Bokslut - Humpa Discgolfpark

Hål 8. Nu och då.

Bulten frågade vilket mitt favorithål var. Svårt att säga, jag drog till med 8 och vit 14. Men jag kunde dragit till med något helt annat. Jag gillar allt. Vi talar om Humpa Discgolfpark i Åtvidaberg. Det är dags för ett slags bokslut.

Först en kort återblick. Jag, Åtvidabergare i grunden, uppvuxen på Åtvidabergs Golfklubb. Intresserad av bandesign sedan tidiga tonåren. Hittade discgolfen 2009. Flyttat runt och spelat ganska många banor genom åren. Ett finger med i spelet på många områden inom discgolfen under åren. På senare år sköter jag ÖVERTID på vintern och tävlar lite regionalt på sommaren. Och har goda kontakter med Lasse Jansson och Tommy Bessner, ett par av Sveriges mesta och bästa bandesigners. Erfarna grabbar. Och så har jag designat banor själv och tillsammans med föreningar.

Jag är tillbaka i Östergötland sedan 10 år, och 2021 hörde TPG av sig om idén att bygga en bana i Åtvidaberg. Hans syrra jobbar på kommunen, så det var vår väg in. Vi var inne på kontoret och presenterade oss och idén, och det lät lite småintressant. Väl där kollade vi tomter i kommunen, och min blick föll på Humpa-området. Hur ser planerna ut där? Friluftsområde, inga exploateringsplaner. Toppen! Nästan omgående skrotades granskogsområdet Hallaholm, som var ursprungsplanen, till förmån för Humpa.

Hål 17 från vita teen. Jag föredrar den här miljön över granskog alla dagar i veckan.

Uppdraget var en 9 håls discgolfpark för att väcka intresset. Några gamla bekanta och vänner på orten gillade idén och startade en klubb. Området var så fantastiskt att jag började drömma om en 18 håls tävlingsbana, med separata slingor, bra nog att ta emot en NT. Värt att förklara ett par saker här. Jag jobbar inte gratis åt andra. Om du är bra på en sak, ta betalt för det. Humpa är ett stort undantag. Jag har hela tiden känt att det är ett område där det går att göra en av Sveriges bästa banor, vilket är något jag hela tiden har jobbat för. Helt utan kostnad. Kalla det egoistiskt, jag vill ha mitt namn förknippat med en av Sveriges bästa banor. Med en brasklapp för skötsel, faciliteter, läge osv. Åtvidaberg kan aldrig få samma status som Järva, Ale, Discgolfterminalen osv, pga läget och ortens litenhet. En skötsel som A6, Ymer mfl är nog också svår att uppnå, kanske i framtiden? Jag pratar bara området med naturvärden och banan i sig. Det här är ett projekt jag varit involverad i sedan 2021. Förra helgen testspelade vi den färdiga banan. Det är bara lite skyltar kvar för att det ska vara helt färdigt, lite sly och ruff på något ställe. Så det är dags för ett sorts bokslut, något jag kanske förvarnade om i höstas när jag gjorde min artikelserie om 18-hålsbanorna i Östergötland.

Hål 2. Första vita teen som tillkom på Humpa.

I min artikelserie, finns att läsa här på bloggen, satte jag Humpa på tredje plats i länet. Överst satte jag Häfla Discgolfpark, precis bakom Eastern Meadows (Östra Ryd). Östra Ryd är kanske en bättre tävlingsbana för rena proffs. 2435 meter, par 62 på Goldslingan. Blåser det här (vilket det nästan alltid gör) kan du ta hit världens bästa och de skulle få en bra utmaning. Här krävs, enligt mig 130 meter golfdistans för att ledigt kunna skjuta lågt. Det är 10-15 mer än vad jag har, så jag har det tufft här. Här finns inte så många riktigt tighta luckor att träffa, men eftersom jag måste kasta så j-la hårt hela tiden blir de ganska små. Häfla har en mysfaktor man inte kan skoja bort, och en lite högre fun factor även på röda slingan. 2300 meter, par 60. Jag får leka med vinklar och olika stabiliteter från tee som på nästan ingen annan bana. Här räcker 120 meter golfdistans bra. Häfla har varit en stor inspiration för min design i Humpa. Humpa är nu en skitbra tävlingsbana från vit, 2110 meter par 60, och en riktigt rolig och snabb upplevelse från gul. Skulle man jämföra den med andra kända banor runt om i Sverige så kan Falköping ligga nära till hands. Parkkänslan inne i skogen är det jag syftar på i första hand. Humpa är fortfarande lite oborstad på sina ställen, så vi får se vad det blir av i framtiden. Separationen av slingorna blev mer omfattande än min ursprungliga plan, bara fem av hålen spelas lika på de båda. Gul är ganska kort, för egen del blir det mycket midrange och putters från tee, endast ett par distansdrivers och några fairwaydrivers. Den vita är en helt annan sak. Svårighetsgrad typ röda slingan på Häfla, eller kanske Bockarp? Lättare än Östra Ryd Gold. Svårare än Fålehagen och Rydskogen. För att ta några exempel i närområdet. Jag har lagt på några meter längd i kasten i år, så så här är min fördelning från Vit, förutsatt att jag går för birdies. 6 distansdrivers, 7 fairwaydrivers, 2 midranges, 3 putters. Så för att vara en till största delen skogsbana så krävs en del längd.

Hål 3, då och nu. Här får man mosa på rätt bra med en fairwaydriver, om man inte har en grym forehandfex.

Men här premieras precision före längd. Du ska träffa luckor och du ska även kunna få en disc att hålla en linje över längre distanser. På många ställen behöver du träffa höjd, fart och vinkel med rätt disc för att lyckas med en birdie. Här finns 6 par fyra och 12 par 3, par 60. För att skjuta riktigt lågt krävs inte mer än typ 110-120 meter från tee, men med riktigt god precision. På några ställen har du fördel av att kasta riktigt långt, men mest för att du då kan disca ner. Annars är det tungan rätt i mun som gäller. Här finns hyzers, anhyzers, raka, låga och höga kast att göra. Det mesta. Skulle man efterlysa något så är det enligt mig några ställen där det krävs två riktigt långa kast för att nå korgen, och kanske en längre ren anhyzer från tee. Men annars prickas det mesta in.

16 då och nu. Vågar du maxa en drive i högra luckan har du inte långt kvar. Det är dock ganska riskabelt.

Blev det som jag tänkt mig? Nästan. Hål 1-4 blev det. 5 blev ett annat hål än jag tänkt mig på vita slingan, och till det bättre. Jag sörjer fortfarande min plan på hål 6 och 7, de gjordes inte som jag tänkt mig och jag tror att min plan var bättre. 8-10 blev det. 11 blev bättre på vita slingan då jag inte hade tänkt på ett utkast så högt upp. 12 blev lite bättre än jag tänkt mig, och lite rakare. 13 var tänkt som ett par 4, men markförhållanden satte stopp för det. 14 blev bättre än min tanke, framför allt från vit. 15 blev som tänkt. 16 hade ursprungligen inte ett korridorval, jag tror det blev bättre som det är. 17 kan jag inte ta åt mig någon credd för, det blev väldigt bra. Och 18 kan jag bara ta åt mig credd för fairway. Bakre tee och inspelet mot korgen blev riktigt bra tycker jag.

Hål 13. Då-bilden är till höger om tee på tänkt fairway, då detta var tänkt som fairway på ett par 4.

Det finns några saker som särskiljer banan, tycker jag. På många hål är takhöjden begränsad. Det är lite ovanligt för en skogs/parkbana. På nästan alla andra banor jag spelat är den långa layouten den mest naturliga att spela, inte så i Humpa. Den korta är den mest naturliga att spela och man får gå lite extra för att spela den vita. Sist men inte minst: området banan ligger i! Gammal kultiverad mark. Jag har aldrig spelat en bana med mer varierad natur. Ängsmark. Tallskog. Granskog. Solitära väldigt stora träd av många olika arter. Björkskog. Aspdungar. Hasselbuskar. Fruktträd. Albestånd vid krondiket. Och ekar förstås! Här finns faktiskt allt! Varje hål har sin egen karaktär och det är en fantastisk naturupplevelse för den som uppskattar sådant.

Hål 12, vackert beläget i en ekbacke. Lågt i tak, högt golv.

Vita slingan är numera ganska tuff. Invigningen spelades som pargolf, best shot. Vi var för dåliga från tee, så det blev alldeles för få birdies. Bästa paren gick -13 och -12, sen var det ett rejält hopp till tredje bästa på -7. Det skvallrar om att det krävs bra kastning för att gå lågt. Första 9 är lite kortare och enklare än sista 9, men inte lätta ändå. Jag räknar in 2 birdies på första 9, inte för att jag alltid tar dom, men för att jag borde. På sista 9 räknar jag inte in någon, vilket gör det tufft. Det finns ett par hål där jag räknar birdie som en riktig bonus, men inget jag känner att jag måste spela för par. Så summa summarum: Kan du kasta 120 meter långt så räcker det för att göra birdies överallt. Jag skulle tro att paret kan hamna på ca 950-960, beroende på startfält och väder.

Hål 9 från vit. Ett mycket svårare kast än från gul. Och med ett vägval att göra.

Gula slingan är mycket snällare, kanske att den tom. är för snäll på vissa ställen? Här gick bästa paret på -15, men många andra var hack i häl. I MA4 syns skillnaden mest, bästa scoren på vita slingan var -2, bästa på gula -9 och sämsta -4. Så det är en stor skillnad. Längden är inte längre något som krävs på de flesta hålen, det är mer precision som krävs för att gå lågt. Jag är lika nyfiken här, om man lyckas få hit en större tävling, vad klasserna tycker om gula slingan. För egen del är det rolig discgolf. Det är bra discgolf. Det är kul för nyare spelare att ta sig runt här.

Jag gick in på Udisc häromdagen och kollade om någon hade skrivit något. Och se! Jag klistrar in texten som Filip Eriksson lade upp:

”Wow! På några månader har hästjobb lagts på banan. Förändringarna är fortsatt bra! Korta slingan var redan innan väldigt trevlig och rolig men där har det slipats lite och är nu mer städad och genomtänkt. Stora förändringen är ju dock långa slingan, superfina genomtänkta bakre teeshar tillkommit på flertalet håloch nu sitter vi på i mitt tycke Östergötlands bästa tävlingsbana, kanske dessutom Sveriges mest underskattade bana i helhet. Återigen grymt jobbat ni som är ansvariga!

Om man ska säga något negativt så känns det som att man kan titta lite extra på hål 16 och 18 och kolla om man kan mixtra lite för att få en tydligare spelidé hela vägen genom hålen men jag gissar att ni redan tänkt på detta och att små ändringar är på gång.”

Hål 10, då och nu. En ny gul tee har placerats 20 meter framför denna och till vänster, så att även spelare som kastar kortare har en rimlig chans på birdien.

Jag blir varm i hjärtat och lite modigare av att läsa den recensionen. För när det kommer till att lämna en recension så blir det lätt korthugget, kantigt och subjektivt. Inte så här. Jag kan svara så här angående 16 och 18. De är Houck-hål. Dvs, här finns val att göra, både från tee och vid inspel. Det är lite ovanligt i Sverige. Det är hål man behöver spela ett gäng gånger för att få kläm på. 16 tycker jag behöver göras tydligare från tee. Här bör man kunna se att vänster eller höger gäller, inte rakt fram. Låta några buskar växa upp där kanske? På 18 behöver de två korridorerna bli tydligare definierade. Stenläggning, med en hög mellan korridorerna? Jag vet att Bulten mfl nästan dagligen jobbar på banan för att göra det så bra det bara kan bli.

Hur bra är Humpa då? Som jag skrev inledningsvis är Östra Ryd en bättre tävlingsbana för riktigt duktiga spelare. Häfla Röd är aningen mer varierad från tee, vilket kanske gör den något vassare. Men för mig är Humpa hack i häl här! Tiden får utvisa. Nästa steg är ju att få dit en större tävling med lite bra spelare. De duktiga jag har talat med hittills tycker det är bra, men de känner jag så de vill nog inte ge för mycket kritik. Sen har banan nu blivit en samskapelse mellan mig och klubben, så jag vill inte ta för mycket credd. Men jag vill pusha för den. Åk hit och testa. Oavsett om du gillar banan eller inte så är det en fantastisk naturupplevelse att kasta plast här.

Vit tee på hål 11. Inte min idé, men jösses så bra det blev!

Slutligen. Min placering på listan över länets bästa banor. 1. Men jag vill samtidigt fega ur lite här. Kan jag sätta en delad etta? Ja det är ju min lista. Humpa är nu delad etta med Eastern Meadows och Häfla bruk. Så. I ett fantastiskt discgolflän är det de tre som sticker ut lite extra. Fålehagen, Bockarp och Rydskogen hamnar i skuggan bakom, trots sina förtjänster. I skrivande stund planeras även för en ny 18-hålsbana i Svärtinge utanför Norrköping, och jag håller tummarna för ännu en toppbana i länet. Så här sitter jag, i uterummet en onsdagsmorgon på första veckan av min semester, och förundras över hur långt discgolfen i Östergötland har kommit på så kort tid. När jag började 2009 fanns två 18-hålare i länet. Nu har jag sex 18-hålare inom en halvtimme hemifrån, samt ett gäng mindre banor. Det är en bra tid att vara discgolfare!

Musikåret 2025

Innan jag börjar med det som är bra, vill jag börja med besvikelserna. Katatonia. Steven Wilson. Cradle of filth. Rivers of Nihil. In the woods. Green carnation. Blood red throne. Alla emotsedda släpp som inte håller måttet.

Sen de som var nära, men inte nådde hela vägen fram: Lord belial. Suede. Year of the goat. Gazpacho. Inte dåliga skivor, så svårt att kalla det besvikelser, men inte riktigt rätt för mig.

Hedervärt omnämnande går till Bruce Dickinson och More Balls to Picasso. Har alltid avskytt produktionen på Balls to Picasso, så torrt, trist och o-metal det kan bli. Remixen rättar till väldigt mycket och ger klart mer punch till de faktiskt riktigt bra låtarna. Väl värt och tack!

10: Hate – Bellum Regiis

Nej, det är inte en ny Morphosis, Erebos eller Auric gates of Veles. Men det är bättre än Rugia, Tremendum och allt annat bandet har släppt sen jag började följa dom. Och det är inte illa. Adam the first sinner vägrar ändra formeln och vägrar därmed att göra en dålig skiva, men han håller sig samtidigt så mycket på mattan att det aldrig blir särskilt spännande. Men här finns bra nog låtar att gotta sig åt, för den som jag som gillar Polsk death metal. Polsk death metal ja. Det var ju ett annat sånt band som släppte en ny skiva. Behemoth. För mig var den det bästa de släppt sedan The Satanist. Den är... okej. Jag har lyssnat igenom den några gånger. Gav inga bestående intryck. Rörde mig inte alls. Vad hände med Behemoth egentligen? Hate har aldrig varit lika bra som dem, men aldrig heller nära på lika dåliga eller menlösa. Sorgligt nog. Behemoths skiva halkar väl in topp 25 2025, då det varit ett ganska dåligt musikår för mig. Sorgligt. Men nog om Behemoth. Lyssna på Hate istället. De håller flaggan högt och fortsätter göra habil death metal.

9: The haunted – Songs of last resort

Ja, The haunted har fått ordning på skutan igen sedan Dolving hoppade av och Aro klev ombord igen. Precis som min tionde plats är det här habilt, om inte särskilt spännande. Det finns riktigt bra låtar, och det finns de som passerar obemärkt. Deras bästa platta sedan The Dead Eye? Jag vill nog hävda det. Det är klart mer habilt med Aro, men banne mig om det inte var klart mer spännande med Dolving. Klart mer ojämnt, men däri låg charmen. Man visste inte vad man skulle få. Nu vet man det.

8: Abigail Williams – A void within existence

Äntligen blir det lite spännande. Så är det med Abigail Williams. Sedan debuten (den är hemsk) har de släppt fem plattor som är så olika varandra som ett bands plattor kan vara. Visserligen är den enda konstanten i bandet låtskrivaren, gitarristen och vokalisten Ken Sorceron. Resten av bandet byts ut lika ofta som Megadeth byter ut gitarrister. In the absence of light från 2010 är ren Emperor-dyrkan, och den jag gillar bäst. Sen blir det atmosfäriskt på Becoming från 2012, med ett par fantastiska låtar inbakade. På The Accuser från 2015 blir det väldigt skitigt och skränigt, men inte oävet. På Walk beyond the dark från 2019 kändes det äntligen som om bandet hade hittat rätt, och det är en jävligt bra platta som egentligen bara låter Abigail Williams. Och så kommer årets skiva, A void within existence, och ändrar på allt igen. Det är klart mer death metal än förut. Ganska atonalt. Ganska ohittigt. Men med känsla och självförtroende. Skivan är baktung, på andra halvan är låtarna klart bättre. Men hade det inte varit för sista låten, No less than death, hade jag varit rätt besviken. Men nu är den låten sist på skivan. Och det är en av årets absolut bästa låtar. OW! Right in the feels!

7: An Abstract Illusion – The sleeping city

Jag sitter på gärsgårn gällande An Abstract Illusion. Det de gör som tilltalar mig är alldeles förtjusande, men mycket av det de gör tilltalar mig inte särskilt mycket. Jag har svårt för death metal med synthmattor. Synth kan vara en krydda, som likt Koriander kan vara delikat i rätt sammanhang och mängd, men annars vidrig. Det är mycket av allt och mycket som krävs av lyssnaren. Skivan känns snällare än föregångaren Woe, som jag knappt hunnit smälta än. Det här är en skiva som får en plats på listan för sina förtjänster, men jag vet inte hur högt den till slut kommer att smälla för mig när den färdigupptäckt. Det här kommer att ta tid.

