Discgolf i Östergötland - del 15 - Rydskogen DGC

Hål 3 våren 2009. Ett lite annat utseende än idag.

Här började allt för mig. Vintern 2008 var jag sjukskriven och återhämtade mig från att ha opererat min vänstra axel. Jag var golfare, och hade varit det sedan 1988, men passionen hade falnat. Det gjorde den ett gäng år tidigare, då jag fortfarande hade Åtvidaberg som hemmaklubb trots att jag hade bott i Linköping sedan 2000. Dessutom kunde jag inte svinga en klubba med min opererade axel. Men David drog med mig ut till den helt nybyggda discgolfbanan i Rydskogen. Vi körde något varv med våra gamla Konsumfrisbees, men sen träffade vi på ett gäng som byggde tee på hål 4. Niklas Guylai visade en riktig disc och hur man kunde kasta längre än jag någonsin sett. Typ 60 meter. Jag var såld. En DX Polecat, en classic Roc och en DX Leopard inhandlades, och sen var det igång. Det blev en intensiv period på banan där jag försökte lära mig så mycket som möjligt, och när jag var på väg att flytta upp till Karlstad för att plugga i augusti spelade jag min första tävling här. Gick ett under par på två rundor. Det skulle ta många år innan jag gjorde något bättre på tävling i Rydskogen.

Förutom att lära mig discgolf lärde jag mig banskötsel och ideellt arbete och jag förundrades över att jag, helt ny inom sporten men entusiastisk, faktiskt konsulterades om banans utveckling. Klubben var liten och varje mantimme guld värd. Vi hade med oss varsin såg i väskan, och varje runda var det något träd som trimmades, lite snår här och där, en buske där. Det var lika mycket banvård som kastning, annars hade banan vuxit igen. Nuförtiden är det problemet ur världen. Det är så mycket folk som spelar banan att problemen nu snarare är erosion, all mindre vegetation försvinner och en vacker sommardag är det nog längre kö att komma ut här en på golfbanan intill.

Så här såg banan ut sommartid. Ville man slippa leta disc, var det bara att ta fram trimmern och köra ett varv.

Rydskogen var Östergötlands andra 18-hålare efter Folkparken. Jag kommer inte ihåg om det faktiskt var en tanke, men som komplement till varandra passar de utmärkt. Då var Folkparken, särskilt med OB på gångvägarna, en fin parkbana med öppna linjer i sidled och höga krav på att ha koll på var discen stannade. Rydskogen hade ingen OB i spel förutom på ett fåtal ställen, inga mandatorys, men en jävligt tuff ruff och tighta linjer inne i skogen. Ruffen är väldigt mycket glesare nu, men de tighta linjerna består. Det skapar en liten obalans. Det är inte så mycket lättare att göra birdies nu än då. Men det är ganska mycket lättare att rädda par.

Birdieputt, parputt och bogeyputt på hål 7.

Rydskogen är inte en kort bana, men den kräver inte särskilt många långa kast. Sällan tjänar man något på att panga på, det är precision före längd som gäller. Jag har alltid varit en fena på närspel, räddningskast och det mesta upp till 90 meter från korg. Och har alltid haft problem med att kasta bredrimmat. Det var det som krävdes där jag lärde mig spela. Jag märker det fortfarande, spelar jag Rydskogen för mycket börjar jag kasta lösare och lösare. Träffar luckorna bättre, men jag tappar längd. Så fort jag kommer till en annan bana som vill ha längd är jag tvärkörd. Så trots att jag gillar Rydskogen mycket, så blir det inte så mycket spel här för mig. Så alla mina tillkortakommanden som spelare och person kan spåras till att jag började kasta plast i Rydskogen.

Hål 12, tidig sommar 2009. Tror jag kastar en DX Archangel

Utvecklingen har sprungit om Rydskogen. Den som tidigare ansågs som en riktigt svår och bra tävlingsbana anses numera för kort och lätt för att räknas som en riktigt bra tävlingsbana. På nationella nivån alltså, här funkar fortfarande alldeles utmärkt med mindre tävlingar. Men den har ett stort ess i rockärmen; den genomtänkta layouten. Så drar man ner paret på banan så tycker jag den håller väl. 

Hål 2. Är det inte dags att äntligen sätta par 3 här? Sätt korgen där den lilla eken alltid stått, så att du har en cirkelputt från lilla stenstoppet? Hål 8 och 13 är riktigt bra par 4. En del av par 3-hålen är lite korta och lätta, men jag tycker att det funkar i mixen. Hål 3 tycker jag borde få en längre (och mer höger) korg för tävling. Dessutom, om man ändrar 2 till par 3, borde det få en back tee från stenen man går över ner till nuvarande utkast. Hål 4 borde få korgen flyttad permanent kortare och till vänster. Hål 10 borde få korgen flyttad permanent 7 meter bakåt. Hål 11 har ett träd i mitten av fairway som borde tas bort. Och på hål 17 borde teen flyttas bakåt mot cykelvägen. Med de små ändringarna tycker jag att banan definitivt håller riktigt bra tävlingsstandard.

Utkastmattor tillkom 2017.

Ja, här i Rydskogen får man lära sig att kasta putters och midranges. På alla möjliga olika vinklar. Några fairwaydrives får man också, och något kast med något bredrimmat. Hålen är varierade, väldigt genomtänkta överlag och bra. Henrik tog tid på sig att dra slingan, jag vet att han hade uppåt 100 potentiella hål i skogen innan 18-hålsslingan utkristalliserade sig. Den har en riktig front nine och back nine. Från par tre på 60 meter till par 5 på 230 meter, och det mesta däremellan. 

Det är här jag lärde mig spelet och Rydskogen har alltid legat mig nära hjärtat. Men tiden och utvecklingen har sprungit om banan, och den har halkat ner från att vara bästa banan i länet till en mer blygsam placering. Man får känslan av att den är lite nergången när man är på plats. Det mesta är lite slitet. Det är nog att standarden runt om i Sverige och länet har höjts, medan Rydskogen inte hängt med riktigt.

Hål 10 på den tiden bara det raka spelet fanns.

Tre bra hål

Hål 8, 189 meter, par 5 Ända sedan den dagen Henrik tog mod till bröstet, klättrade upp i granen i första svängen och sågade ner grenar har det här varit ett av banans bästa hål. Innan det tilltaget var det inte särskilt bra. Det förvandlades till ett väldigt stängt och chansartat par 5, till ett väldigt specifikt men ändå rättvist par 4. Att inte bränna driven helt är det viktigaste med hålet. Om man sätter den perfekt är fyran klar, vilket gör att det är mer par 4 än 5. Jag brukar kasta flippig midrange eller putter på utkastet, och sen en fairwaydriver ner till midrange på andrakastet. Så det är inte ett par 5 rent längdmässigt. Men det är ett hål som inbjuder till så mycket kreativitet att man baxnar. Jag har gjort precis alla kast jag kan, när jag spelat det här hålet. Från min allra flippigaste disc till min allra mest överstabila. Hatten av!

Hål 13, 234 meter, par 5 Banans gissel. Hur kul är det att klippa gräset här? Inte särskilt. Ganska många träd på fairway har försvunnit under åren, men det har inte gjort hålet sämre, bara lite tråkigare att titta på. 3 på 13-klubben är ett avslutat kapitel efter att Henrik äntligen gjorde sin eagle här, men det säger en del om hålet. Det här är det bästa par 5-hålet jag har spelat tror jag. Långt, utan att vara för långt. Möjlig eagle. Tight men rättvisa luckor. Varje meters sidförflyttning från fairway ändrar kastvinklar och linjer. Risk and reward, alltid. 

Min längsta drive någonsin på hål 13 dokumenterad!

Hål 17, 141 meter, par 4 Det här var länge min absoluta favorit på banan, och det är fortfarande ett riktigt bra hål. Men det blev tandlöst när ruffen till höger försvann. Här var det bättre förr. Jag jagar fortfarande min första tvåa här, efter otaliga försök. Allt som behövs för att göra hålet lika bra som det någonsin varit är att backa tee lite, jag lovar!

Här kom visst korg 14 med också.

Tre sämre hål

Och här hamnar en halvdålig backhand

Hål 1, 74 meter, par 3 Tre saker gillar jag inte här. Det är blint. Det är mycket folk som inte kastar plast i rörelse här. Och en ganska medioker forehand stannar ofta vid korgen. En tanke. Börja banan från hål 2, vars tee då skulle kunna backas upp mot ettans korta utkast för ett riktigt coolt öppningshål? Bättre sikt och säkerhet. Kolla på ett hål till, mellan 14 och 15. Antingen till höger om fairway 14, eller till vänster om långa gruscykelvägen?

