Musikåret 2014, del fyra av fyra

Då är det dags att sätta punkt för musikåret. Det har varit fantastiskt bra, inte sedan 2005 har jag hittat så mycket bra musik att lyssna på! Jag hade lite svårt att göra en topp 10-lista, så det blev topp 12 istället. Hoppas att du, käre läsare, inte blir vansinnig bara för det.

12: Anaal Nathrakh – Desideratum

Pionjärerna inom grindcoreblackmetal är tillbaka med sitt bästa album hittills. Konceptet har strömlinjeformats och vansinnet tyglats till en förvånansvärt lättsmält platta. Egentligen intet nytt under solen, plattan innehåller lite mer pop-refränger och blip blop än vanligt, men låtarna håller måttet. Bäst är nog denna:

11: Nightingale – Retribution

När jag var som mest nerknarkad på Edge of Sanity, gissningsvis 1995, plockade jag på mig Nightingales två första skivor på Skänninge marken. Då var det mer goth än den småmysiga progressiva rocken de nu framför. Jag var inte helt uppspelt vid första genomlyssningen. Men i och med att man åldras och utvecklas så ser jag numera mycket fram emot allt Nightingale släpper. Den här skivan är nog den jämnaste bandet släppt hittills, och jag gillar varje minut av den. Dans texter har alltid varit barnsliga och ofta långt över pekoral-gränsen, ta bara låten Lucifer's lament. Jösses! :) Jag gillar den ändå, den är charmig. Campy, som engelskspråkiga brukar benämna sånt. Eller vad tycker du?

10: Machine Head - Bloodstone & Diamonds

Jämnt, verkar vara årets ledord. Inget man kan beskylla Machine head för att ha varit genom åren. Bortsett från den svinbra debuten har det hackats rejält. The burning red och Supercharger tar jag mig inte ens igenom, och då klarar jag mycket innan jag trycker på stopp. The Blackening var dock storslagen och banne mig om inte nya plattan ligger på ungefär samma nivå! Starkt jobbat gubbar, jag bugar och bockar. Och dunkar té med huvet när det kommer i refrängen änna!

9: Aenaon – Extance

Se första delen av inläggsserien.

8: Decapitated - Blood mantra

Se andra delen av inläggsserien.

7: Devin Townsend – Sky blue

Se tredje delen av inläggsserien.

6: Bloodbath - Grand Morbid Funeral

Superdödsgruppen är tillbaka med klara hänvisningar om vart skåpet skall placeras. Nick Holmes vid micken reste mitt ögonbryn, men han levererar med besked. Att han är 43 år gammal och mig veterligen inte growlat på 20 år märks inte. Det är full kareta rätt in i dödstarmen med besked.

5: Opeth - Pale communion

Egentligen var det väntat att Opeth skulle resa sig igen efter den menlösa Heritage. Tyckte förresten någon att den var något att ha, över huvud taget? Jag är egentligen förvånad att jag gillar den nya skivan så mycket som jag gör, då den inte innehåller mycket av det som jag avgudat hos Opeth. Men så är jag inte särskilt nostalgiskt lagd heller. En perfekt anti-party-platta, precis som jag vill ha det. Den intrikata öppningen är ett givet IS på Steven Wilson, sen kommer den orientaliskt studsiga Cusp of eternity, efter det den krånglande mastodonten Moon above, Sun below. Den finstämda Elysian Woes övergår i proggiga Goblin. Efterföljande River är nog hämtad från nån bortglömd 70-talsplatta. Voice of treason har även den ett orientaliskt anslag. Plattan avslutas med den här. Årets bästa ballad (och party-dödare):

4: Dark fortress - Venereal dawn

Se andra delen av inläggsserien.

3: Behemoth – The satanist

Se första delen av inläggsserien.