6: Coroner – Dissonance theory

Thrash! Faktum är att Testaments nya skiva inte är så dålig den heller. Men Meant to be diskvalificerar den från alla framskjutna placeringar på min lista. Herreminje. Coroner är ett band jag aldrig brytt mig om att lyssna på, och när jag backade tillbaka i deras diskografi insåg jag direkt att det skeppet hade gått. Men nya skivan stryker mig medhårs. Inte skitsnabbt, inte svinhårt, inte överdrivet melodiöst. Men ett gäng jävligt bra låtar med tryck och sväng. En av årets stora överraskningar, jag väntade mig inte alls att fastna för det här. Men det gjorde jag, och ganska hårt dessutom!

5: The great old ones – Kadath

Det är alltid tragiskt när ens favoritband inte riktigt levererar upp till standard. Al Azif, Tekeli-Li och EOD: A tale of dark legacy är alla fulländade på sitt sätt. En unik känsla i materialet som jag inte hittat hos något annat band. Jag anade oråd redan på förra plattan, Cosmicism, men låtmaterialet var så bra att det funkade ändå. Men unikheten hade tappats till viss del. Känslan. Den återfinns tyvärr bara i ganska korta stunder på årets Kadath. Det är fortfarande bra, men det är inte på samma nivå som bandets tre första skivor. Jag saknar stämningen som ibland ger mig ståpäls, ibland kalla kårar. Att plattans höjdpunkt är den 15 minuter långa instrumentala Leng är ändå märkligt, men häftigt!

4: Paradise lost – Ascension

När Paradise lost är Paradise lost är de oslagbara fortfarande. Snart 40 år in i karriären. Sjukt! Det verkar inte finnas en botten i den grumliga brunn Greg Mackintosh dricker ur när han komponerar låtar till Paradise lost. Det som grumlar till det hela är när bandet försöker låta som Metallica. Då är det inte lika roligt längre. Utan de små snedstegen hade detta varit årets platta, men med de hamnar den på en fjärde plats för mig.

3: Dormant ordeal – Tooth and nail

Polsk death metal. Yeah! Ny bekantskap. Det här är benhårt. Man hinner knappt få luft alls. Kompakt. Den inger lite av känslan man fick av typ Demigod med Behemoth. Men Tooth and nail erbjuder mer. Här finns lite av allt. Progressiva inslag, bländande solon, kall black metal, arenarefränger, akustiska passager och intrikata strukturer. Det är 2025 års bästa dödsplatta utan tvekan.

2: Der weg einer freiheit – Innern

Det här är mer av det DWEF jag älskar än vad föregående plattan var, men jag har ändå vissa reservationer. Jag listar dem nog bäst genom att gå igenom skivan från början till slut. Början är bäst. Marter är för mig överlägset bästa låten på skivan, följd av Eos. Xibalba får mig att närma mig en meditativ känsla, men. Men. Kvalitén håller inte riktigt. Tankarna börjar vandra. Fingertoppskänslan som bandet har prickat rätt på förr uteblir. Riktigt bra låt ändå. Får mig att börja tänka på filmen The Fountain, vilket är en bra sak och något ganska oväntat av en black metal-låt. Det är på Fragment som det börjar gå utför för min del. Idén är mycket coolare än resultatet. Sången är inte bra nog för det här. Jag skruvar lite på mig. När sången framåt slutet övergår i blast beats känns det påklistrat snarare än naturligt. Hm. Finisterre III är en fin liten pianostund på två minuter, som ändå känns ganska umbärlig. Vilket lämnar sista låten, Forlorn. Jag har tappat fokus lite vid det här laget. Jag uppskattar låten när den väl kickar igång, men det är någon minut för sent. Så halva skivan är i det närmaste klockren, medan den bakre halvan (egentligen kanske bakre tredjedelen, sett till speltiden) lämnar en del frågetecken. Grejen är att den första halvan är så pass överlägset bra att det nästan räcker till seger i år ändå, så bra är bandet när de gör vad de ska.

Utanför tävlan: Dan Swanö – remasters galore

Tack! Tack! Tack! Äntligen har jag fått höra Human aberration utan dropouten. Crimson 2 låter äntligen som en riktig skiva, och inte något digitalt tjafs. Song of Sirens träffar på ett helt annat sätt. Och jag har köpt på mig fyra av skivorna. Så inte tack från min plånbok, men det kan nog inte lastas Dan. Men seriöst, varför kostar en nypressad LP över 300:-? Det är ganska hutlöst. Hade de kostat 200:- styck hade jag nog köpt på mig rubb och stubb, men nu får man plocka ur russinen ur kakan. Så Unorthodox och Purgatory afterglow med Edge of Sanity. Unorthodox har länge varit min näst bästa EOS-skiva, men jag har aldrig gillat ljudet på den. Det är fortfarande inte perfekt, men det är mycket bättre nu. The spectral sorrows har jag redan på LP, och i mitt öra låter den redan perfekt. Virvelljudet är en del av charmen Dan, efter 30 år med den plattan låter det bara fel med ett vanligt virvelljud. Resten av discografin äger jag på CD, och plånboken tillåter inte något mer för tillfället. Jag köpte även på mig The Closing chronicles och Alive Again med Nightingale, då jag redan äger allt upp till och med Nightfall Overture med bandet. De sista två plattorna är inga favoriter, helt ärligt. Det enda jag stör mig lite på är att skivorna kommit ut som både remixer och remasters. Det är lite övermäktigt. Jag hade nöjt mig med det ena eller det andra. Jag hade helst fått remixerna på skivorna, där lite mer har mixtrats med låtarna. Jag menar, originalen finns redan, så varför inte släppa sargen och släppa remixarna. De finns i all fall på Spotify, om andan faller på.

Men hur eller hur är detta en stor kulturgärning. Nightingale gillar jag, medan Edge of Sanity är ett av mina absoluta favoritband genom tiderna. Så. Tack!

1: In Mourning – The immortal

Äntligen! Jag trodde faktiskt inte att de någonsin skulle lyckas skaka av sig B-stämpeln jag beprytt dem med. De har alltid varit bra, emellanåt riktigt jävla bra, men jag har alltid haft känslan av att de försöker och försöker men aldrig når hela vägen fram. Men plötsligt har alla bitarna fallit på plats. Jag hoppas att det inte blir som med Insomnium, som gjorde det perfekt på Winters gate men som sen inte varit i närheten av det igen. Så vad är bättre? Det är svårt att sätta fingret på. Men allt träffar lite hårdare. Partier som tidigare kanske var lite överflödiga, eller inte bra nog, lyser med sin frånvaro. Låtarna flyter självklart fram och träffar hårt. För första gången har jag gått all in och införskaffat en av deras skivor. Har varit sugen förr, men det har alltid varit andra skivor som jag hellre lagt mina pengar på. Inte nu. Ett självklart köp.

 Nu när jag lyssnar igenom skivan medan jag skriver den här texten så är det banne mig inte lätt att sätta fingret på vad som skiljer den här skivan från egentligen alla andra med gruppen. Ingredienserna känns igen. Men om jag ska försöka så drar jag till med att delarna känns mer renodlade. Tidigare så kändes det som om alla hela tiden skulle göra allt. Bandet tappade fokus från det viktiga. Kanske var det någon som sade less is more som faktiskt hade rätt? För som sagt, allt är som förut, men mer fokuserat. När bandet tar i så träffar det hårdare. Bryggor osv kan fortfarande flumma iväg lite, det gör inget, så länge hooken eller refrängen kommer som en käftsmäll. Men varför överanalysera. Det här är en skiva som är starkare som en helhet än som enskilda spår. Videon jag länkar är en av skivans höjdpunkter, just där den kommer framåt slutet. Lösryckt förlorar den lite av sin slagkraft. Så om du gillar den ändå, gör dig själv tjänsten att lyssna igenom hela skivan uppmärksamt. Det är lätt värt det.

Discgolf i Östergötland - del 20 - Torpavallens DGB

Jag måste börja texten med att be om ursäkt. Jonas skrev som kommentar på min lista att jag hade glömt Torpavallens DGB i utkanten av lilla byn Hestra i Ydre kommun, Östergötland. Och det hade jag. Jag tycker Östergötlands gränser är lite klumpigt dragna. Varenda jävel vet ju att Östergötland slutar strax innan lilla samhället Sommen, som då fantasifullt nog ligger på sjön Sommens strandkant. Sedan är det nån mil ner till Tranås, som definitivt ligger i Småland. Men när man därifrån tar vägen mot sydost och Ydres centralort Österbymo hamnar man återigen i Östergötland. Torpavallens DGB ligger några kilometer in i Östergötland. Jag var tvungen att sätta mig framför kartan, men jo, det stämmer. Konstigt.

Jag fick helt enkelt sätta mig i bilen söndagen innan jul och åka ner. En timme i halkan och dimman, men när jag väl anlände så var det nästan så att solen orkade ta sig igenom dimbankarna. Jag har varit här förut och testat på banan, men det var 2021 så intrycken var inte helt färska. Och när jag kollade upp banan på Udisc kände jag egentligen bara igen början och slutet, mycket annat verkade ha jobbats på. Så det var inget annat att göra. Jag passade på att julhandla och spela en runda på nya banan Malingskog i Tranås också, för att fylla ut dagen. Malingskog ligger i Småland och därför tänker jag inte behandla den något ingående här. Men jösses vilket magplask den är. Så.