Hål 9, 65 meter, par 3 Jag har alltid tyckt sämst om hål 9. Det är inget dåligt hål, men det är lite blint och någon gång händer det att folk uppehåller sig till vänster om berget. Dessutom är det samma linje som hål 10, men inte lika roligt att spela. Här kan man göra coolare saker om man vill. Sedan 2009 har jag försökt att lära mig kasta rakt uppför 60 meter i en tight lucka. Det går inte. Jag får hålla med utvärderingen efter en NT för länge sedan där någon skrev att det inte fanns en linje mot korgen här. Hehe, det gör det, men fan om jag kan lära mig att träffa den. Låg fun factor.

Hål 11, 167 meter, par 4 Här märks det att det inte är Henrik som dragit hål. En ultimate sweet spot, på min ära! Vad tycker vi om det? Illa illa. Nej men det är lite för stängt och för snäva vinklar för att vara riktigt bra. Jag föredrar att spela det som par 3 till korta korgen, men för att det ska vara rimligt måste trädet i mitten av fairway tas bort. Jag skojar inte. Tas det trädet bort blir även par 4-varianten ett mycket bättre hål, så det är win win.

Målgrupp

Numera har Rydskogen en ren nybörjarslinga också. Kul! Så numera är målgruppen alla. Träffar man den? Väldigt nära. Alla från nybörjare till proffs kan spela här. Den gula slingan är riktigt nybörjarvänlig, men den vita har i ärlighetens namn några för många putterkast från tee för att vara på topp.

Framtid

Jag tycker inte att man ska försöka få till mer längd på banan, den är bra för vad den är. Den kommer fortsatt att vara populär för spel, och mindre tävlingar går givetvis att spela här utan problem. Jag tror framtiden för discgolf i Linköping ligger i att hitta en ny bana, där man kan gå mer all in på att skapa en riktigt bra och utmanande tävlingsbana. För medan Norrköping har tre 18-hålsbanor så har Linköping en. Jag tycker inte man kan räkna in banor som Stjärnorp och Vreta till Linköping, de är båda klart över en mil från stan.

Jävla Linköpings kommun att vara tungjobbad här. Vi är många som stångats länge för att få till en ny bana. För egen del var det 2019, när det kändes väldigt nära och jag hade en 18-hålare uppskissad vid korpvallarna i Vidingsjö. Det hade kunnat bli något riktigt bra, enligt mig i alla fall. Fler höjdskillnader, en vacker bäck som genomkorsar området, blandad vegetation och en bra blandning mellan öppnare parklika hål och rena skogshål. Då var det en knappt använd ridstig som satte stopp för allt. Jag gav upp. Styrelsen har fortsatt jobba, och kanske får man nu till en 9-hålare i alla fall för att avlasta den överfulla banan i Rydskogen. Men klubben skulle må bra av att få till en 18-hålsbana till. Jag tror att det behövs en nytändning faktiskt.

Discgolf i Östergötland - del 14 - Norrköpings Discgolfpark

Den andra utbrytaren ur KFUM Norrköping är systrarna Rahmanis Norrköpings Discgolfpark på Himpafältet. En inte alls lika kontroversiell skapelse som tidigare nämnda Kättsätter. Till skillnad från Kättsätter så var den här banan inte färdig från början, utan varje gång jag har återkommit hit har något förbättrats. Tur är väl det, för den allra första upplagan av banan lämnade väldigt mycket att önska. Det finns fortfarande ganska stora förbättringsmöjligheter, om jag ska vara ärlig. Banan är ett projekt, och den blir ständigt bättre. Men samtidigt undrar jag om jag är målgruppen för banan?  Jämför jag med Eastern Meadows Gold så är det simpelt, där kastar jag för kort för att vara målgruppen. Här är det fler faktorer som spelar in. På en del av hålen kastar jag för kort. På andra är luckan som ska träffas för liten för kastets längd. Ibland är fairway för smal för att kännas riktigt väl avvägd. Sammanvägt blir det för mig en bana där jag har en dryg handfull rimliga birdiechanser, en del är hål som jag känner att jag måste gå för men luckan är så tight att vad som helst kan hända, medan resten blir att försöka spela för par. Så på det sättet känns den byggd för spelare som kastar längre och med bättre precision än jag. Än jag någonsin gjort, kanske ska tilläggas. Då återstår 1000-ratade spelare som målgrupp. 

Jag är en stor musikentusiast, och när Bruce Dickinson från Iron Maiden öppnar käften lyssnar jag, oavsett om han sjunger eller pratar om något i en intervju. När en reporter frågade honom om vad som inspirerar honom när han skriver texter, och om något ämne är bannlyst, svarade han ungefär så här: ”Does it rock? As long as it rock's, it's all good. If it rocks, I can work with it, if it doesn't it goes in the bin”. Jamen typ så sa han i all fall. Det var länge sen, jag kommer inte ihåg ordagrant. För egen del, översatt till discgolftermer, blir det följande: Är det här wow? Blir jag inspirerad? Känns det skoj? Häftigt? Finns det något med det här hålet som inger en sådan känsla? Ju fler ställen på en bana jag får den känslan på tee, desto mer tummar upp och gillande från mitt håll.

På några ställen kittlar det till. Jag känner det på sexans tee. Lite på nian. På 17 kittlar det till lite igen. Men annars lämnar banan och hålen här mig kall. Det är för att utmaningarna man erbjuds från tee är så stora att det mer känns som slump än skicklighet om jag ibland lyckas. Fun factor, skrev jag när jag besökte Bockarp. Den är klart högre på Bockarp än här. Gissningsvis för att designen prioriterar annorlunda än jag. Eller att jag helt enkelt inte är bra nog för att ha roligt på banan. Men. Om jag i all ödmjukhet kan komma med några förslag, ja då är jag inte sen att göra det. Och märk då att förslagen är för att göra den befintliga banan bättre för hyggliga spelare, alltså såna som jag, inte rena proffs. Så håll till godo. 

Hål 1 är tio meter för långt, det skulle må bra av att göras lite kortare för att kunna generera en rimlig birdiechans för flera spelare.

Hål 2 är mycket bättre från det nya utkastet. Skrota det gamla. 

Hål 3. Den korgen borde upp på kullen igen, tycker jag.

Hål 3 har en för tight lucka i förhållande till sin längd. Jag hade hellre sett att man flyttade tillbaka korgen upp på kullen igen, satte ett säkerhetsmando så att man inte riskerar discar ut på idrottsarenan och gjorde det till ett par 4. Då känns luckan mer rimlig. Alternativt bredda luckan.

Hål 4. En av flera lite för tighta luckor, i förhållande till kastets längd, luckans avstånd till tee etc.

Hål 4 har en för tight lucka för sin längd. Några grenar räcker, så är det ett väldigt tjusigt hål sen. 

Hål 5 saknar möjligheten att gå för det från tee. Man spelar alltid ett kort kast fram till drop zone för att sen gå för korgen. Gör en bubbla på den långa smaka korridoren dit den som vill kan kasta typ 100-110 meter från tee för att skaffa sig ett kortare inspel. Tajtar man till OB vid korgen så att det blir en fördel med att satsa från tee så tror jag hålet skulle bli mycket mer intressant och bättre.

Hål 6 är nog bäst på banan. Bra hål!

Hål 7 känns lite väl random och skulle nog må bra av att förlängas lite och rensa upp luckorna på. 

Hål 8 kunde bli ett fint par fem med utkastet bakflyttat till vägen och inga andra förändringar. 

Nya hål 9 är bra. 

Hål 10 är och har alltid varit horribelt. Flytta korgen till där ett kast på typ 65 meter landar istället, innan det sista vattenhindret. Då kan man få mer plats att kika på att göra något bättre av hål 11 också, som i dagsläget inte är särskilt bra. 

Hål 11 är inte ett bra hål. Jag hade hellre rätat ut det och spelat ner mot en korg man kan se från tee. Flytta upp tee på kullen till vänster om nuvarande, korgen kan förlängas till bakom de stora groparna, vilket kanske skulle kunna bli bra?

Hål 12 är för långt fram till kurvan mot korgen. Det är ganska trist att spela om det är motvind, vilket det nästan alltid är här. 

Hål 13 skulle behöva en mer ren linje till korgen. Eller till cirkeln. Det känns som en miss parkerar hålet och ett bra kast träffar ett träd och hamnar långt höger.