2: Ghost Brigade - IV - One With The Storm

Den här skivan är nästan lika bra som 2009 års Isolation songs, och den plattan är topp 10 genom all tid för mig. Det är snudd på att den tar förstaplatsen i år, men andra plats på ett så fantastiskt bra skivår är inte att skämmas för. Finland är det enda landet som fixar sån här musik, det enda undantaget jag på rak arm kan räkna upp är Daylight Dies från USA. Det finns många finska band som varit där och nosat. Sentenced var alltid lite för skitnödiga för mig. Charon hade det på The dying daylights men tappade det omedelbart. Insomnium kanske, om de vågade släppa loss lite. Ghost Brigade har det. De har melodierna, utan att bli långtråkiga. De kan sväva iväg utan att tappa koncepten. De vågar blanda mellan growl och skönsång, och har en sångare som låter bra i båda fallen. Det finns några låtar som jag måste nämna. Alla! Inledande Wretched blues är en programförklaring. Det här är Ghost Brigade i ett nötskal. Departures är urstark. Likaså Aurora. Disembodied voices är riktigt vacker. Electra Complex är lite ofokuserad i all sin längd, men den är uppbyggd av så många små goda saker att den ändå håller hela vägen. Stones and pillars är ett svagt kort, men inte dålig. Anchored är återigen starkare, men den bleknar vid efterföljande The Knife. Satan vilken bra låt! Long way to the graves är egentligen den perfekta avslutaren på den här plattan, trots det charmas jag av Elama On Tulta som är väldigt atypisk. Cool i all sin enkelhet.

1: At the gates – At war with reality

Band som återkommer efter lång dvala brukar i regel inte leva upp till de högt ställda förväntningarna. Jag är övertygad om att många blev besviken på den här plattan. Om man tycker att SOTS är en av de bästa metal-plattorna någonsin så kan jag förstå det. Udda fågel som jag är, eller pretto, kalla det vad du vill, så håller jag inte SOTS så högt. Låtarna är för simpla, särskilt om man jämför med tidigare verk. Ok, låtarna är ganska simpla på Gardens of grief, men det beror mer på inkompetens. De är allt annat än simpla (och ibland ganska kackiga) på TRITSIO och de är i stort sett perfekta på WFIKTBD. Den plattan med en argare producent och ett vettigt ljud, vojne vojne... TSD då? De första fyra låtarna kunde varit inledningen på At the gates bästa platta, men sen tar det slut. De kunde även ha varit med på AWWR. Om man går tillbaka i discografin så finner jag dessa två plattor mest lika varandra. Energin och melodierna, inte bara energin som på SOTS, där melodierna tappades bort. Arrangemangen fick stå tillbaka för full fart rakt in i betongväggen PANG!

Att välja ut något känns döfött. Nästan. För mig som köpte min första ATG-platta vid den ringa åldern 14 år, så sätter många av partierna i låtarna igång såna associationskedjor att jag blir helt vimmelkantig. Plattan kanske inte ens är bra, det är bara att min hjärna inte fattar det? Men nej, det här är fan bra!

Inledningen är så typisk At the gates. Och fram till tvåminutersstrecket smådiggar jag, men här får låten hela min uppmärksamhet. Vid tre minuter åker näven upp i luften och stannar där resten av låten. Det är så här jag vill ha min At the gates, tack!

Hoppas att ni hade ett lika bra musikår som jag. Jag betvivlar det starkt. Jag kommer antagligen att få vänta länge tills nåt liknande sker igen. Och nu har jag ännu en platta att kolla upp, Demians släppte precis nytt. Jösses!

(Musik)året 2014, del tre av fyra

Dags att fortsätta denna nedräkning, eller vad man ska kalla den. Funderade på att helt skita i det, men så var jag inne på bloggen och såg att inläggen faktiskt lockar till läsning. Kanske kan det vara skönt med nåt helt opolitiskt som avbrott?

Jag slarvade igång listan, och har efterhand insett att jag missat releaser från första halvan av året. Devin Townsend släppte Casualties of cool någon gång på försommaren. Och i höstas kom dubbelalbumet Z2. Tre skivor på ett år alltså. Det är förvånansvärt att karln håller någon kvalitét över huvud taget. Han måste bo i studion när han inte turnerar? Så, Casualties of cool är nån sorts spejsig bluegrass eller vad man kan kalla det. Plattan är på tok för lång för att sträcklyssnas på. Men den är bra! Här är ett smakprov: 

Z2 är på ena halvan dett konceptalbum om Ziltoid the Omnicient, nån sorts ödlevarelse som vill erövra jorden och gillar kaffe. Det var roligare första gången runt. Det blir även roligare om man vänder sida. Där hittar man Devin på hans melodistarkaste och poppigaste humör, men som vanligt vinglande nära vansinnets gränsmarker. Att Devin är en erkänd producent förvånar inte, hans sångarrangemang är ibland häpnadsväckande! Om ni orkar, ta ett lyss på denna. All musik är borttagen, kvar finns bara sång:

Devin gillar att bjuda på sig själv. Jag gillar att bjuda på honom. Trots överproduktiviteten finns alltid guldkorn att hitta på hans släpp. Här lägger han sång på låten Fallout:

Låter ganska förfärligt emellanåt, eller hur? Men just sången på den färdiga versionen är en av årets absoluta höjdpunkter för mitt vidkommande. Ståpäls, jag har dig!

Så, det var årets Devin-dos. Puh! Nu är väl bara de mest hårdhudade och uttråkade kvar va? Well...

Jag passar på att göra några korta omnämnanden efter den där videobombningen. Länkar inte alls, men i och med att jag nämner dem så är de givetvis väl värda att kolla upp. :)

1349 släppte Massive Cauldron of Chaos, och det är till dags dato deras bästa platta. Låtar som Mengele's och Postmortem är snäll Black Metal på ett väldigt bra sätt. Tyvärr låter trummorna skit, men det får man väl försöka bortse från. Agalloch – The serpent and the sphere är ett album med riktigt höga toppar och tyvärr långa transportsträckor emellanåt. Endast för tålmodigt folk. Jag har inte lyssnat alls lika mycket på Anathemas skiva Distant satellites som på deras föregående skiva. Vilket antagligen kommer att ändras på. En mycket jämn skiva, jämfört med förra, men de uppenbara hitsen saknas. En skiva som jag har lyssnat mycket på, och som har växt en smula, är Once more 'round the sun med Mastodon. De kommer antagligen aldrig att göra ett lika bra album som 2009 års Crack the skye, men nya skivan är ändå riktigt vass! Pain of Salvation, som jag alltid har avskytt, smög in med en platta jag verkligen uppskattar. Antagligen kommer den att växa lite till. Undvik jazz-covern på Holy Diver bara, om du inte vill höra något helt anskrämligt. Låten Mrs. Modern Mother Mary är faktiskt en av väldigt få rap-låtar jag kan uppskatta. I alla fall litegrann. Men bäst är de när de håller sig på mattan (pun intended), med låtar som Linoleum, 1979 och Flame to the moth.

Andra skivor man bör kolla upp är: The Pineapple Thief – Magnolia, The Haunted – Exit Wounds, Sólstafir – Ótta, Slipknot - .5 The Gray Chapter, Septicflesh – Titan, Raunchy – Vices.Virtues.Visions., Insomnium - Shadows of the dying sun, Exodus - Blood in, blood out, Belphegor - Conjuring the dead, Ancient ascendant - Echoes and cinder, Primordial - Where Greater Men Have Fallen, Anaal Nathrakh – Desideratum, Machine Head - Bloodstone & Diamonds, Dawnbringer – Night of the hammer.

Det var näst sista delen. På sista presenterar jag min topp-10 och lägger ut texten lite mer om ännu onämnda skivor. Det här blev lite rumphugget, jag vet, men jag är lite trött.  

(Musik)året 2014, del 2 av, tja, kanske fyra typ?

I april bar det iväg till Linköping igen. Jag lämnade stan 2009 för studier i Karlstad, och för att jag behövde ruska om lite i tillvaron. Helt ärligt så hade jag inte saknat stan särskilt mycket. Vänner förstås. Discgolfbanan i Rydskogen (minus allt arbete på den då). Men stan? Nej. Linköping är inte nån höjdare. Det beror väl kanske på vad man gör den till? Fast nej. Det är ett rätt trist ställe.