Om Torpavallen hade jag följande att säga den 27 augusti 2021, alltså senast jag var där. ”Bandesignern har gjort en kul Frisbeelekbana. Kastar man 50 meter är det här skoj, kastar man längre är det farligt, chansartat och trist. Hål 10 och 11 är bra frisbeegolfhål, resten är frisbeelek.” Så förväntningarna var inte direkt högt uppskruvade, men det såg lite lovande ut på Udisc ändå.

Hål 3. Två av ekarna står precis innan ön, och de är i spellinjen. Lite för mycket bingo för min smak.

De första fyra hålen tror jag är oförändrade sedan sist. De mest uppenbara säkerhetsriskerna har avhjälpts med trästaket för att skydda mot förlupna discar. Det är inte helt lätt att förstå hur banan ska spelas, det känns som det står korgar och utkast lite överallt. Men med hjälp av svårtydda pilar och Udisc hittar jag runt skapligt ändå. Jag gillar hål 2. Resten har sina brister. Det är inte bra att börja banan med ett marigt uppförshål på skrå med en blind korgplacering, ett mandatory i spel och hög bingofaktor. Jag har ingen aning om det är någon uppe vid korgen om jag inte går uppför mer än halva fairway och tittar efter. Hål 2 är som sagt bra. Hål 3 är ett bingohål, med träd i spellinjen innan en tight ö. Hål 4 aceade jag nästan, träffade ett träd en meter från korgen som sköt mig rakt ut OB över en bilväg. Antagligen inte särskilt trafikerad, men ni som följt mina texter börjar nog förstå att jag vid det här laget inte var särskilt välvilligt inställd mot banan och designen. Men sedan börjar de nya hålen. Och jag blev lite gladare igen.

Hål 4. En kick på träden vid korgen skickar ut dig på vägen till höger

Hål 7. Mandot syns knappt och går inte att avgöra om man är på rätt eller fel sida av från tee. Det känns dessutom väldigt överflödigt.

Hål 5 är nästan ett jättebra hål. Flyttar man bara ner korgen några meter åt höger så det finns en ren linje till den så är det ett riktigt bra hål. Tight som fan, men rättvist. Sexan har en fin drive, lite lätt uppför anhyzer, även om man tar ett sent träd så är det bara ett putterinspel mot en korg som står ganska fint där uppe på kullen jämte stora stenen. Sjuan är ett riktigt fint hål, med ett väldigt onödigt mando och en upphöjd korg vid ett litet stup. Åttan är skitsnyggt! 101 meter nerför mellan granarna. Jag kastade min Hex perfekt tyckte jag, men efteråt hittade jag den 20 meter bakom korgen. Drog i putten på den kraftigt upphöjda korgen, vilken känsla. Men vänta nu, två upphöjda korgar i rad? Ja, så är det. Det finns en del konstigheter i designen här, och det börjar ackumuleras och vid det här laget stör det mig ganska mycket. Hål 9 har ett helt överflödigt trippelmando i början. Det finns inget annat sätt att spela än att kasta i den givna luckan, så vad är det bra för? Samtidigt som jag står inför min putt, glad att jag valde den till synes tightare vänstra luckan från tee, då den högra var omöjlig framåt slutet tänker jag ”så skönt att jag är högerhänt. Hål 5,7,8 och 9 är nästan helt ospelbara för en vänsterhänt som inte har en svinbra forehand. Hmmm.

Trippelmandot på nian. Då man knappt kan missa det så stör det väl inte så mycket. Det stör mer att den stora luckan till höger inte går att spela i, då den tar slut långt innan korgen.

Hål 11. Var är fairway? Korgen kan nog anas lite lätt höger om tee's riktning bakom 100 träd.

Hål 10 är en väldigt specifik bred hyzer med en snabb disc och skipp på slutet till en upphöjd korg. Upphöjd korg igen. Omöjligt för vänsterhänta igen. Tufft även för högerhänta tänker jag och bränner birdieputten i korgkanten där uppe i himlen. Hål 11 är äntligen vänstervänligt, men här finns inte en clean linje mot korgen. Två tallar bort och det är ett jättefint hål. Korgen står skitsnyggt annars, så med bara lite puts blir det här ett favorithål. Min forehand missar trädstammarna och jag lägger i birdien. Jag skriver med att jag faktiskt spelade riktigt bra när jag var här, eftersom en sån sak kan färga omdömet lite. Vid det här laget är jag 5 under par.

Jag blir glad när jag ser att de två följande hålen är kvar som jag kommer ihåg dem. De var bäst på banan då, och tamigtusan om de fortfarande inte är det? Raka hål, men hål 12 inbjuder till en hyzerflipp med min Hex, medan 13 blir en anhyzerflex med min Matrix. Sätter ett träd på tolvan men får en putt runt en enbuske på tretton som sitter. Minus 6 och glada miner.

På 14 är det dags för banans andra OB-ö. Här är det skitlätt för mig att kasta en bred hyzer, medan stackars vänsterkastaren får ett spikrakt kast med några träd i vägen. Givetvis är det lättare att kontrollera längden med en hyzer, så stor fördel mig. Minus 7.

15 och 16 är faktiskt ganska vänstervänliga. 16 är nog en av banans finaste drives, synd bara att hålet nästan är slut efter den. Och den där hängande korgen är inte min melodi. Minigolfdesign. Bläh.

17 tar priset som Östergötlands mest stängda hål, i stark konkurrens med hål 18 i Kättsätter. Inte ens i Vadstena är det så här stängt. Tur att jag inte visste det innan jag kastade ut, då hade jag säkert missat totalt. Det gjorde jag, trodde jag, när min hyzade Teebird (min fjärde för rundan) stack in lite väl tidigt till vänster. Men jag missade träden och hamnade två meter från sweet spot. En blind, extremt liten sådan, i nedförslut från utkastet och med stubbar och stenar överallt. Hade jag missat med tre meter hade jag inte haft en chans på birdien, men nu blev den ganska lätt. Minus 8 inför sista.

Hål 18 är ett korkat hål. Det är bara att kasta sin Hex över alla hindren och krascha ner vid korgen. Minus 9 och glada miner.

Ja jag spelade bra den här dagen. Såg efteråt på Udisc att jag tangerade den bästa rundan registrerad här. Räknas givetvis inte när man går själv, som jag gjorde. Och jag kastade två discar på ettan. Men jag spelade bra och fick nog inte känna på tänderna som den här banan säkert har, en dag när man inte sätter linjerna. Det har gått väldigt mycket framåt sedan jag senast var här. Det är en riktig bana nu, dock inte utan sina problem. Men inte heller utan sina förtjänster!

Designern/designersen bakom banan har uppenbarligen lärt sig kasta längre och med precision. Inte en enda av dem är en vänsterspelare eller forehanddominant, sticker jag ut hakan och säger. På lite för många ställen har man istället för att jobba med spellinjer slängt upp konstgjorda hinder såsom mandatorys, OB-öar, upphöjda korgar och så vidare. Men det är absolut inte dåligt! Här finns en handfull hål som jag kan slänga in på vilken bana som helst (inte rena tävlingsbanor) och som skulle funka. 7,8,12,13 och kanske 16, om jag är lite snäll. Det man har missat på, mer än någon annan bana i länet, är höger och vänster. Jag skulle verkligen vilja spela en runda med Nathan Queen här. Jag skulle säkert få stryk som tusan, men jag skulle vilja se en av världens mest linjesäkra vänsterkastare tackla banan. På hål där det räcker med ett 950-ratat kast för mig får han lägga in ett 1030+-kast för att hänga på. Och det är inte bara på ett ställe. Nej, hål 3,5,7,8,9,10,14 och 17 är så extremt mycket lättare för en höger backhand att det inte är tillnärmelsevis rättvist. Hålen som passar en vänsterhänt är inte så svåra med en anhyzer eller en forehand för mig, så det rättar inte till det hela. Och allt konstgjort, upphöjt och inringat med stockar till en ö räknar jag som alltid som nödlösningar och/eller bristfällig design.

Målgrupp

Det här är en bana som de flesta kan uppskatta. Alla utom vänsterspelare. Jag saknade längre kast, jag fick flexa ut en fairwaydriver ordentligt på hål 6 och jag kastade bredrimmat på hål 8. Annars var det mest kortare kontrollkast. Men trots de många hyzerkasten bjuder banan ändå på variation från tee. Par 4-hålen är av den gamla skolan; sätter du driven är du mer eller mindre klar med birdien, så även här behöver man jobba vidare lite. Det sätter målgruppen från nybörjaren till den duktige amatören, i dagsläget. Det verkar finnas en lättare slinga också, som den rena nybörjaren kan börja på. Snyggt där. 

Tre bra hål:

Hål 8 102 meter par 3 Den perfekta bredden på fairway, med en snygg korg och ett härligt häng på discen. Här köper jag den upphöjda korgen, då den inte skulle synas annars. Och kortar man hålet missar man poängen med nerförsbacken där korgen nu står. Det känns ganska chansartat då det är mycket sten och stubb framme på greenen, men hålet är så bra att sådana detaljer förlåtes av undertecknad. Men tänk hur bra det kan bli om man jobbar vidare med greenen?