Hål 14 skulle må bra av att ta bort ett eller två träd där det svänger av mot korg. 

Hål 15 behöver förlängas 10 meter medan 

Hål 16 behöver ha en lite mer generös lucka. Ta bort ett av träden som gör första luckan, och höj upp tee för bättre sikt?

Sätter man korgen rakt fram på hål 17 blir det mycket snyggare och 

Hål 18 skulle må bra av att få tee framflyttad för bättre sikt och säkerhet samt möjligheten att göra en birdie.

Den blå slingan är roligare att spela, men det känns futtigt ändå på ett område med potential och en bana som faktiskt också har det. Inte heller den passar mig, den blir istället aningen för lätt istället. Här missar jag målgruppen åt andra hållet. Det känns tråkigt att inte få använda sina snabbare discar på ett sånt här område, så den slingan borde vara tänkt till dam/junior/ma4.

Tre bra hål

Blå 2, 77 meter, par 3 Synliga hinder, lagom storlek på fairway i förhållande till hålets längd. Ett bra par 3 med en intressant korgplacering.

Grön 6, 96 meter, par 3 Här efterfrågas ett väldigt tjusigt kast från tee. En lågt kastad fairwaydriver för mig, med lagom hyzer to flat. Enkelt att rädda paret även om man bränner driven, men hindren är schysst utspridda och ju sämre drive du gör desto svårare blir det.

Grön 9, 184 meter, par 4 Driven är i alla fall banans roligaste, och inspelet kräver eftertanke nu när korgen står på lilla kullen. Spela till rätt sida beroende på hur det blåser för dagen.

Tre sämre hål

Grön 2, 75 meter, par 3 Ja man ser den raka luckan, men man vet inte när man ska svänga discen. Trots att jag spelat hålet många gånger så känns det ändå bara som tur när jag lyckas kravla mig in i cirkeln från tee. Och när jag ställer mig på fairway ser jag fortfarande inte en rimlig linje mellan utkast och korg.

Grön 8, 193 meter, par 4 Det kanske bara är att jag kastar för kort, eller inte är villig att ta de stora risker som behövs för att skaffa mig en möjlighet för birdie här? Jag tycker det är trist att spela hålet. Att göra ett par kräver tre lätta kast och en putt, att göra birdie kräver en drive på minst 120 meter uppför följt av en monsterforehand eller en väldigt precis låg anhyzer backhand med minst en fairwaydriver. På 193 meter? Ja men driven går uppför, utan möjlighet att flexa och inspelet går uppför med lågt i tak.

Hål 10. En mardröm

Grön 10, 100 meter, par 3 Bingo med risk för lost disc. För mig går det inte att spela safe här. Det är för tight för det. Min bästa plan hittills är att kasta en flippig fairwaydriver, se till att den turnar för mycket och sen hoppas på det bästa. Ibland funkar det och jag får ett skapligt enkelt par. Ibland failar det lite och det blir en bogey. Ibland träffar jag ett träd på ett helt fel sätt och det blir en trippel. Risken för lost disc gör inte det hela bättre heller. Ändrar man rejält på det här hålet har man vunnit mycket för helhetsintrycket på banan för många spelare, tror jag.

Målgrupp

En målgrupp är jag säker på. Damspelare. Bara för att det finns en toalett strategiskt placerad runt hål 5,9,10 och 12. En mycket bra sak ska tilläggas, och något jag hoppas blir vanligare på våra banor! Annars vet jag inte riktigt. Den gröna är en ren proffsslinga, i mitt tycke. Den blåa passar för de flesta, men är lite för tandlös för min del. Jag vet inte vad man siktat på, men det känns inte som man träffar riktigt rätt. Att spela den gröna är mer en plåga än ett nöje för min del. Det känns som om att det inte är värt att gå får birdies nästan någonstans, straffet är för hårt. Och att gå runt och försöka göra så många par som möjligt tycker inte jag är skoj. På den blåa slingan blir det birdie or die istället. Förutom hål 10, som spelas från samma tee? Vad hände här? Vem är banan byggd för? Jag har inte hört talas om några större tävlingar här, så att den skulle vara byggd för det känns märkligt?

Framtiden

Jag tror att ambitionen är för högt satt med banan, i förhållande till vilka förutsättningar som finns här. Jag tycker man bör sätta sig ned och fundera vad det är man vill uppnå. Om det ska vara en tävlingsbana för proffs, ja då är det bara att sätta igång och ragga dit en större tävling. Den feedback man får under och efter den tävlingen kan man agera på för att förfina banan ytterligare, och ta sig framåt. Ska det vara en bana för den stora massan, som ska vara populär att spela på, då är min kritik rimlig att ta till sig. Då måste den bli roligare att spela. Man behöver kittlas lite från tee och se lite möjligheter, och inte som i dagsläget när det blir mer ”det här är för tight, för långt, saknar rimlig linje”.

En snygg detalj på banan som får symbolisera att det finns många olika vägar att gå

Jag har funderat på vad jag själv skulle försöka göra med det här området. Det är ett skitsvårt område. Antingen eller. Antingen helt öppen gräsmatta eller jättetät skog med surhål i. Verkligen inte det lättaste att göra en bra discgolfbana på. Jag slänger ur mig en tanke här. Rent allmänt känns området på andra sidan asfaltsvägen som löper parallellt med hål 5 som ett intressant område att bygga hål på. Om man skrotade hål 1,2,17 och 18, använde hela den skogen och fältet mot parkeringen och gjorde en kort men kul 9-hålsslinga på, designade om några hål och kunde bygga 4-5 hål på andra sidan vägen med mer höjdskillnader tror jag att det skulle ge Himpa ett stort lyft. Allt finns ju på plats. Shop, duktiga instruktörer, parkering, närhet till allt. Det som saknas är rolig discgolf. Slottsskogen i Göteborg är något man bör snegla mer åt. Se till att banan inte är skitsvår så folk kommer hit för att ha roligt. 

Discgolf i Östergötland - del 13 - Kättsätter Discgolfbana

Korg 10, bild tagen ner mot Ultimate Sweet spot

Kättsätter har en udda och intressant historia. Hur mycket av det här som är hörsägen vill jag lämna osagt, så ta det med en nypa salt. Någon gång för drygt tio år sedan föddes tanken Kättsätter. Som jag förstod det, och det här var länge sen nu, så tyckte Kent och hans dåvarande radarpartner Luftisbollen (känd från youtube och upphovsmannen till power grip forehand) att Folkparken inte var utmanande nog och att KFUM Norrköping inte gick att samarbeta med. Om jag minns rätt så ville de sätta upp en del mandon i Folkparken, för att göra banan svårare, men det ville inte föreningen. Jag kan ha fel där, det är länge sen. Ny klubb bildades och Kättsätter föddes. Jag vet om marken är kommunal och vem som har bekostat korgarna, men det tog inte så väldigt lång tid till att 18 korgar var utsatta och tre slingor uppritade. Många är de som kommit och gått i periferin, det enda konstanta genom åren har varit Kent. Så ganska många har varit med och skapat banan, men designen tror jag enbart kan tillskrivas Kent. För första gången fick vi se begrepp som ”Ultimate sweet spot”.

Väskorna är laddade inför premiärrundan på Kättsätter, 27/11 2016.

ÖVERTID har alltid varit på hugget att besöka nya banor, så vi såg till att få komma till Kättsätter. Tävlingen spelades 27/11 2016. Nio år sedan på dagen! Första tävlingen på banan. Bankartorna var klara, men OB-pinnarna satt inte uppe på banan. Vi lyckades övertala Kent att inte spela med OB där pinnarna inte satt uppe. Det var inte helt självklart. Han är svår att samarbeta med, vittnar de jag pratat med om. Vi fick en smak av det. Vi spelade den PRO-layouten, orange tror jag den är. Då inga tee's var klara så körde vi det som vi trodde skulle bli så banan spelades. Det var i det närmaste ospelbart. Dagsljuset försvann och vi spelade klart i mörker. Ett minne är att vi var klara 17:30. Kolla ut genom fönstret när du läser det här. En del svor att aldrig återvända, och minst en vet jag har hållit det löftet. Vi hade en lång diskussion i bilen hem om alla intryck, och jag tänkte att jag kunde inkomma med några synpunkter på designen. Det föll inte i god jord, stämningen blev ganska hätsk faktiskt. Det ledde inte till något handgemäng, något som faktiskt har ägt rum senare på banan. Banan var färdigdesignad. Så var det med det. Den var byggd för den nya generationens discgolfare. Det innebär väl att all form av kritik och förbättringsförslag av en som redan spelade inte var värt något, banan var i alla fall inte ämnad för oss.