Nu flyttade jag inte in i Linköping direkt, utan var inneboende hos mamma och hennes make ute i sommarstugan i Östra Harg. Kontrasten mellan Bergsjön och Östra Harg är stor, minst sagt. Det tråkiga med att bo på landet är att det är så förbannat krångligt att ta en öl på stan. Inga bussar, taxi kör inte ut. Cykla då, men det är en mil enkel resa. Krångel, knappt värt besväret. Så då blir man lite instängd. Musikmässigt hände det inte ett smack! Det gör det svårare att skriva det här inlägget. De enda skivorna som jag tycker kan ens nämnas från april fram till juli är Vaders nya, som jag hade missat och upptäckte häromdagen. Den lät trevlig så här vid första lyssningen, men samtidigt hör man att tiden har sprungit ifatt Vader. De är med råge passerade av sina yngre landsmän. Ett par låtar bör dock duga gott till en best of-samling. Kent släppte Tigerdrottningen och Novembers Doom släppte Bled White. Jag lade inte någon tid på någon av dem. Det var fullt upp med arbete. Både avlönat och ideellt. På senare tid har jag lyssnat mer på Tigerdrottningen, och funnit den ganska njutbar. En av de bästa låtarna är Mirage. Enligt mig en ganska intressant text och en ödmjuk samhällskommentar. Kents texter är oftast öppna för tolkningar. Jag gillar det. Det är de texterna som berör mig, klart mer än stängda texter. När man själv blir lite involverad. Precis det sättet försökte jag anamma när jag författade texter. Det är länge sen nu. Om jag tittar igenom en gammal egen text så betyder den sällan samma sak nu som den gjorde när jag författade den. Bob Dylan är en av världens bästa textförfattare, där hittar man nya betydelser vid i stort sett varje genomlyssning. Musiken får ett långt liv med en öppen text. Ännu ett skäl att ogilla listmusik. Inte för att jag behöver det... :)

Så sommaren handlade om plastkastning. En bit in på hösten såg året hopplöst ut, musikmässigt alltså. Men så började det hända saker. Ett par tidiga favoriter blev Decapitated och Dark Fortress. Decapitated är ett av de yngre banden som har sprungit om Vader. Jag uppskattade förra plattan, Carnival is Forever, riktigt mycket. Nya skivan är mer av samma sak, och ännu ett snäpp bättre. Decapitated var förut ett rent Death Metal, men den stämpeln känns inte särskilt aktuell längre. Det finns element av Thrash och Hardcore och det är jäkligt tekniskt. Visst påminns man en aning om Meshuggah också? Det jag gillar med Decapitated är energin de ger mig. Mitt bland all den tekniska finessen och hårdheten finns ett sväng och en kaotisk, pulserande energi.

Dark Fortress är numera Tysklands stoltheter. De har under de senaste tio åren öppnat många nya musikaliska dörrar och höjt sig mer än vad jag trodde var möjligt. Jag upptäckte dem i och med 2008 års Eidolon. Trion Eidolon, 2010 års Ylem och årets Venereal Dawn innehåller all Tysk Black Metal man kan behöva. Allt annat är överflödigt, så även bandets tidigare diskografi. Eller Black Metal förresten, det känns inte riktigt rätt. Mörk metall kanske, så målar man inte in sig i ett hörn. Det finns så mycket på de senare skivorna som inte passar in i genren Black Metal, så det är att göra bandet en otjänst att bara slappt skriva Black Metal. Det är svårt att ge er en typisk låt från skivan, då den är väldigt varierad. Om du tror att det kan vara något för dig, ge då hela Venereal Dawn en chans. Den är helt klart värd det. En av de bästa skivorna inom sin genre någonsin!

Jag tror att Tom G Warrior har ett finger med i spelet, vad gäller Dark Fortress utveckling. Gitarristen i Dark Fortress spelar i Toms grupp Triptykon. Man hör på gitarrljudet att en viss korsbefruktning har skett. Jag höll på att glömma Triptykon, de var tidigt ute med ett förvånansvärt starkt album. Det är inte i min stil, men många av låtarna är så pass starka att skivan ändå kräver att lyssnas på.

Nån gång i framtiden får jag ta och ge mig in i Celtic Frosts katalog. De har den här skevheten i musiken som jag uppskattar. Lite godis får man ju spara på, till ålderns höst. :)

Jag har ju redan antytt ett par gånger, att hösten var helt fantastisk. Det finns givetvis även besvikelser. In Flames, ett band som länge låg mig varmt om hjärtat, släppte sitt sämsta album någonsin. Ibland är det rent patetiskt dåligt. Inte heller ett band som Vesania, som jag hoppades mycket på, lyckades leverera. Då var det bättre ställt med The Pineapple Thief. Progressiv rock med känsla och starka låtar. Jag tror att jag låter dem avsluta det här spretiga inlägget, det börjar bli dags att dra sig ut till morsan och klia katter samt äta gott. God fortsatt söndag, om ni har en god söndag. Om inte, så har ni min sympati.

(Musik)året 2014, del 1 av 4.