Hål 12 79 meter par 3 Hålet spelas längre, det är känslan. Annars är det ett klassiskt korridorhål, med en liten kulle på fairway man ska över. Det är enkelt, klassiskt och snyggt. Ett bra hål

Hål 13 69 meter, par 3 Spelas mer som 80 meter, då korgen står högt uppe på en stenhäll. Jag får vibbar från hål 4 på Rudan, men inte en lika taskig korgplacering. Jag gillar att ett så rakt hål får mig att vilja anhyzerflexa från tee!

Tre sämre hål

Hål 1 60 meter, par 3 Just att det är öppningshålet är inte bra. Det bör inte vara blint, kanske inte heller ha ett mando i spel, och så mycket rullrisk och discletarpotential. Ett riktigt tight kast att komma till korgen gör att jag, om jag skulle tävla här och börja här, inte ens skulle gå för den rätta linjen utan chippa en forehand rakt fram och hoppas den tar sig igenom träden.

Hål 4. 54 meter, par 3 Enda hålet på banan som känns farligt. Trädkickar framme vid korgen kan få förödande konsekvenser. Inte bra. Hålet är snyggt, men inte bra.

Från typ sweetspot på hål 17. Mitt kast var två meter för långt från helt perfekt.

Hål 17, 117 meter, par 4 Om fairway hade varit jämn hade jag köpt det här hålet. Det är så kort att även en riktig skitkick inte behöver betyda mer än en bogey, om man spelar smart. Men just att fairway inte är riktigt rättvis gör det här till ett riktigt bingohål. Jag gillar inte när ett perfekt kast kan träffa en stubbe och studsa eller rulla till ett ställe där man definitivt tappar ett kast. På ren otur alltså. Mitt tips här är att ta bort träden till höger i kröken och ställa korgen helt rakt fram, för att få till ett svårt men klart mer rättvist par 3.

Från mitt läge på hål 17 mot korgen.

Framtid och tankar

En sak jag inte förstår är varför man lägger ner så mycket tid och kraft på att bygga en bana, när man inte vet hur man bygger en bana. Jag tror att ca. 7 av hålen är kvar sin ordinarie form, resten är antingen strukna eller helt ombyggda. Varför sätter man sig inte in mer i bandesign från början? Kanske ringa någon i en klubb vars bana man gillar, och ber om antingen designråd eller kontaktuppgifter till vart man ska vända sig? För man ger sig själv en rejäl uppförsbacke när man efter att ha färdigställt en bana måste börja göra om den. Kraften man har lagt här hade räckt till 27 hål, om man tagit in designhjälp från början. Jag tror att man kommer att fortsätta att ändra och stöka här i Torpavallen, och jag hoppas det. För även att det numera är en riktig bana, och en ganska fin och rolig sådan, så är den långt ifrån riktigt bra. Mycket återstår. Är det stolthet? Okunskap? Eller ”det duger-mentalitet”?  Torpavallen har gjort mycket rätt de senaste 4 åren, men mycket återstår för att erbjuda en bra och rättvis bana för länets discgolfare.

Discgolf i Östergötland - del 19 - Min lista

 Det är dags att knyta ihop säcken och presentera min lista. Resan hit blev lite längre och mer ingående än vad jag tänkte mig från början, ni som känner mig personligen vet att det gärna blir så. Jag vet att några av inläggen jag gjort har gett svallvågor, och förhoppningsvis kanske det har gett även du som läser nu någon liten tankeställare eller insikt. Det är det som är tanken. För ju fler som snackar bandesign, desto lättare blir det att diskutera bandesign. Man ska inte vara rädd för att ändra, det går att ändra tillbaka om det inte blir bra. På så sätt växer man både som spelare och designer, vill jag hävda. Om man ändrar ett hål finns det ju en chans att det blir bättre? Och ju fler bra designade banor vi har, desto bättre för sporten och oss som spelar blir det. Vi är alla olika, och bara i lilla Östergötland speglas detta väl bland banutbudet. Vi har allt från den rena mästerskapsbanan till korthålsbanan utan extra något. Jag har försökt att vara så balanserad jag kan i mina djupdykningar, nu blir det desto kortare och rena omdömen. Och om ni blir arga, upprörda eller sårade; tänk på att det bara är en lista med mina personliga åsikter. 

Jag tar och repeterar vad jag uppskattar. Det måste kännas säkert att spela. Både risk att träffa andra i området och andra discgolfare är väldigt kinkigt för mig. Det måste vara roligt att spela. Det innebär för mig rimliga utmaningar, rättvisa hål och gärna strategiska val. Ett hål jag kan spela på många olika sätt står alltid högt i kurs. Jag vill bli utmanad att kasta olika vinklar med olika discar från tee. Jag vill ha varierande svårighet. Är alla hål svåra blir det tråkigt, är alla hål lätta blir det också tråkigt. Så en balanserad utmaning. Jag tycker inte om när jag inte får spela som jag vill. Så för stängda linjer och hål där det finns en liten sweetspot går för det mesta bort. Jag tycker definitivt inte om mandon i spel. De bör användas för att begränsa en farlig linje på ett hål, inte som ett hinder att navigera runt. Kan jag pricka av allt det där på listan, och får jag dessutom en fin naturupplevelse så kan ni räkna med att jag trivs. Toppbetyg kommer att utdelas. Saker som är viktiga för andra är nödvändigtvis inte det för mig. Jag bryr mig inte särskilt om det finns en bänk vid tee eller inte. Jag bryr mig inte om ett par 3 går över oländig terräng (inom rimliga gränser), jag ska ändå landa framme vid korgen. Men om ett par 4 har en dålig fairway blir jag mer upprörd. Jag har spelat länge, så för mig är det helt okej med lite kortare enklare par 4. Allt behöver inte vara supersvårt eller superlångt. Bättre om det inte är det, för det är oftast roligare för fler då.

1 Häfla bruks Discgolfpark, Hävla

Östergötlands pärla. 27 hål discgolf. 9 håls kortare bana, som passar allt från nybörjare till inspelsträning för proffs. På 18-hålaren har vi gula slingan som passar de flesta, medan den röda är mer tävlingslayout. Med fortsatt piff och puts är det här en anläggning som kommer att ligga i Sverigetoppen länge. Designen är klockren, målgruppsanpassningen likaså. Miljön är häftig och den riktigt naturnära känslan infinner sig snabbt. Den är rolig, omväxlande, utmanande och rättvis. Det enda som håller mig tillbaka från att ge en tia är att banan kan (och kommer, hoppas jag) bli ännu bättre

Mitt betyg: 9,5

2 Eastern Meadows, Östra Ryd

Östergötlands mest ambitiösa bana, och en helt komplett anläggning. Från lilla familjeslingan, till blå tee's som passar allt från amatörer och uppåt till Guldslingan som utan tvekan utmanar de bästa i Sverige och Europa. Det är en strålande bra anläggning! Utmanande, rolig (från blå tee's för mig), omväxlande med fin natur. Jag är inte så förtjust i ängshålen med vita pinnar och OB-öar, så det gör att den hamnar på plats två för mig.

Mitt betyg: 9

3 Humpa Discgolfpark, Åtvidaberg

Med det natursköna området som sin kanske största tillgång så har vi här en omväxlande, rolig och snart ganska utmanade bana som växer fram. Med fortsatt jobb i rätt riktning så kan det här bli hur bra som helst, och förhoppningsvis kan man inom några år vara redo att motta ett större arrangemang. Då banan är ett work in progress så räknar jag med att den kommer ännu högre upp på min lista om något år, då den passar min personliga smak bättre än Östra Ryd. Konstigt va? :P

Mitt betyg: 8

4 Rydskogen DGC, Linköping

En av Sveriges bästa tighta skogsbanor fortfarande. Med bra design, omväxlande linjer och krav på precision så är den en mycket bra bana. Längden saknas för att vara högst upp i toppen, och urglesningen av ruffen att en sämre spelare inte straffas lika hårt längre. Det finns lite att göra för att nå ännu högre på listan. Men fortfarande en av länets bästa banor!

Mitt betyg: 7,5

5 Bockarp Discgolfpark, Mjölby

Bockarp växer för varje gång jag spelar den. Hålen börjar slitas in och det är på sina ställen väldigt tjusigt redan. Trots att banan är lite begränsad då det bara finns en tee (jo jag vet att man gjort lite nybörjartee's, men jag vet inte om det är riktigt rätt väg att gå med tanke på att Kungshöga finns nära) så är det en riktigt bra och utmanande bana. Minuspoängen som utdelas är pga den lite dåliga variationen på svårighetsgraden och de lite för många raka kasten som krävs.

Mitt betyg: 7

6 Vreta Discgolfpark, Ljungsbro

Variationen på kasten från tee's, och närheten hit förstås, gör den här banan till mitt toppval när det vankas träningsrunda. Alla discar i bagen luftas, och hålen varierar från ganska lätta till skitsvåra. Minuspoängen blir väl att en del hål inte är riktigt bra, men även Vreta är ett projekt under utveckling och kan komma att klättra på listan här vad det lider.

Mitt betyg: 7

7 Fålehagen Discgolfpark, Motala

Otroligt välskött, kanonbra uppvärmningsmöjligheter, allt är i toppklass. Här finns många bra hål och inte många dåliga. Minuspoängen utdelas pga den för tuffa ruffen, och avsaknaden av variation från tee. Jag tycker banan saknar en del kortare tee's för amatörer, och en del PRO-tee's för tävlingsspelare. 

Mitt betyg: 7

8 Folkparkens Disc golf course, Norrköping

Många roliga kast vankas i Folkparken, naturen är fin och det kan ibland vara befriande att slippa leta discar och att helt slippa en ruff. Väljer man rätt tid så man kan få spela utan att störas av många andra som vistas i parken så kan man få en riktigt trevlig runda i Folkparken. En klassiker som håller bra fortfarande.

Mitt betyg: 6,5

9 Norrköpings discgolfpark, Norrköping

Jag vill gärna dela ut högre betyg här, men jag kan inte riktigt göra det. Det är nog för att jag inte har kul på banan och den inte passar mig. Om det inte är för långt så är det oftast för trångt. Svårt område, och även här en bana under utveckling, så vi får se vad framtiden ger.

Mitt betyg: 6

10 Bjärka Säby FGB, Bjärka Säby

Om jag bara gav betyg efter banans design hade Bjärka hamnat klart högre upp på listan. Men ett hål som saknar en vettig tee är inte ett riktigt bra discgolfhål, oavsett hur bra det skulle vara med en tee. Men åk hit, om du inte redan gjort det. Udiscbetyget är lågt i förhållande till hur bra banan är att spela. Helt ärligt är det inte många Udisc-betyg jag håller som rimliga, men det beror väl på hur vi som sätter dem är olika och har olika synsätt.

Mitt betyg: 6

11 Torpavallens DGB, Hestra

En kul och omväxlande bana för nybörjare, amatörer och även duktigare spelare. Skaplig variation från tee och intressanta linjer inne i skogen borgar för en utmanande och rolig upplevelse. Är du vänsterspelare utan en forehand, eller högerhänt forehandspelare utan en backhand kommer du få en rejäl utmaning här!

Mitt betyg: 6

12 Stjärnorps Discgolfpark, Vreta Kloster

En bra bana för amatörer och nybörjare. Snabbspelad, enkel, och man kommer alltid runt torrskodd här hur blött resten av Sverige än är. Vissa av hålen är inte i min smak, och en del är för lätta, men här finns också både fina och bra hål.

Mitt betyg: 6

13 Discgolf arena Grosvad, Finspång

En enkel bana i fin miljö. Gillar man öppna linjer och lätta birdies är Grosvad en given destination. Mitt betyg: 5,5

14 Grännäs Discgolf, Valdemarsvik

En underskattad bana, vill jag påstå. De bra hålen är riktigt bra, och de flesta är helt okej. Men vissa är alldeles för lätta ochslingan är en mardröm att ta sig runt. Men har du vägarna förbi, ge den en chans. Du kanske gillar den ännu mer än jag?

Mitt betyg: 5

15 Vadstena Discgolf, Vadstena

Unik discgolf i en ganska fin miljö. Tightare bana finnes knappast, och vill du träna linjer (och tålamod) är det här en given destination. Förvänta dig trädkickar in i omöjliga lägen och stor frustration, så blir du inte besviken. Den som spelat Vadstena utan att träffa ett träd vill jag skaka hand med.

Mitt betyg: 5

16 Kättsätter Discgolfbana, Norrköping

Unik upplevelse i fin natur. Bandesignen är inte som någon annan jag har spelat. Jag liknar det mer med bangolf än traditionell discgolf, på sina ställen.

Mitt betyg: 3,5

17 Himna Discgolf, Linghem

Banan är inte alls färdig ännu och kanske inte borde vara med på listan egentligen, men så fick det bli den här gången. Jag tror att man uppskattar den här upplevelsen klart mer som nybörjare än som luttrad spelare. Om man hittar till första tee alltså.

Mitt betyg: 2,5

18 Edgards Discgolfpark, Sankt Anna

Det här känns som den enda banan som är byggd av någon som inte spelat discgolf på en modern discgolfbana. Jag kan ha fel. Men här saknas tee's, riktiga korgar och vettiga hål. Här är fara för brutna ben och skador.

Mitt betyg: 1,5

Det var allt för den här gången. Ut och kasta, ut och testa banor, ut och fundera på vad du gillar och vad du inte gillar. Och springer du på mig på en bana, kom fram och prata design. Annat går också bra, men design är det jag mest går igång på.

Discgolf i Östergötland - del 18 - Vreta Discgolfpark

En av många fina tee's på banan. Här på hål 2.

Förr kallades den här banan Olstorp. Här fanns 12 hål när jag började spela 2009. Sex stycken var par 3, och sex stycken var par 2. Har du spelat ett par två någon gång? Jag har det. De fanns på Järva, Hästhagen i Örebro och säkert på fler ställen. Frank (Almberg, Skövde) argumenterade för att något hål i Falköping också skulle vara par 2. Tanken var att par är ett resultat som en skicklig spelare ska klara på ett hål. Jag som kommer från bollgolfen håller inte med om den tanken. Visserligen är puttning lättare i discgolf, men min tanke med par är att en skicklig spelare ska ha en möjlighet att göra en birdie. Och nuförtiden tror jag att de flesta håller med om det. Men så var det alltså inte förr. I Olstorp fick jag se mitt första ACE, Borell kastade en DX Valkyrie på hål 2. Den var faktiskt signerad av Christian Sandström. Hur det gick till har jag ingen aning om. Själv har jag bett honom signera en Champion Valkyrie, men jag har gett bort den till en vän som ville börja kasta. Plast ska flyga, inte stå i hyllan!

Gamla hål 7 på Olstorp. Korgen stod in till vänster efter granen. Och ja, lekplatsen och motionsspåret fanns då också. Det var rent livsfarligt.

12-hålaren i Olstorp bestod mestadels av korta och lätta hål som korsade motionsområdet där. Om jag inte är missinformerad var det Hammarn som lade ut den. Lokal legend. Det fanns inga utkast, men banan var ganska spelvärd ändå. Men på några ställen var det verkligen sjukt farligt. Gamla hål 7 gick längs med ett motionsspår. Här kastade man lågt och hårt, och framme vid korgen kunde det plötsligt dyka upp motionärer som joggade i motsatt riktning. Horribelt. Banan var hur som helst inte särskilt välbesökt, och vad jag vet så skedde gudskelov ingen allvarlig incident.

I början på 20-talet ringde Tommy Bessner upp mig och undrade om jag ville vara med på att förnya banan. Det var mitt första uppdrag för discgolfpark, och jag var väldigt intresserad. Med ett svårjobbat område, 4 olika markägare och väldigt många andra aktiviteter på plats så var det ett ganska svårt jobb. Till slut fick vi ihop en ganska trevlig 12-hålsslinga ändå, utan att behöva ta bort alltför många träd. Banan blev mer välbesökt och det började så småningom puttra i leden. Till slut steppade familjen Tellsén upp och började arbetet med att göra om banan till 18 hål. Och numera är den det. Heja!

Vad jag känner av är att folk i området inte är helt förtjusta i banan. Jag förstår det. För många motionsspelare är den svår. Tighta linjer inne i skogen. Rejält branta backar här och där. Många verkar välja att åka en extra halvmil till Stjärnorp istället. Den är snabbare och enklare att ta sig runt. Fler lätta birdies som inte kräver så mycket att göra. På Vreta kan man bli utan birdies om man inte kastar bra. Det är lite olyckligt att hål 1 är vad det är. Förutom att göra det lite kortare finns dock inte så många alternativ att göra här, terrängen är så pass oländig. Lite synd är det också att banan avslutas med några av de svagaste hålen. 16,17 och 18 är inte skitbra. Så ja, banan har sina problem. Men den är väl värd att besöka, och att försöka bemästra. Jag lovar dig, går du bogeyfritt här har du verkligen presterat något! Jag har inte gjort det. Går du under par så har du spelat bra. Håller du humöret uppe hela rundan gör du det också bra.

Hål 6. Inte så svårt, men ett fint litet hål.

De första nio är lite lättare. Allt enligt plan. Här finns inte alltför krångliga birdies att hämta, framför allt på hål 5-8. Dessa är de som finns kvar ganska oförändrade sedan Tommys och min slinga. På hål 9 höjs svårighetsnivån direkt, och hålls så hela vägen fram till hål 16. Hål 18 är banans svåraste, i konkurrens med 12. Jag har haft med några små fingrar i designen, men i det stora hela är det Tellséns som gjort lejonparten. 12-14 är mycket mina grejer. Korgen på 12 var tänkt att stå på gräsmattan, jag fick dem att flytta in den på andra sidan diket. 13 var tänkt som ett långt par 3 med korgen där öppningen på inspelet nu är. 14 skulle vara en mycket kraftigare vänsterkurva med utkastet nere i sänkan till vänster framför nuvarande. Och ja, 18 fick jag dem att flytta utkastet framåt och vänster, för att få till en svår par 4 istället för en väldigt tillkrånglad par 5. Det sistnämnda tycker jag inte föll så väl ut som jag tänkte mig. Visserligen går det att göra birdie, men det rävs en forehandsmash som inte jag har från tee. Nåja.