Jag vet att det fanns en styrelse och en klubb, men senast jag hörde något hade väl typ alla hoppat av och klubben uteslutits ur svenska förbundet. Jag har inte hållit mig a jour så jag vet inte hur läget är nu. Allt det här har ju inte direkt med själva banan att göra, men det kan nog ge en del bakgrund om hur banan är, och varför den är så som den är, tänker jag.

Nåväl, när jag återkom till banan låååångt senare så var inte ett enda utkast på den orangea slingan byggt. Däremot spelades den blå slingan, som alltså skulle vara amatörslingan, och där finns det numera utkast. Senast jag var där så fanns alla utkast till den blå slingan, men inte till orange och inte till rosa (för nybörjare). Så. Då dessa slingor egentligen inte finns, annat än på pappret, så är det väl den blå slingan man får ta som den riktiga banan. Håll i hatten.

Hål 1 är ett par 4 på 52 meter. Japp. 52 meter par 4. Först är det öppet, sen kommer en mur av träd. På vänsterkanten ser det ut som om man har börjat röja upp en korridor, men övergett projektet halvvägs. Det blir allt mellan 2 och 4, beroende på vilket träd du träffar och hur du studsar. Hål 2 är ett par 3 på 68 meter. Hålet har flera OB-områden som inte syns från tee och inte riktigt kan förklaras av mig. Och lite såhär fortsätter det. Det är konstiga linjer, OB på en del väldigt märkliga ställen, jättekorta par 4 och par 5-hål som kan nås för eagle utan större besvär, jag tror inte att många (om ens något?) träd har tagits ner för att göra en bättre spellinje. Parsättningen är väldigt snäll. Den enda ratingtävlingen som spelats här sedan banan startades för över tio år sedan vann jag. Gick -7 har jag för mig. Fick 925 i rating. Henrik Wahlman var med. Han hade ont i ryggen, men spelade ändå sin överlägset sämst ratade runda i sin karriär, som sträcker sig sedan 2006. 861 för att gå på par. Så tro mig när jag säger att banan inte håller tävlingsklass. Oavsett vilken generation som spelar. Undrar om det även säger något om mig? Jag har tävlat här två gånger och vunnit två gånger.

Vad betyder par på hålet?

Det har i sig inget med om det är ett bra hål eller inte. Det är bara om du inte spelar hålet (sen ankomst till rundan) och får par + 4 kast i protokollet som det verkligen betyder något. På pappret. I verkligheten är det annorlunda. Enligt mig bör par sättas så att en skicklig spelare har en chans att göra birdie. Det är dock ingen rättighet att göra birdie, och jag vet med mig att jag är relativt dålig på att kasta spetsigt i förhållande till mina andra spelstyrkor, så en del hål blir för långa eller tighta för mig att göra birdie på. När hålen har för högt par i förhållande till sin längd så köper jag det också, under förutsättning att en skicklig spelare kan göra eagle på det. Är det så stängt att man inte kan göra bättre än birdie, med säg två putterkast, då blir det mer tveksamt. Så oftast är ett par 4 under 130 meter inte ett bra hål, och ett par 5 under 180. Det finns många exempel på korta par 4 och 5 i Rydskogen som jag ändå tycker är bra, det är för att man kan spela dom som par 3 respektive par 4 om man så är hågad. De är inte så stängda att det inte går. Där ligger skillnaden. Ett för lågt satt par på en bana (eller slinga) som inte bara vänder sig mot proffs ser jag ingen som helst nytta med. Det blir bara tråkigt för spelare när man känner att man inte har en chans att göra birdie.

PDGA har dokument om hur par ska sättas, men jag tycker inte de är särskilt bra. Bland annat finns fortfarande par 2 med, fast att det egentligen aldrig används nuförtiden. Ju mer man tittar i dem, desto konstigare känns det. Men ibland, efter någon tävling med högre tier hör PDGA av sig och säger att par är för högt eller för lågt på något av hålen, baserat på de scores som presterats. Så par spelar roll. Jag vill koka ner det till följande: Sätt par på hålet efter målgruppen. Om banan är för nybörjare och amatörer, så bör en birdie på hålet vara rimlig för en amatör. Om en amatör kan göra eagle är paret felaktigt. Antingen ändrar man paret eller hålet. 

Tre bra hål

Hål 4, 161 meter, par 5 Förutom det felaktiga paret så är det här ett fint hål. Kasta en midrange ut på fältet från en upphöjd tee, få ett vackert inspel på typ 70 meter till korgen som är ganska snävt omgiven av OB. Ett fint och bra, men ganska lätt, par 4.

Hål 5, par 3, 81 meter Nästan lite tråkigt om man jämför med andra hål på banan, då det känns som ett traditionellt par 3-hål. Linjen är dock fin och korgen står tjusigt på en liten kulle. Inte särskilt svårt, men ganska fint.

Hål 17, 156 meter, par 4 Ett riktigt fint par 4, men utan några egentliga hinder bortsett från högt gräs. Här fanns i alla fall förut en back tee som gjorde hålet till banans absolut bästa hål, men då den teen tillhörde Orangea slingan så gissar jag att det aldrig blev något av med den?

Tre sämre hål

Jag har ju redan nämnt 1 och 2, så jag tar väl några andra.

Hål 10, par 5, 123 meter En tight men ganska fin korridor leder fram till ultimate sweet spot. Härifrån finns en linje till korgen, så med en bra midrange och ett kort putterinspel kan du lägga i din eagle. Det är dock så tight att hålet inte spelas så. Utan man försöker komma till Ultimate sweet spot , träffar ett träd och så chansar man genom skogen på sitt andrakast oavsett var man hamnar.

Hål 13, par 3, 81 meter I en jättefin ekbacke ligger det här hålet. Det är först 70 meter rakt, sen sticker det rakt in höger. Det går inte att kasta en RHBH den linjen. Det kanske är möjligt med en forehand, men då måste du ha tur. Vet inte om hyzerlinjen som är uppritad här finns i verkligheten. Jag vet inte riktigt hur jag ska spela det, men de få gånger jag har gjort det har jag haft ganska luriga små inspel för att göra en trea.

Hål 18, par 5, 113 meter. Hur många bra par 5 på 113 meter har du spelat? Jag har inte spelat något. Försök att motivera par 5 på ett hål under 180 meter till mig, och jag köper det inte. Återigen har vi här ultimate sweet spots, två av dem vill jag hävda. En putter anhyzer på 50 meter till första. Ett rakt kast på 40 meter uppför en backe till andra. Ett inspel på 30 meter till korgen, som faktiskt står ganska intressant och bra. Missar man sweet spotsen så får man med fördel putta sig till dom och sedan spela vidare därifrån, så stängda är linjerna. När vi spelade ÖVERTID fanns ingen OB-linje mot intilliggande hål 17. Jag utnyttjade det och chippade mig ut på den fairway från tee. Sen kastade jag in i träden vid Ultimate sweetspot #2, lade fram till korgen och tog min enkla birdie. Mina spelkamrater var chockade och gjorde klart fler kast när de försökte spela hålet som det var tänkt att spelas. Nu finns det OB där, så den gubben går inte längre. Hur jag än vrider och vänder på det så är det här ett av de absolut sämsta discgolfhålen jag har spelat, och jag har spelat ganska många dåliga genom mina dagar. Kartan ovanför ljuger lite, det svänger klart kraftigare, framför allt efter ultimate sweetspot 2.

Kättsätter kan ändå vara väl värd att besöka, mycket för att få en annorlunda discgolfupplevelse. Jag tror att många motionärer skulle tycka att banan är kul. Naturen är fin, utkasten är bra och korgarna också. Struntar man i all konstig OB, vilket jag gissar att många faktiskt gör, så är den nog ganska rolig att spela för nybörjare och glada amatörer. Den kan vara bra inspelsträning också, för jag garanterar att du kommer att få väldigt många svåra lägen om du hamnar utanför fairway.

Men jag har svårt att kalla det här för discgolf. Det är bangolf i discgolfformat. Designern har bestämt hur du ska spela banan, och gör du inte så blir du straffad. Här dör kreativiteten som spelare. Jag för egen del är ganska extrem i att jag vill ha ett utkast, en korg och sen är det upp till mig hur jag tar mig däremellan. Jag spelar mycket hellre banor som har linjer än sweet spots. Om det enda jag ser framför mig är ett uppdrag som ska utföras är det inte särskilt roligt. Kasta först dit, sedan dit, sedan puttar du. Jag vill ha alternativ. Jag vill fundera ut själv hur jag ska spela hålet. Helst utan sweet spots, tack. En god vän till mig frågade om hur ett av banans hål var tänkt att spelas. Svaret var först en flex forehand till sweetspot, sen ett inspel. Min vän hade dock strul med sin axel och kunde inte kasta forehand, så hur gör man då? Get with the program, var svaret.