Kommer ni ihåg hur det var för ett år sedan? Jag gör det. Jag for mellan Bergsjön och Slottsskogen, medan jag lyssnade på musik och slipade på den mest pretentiösa årsbästalistan någonsin. Jag sökte jobb, letade billiga matvaror. Förkovrade mig i politik. Tränade mycket discgolf. Jag skrev mycket text, mycket mer än nu. Jag märker det, fingrarna segar sig fram över tangenterna snarare än rycker och flyger. Hela den idiotlånga årsbästalistan finns kvar här på bloggen, gå in under Januari 2013 och bläddra bland inläggen. I år är förutsättningarna helt annorlunda. Jag har inte tid att fixa en idiotlång årsbästalista. Inte nån särskild lust heller. Jag är inte ens säker på att jag kommer att ro något alls i land. Är hemma från jobbet idag, åkte hem igår runt lunch och har inte rört mig många meter sen dess. Sitter och huttrar lite under filten med en kopp kaffe. Sen får jag nog ta tid från julklappsbestyren och julpyntningen. Inte mig emot. Det är tur att 2013 var ett dåligt musikår. Hade det varit ett lika bra år som 2014 så hade jag suttit med fjolårets lista fortfarande. Hösten har inte varit sig lik... den har överträffat alla förväntningar! Men nu springer jag i förväg.

Jag hade inte skrivit klart min förra lista när ett av årets bästa album dök upp och krävde min absoluta uppmärksamhet. Behemoth slog igenom internationellt nån gång runt 2004. Ingen som har sett dem live blev förvånad över det. Behemoth live är mer än flygshow än en spelning. Imponerande, mycket imponerande! Sångaren och låtskrivaren Nergal fick diagnosen leukemi 2010. För att göra en kort historia ännu kortare så är han frisk nu, har precis släppt bandets bästa album och mår antagligen ganska bra allmänt. Heja! Jag har uppskattat bandet sen Demigod kom ut 2004, men inte dyrkat dom direkt. Det har varit mer ”kolla vad duktiga vi är” än bra musik. Behemoth är fortfarande duktiga musiker, den stora skillnaden är att de har tagit ett rejält steg som låtskrivare. Långt in på året var The Satanist årets platta. Den är fortfarande topp 5. Inte allra bäst kanske, men inte långt ifrån.

Jag tillbringade årets första månader i Västtrafiks obarmhärtiga... barm, med Behemoth och Gazpacho i spellistan. Black metal i all ära, men inte ständigt, tack. Gazpacho är ett band jag inte benar ut. De blandar friskt. Från genialitet till mediokert går fort. Tick Tock från 2009 är genial, March of Ghosts från 2012 är medioker. Demon som kom i år blandar friskt. Jag kan inte bestämma mig om en del av låtarna är banala eller inspirerat avskalade. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om plattan, så här nästan ett år efter att den dök upp. Medioker? Svinbra? Man kanske kan göra det enkelt för sig och säga ja. Både och. Allt samtidigt. Tack o bock.

Ni förstår vid det här laget att årets årsbästalista kommer att bli klart mindre ambitiös än fjolårets. Klart mindre nostalgisk också. Men jag kan ju inte bara skriva om musik. Musik är en stor del av mitt liv, men det finns annat också. I början av 2014 bodde jag, som tidigare antytts, i Bergsjön i utkanterna av Göteborg. Jag var inneboende hos en stor jävla idiot, jag gick på socialbidrag ett par månader och dagarna var en lång räcka av söka jobb fram till lunch och sedan få resten av dagen att gå. Jag utforskade Bergsjön och Göteborg så gott jag förmådde med min begränsade ekonomi. Grått, kallt och jävligt. Inte den bästa perioden i mitt liv. Det erkänner jag absolut. Alcest släppte en ny skiva, besvikelsen var stor. Jag hade den i spellistan när jag släpade runt min försoffade kropp på de mest skonsamma löpturerna jag kunde luska fram i Bergsjön. Bergsjön är ett berg med en sjö uppe på toppen, så det är inte lätt. Shelter med Alcest ökade inte direkt energinivån. Den avslutande låten är enda skälet att den ens duger att omnämnas. Delivrance är en av årets bästa låtar. Meditativ och emellanåt väldigt vacker! Den inger mig en känsla varje gång jag lyssnar på den, eller kanske mer en sinnesstämning än en känsla. Svårgreppbart. Jag blir påverkad av musik jag gillar, men sällan så påverkad att omvärlden för en kort stund bara bleknar bort och försvinner ner i det undermedvetna. Det händer när jag lyssnar på Delivrance. Och det får mig självklart att undra hur det kommer sig att resten av plattan är så intetsägande.