Jag gillar banan i det stora hela! Alla hål är mer eller mindre utmanande, det finns inte en enda tanklös gratisbirdie. Som spelare bli man utmanad till olika saker på varje tee, man kastar inte samma sak på ett enda hål på banan. Grym variation där! Par-4 hålen är väldigt olika varandra. Jag åker mycket hellre hit och tränar än till Fålehagen, som är min närmaste bana. Är den bättre än Fålehagen? Nej det tycker jag ändå inte. Om jag ska försöka sätta ett finger på varför, så är det nog att Vreta är lite för tight. För det mesta kommer man inte undran med ett skapligt kast, utan det ska vara riktigt bra. Och jag tror att det kan avskräcka folk lite grann. Det finns finjusteringar att göra, men i det stora hela är det här redan riktigt bra enligt mig. Det är bara att hoppas att fler upptäcker banans charm och förtjänster. För enligt mig är det här omväxlande, rolig och utmanande discgolf hela varvet runt.

Tre bra hål

Hål 4, 70 meter, par 3 Ett hål med tre luckor, som är bra? Det är inte ofta man ser. Oftast är det två luckor, varav bara ett fåtal spelar den ena. Men det här är kalas! Den luckan som är störst är den vänstra, den är däremot ganska stängd mot korgen på slutet. Garanterat inom 20, men inte mer än så. Mittenluckan tar dig till cirkeln, men det är lätt att överturna och då träffar man träd och stannar utanför cirkeln. Och den raka luckan är ACE-luckan. Här finns inget i vägen, men det är riktigt tight. Jag blir glad av den här designen. Snyggt, smart och ett ål som blir bättre ju fler gånger man spelar det.

Inspelet på hål 13

Hål 13, 149 meter, par 4 Driven är kanske lite väl öppen, men det är viktigare var man placerar den än hur långt man kastar. Och ju längre man kastar, desto mer precis måste man vara med den. En lång drive med fel vinkel tar nästan helt bort birdien ur spel, mer än en kortare som inte landar helt perfekt. Inspelet är inte särskilt långt, men det är en tight lucka man ska in i. Vägen mot korgen kantas av stora ekar och björkar. Höj blicken när du är där, det är väldigt fint!

Pangdrive, men för mycket fade. Jag hade gärna haft en liten möjlighet till birdien härifrån, då hade hål 15 känts mycket roligare.

Hål 15, 207 meter, par 4 Trots att jag hellre hade sett korgen ute på fältet till höger är det här så pass kul och häftigt att det ändå är en favorit för mig. Hade den stått ute till höger hade man kunnat göra något bättre av 16-18, är min tanke. Men Nu står den där den står, och det är svårt men kul. Jag har aldrig driveat mig så bra att jag kan kasta in rakt mot korgen, det kräver väldigt mycket. Men med en väl avvägd hyzer på andrakastet kan man ändå göra en birdie. Får man discen att hyza innan OB-n på högersidan får man putta för birdien, kastar man för rakt blir det en bogey. Om hålet ska vara kvar som det är så tycker jag att de sista 2-3 träden på vänstersidan bör tas bort för att göra vinkeln in mot korgen bättre, så att även de som inte drivar 120 meter på ett platt fält kan få en chans för birdien. Men det är väldigt tillfredsställande att sätta driven här, vilken jäkla hängtid man får!

Tre sämre hål

Hål 1, 58 meter, par 3 Det är vad det är. Men jag tycker nog att det är lite för långt med tanke på att det är banans första hål. Hur kan 58 meter vara för långt? Åk hit och testa. Det är de längsta 58 meterna du har försökt kasta i ditt liv, om du inte spelat uppför skidbacken i Skellefteå.

Hål 17, 87 meter, par 3 87? Kan det inte vara. Jag tänker typ 65 meter? Det är blint, chansartat och här finns en liten risk att träffa motionärer som absolut inte syns från utkastet. Det känns lite obehagligt att kasta ut här, det gillar jag inte.

Ganska bra drive på 18. Härifrån finns 0% chans att få en birdieputt.

Hål 18, 183 meter, par 4 Det här hålet kräver en riktig forehandsmash som behöver missa några sena träd på driven. En backhand klarar inte vinkeln som krävs från tee. Väl på sweetspot, som är väldigt liten, har du ett blint inspel uppför med lågt i tak mellan ganska många träd. Jag får spela hålet midrange rakt fram. En liten forehand fram till berget, ett kort backhandinspel och putt. Det är inte skitkul. Hålet är fortfarande lite för stängt för att vara riktigt bra. Enklaste lösningen är att korta av korgen. Kanske så att man faktiskt kan se den? Gör så här: Flytta den kortare och till vänster. Då kan även jag, om jag är lite modig, få en putt för birdien.

Hål 18? Jag hade gillat det.

Om man gör den lilla förändringen, så tycker jag gott man kan göra ett par till förändringar. Flytta korgen på hål 8 upp och till höger, och gå direkt därifrån till hål 11. Då blir hål 18 det nya hål 16, och man avslutar med 10 och 9 i den ordningen. Det blir bättre flyt på slingan och sista hålet på banan blir ett tufft men ett bättre balanserat hål än vad 18 är. Så!

Målgrupp

Jag vet inte. De första 8 kan spelas av nästan alla. Rena nybörjare får det väldigt tufft i början, men 3-8 är inte så krångliga. Efter det är banan riktad mot duktiga amatörer till proffs. Det är inte klockrent riktigt. Ettan skulle må bra av att kortas av lite, tvåan skulle behöva en front tee. Det behövs front tees på 9, 11, 12, 13, 15 och 18. Några hål skulle kanske behöva ses över lite. Men banan är som sagt under utveckling. Jag trivs ganska bra här, och jag tror att fler spelare kommer att upptäcka banan med tiden. Betyget på Udisc kryper också sakta men säkert uppåt. Så jag har goda förhoppningar om framtiden här. 

Discgolf i Östergötland - del 17 - Vadstena Discgolf

Välkommen till Vadstena Discgolf, mycket lägligt belägen granne med Rättspsyk. Klas Thörn ligger bakom den här skapelsen, med input från bland annat Henrik Wahlman. Henrik brukar skrocka lite elakt när han hör folk träffa träd i Rydskogen. Kanske finns en liten sadistisk ådra där? Den ådran har fått blomma ut i full prakt i Vadstena. Sällan blir man så nedtryckt i skoskaften som här. Trodde du att du kunde träffa linjer? Trodde du att du var ganska skaplig på den här sporten? Tänk igen. Du är inget. Du kan inget. Vadstena äter dig hel. Spottar ut dig som en trasig människospillra efter att du för tredje gången re-teeat på hål 18 efter att ha bränt mandoporten. Nån gång i tiden satte jag ett banrekord här. Banan är för lätt, konstaterade Klabbe, och tuffade till den lite. Jag håller mig oftast undan härifrån. En gång om året, på ÖVERTID, då ger jag mig på den. Har för mig att vår svenske mästare Gurra Dahlén har vunnit en ÖVERTID här. Det finns goda minnen. Jag spelade finalen mot Henrik Wahlman ett år. Han satte linjerna, men hamnade runt 8-15 meter från korgen hela tiden och brände birdieputtarna. Jag satte inte en enda linje från tee, men mirakelräddade mina par hela rundan. Efter 27 hål var vi lika, och jag passade på att parkera första särspelshålet. Vinst. Henrik brukar hålla humöret uppe under rundorna, men jag tror faktiskt inte att han har förlåtit mig för det här fortfarande.

Klas har alltså anlagt Sveriges tightaste bana. Den är inte rolig att spela, för mig i alla fall, men den kan knappast heller kallas dålig. På några ställen är det lite oklart hur man faktiskt ska kunna ge sig själv en rimlig birdiechans, jag tänker 10 och 7 i första hand. Å andra sidan är det inte en rättighet att göra birdie. Märker ni att jag inte tar hålen i ordning? Det gör jag faktiskt, varje korg har två utkast. Så hål ett och 10 är den första korgen man kommer till. Ibland tänker jag att det hade varit bättre att satsa på att göra ett riktigt bra hål till korgen istället, men det är inte så att hålen är dåliga, de är oftast bara sjukt tighta. Så jag vet inte. Nåja, hål 10 var nog möjlig att kasta till en putt förr för mig, men nu kastar jag lite kortare och träden har vuxit ut i linjen. Med en bra drive ligger jag 30 meter från korgen ute på fältet. Hål 7 är en par 3 på under 100 meter där vi brukar köra CTP på ÖVERTID. Jag minns ett år, då Samuel Basic (aka Sanel Besic) tog CTPn men ändå inte mäktade med att ens rädda paret på hålet. Här är man väldigt nöjd med en trea.

Ace på dåvarande hål 13, ÖVERTID 2014. Den gamla korgen från Hästhagen i Örebro.