Målgrupp

Den nya generationen discgolfare

Framtid

Utan att vara för besk, kan jag nog ändå konstatera att Kättsätter är en motionsbana och inte en tävlingsbana. Så länge inget drastiskt görs med layouten kommer den så förbli. Med det sagt så lockar den folk. Den har en rating på 3,5 på Udisc, samma som Folkparken, så folk uppskattar den ändå. Betygen verkar klanka ner på dålig skyltning, inte så mycket mer. Teknisk skogsbana i vacker natur. Ja det stämmer ju. Om det är din kopp te, varför inte testa den? Att du kommer gilla den mer än mig är nästan garanterat.

Discgolf i Östergötland - del 12 - Häfla Bruks Discgolfpark

Lars Jansson (designer) och Martin Wärn (ordförande) klipper bandet.

Först är det krokig asfaltsväg till Borensberg. Sen är det krokig asfaltsväg till Kvarn, där börjar det bli bättre tills man svänger av vid Tjällmo. Har är det skumpigt och dant hela vägen till Prästköp. Sen är sträckan till Hällefors den bästa på resan, synd att den är så kort. Mellan Hällefors och Igelfors går det i ca 50 km/h, det är så smalt och kurvigt. Från Igelfors upp till Regna är vägen ganska skaplig, men gropig. Sen är det bara 12 km grusväg när man äntligen ser en skylt det står Hävla på. 82 km totalt, ungefär 90 minuters körning. Jag kan nästan varje kurva utantill. 

När jag spelade med Big Jerm på Ale vit frågade jag under rundan ”how do you like Ale?” Svaret var ”what's not to like?” Lite samma känsla får jag i Häfla. Vad finns att inte gilla? Det enda som är tråkigt med Häfla Bruks Discgolfpark är resan. Det ligger långt från allt. Vi är så nära Sörmländska gränsen att lokalbussarna har bytt färg. Ganska nära Tisnarens strand ligger parkeringen vid klubbhuset. När man kliver ur bilen händer det mer ofta än inte att Axel kommer springande och möter upp, tätt följd av Stellan. Att det finns en bana så långt från en större ort är häftigt. Att den är bra är häftigt. Att den är helt fantastiskt bra är skithäftigt. 

Det här är bra discgolf! Flera år efter öppning är jag fortfarande nyförälskad. Jag var där när 10 hål var spelbara första gången. Älskade det. Det blev bara bättre ju fler som tillkom. Och när man puttat ut på 18, går mot klubbhuset och vänder sig ut mot sjuttonde green, så tänker man att det blir inte mycket bättre än så här. Det roliga är att det på nästan alla hål fortfarande finns förbättringar att göra. Treans bakre utkast behöver höjas upp. Fairway på fyran städas. Mandot på åttan är jätteskumt. Nians utkast lutar, och visst behövs en kortare tee för gula slingan här? Greenen på 12:an är lite stökig, likaså 13. En samlad stenmur på 14 kanske istället för ett stenröse? Backa korgen lite? Höja teen på 16? Fortsätta jobba med fairway och green på 17. Manikyr och pedikyr banan igenom. Men det här är bara detaljer som skulle göra det perfekt, det är redan hur bra som helst.

Så här glad är jag efter en runda på Hävla

Jag är glad och tacksam att klubben i samarbete med Lasse Jansson gjorde slag av saken. Jag hade kunnat få obegränsat med tid på mig att gå runt i området, men jag hade inte vågat mig på att rita ett hål som 17. Hade inte hittat hål 8. Hade med stor säkerhet inte gjort det lika bra. Jag har inte spelat alla banor Lasse har gjort, men det här är den överlägset bästa jag spelat. Lundsbrunn är där och nosar lite, men den ligger ändå en klass under. Det jag är väldigt glad över är att han hörde av sig till mig när det var dags att skissa på röda slingan på banan. Bland annat är röd 12 min idé. Jag är glad att det blev av, det är en av Sveriges häftigaste tee's på ett av Sveriges bästa par 4-hål. Med röda slingan i spel känns banan mogen för större tävlingar också. Ja det finns både längre och tuffare banor, men den här är definitivt utslagsgivande nog att spela en NT eller ett SM på. Junior-SM har redan gått här. Så jag håller tummarna.

Från röda teen på hål 12. Sveriges dyraste tee?

Är det här den snyggaste banan i Östergötland? Nej, den är lite rough på sina ställen. Bästa tee's? Nej. Finast med bänkar osv. runt banan? Ok, bänkarna är skithäftiga Svåraste? Längsta? Nej och nej. Men designen, variationen och naturen tillsammans för den här upp en nivå över övriga. Det är vad jag tycker är viktigt, det är vad som är wow för mig.

Jag för egen del blir rejält utmanad från tee. Om jag spelar röda slingan så är det lite för långt på sina ställen för att jag ska kunna glänsa, men jag har lika roligt på den gula. Jag använder alla discarna i väskan och jag får kasta många olika vinklar. Jag får kasta nerför, uppför, vänster, höger och rakt. Jag får tänka till på många ställen och avväga risk and reward. Beroende på dagsform och förhållanden ändrar sig sättet jag antar utmaningen. Om min forehand känns stabil kan jag dra nytta av den, men jag kan välja backhand om jag vill. Från utkastet på hål ett till Röda korgen på hål 18 är här fullpepprat av intressanta, utmanande och roliga kast i en underbar miljö. What's not to like?

Tre bra hål

Lika bra att medge det. Jag tycker att alla hålen är bra, mer eller mindre. Så.

Hål 5. Jag vet att den gamla Rocen är flippig nog för den här vinkeln.

Hål 5, 93 meter, par 3 Spikrakt, lagom tight, lagom långt, lagom allt. Solen lyser genom tallkronorna, vinden kommer snett mot från höger och kan göra kastet riktigt svårt. Det här är så rättvist ett hål kan bli. Gör det bra, bli belönad. Tallarna är så utspridda att det mesta inom 30 meter är räddningsbart, de grövre missarna kan lätt straffas med en bogey. När det är ganska vindstilla, och man sätter sin lätt flippiga midrange på rätt linje, då mår man gött. En typ av hål som alltid kommer att vara bra, aldrig utdaterat.

Röda teen på hål 12. En av Sveriges häftigaste.

Röd 12, 189 meter, par 4 Tack för att ni byggde det här utkastet. Jag tycker mycket om hålet även från gul, men det är från den röda teen det verkligen glänser. Du behöver göra en bra drive för att få ett öppet inspel. Punkt. Ju längre du kastar, desto lättare inspel, men desto tightare med vinklarna. Inspelet är riktigt känsligt, här gäller det att våga lita på att man tagit rätt beslut och committar. Och ska du verkligen gå för putten då? Nej det här hålet har allt, och är dessutom vansinnigt fint. Bäst i Östergötland? Tveklöst, enligt mig.

Inspelet på hål 12. Helst har man kastat sin drive minst 30 meter till, för härifrån är det inte särskilt lätt.

Röd 15, 198 meter, par 4 Från det gula utkastet kan man paja det här hålet. Med en perfekt drive finns inte mycket kvar. Men inte från röda. De tidiga träden är i spel här. Med en riktigt bra drive står man inför ett kast man nästan aldrig annars har. Nerför, i kurva, med OB bakom korgen. Och sen vattnet efter det, som stilla flyter ut mot Tisnaren. Blir det vackrare på banan än en sommarkväll på fairway 15? Knappt va?

Tre sämre hål

Gul 4, 66 meter, par 3 Det är lite blekt om man jämför med allt annat på banan. En anhyzer eller forehand utan några större krav alls. Hoppas att discen stannar nära. Det är inte dåligt, det är bara lite sämre än alla andra hål på banan.

Hål 14, 98 meter, par 3 Även här känns det lite blekt. Jag tänkte att om klubben får en massa tid och ork över, så skulle det vara snyggt att göra något med all sten som ligger på den sista delen av hålet. Helst hade jag sett korgen bakflyttad 5-10 meter till platån bakom, en mur med sten 10 kort om den och så fylla upp med massor för att få ett jämnt greenområde. Det är mycket begärt, men kom igen nu!

Gul 9, 123 meter, par 3 Det är bara för långt, tycker jag. Det här borde vara röd 9, gul 9 borde vara 110 meter eller så. Kanske skulle utkastet vara lite mer vänster då, dels för att det blir snyggare, dels för variationens skull. Så har man flexlinjen från bakre, och en rakare linje med aningen hyzer mot slutet från gul?

Målgrupp

Alla. Träffar man rätt? Absolut! De rena nybörjarna får roligt på 9-hålsbanan. När de är mogna växlar de upp till gula slingan. De duktiga spelarna har en rejäl utmaning i den röda slingan, utan att det kräver extrem längd på kasten för att lyckas.

Framtid

Den här banan är topp fem i Sverige för mig, som den står idag. Den kan bli ännu bättre än vad den redan är. Det finns massor att göra, för att förfina och förbättra. Men det här är verkligt bra discgolf för mig. USA-proffsen hade nog tyckt att den är för kort och för lite OB. De kan skita ner sig. Det här är bra discgolf, inte nån tempbana ihopsnodd på en golfbana med OB överallt.

Discgolf i Östergötland - del 11 - Humpa Discgolfpark

Jag är uppvuxen i Åtvidaberg. Min golfkarriär började på Åtvidabergs Golfbana 1988. En naturupplevelse, med ekbackarna ner mot Bysjön. En lugn sommarkväll, när man ibland var helt själv på sista nio kunde vara en lisa för själen. Så där spenderade jag alldeles för mycket tid, vår, sommar och höst. Min första designidé fick jag när banan ritades om av Peter Nordwall, någon gång i mitten av 90-talet om jag minns rätt. Jag skrev in till styrelsen och fick ett pack med bollar som tack. Givetvis hörsammades det inte, jag var ju bara en liten skitunge. Fortfarande i vuxen ålder tycker jag att jag hade rätt. Humpa ligger på andra sidan orten om golfbanan ungefär. Det var okänd mark för mig, den besöktes någon enstaka gång, på någon friluftsdag i skolan. Så jag visste att det fanns lite ängsmark att tillgå, när jag för första gången parkerade här i syftet att reka en bana. Men resten av området hade jag ingen aning om.

Jag har inte ritat allt på banan. Jag har inte gjort något jobb med den, förutom att sätta ut käppar för var saker och ting ska vara. Men jag har varit med på varje steg på vägen, från idé till banan som den står idag. Först och främst så står banan under utveckling fortfarande. En del hål kommer att ändras, något nytt att tillkomma. En del nya utkast planeras för att få till en tuffare och en lättare slinga. Markarbeten utförs för att göra bättre och finare områden att kasta disc på. Men jag kan ju inte bedöma visionen, utan banan som den står idag. Om man bortser från hålen, slingan osv. så är det ett fantastiskt fint område. Många olika typer av natur samsas på den här lilla ytan. Det har funnits hus här förr, och en del fruktträd står kvar. Gräsytorna är jämna och fina och träden fullvuxna. Kort sagt en naturupplevelse, för den som (liksom jag) uppskattar det! Området har så fina förutsättningar för en bra bana att det vore ett väldigt misslyckande om den inte blev det.

Vad tänkte jag med designen? Väldigt kortfattat: Att det här ska vara en naturskön discgolfbana. Att försöka utnyttja naturen så att varje hål ska få en personlighet. Att det ska vara en bana som kan ta emot en NT. Två separata slingor, proffs och spelare över 900 på den längre svårare, och övriga klasser på den kortare och lättare. En snällare front nine och en tuffare back nine. The thrill of driving downhill. Den naturliga slingan att spela ska vara den enklare, med andra ord så backar man till back tee. På många andra banor tillkommer kortare slingan som en eftertanke, jag ville minimera den känslan. Inspiration har hämtats från många ställen, men något jag hela tiden jämfört med är Häfla. Och jag har smugit in en tanke från bollgolfen också, ett Amen corner på banan. Det ska vara hål 14-16 på den tuffa slingan. Här ska banan straffa de som inte spelar bra nog, och belöna de som verkligen gör det. 

Så till banan. I sin nuvarande form en bana för amatören, från sämre till duktig. Nybörjare har det svårt på sina ställen, de riktigt skickliga finner den något för lätt på sina ställen. Slingan nyttjar det mesta av området och det är aldrig långt att gå mellan hålen, bortsett från en promenad mellan hål 11 och 12. Jag brukar få använda de flesta discarna i min väska. Som jag skrev innan så ligger jag bakom mycket av designen här, så nu ska jag försöka vara kritisk mot den. Spännande!

Hål 1: Ett bra öppningshål. Ganska lätt, svårt att göra sämre än par. Men man kan leka med olika vinklar och kast från tee, så det funkar ganska bra som driving range också. Och det är fritt fram att välja kast mot korgen när rundan startar.

Hål 2: En mycket specifik linje här. Tanken är att folk ska komma fram till att din mest överstabila disc inte alltid är rätt när det svänger. För egen del kastar jag en neutral driver, som hänger längre och fadear sent. Är du forehanddominant eller vänsterkastare utan forehand får du nog vackert spela för par, jag tror inte den linjen finns.

Hål 3: Se senare

Hål 4: Väldigt stenig fairway och barkborreangrepp gör att det här hålet inte är lika vackert som när det byggdes. Svårigheterna finns kvar ändå. Det svänger höger mot slutet, men belönar ofta en bra kastad backhand bättre än en forehand, som gärna skippar iväg här.

Hål 5: Se senare

Hål 6: Se senare

Hål 7: Ganska enkelt hål, backhand som forehand. Ser du bara till att missa träden så bör du ta din birdie här utan större problem.

Hål 8: Se senare

Hål 9: Inväntar en back tee. Från front tee är det ett hål där jag alltid kastar forehand med min överstabilaste disc, lite trist. Men backar man lite blir det att klia sig i huvudet lite innan man kastar.

Hål 10: Jag bad klubben spara mer grenar på mammutgranen i mitten, tur att de inte lyssnade. Så nu finns det en rak lucka mot korgen också, och inte bara anhyzern. Välj strategi efter väder och form. 

Hål 11: Här behövs det också jämnas till lite framför och intill korgen, för att minska slumprullar. Annars är det här enkelt. Kasta rakt och med god längdkontroll. Väldigt lätt att få en för lång putt här.

Hål 12: Fick jag 22/11 besked om ändringar på. Det verkar bli ett rakare nerförskast på ca 90 meter med en ganska tight linje hela vägen. Det blir nog då också en false front en bra bit innan korgen, så höjdkontroll lär vara premium här.

Hål 13: Spikrakt, kort och tight. Borde finnas ett sånt här hål på alla banor. Dessutom står korgen väldigt fint

Hål 14: Lite för kort i dagsläget, men en back tee kommer råda bot på det. Kasta uppför med rätt höjd och högerbåge. Ligger man kort är inspelet väldigt svårt, då det går uppför med ganska lågt i tak.

Hål 15: Se senare

Hål 16: Ett par 4 med vägval är svårt att få till. I dagsläget känns den högra vägen mest lockande, tills man kommit fram en bit. Då kan det kännas väldigt stängt, om man inte prickat precis rätt. Den vänstra korridoren svårare att ta sig till, men lättare att komma till korgen från. Ett hål som jag aldrig spelar på samma sätt två varv i rad.

Tee på hål 16. Innan det röjdes fram.

Hål 17: Se senare

Hål 18: Numera en par 4, med korgen placerad på en kulle uppe till vänster. Ett kort par 4, som när jag testade det kändes väldigt stängt och sweet spot var för liten. Här finns att jobba på, men det kan bli skitsnyggt!

Tre bra hål

Hål 5 innan banan byggdes

Hål 5, 140 meter, par 3 eller 4, beroende på slinga. 140 meter svagt nerför. Strategival från tee. Går man för det riskerar man ruffen. En liten miss från tee gör att man kan klara trean ändå, en större miss brukar resultera i en 4. Man kan kasta en midrange till den feta delen av fairway och ha möjligheter därifrån. Antingen en tight linje med lågt i tak, eller ett over-the-top-kast. Korgen står i en svag lutning vilket gör det ganska känsligt med längdkontrollen. Tanken här var att göra ett hål som är ett bra par 4 för den stora massan, men som elitspelaren ser som en rejält svår par 3. Jag tycker att det föll väl ut!

