Jag är ingen bansamlare, men det har blivit en del under åren ändå. Hur många olika har jag spelat? Jag skulle säga någonstans runt 180 stycken. Att spela nya banor är alltid spännande, men att spela nya banor bara för att få ett till streck i protokollet är inte något som lockar. Så trots att jag spelat sedan 2009 och gärna åker ett antal mil extra för en ny spelupplevelse finns det banor ganska nära mig som jag har undvikit. Men när jag började det här projektet så tänkte jag ut en rutt som skulle ge fyra flugor i en smäll. 18 hål på Edgards Discgolfpark följt av 9 hål på Skärgårdsbyn Mon Discgolf, en knapp timme till Valdemarsvik och lunch, sedan 18 hål på Grännäs Discgolf följt av 9 hål på Ringarums Discgolfpark innan det var dags att vända hemåt igen. Så en vacker dag i början av November gjorde jag slag i saken. Efter 80 minuters bilfärd mot soluppgången parkerar jag för första gången intill Edgards Discgolfpark. På med mina kortskaftade stövlar, bästa skodonet i Novemberfukten, och ut på banan!
Egentligen borde man bli glad av det här. En liten förening på en liten ort bygger en 18 håls discgolfbana. Det är faktiskt en häftig sak. Men jag har lite svårt att se det på det sättet. Den har 18 hål, finns med på Udisc, och har någon sorts ambition om att bli en riktig bana vad det verkar, men i dagsläget är den inte det. Undvik. På riktigt alltså. Risken för brutna ben är överhängande. Många av ”hålen” går längs lavbevuxna berg, och det är halt och jävligt. De flesta av hålen är mellan 30-70 meter, antingen helt utan hinder eller nästan helt utan fairway. Några städningsinsatser av fairway ser man har gjorts. Inga utkast finns, och på de allra flesta ställena får man stå stilla och hoppas att man inte halkar och slår sig rejält. Korgarna är billiga övningskorgar, och man har inte ens brytt sig om att ställa dem rakt. Det finns en niohålare bara några kilometer bort, och även om det inte är en fantastisk bana så är det iallafall en rimlig bana. Så är ni i krokarna, välj den istället.
Vad är en familjebana?
Jag har aldrig haft i uppdrag att skapa en sådan, så nu får man börja hitta på kriterier. Barnvagnsvänlig? Inte så dumt kanske. Inte helt görbart alltid beroende på förutsättningarna, men ska man skapa en familjevänlig bana så bör man kunna ta sig runt med en barnvagn. Den måste åtminstone vara lättframkomlig, även för barn. Annars är ju risken stor att olyckan är framme, och hur bra reklam är det för vår sport? Med de grundläggande kraven borde säkerhet, inte alltför svår, varierad och rolig komma därefter. Edgards Discgolfpark har inte lyckats pricka ett enda av dessa kriterier.
Tre bra hål
Hål 1, 50 meter, par 3 Rakt mellan några tallar. Med en fin gräsfairway, ett riktigt utkast och en fin korgplacering är det här banans överlägset bästa hål. Och det är ett bra litet hål för en familjebana på en semesterrunda.
Hål 2, 49 meter, par 3 Även här finns några utkastplattor utlagda, och vi har ett korridorval ner till korgen. Ett ganska lurigt litet hål, och inte alls tokigt.
Hål 5, 100 meter, par 4 På kartan ett par 4, men det går lite nerför. En fin korridor med en lätt vänstersväng mot slutet. Jag parkerade min flippiga TL för eagle. Med en tee på plats så blir det här banans bästa hål.
Tre sämre hål
Alla andra, typ. Men även här sticker några ut.
Hål 12, 75 meter, par 3 På skrå längs en svinhal bergssluttning hela vägen. Helt hopplöst. Jag vet inte ens om jag skulle kunna få tag i discen igen om den gled utför stupet.
Hål 15, 39 meter, par 3 Här kastar man med fara för livet. Risk att ramla bakåt vid ”tee” och slå sig rejält. Vad som alla dagar i veckan hade varit ett backhandkast för mig blev en forehand, bara för säkerhets skull.
Hål 17, 102 meter, par 4 Här är det blint, och enligt kartan spelas hålet 50 meter utkast rakt fram, sedan 50 meter inspel ner mot vänster. Lite av ett dogleg alltså. Jag kastade hyzerbomb över de tänkta hindren istället och bet av lite mer än så, hade cirkel 2-putt för eagle. Driven låg bara någon meter från utkastet på hål 18. Livsfarligt!
Målgrupp
Trivselgolf, familjer på semester, rekreation. Hur träffar man? Nej. Hälften av hålen har ett uppmärkt utkast för nybörjare. Det är på hål som är under 50 meter från vanliga tee alltså. Det borde säga det mesta. Börja om från början. Fixa till 9 spelbara och vettiga hål, med riktiga utkast. Om det blir bra, då kan det vara läge att fortsätta. Men arbetsinsatsen för att bygga 27 utkast på en gång är helt oerhörd, även om man gör dem små. Tanken på Kättsätter var att ha 54 utkast på banan, nu 10 år senare finns det ett utkast på varje hål. Börja med det, så känns det inte oöverstigligt. 9 utkast, 9 fairways, 9 riktiga korgar. Det skulle kunna bli trevligt och bra. Och lägg inte hål på skrå på bergssidor. Det. Är. Livsfarligt!
Vi avslutar med en parentes, då jag bara skulle gå igenom 18-hålsbanor. Men på den här resan spelade jag även Mon och Ringarum. Mon en är kort och ganska enkel 9-hålare. Även här saknas utkast och på sina ställen var det blött och geggigt, men här kunde man ändå göra en riktig ansats. Hålen är vettigt designade, och det känns inte som en given birdie på så många av dom. Korgarna var tyvärr dåliga, de tog inte emot mina fluffiga puttar ens, utan det var som att putta på enkelkedjekorgar från back in the day. Men med riktiga utkast skulle det här vara en ganska kul liten 9-hålare.
Ringarum är en klassisk discgolfpark-design. 9 hål. Börjar lätt, nästan lite simpelt. Kraven skruvas upp framåt slutet av rundan, och de fyra sista hålen är på riktigt utmanande. En angenäm upplevelse som jag gärna spelar igen när jag har vägarna förbi! Ser man en bana signerad Lasse så kan man räkna med att få en vettig upplevelse. Hål 6-9 tyckte jag riktigt mycket om, och de 5 innan var lite lätta för mig, vilket pekar på en lyckad design.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar