efter Folkparken. Jag kommer inte ihåg om det faktiskt var en tanke, men som komplement till varandra passar de utmärkt. Då var Folkparken, särskilt med OB på gångvägarna, en fin parkbana med öppna linjer i sidled och höga krav på att ha koll på var discen stannade. Rydskogen hade ingen OB i spel förutom på ett fåtal ställen, inga mandatorys, men en jävligt tuff ruff och tighta linjer inne i skogen. Ruffen är väldigt mycket glesare nu, men de tighta linjerna består. Det skapar en liten obalans. Det är inte så mycket lättare att göra birdies nu än då. Men det är ganska mycket lättare att rädda par.

Birdieputt, parputt och bogeyputt på hål 7.

Rydskogen är inte en kort bana, men den kräver inte särskilt många långa kast. Sällan tjänar man något på att panga på, det är precision före längd som gäller. Jag har alltid varit en fena på närspel, räddningskast och det mesta upp till 90 meter från korg. Och har alltid haft problem med att kasta bredrimmat. Det var det som krävdes där jag lärde mig spela. Jag märker det fortfarande, spelar jag Rydskogen för mycket börjar jag kasta lösare och lösare. Träffar luckorna bättre, men jag tappar längd. Så fort jag kommer till en annan bana som vill ha längd är jag tvärkörd. Så trots att jag gillar Rydskogen mycket, så blir det inte så mycket spel här för mig. Så alla mina tillkortakommanden som spelare och person kan spåras till att jag började kasta plast i Rydskogen.

Hål 12, tidig sommar 2009. Tror jag kastar en DX Archangel

Utvecklingen har sprungit om Rydskogen. Den som tidigare ansågs som en riktigt svår och bra tävlingsbana anses numera för kort och lätt för att räknas som en riktigt bra tävlingsbana. På nationella nivån alltså, här funkar fortfarande alldeles utmärkt med mindre tävlingar. Men den har ett stort ess i rockärmen; den genomtänkta layouten. Så drar man ner paret på banan så tycker jag den håller väl. 

Hål 2. Är det inte dags att äntligen sätta par 3 här? Sätt korgen där den lilla eken alltid stått, så att du har en cirkelputt från lilla stenstoppet? Hål 8 och 13 är riktigt bra par 4. En del av par 3-hålen är lite korta och lätta, men jag tycker att det funkar i mixen. Hål 3 tycker jag borde få en längre (och mer höger) korg för tävling. Dessutom, om man ändrar 2 till par 3, borde det få en back tee från stenen man går över ner till nuvarande utkast. Hål 4 borde få korgen flyttad permanent kortare och till vänster. Hål 10 borde få korgen flyttad permanent 7 meter bakåt. Hål 11 har ett träd i mitten av fairway som borde tas bort. Och på hål 17 borde teen flyttas bakåt mot cykelvägen. Med de små ändringarna tycker jag att banan definitivt håller riktigt bra tävlingsstandard.

Utkastmattor tillkom 2017.

Ja, här i Rydskogen får man lära sig att kasta putters och midranges. På alla möjliga olika vinklar. Några fairwaydrives får man också, och något kast med något bredrimmat. Hålen är varierade, väldigt genomtänkta överlag och bra. Henrik tog tid på sig att dra slingan, jag vet att han hade uppåt 100 potentiella hål i skogen innan 18-hålsslingan utkristalliserade sig. Den har en riktig front nine och back nine. Från par tre på 60 meter till par 5 på 230 meter, och det mesta däremellan. 

Det är här jag lärde mig spelet och Rydskogen har alltid legat mig nära hjärtat. Men tiden och utvecklingen har sprungit om banan, och den har halkat ner från att vara bästa banan i länet till en mer blygsam placering. Man får känslan av att den är lite nergången när man är på plats. Det mesta är lite slitet. Det är nog att standarden runt om i Sverige och länet har höjts, medan Rydskogen inte hängt med riktigt.

Hål 10 på den tiden bara det raka spelet fanns.

Tre bra hål

Hål 8, 189 meter, par 5 Ända sedan den dagen Henrik tog mod till bröstet, klättrade upp i granen i första svängen och sågade ner grenar har det här varit ett av banans bästa hål. Innan det tilltaget var det inte särskilt bra. Det förvandlades till ett väldigt stängt och chansartat par 5, till ett väldigt specifikt men ändå rättvist par 4. Att inte bränna driven helt är det viktigaste med hålet. Om man sätter den perfekt är fyran klar, vilket gör att det är mer par 4 än 5. Jag brukar kasta flippig midrange eller putter på utkastet, och sen en fairwaydriver ner till midrange på andrakastet. Så det är inte ett par 5 rent längdmässigt. Men det är ett hål som inbjuder till så mycket kreativitet att man baxnar. Jag har gjort precis alla kast jag kan, när jag spelat det här hålet. Från min allra flippigaste disc till min allra mest överstabila. Hatten av!