Här diskuteras hål 8 med klubben

Hål 8: 113 meter, par 3. Spikrakt, rejält nerför, tight lucka, äppelträd och små ekar nere vid korgen. Utsökt! Sällan går jag härifrån utan att ha kastat ett gäng discar. Svårigheten ligger i att sätta luckan med rätt vinkel, fart och stabilitet och att ha tagit tillräcklig hänsyn till rådande vindförhållanden. För egen del. När jag sätter min raka midrange på rätt linje är det ren njutning ända tills den landar. Tidiga träd eller fel vinkel på discen resulterar oftast i ett riktigt svårt räddningskast för att klara paret.

Nyklippt green på hål 8

Hål 15: 199 meter, par 4 eller 5, beroende på slinga. Banans signaturhål, enligt mig. En rak drive med lite fade nerför över en stor, inbjudande fairway. Det finns träd på sidorna, så skaplig precision behövs ändå. Med en riktig pangdrive kan man göra inspelet väldigt enkelt, men oftast så står man med ett svårt inspel. Det är lågt i tak och bäcken som ska passeras sväljer dåliga kast. Det är ett vackert, tilltalande och svårt hål. Som glad amatör bör man se det som ett par 5, något som det kommer att vara på den lättare slingan, men även den riktigt duktiga spelaren gör lätt en bogey här med ett dåligt beslut eller ett dåligt kast på fel ställe.

Hål 15, innan det röjdes fram.

Tee på hål 3 innan det fanns en tee på hål 3.

Bubblare: Hål 3, par 3, 90 (?) meter. Färdigställt 16/11 2025. Det här hålet var förut med på min lista över sämre hål, men det kan det inte gärna vara längre. Tee har flyttats lite till höger, korgen har flyttats till en helt ny placering, med en helt ny sista del av fairway till den. Det var ungefär såhär hålet såg ut i mitt huvud från början. Ett riktigt tekniskt kast, där vänsterspelaren eller den som kastar bra forehand har en fördel. Bästa kastet är, för en högerhänt, en flex forehand. Men även en flip up backhand är möjlig. En ren hyzer kan ta dig till cirkel 2 för en möjlig birdie. En trädkick kan vara förödande. Innan var kastet blint, nu är hindren tydliga. För tidigt att säga än, men jag tror att det här blev ett riktigt bra hål.

Hål 3 16/11 2025.

Tre sämre hål

Det här är hål som nu arbetas med. Så det blir intressant om jag omvärderar dom efter färdigställandet!

Hål 6, 128 meter, par 4. Ett kort par 4 med en lite dåligt definierad fairway. Utkastet saknar skärpan jag tycker behövs på ett kort par 4, så länge du får bra längd på det spelar riktningen inte jättestor roll. Det finns inte ett ställe framåt fairway som är mycket bättre att ligga på än ett annat. Så panga på bara, undvik att träffa träd och se vad du får för inspel. Åtgärderna som är på gång nu är en pro-tee bakom och till höger om det som sen blir front tee. Utkastet kommer att kräva en högerböj, och jag tror att sweetspot blir lättare att identifiera. Korgen backas lite och ställs på ett mindre stenigt ställe. Farhågan är att det blir blint, så vi får se hur det blir här.

Hål 12, 89 meter, par 3.  En blind anhyzerbåde i nerförsbacke med en ganska tight lucka mot korgen. Man har en känsla för kastet från tee, men det är ofta så att man får leta lite innan man hittar discen. Ett ganska kul hål, men inte jättebra. Förändringarna kommer att göra hålet gott.

Hål 17, innan dubbelgranen i mitten av bilden försvann. Då var linjen mot korgen tightare.

Hål 17, 79 meter, par 3. Jag tar helt på mig att det här hålet aldrig har varit särskilt bra. Ön är så stor att den bara straffar svagare spelare, det känns ganska ointressant och enkelt från tee och när den stora dubbelgranen till vänster försvann så är det inte heller särskilt snyggt. Nu ändras både teeplacering och korgplacering. Ön tas bort. Spellinjen går mellan några utspridda björkar istället. Det blir ett lite längre kast, runt 100 meter. Ett hål som man typ aldrig gör en bogey på, men som kräver ett ganska fint kast för birdien. Det blir snyggare och tee kommer inte kännas i farozonen från hål 16, som den gör idag. Det kommer bli bra, det är jag övertygad om!

Målgrupp

Alla. Hur träffar man? Ännu träffar man inte rätt. För den duktige spelaren är några hål för enkla, för nybörjaren är en del hål för svåra. Men när fasen man är inne i nu slutförs tror jag att man träffar rätt. Den absolut viktigaste saken i att kunna tillgodose så många målgrupper är att man måste ha separata slingor. Det går inte att göra en bana som passar alla med bara en slinga. Enstaka hål, absolut, men inte en hel slinga. Jag tror att den här banan ska kunna ta emot en NT. Den vita slingan blir utmanande nog för proffsen, och den blå slingan borde passa de lägre klasserna väl. Det kommer inte att vara en väldigt svår bana, och det är heller inte målet, som jag ser det. 100 meter i väskan ska räcka för att skjuta lågt här, men du måste ha precision. Ruffen är så pass generös att du på de flesta ställena kan rädda dig ur den. Från tee får du använda hela din arsenal av kast, utom rollers. Men vem vet, kanske tilltänkta nya hål 13 inbjuder till en roller?  Så det ska vara utmanande men roligt, i en fantastisk miljö och med möjligheten att välja slinga efter kastlängd och skicklighetsnivå. 

Framtid

Hur ljus som helst. Klubben stretar på och har gjort väldigt mycket bra på ganska kort tid.

Förhoppningar

Uppdraget var från början en 9-håls discgolfpark, men efter bara några timmar på området kunde jag inte hålla igen utan jag började se den slingan som en del av en 18-hålare. Först 9, sen 12, sen 18. Jag kan knappt tro att det är sant, faktiskt! Man får nypa sig i armen. Jag har stretat emot varje gång klubben har velat skala ner, vilket har skett ändå på något ställe, men med det senaste mötet vi hade kändes det som en stor pusselbit föll på plats och visionen närmar sig fullbordan med stora steg! Med det sagt så har klubben gjort sånt jag inte ens föreställt mig med området, till deras stora heder. Tanken från början var min, men banan är helt deras. Maximun effort, som Deadpool hade uttryckt det. Min förhoppning är att Humpa Discgolfpark blir en välkänd och högt skattad destination inom DiscgolfSverige under de närmaste åren. Att någon större tävling tas in så tidigt som 2027, för att få upp folks ögon för banan och klubben. Och lite själviskt, trots att det är klubben som gjort jobbet, så ser jag det som min bebis. Min förhoppning är att om någon i framtiden frågar vad jag är mest stolt över i mitt discgolfliv, så kommer Humpa Discgolfpark att vara med högt upp på den listan!

Discgolf i Östergötland - del 10 - Himna Discgolf

Jag skrev för ganska många år sedan en artikelserie på den numera nedlagda sidan discgolfarena. Tobias Söderqvist som drev den har senare gått vidare till Youtube, vill man hellre se banor spelas av en av Sveriges bästa disckastare än att läsa mossiga texter om dom här, ja då beger man sig med fördel till hans kanal. Texterna berörde spelstrategi, och riktade sig mot spelare som vill bli bättre på att scora bra, oavsett på tävling eller en sällskapsrunda. Det är en artikelserie i sex delar som jag återpublicerade här på bloggen 2021, så in och läs den också! Anledningen att jag tar upp den här, är för att jag i sista kapitlet även vände mig mot framtiden och bandesigners. Jag citerar mig själv här: ”Som jag skrev i början så blir banorna längre, paret högre och motståndet tuffare. Så vad är sportens framtid? Det jag med säkerhet kan säga är att vi kommer att få spela fler par 4. Det jag inte kan säga med säkerhet är att det blir bra hål. Men framtiden stavas par 4, både bra och dåliga sådana.” På de första nio hålen i Linghem finns fyra par 4-hål.

Jag har velat fram och tillbaka om att inkludera banan i Himna. Den är inte färdig ännu. Å andra sidan är ju en bana aldrig färdig?

Att starta en bana

Det finns massor att förhålla sig till när man ska bygga en discgolfbana. Mycket handlar om förutsättningar, tycke och smak, men en del är mer ”rätt och fel”. Det är snarare regler, och dessa bör man följa. Nummer ett är hur man startar en bana. Det ska vara lätt att hitta. Om utkastet inte syns från parkeringen (vilket det absolut bör göra) så ska det vara väl skyltat dit. Det måste finnas exceptionella skäl att starta en bana med en promenad. Att faktiskt få leta efter ett första hål känns sådär. Om en redan inbiten spelare får leta, tänk hur det är för någon som kanske ska testa för första gången?