För svåra hål

Ja, på samma sätt som det nog kan misstolkas som för lätta hål, så ska jag försöka reda ut vad jag menar här.

För långt hål

För långt för vem? Återigen målgrupp. Kan bara ett proffs nå hålet? Ett sånt kan vara bra att ha på banan, för den lokala spelaren har alltid något att sträva efter då. Till exempel så har jag fortfarande inte gjort en eagle på hål 17 i Rydskogen, så jag har alltid den möjligheten att se fram emot under en runda här. Eller den dagen jag parkerar hål 11 på Bockarp. Jag vet att jag kan!

För tight

Ju längre ett hål är, desto bredare måste fairway vara. Återigen, målgruppsanpassat. Ett proffs kräver inte alls lika bred fairway som en amatör. Ett för tight långt hål på en bana för amatörer är oftast ganska impopulärt. Har du dessutom tjock ruff på det... 

Luckornas storlek i förhållande till avstånd till dem

Tidig lucka kan vara tight, senare lucka måste vara anpassad till hur långt ifrån utkastet de är i storlek. 

För stängt

Nu pratar vi längre hål, par 4 och uppåt. Ett hål som har en ultimate sweet spot. Säg en cirkel på 5 meter i diameter. Ligger du inte i den har du ingen vinkel för ditt inspel. Det här kan vara ett bra hål på en proffslayout, men en bana som riktar sig mot amatörer bör undvika det. Det är inte särskilt roligt att bara pitcha fram om man inte kastar långt nog. Det här blir väldigt svårt mot en bred målgrupp, då behöver du ha olika teepads så att det är rimligt för de flesta att nå sweet spot. Akta dig för att göra svängar som är kraftigare än, säg 60 grader. Annars blir det inte roligt alls, för de som inte klarar det.

Bingo

Egentligen sena, smala luckor. Poke and hope. Close your eyes and throw. Återigen, målgrupp. Men inte ens proffs gillar en smal lucka sent i flykten på discen, då det blir tillfälligheterna som avgör snarare än spelstyrkan. Skräckexemplet är par 3-hålet med en tight lucka sent, som gör att någon chansar genom den medan de flesta kastar kort om den.

Felaktig risk and reward

Det här kan vara så att risk and reward på hålet är felavvägt. Risken att gå för birdien är så stor att det inte är värt det. Nästan alla spelar för ett enkelt par. Eller så finns det inte ett safe sätt att spela ett hål som man tycker är för riskabelt att gå för.

För tjock ruff

Det här ondgjorde jag mig över när jag skrev om Fålehagen, ska se om jag kan reda ut vad jag menar lite bättre. Jag köper tuff ruff på ett kortare, enklare hål. Det sätter extra press på kastet. Jag köper det inte på ett längre hål med träd på fairway. Där en elak kick kan skicka mig så att jag bara kan peta ut åt sidan. Jag är bra på räddningskast, låt mig få visa det. Ställ Ricky Wysocki i ruffen jämte mig, och jag framstår som en amatör på att rädda mig. Om inte han kan göra bättre än mig, dvs peta ut i sidled, då missar man poängen. Man tar bort en dimension ur spelet. Det är inte bangolf vi sysslar med, utan discgolf. Hamnar vi utanför tänkta fairway så ska vi ha en chans, om än liten, att göra något bra därifrån och rädda paret. 

Målgruppen är allt

Om man byggt en bana för amatörer och nybörjare, och en nybörjare tycker att det är för svårt behöver det inte vara fel med det. Så länge det är spelbart och nybörjaren inte blir av med discar på det kan det vara helt okej. Om amatören tycker det är för svårt kan det vara läge att kolla på det. Återigen, man bör ha olika svårighetsgrader på hålen för omväxlings skull, så det kan vara helt okej. Om proffset tycker det är svårt, då har man misslyckats med sin målgruppsanpassning och bör se över banan.

Ett dåligt hål

Det finns ett hål som jag alltid beskriver som ett dåligt hål, det är det farliga hålet. När man står på tee och känner sig obekväm med kastet pga säkerhetsrisker, eller när man kan få en disc i nacken när man befinner sig på det. Värst är det förstås när utomstående kan träffas, vi som spelar måste ändå godta en lite risk medan vi befinner oss på banan.

Mental utmattning

Ibland händer det att jag tar en runda på Vadstena även utanför ÖVERTID. Även om området har en tendens att bli ganska sankt så är banan oftast i fint skick. Den putsas på och underhålls på ett imponerande och träget sätt. Och kastar jag några extra discar från tee så händer det faktiskt att jag kan peta i några birdies och må ganska bra. Men så spelar man en riktig runda och är nere i skoskaften igen. Här finns några lättare hål, där man med ett skapligt kast alltid har en putt för det. Men på de flesta hålen räcker ett skapligt kast inte långt. Nej du måste träffa rätt linje. Annars är du stekt. Det är så smalt att det inte spelar någon roll om jag försöker safespela för par med en lös putter från tee, utan det är bara att panga på och hoppas på det bästa. Ibland funkar det, oftast inte, men det är det bästa jag kan göra. Jag orkar inte hålla fokus hela vägen. Jag går upp och hivar iväg discen när orken tar slut. Det känns lite hopplöst och inte det minsta roligt. Mental utmattning. För mig kan det bli samma sak på tex Guldslingan på Eastern Meadows. Är det bra träning? På Eastern Meadows köper jag det, för det är en bana byggd för stora tävlingar och då ska man klara av att kasta långa kast med OB tätt intill. Men Vadstena är en bana som det inte går några större tävlingar på. Den är helt enkelt för kort och för liten för det. Så det är inte en utmaning som leder till att jag utvecklas på något sätt. Snarare avvecklas. 

Det är nog en stor skillnad på hur man ser på den här banan beroende på hur man är som person. En del ser den som en tuff utmaning, trots sin ganska korta längd, och bra träning. Jag vill ha kul på discgolfbanan och efter 9 hål här orkar jag inte längre utan går runt och har tråkigt. Tålamodet är slut och jag orkar inte bry mig längre. Birdie på ett hål? Jaha, jag vet att jag snart kommer att träffa ett träd och studsa till ett läge där jag omöjligt kan rädda par. Turkick? På nästa hål kommer jag inte få det.

Med tanke på hur området ser ut så är de här 18 hålen väldigt bra gjorda. Att få till 18 olika utkast och fairways till 9 korgar på den här lilla ytan är imponerande. Ja, vissa ställen är lite väl tighta kanske, 4/13, 5/14 och 7/16 ligger för nära varandra för att det inte ska bli krockar, men det funkar om man är uppmärksam. Så vad mer ska jag skriva? Vi tar några bra och några sämre hål, tror jag.

Tre bra hål

Hål 1, 66 meter, par 3 Ja det är tight, men det är rimligt tight. Det går lika bra (eller dåligt) med en flippig putter backhand som en liten forehandflex. Gör du ett riktigt bra kast får du putta. Det räcker att det är riktigt bra, det måste inte vara perfekt. Jag gillar det.

Hål 11, 159 meter, par 4 Ett bra par 4 med många valmöjligheter. Jag är svag för rollern från tee, men det gäller att hålla koll på vinden då. Blåser det mycket får det bli en forehand. Inspelet erbjuder även det många valmöjligheter. Spelar du hålet bra är det inte jättesvårt att göra en birdie, men du blir straffad med en bogey ganska snart om du bränner dina vinklar. Och det kan brinna till och dra iväg rejält här om man tillåter det.

Hål 3, 95 meter, par 3 Jag tycker inte om risken för lost disc, men annars är det här det absolut finaste hålet på banan. Spikrakt, en rimlig lucka, och har du modet att kasta rätt så får du en birdieputt. Du kan fega från vattnet och göra par. Med den upphöjda korgen på traktordäcket så är det vackert och bra.

Tre sämre hål

Hål 14, 85 meter, par 3. Just att det känns som att man kastar rakt mot sjuans fairway, och den stora bingokänslan som jag har framåt vänsterböjen gör det här hålet till ett av de jag gillar minst.

Hål 7, 91 meter, par 3. Östergötlands näst svåraste par 3, och det absolut svåraste under 100 meter. Allt här är en chansning, hur man än vänder och vrider på det. Var glad för en trea, var nöjd med en fyra, en femma är väldigt lätt hänt om man bara får fel kick någonstans.

Hål 17, 126 meter, par 4 Inte ett dåligt hål, men klart sämre än hål 8 pga den dåliga sikten. Och kurvan är blind, så det är egentligen bara att kasta och hoppas. Lite ungefär som det är på ganska många ställen i Vadstena.

Målgrupp

Definitivt inte jag! Man behöver inte kasta långt för att spela banan, så målgruppen är ganska bred. Allt från nybörjare till proffs kan nog uppskatta banan, om man gillar den här typen av discgolf. Läser man på recensionerna på Udisc är det en majoritet av spelare som inte gör det.

Framtid

Banan är vad den är. En unik bana, som kanske skulle vara kvar som den är? Den kommer aldrig att vara särskilt populär. Vill man göra den populär måste man bredda luckorna nästan överallt, och då blir det i klart större grad en bana för nybörjare/amatörer pga den korta längden på hålen. Så jag vet inte.