Hål 13, 234 meter, par 5 Banans gissel. Hur kul är det att klippa gräset här? Inte särskilt. Ganska många träd på fairway har försvunnit under åren, men det har inte gjort hålet sämre, bara lite tråkigare att titta på. 3 på 13-klubben är ett avslutat kapitel efter att Henrik äntligen gjorde sin eagle här, men det säger en del om hålet. Det här är det bästa par 5-hålet jag har spelat tror jag. Långt, utan att vara för långt. Möjlig eagle. Tight men rättvisa luckor. Varje meters sidförflyttning från fairway ändrar kastvinklar och linjer. Risk and reward, alltid. 

Min längsta drive någonsin på hål 13 dokumenterad!

Hål 17, 141 meter, par 4 Det här var länge min absoluta favorit på banan, och det är fortfarande ett riktigt bra hål. Men det blev tandlöst när ruffen till höger försvann. Här var det bättre förr. Jag jagar fortfarande min första tvåa här, efter otaliga försök. Allt som behövs för att göra hålet lika bra som det någonsin varit är att backa tee lite, jag lovar!

Här kom visst korg 14 med också.

Tre sämre hål

Och här hamnar en halvdålig backhand

Hål 1, 74 meter, par 3 Tre saker gillar jag inte här. Det är blint. Det är mycket folk som inte kastar plast i rörelse här. Och en ganska medioker forehand stannar ofta vid korgen. En tanke. Börja banan från hål 2, vars tee då skulle kunna backas upp mot ettans korta utkast för ett riktigt coolt öppningshål? Bättre sikt och säkerhet. Kolla på ett hål till, mellan 14 och 15. Antingen till höger om fairway 14, eller till vänster om långa gruscykelvägen?

Hål 9, 65 meter, par 3 Jag har alltid tyckt sämst om hål 9. Det är inget dåligt hål, men det är lite blint och någon gång händer det att folk uppehåller sig till vänster om berget. Dessutom är det samma linje som hål 10, men inte lika roligt att spela. Här kan man göra coolare saker om man vill. Sedan 2009 har jag försökt att lära mig kasta rakt uppför 60 meter i en tight lucka. Det går inte. Jag får hålla med utvärderingen efter en NT för länge sedan där någon skrev att det inte fanns en linje mot korgen här. Hehe, det gör det, men fan om jag kan lära mig att träffa den. Låg fun factor.

Hål 11, 167 meter, par 4 Här märks det att det inte är Henrik som dragit hål. En ultimate sweet spot, på min ära! Vad tycker vi om det? Illa illa. Nej men det är lite för stängt och för snäva vinklar för att vara riktigt bra. Jag föredrar att spela det som par 3 till korta korgen, men för att det ska vara rimligt måste trädet i mitten av fairway tas bort. Jag skojar inte. Tas det trädet bort blir även par 4-varianten ett mycket bättre hål, så det är win win.

Målgrupp

Numera har Rydskogen en ren nybörjarslinga också. Kul! Så numera är målgruppen alla. Träffar man den? Väldigt nära. Alla från nybörjare till proffs kan spela här. Den gula slingan är riktigt nybörjarvänlig, men den vita har i ärlighetens namn några för många putterkast från tee för att vara på topp.

Framtid

Jag tycker inte att man ska försöka få till mer längd på banan, den är bra för vad den är. Den kommer fortsatt att vara populär för spel, och mindre tävlingar går givetvis att spela här utan problem. Jag tror framtiden för discgolf i Linköping ligger i att hitta en ny bana, där man kan gå mer all in på att skapa en riktigt bra och utmanande tävlingsbana. För medan Norrköping har tre 18-hålsbanor så har Linköping en. Jag tycker inte man kan räkna in banor som Stjärnorp och Vreta till Linköping, de är båda klart över en mil från stan.

Jävla Linköpings kommun att vara tungjobbad här. Vi är många som stångats länge för att få till en ny bana. För egen del var det 2019, när det kändes väldigt nära och jag hade en 18-hålare uppskissad vid korpvallarna i Vidingsjö. Det hade kunnat bli något riktigt bra, enligt mig i alla fall. Fler höjdskillnader, en vacker bäck som genomkorsar området, blandad vegetation och en bra blandning mellan öppnare parklika hål och rena skogshål. Då var det en knappt använd ridstig som satte stopp för allt. Jag gav upp. Styrelsen har fortsatt jobba, och kanske får man nu till en 9-hålare i alla fall för att avlasta den överfulla banan i Rydskogen. Men klubben skulle må bra av att få till en 18-hålsbana till. Jag tror att det behövs en nytändning faktiskt.