Öppningshålet

Ett öppningshål bör inte vara alltför svårt. Det bör vara snabbspelat så att det inte blir kö direkt. Det bör vara lättförståeligt. Inbjudande till spel.

Hål 1 på Himna. 124 meter, par 3. Ganska smal fairway kantad av tallar. Ruff till höger och en åker till vänster, som jag antar spelas som OB?

Två regler

Dessa två regler bryts det mot på Himna. Varför, måste jag lämna osagt. Det kan vara omständigheter jag inte känner till. Man får leta efter första hålet. Det är långt och svårt. Man får leta disc om man missar fairway till höger. OB-linjer saknas mot åkern till vänster. Det är svårt hål som kräver både längd och precision från tee. Ett bra hål, banans bästa tycker jag. Ganska jämförbart med Fålehagens hål 1, fast med OB. Och tuffare ruff.

Routing

Nummer två är att se till att man gör en vettig slinga, som tar bort onödiga promenader, som gör det lätt att hitta runt och som inte känns ointiutiv. I golftermer routing. Ska man vara noggrann är routing så mycket mer än bara slingans dragning, men det är lite överkurs just nu. Efter hål 1 på Himna väntar en promenad. Hål 1 på banan är ett bra hål för duktiga amatörer upp till proffs. Man passerar flera olika ställen där ett hål skulle kunna dras. Förväntningarna ökar. Om man valt bort så här mycket mark måste det vara för något exceptionellt? Så är inte fallet. Samma sak med hål 3. Efter hål 1 blir man snopen av resten av banan, som känns klart mer riktad mot nybörjare. Visst gillar jag variation, men det här känns magstarkt och som att banan lurar mig. Vi har nu bara spelat 3 hål, men vi har använt en yta som skulle kunna rymma dubbelt så många hål. Det är ingen regel, men det är en vettig rekommendation att inte slösa mark i onödan.

Ace på hål 4. Trots att jag ogärna kastar forehand, så är nästan hälften av alla mina Ace forehandkast. Hur dålig är min backhand egentligen?

Sportens framtid

Efter hål 4, som är ett kort forehandhål med en upphöjd korg (här har jag aceat!) så kommer vi till sportens framtid, par 4. För en bandesigner är par 3-hål ganska enkla att få till bra. Ju längre hålen blir och ju högre paret är, desto svårare är det att göra det bra. Med ganska få undantag är det just på dessa hål en design visar upp sina brister. Ett par tre behöver bara ta hänsyn till ett kast, ett par 4 behöver två, ett par fem behöver tre. Minst. Om man vill göra ett vettigt par 5 för allt från proffset till nybörjaren, blir det många olika kastlängder och landningsytor som ska tas med i beräkningarna. Jamen vadå, det är väl bara att slå ihop två par 3 så har du ett par 4? Jo, men blir det bra? Om den som kastar kort inte klarar av längden som behövs för att komma till ett vettigt läge för andrakastet är det oftast inte bra. Om den som kastar långt bara har 30 meter kvar efter utkastet är det oftast inte bra. Om hålet har en så pass stängd sweetspot att om du inte prickar den så kan du inte reparera det med ett svårare andrakast, ja då är det oftast inte bra. Om fairway är så smal att det är mer slump än skicklighet som gör att du träffar rätt, ja då är det oftast inte bra. Om fairway är så öppen att det bara är kastlängden som avgör scoren, då är det oftast inte bra. Listan fortsätter. Och jag skriver oftast, för ibland funkar det ändå. Ingen regel som inte har undantag.

Hål 6. Första gången jag var här kastade jag åt fel håll. Andra gången jag var här visste jag åt vilket håll jag skulle kasta, missade alla träden med min TL och hade 25 meter till korgen.

Väger man samman allt, så inser man att för att göra bra par 4-hål krävs klart mer eftertanke än att göra bra par 3-hål. Jag har inte gett mig på att skapa par 5-hål ännu, så jag får återkomma om det. Men kraven ökar nästan exponentiellt. De fyra par 4-hålen som vi kommer till på banan har ganska många problem som jag tagit upp här ovan. Egentligen prickas allt av.

För något år sen fick jag en fråga om jag ville komma och kolla på en sträckning på banans sista 9 hål. De första var klara redan, men de sista var i planeringsstadiet. Det var innan jag hade sett banan. Absolut, sade jag. Kom med ett förslag på tid och dag så kommer jag. Sen hörde jag inget mer. Klubben tog saken i egna händer och bygger nu nio hål till. Ja jag hittade faktiskt dem när jag var där. Det var inte lätt. De är inte klara ännu, och jag har inte sett exakt hur alla ska spelas, men jag har sett tillräckligt för att bedöma banan i alla fall. Jag blir inte särskilt mycket klokare här än jag blir på första nio.

Så vad är problemen med den här banan, enligt mig? Kortfattat och begripligt. Man har på första nio inte hittat rätt med starthål, slingans dragning och de korta och konstiga par 4-hålen som saknar vettiga spellinjer. Man har tagit upp väldigt mycket plats i onödan med hur man dragit slingan. Par 4-hålen är för korta, för tillkrånglade och saknar rimliga spelvägar. De olika slingorna sitter inte ihop på något sätt. Från hål 9 till 10 är det fem minuters promenad. Från hål 18 till bilen fem minuters promenad. Jag spelade inte alla hålen på sista 9, då de inte var klara. Det finns några hål som känns bättre än första 9, det var helt rimliga par 3-hål, men inget som känns riktigt bra. Ett av dem är dessutom den knepigaste lilla tur-hyzern jag sett, tror jag. Jag såg även ännu ett av dessa korta, knepiga par 4 som finns på första 9.

Hål 5. Jag upplever vinkeln som skarpare i verkligheten. Här har jag letat efter varje drive jag testat.

Jag kan inte på samma sätt som innan rita upp en karta med en alternativ sträckning, då jag inte vet varför man har gjort som man har gjort och jag inte vet vilken mark klubben fått till förfogande. Vanligtvis när jag spelar en bana som jag inte gillar designen på, så kan jag ofta med ganska små medel peka på förbättringspotential. Här kan jag inte det. Hade jag fått den uppgiften hade jag börjat från början och tittat över området och kikat på möjligheterna. Och hade jag haft en tidsmaskin tillgänglig, hade jag rest tillbaka till veckan innan klubben började reka området och överräckt den här foldern. Den är skriven för bollgolf, men mycket går igen även i vår sport. 

Design

Målgrupp

Jag brukar ta med tre bra hål och tre sämre hål, men den här gången skippar jag det. Jag förstår inte målgruppen, så jag har väldigt svårt att avgöra sånt. Hål 1 är ett bra par 3 för proffs. Det är ett sämre hål för amatörer. För nybörjaren är det nog ganska hemskt. Hål 2-4 känns som rimliga hål för nybörjaren till amatören. De andra hålen är klart mer riktade mot nybörjare än proffs, definitivt så längdmässigt, men luckorna är så tighta att det är svårt att säga. Vad händer med en sån här bana då? Svårt att säga. En bana för och av nybörjare behöver egentligen inte uppfylla fler krav än att den är säker att spela och att den är skoj. Men det är önskvärt att den är spelutvecklande, att den kräver en vänsterkurva eller en högerkurva från tee ibland. Att luckornas storlek är rimliga, så man kan utvecklas som spelare. Banan kommer kanske att klara sig på att lokala spelare håller till här. Man kan nog till och med ta hit nån lokal tour för en deltävling, när allt är klart. Men. Om målet är högre satt har man gjort sig själv en rejäl björntjänst och man har en väldigt lång väg att gå med många arbetstimmar. 

Framtid

Jag vet inte. Förhoppningsvis blir det en kul och populär bana som får in många nya i sporten i Linghem. 

Avslutningsvis så önskar jag givetvis klubben i Linghem all lycka och framgång med sin bana. Den här texten är inte menad som att få igång någon opinion mot banan, det är en designintresserads invändningar mot saker jag personligen reagerar mot. Inget säger att banan inte kommer att uppskattas av många, men räkna med att tillresta discgolfare ofta kommer med någon eller några av mina invändningar, och att betygen på Udisc kommer att variera. Om banan blir till er belåtenhet, härligt! Om det visar sig att ni inte blir helt nöjda, och funderar på att göra förändringar; hör för all del av er. Discgolfdesign är det bästa jag vet.