Som jag avslutade förra årets lista:

"One year from now, will I be strong?
Will I stand up for what I've become?
Everything I have, I will give you
And everything I own, I owe you"

Om du återkommer hit, så kanske jag kan svara på de frågorna. Jag kan inte ge dig allt jag äger. Men du får en del av min tid och mina tankar. Alltid något, eller va? Pretto; AWAY!

Egentligen återstår bara en skiva innan det stora uppbrottet sker. Den tidiga vårens andra koloss. Den bleknade en aning jämfört med The Satanist, men har under året hunnit växa till sig en del. Då året länge såg ut att bli katastrofalt tunt så låg den länge på andraplats på årsbästalistan. Nu klarar den med nöd och näppe sig kvar på topp 10-listan. Extance med Aenaon. Från Grekland. Jag hyllade deras senaste platta som kom ut 2011 på mina listor. Det verkar som om jag körde kronologiskt även då faktiskt! Hurra för upprepningar! Tiden har gått och Aenaon har stuckit ner sina fingrar i många olika kakburkar och snott saker sen dess. Spretigt! Dock ganska förtjusande. Mångkulturell black metal? Kanske. Här tappade jag tråden och surfade runt en timme istället. Slösurfandet gjorde att jag upptäckte att jag missat en platta som antagligen får en plats på nästa inlägg. Men det går ju inte. Hinner ju inte lyssna in mig tills publicering. Den får komma sist, om den platsar. Inte mycket mer att tillägga faktiskt. Nånstans här blev det uppbrott från Göteborg. Situationen var ohållbar. En lärande upplevelse var det, att turista i samhällets och det sociala skyddsnätets underkant. Göteborg återvänder jag gärna till, men då ska det vara till ett garanterat arbete. Nästa inlägg handlar om musiken och tiden fram till sommaren någon gång. Hej så länge.

Och ja just det, om du som jag är lite lat, eller inte orkar/hinner lägga tid på att läsa igenom sånt här ordentligt, skippa de andra låtarna och ge Delivrance en chans. Bara den. Tips från nörden.

Bollen rullar faktiskt, men den behöver en liten puff!

Helgen har lämnat mig med många intryck. Det som skedde var att discgolf för första gången sändes live på SVT-play. Simultant gick det en sändning på Yle, alltså finsk TV. Inte deras webb-TV, utan på vanlig sändning. Det som sändes var bilder från de sista tre hålen på banan. Nästa år i Finland, på European Open, tror jag att hela finalen kommer att sändas på YLE. Jag har inte hört något om det, det är bara något jag tror. Varje hål, varje kast. Det är en över tre timmar lång sändning, på bästa sändningstid, i vanlig TV. Fatta exponeringen!

Det som hände här i Sverige var stort, och så länge som sändningen ligger uppe på SVT Play så får vi inte glömma bort den. Sprid den till alla ni kan, vänner och bekanta. Den är nämligen viktig för sportens framtid. Vi står på tröskeln till att bli en main stream-sport. Man kunde läsa om discgolf i Aftonbladet och DN. Lokaltidningarna i Stockholm hängde på. P3 körde i Göteborg, och P4 i Stockholm. Det är fantastiskt!

Det händer mer än European Masters. Discgolfpodden var på plats och kommer snart ut med nya, högintressanta avsnitt. Discgolfarena var där och Tobbe kör flitigt sin grej, med stor hjälp av Henke. Grymt jobbat grabbar! Vi har fullt på våra tävlingar, och DU diskuterar hur vi ska klara av anmälningstrycket i framtiden. Visst ser vi fler discgolfare på banorna i år? Varje dag ser jag nån på banan som plockar bort prislapparna från de nya discarna inköpta på XXL.

Såg ni intervjun med Ragna i TV? Lade ni märke till en sak? Reportern började inte reportaget med orden ”discgolf, eller frisbeegolf, är en sport som är som golf fast med frisbees och korgmål”. Nej, discgolf beskrevs inte alls. Det kändes självklart att sporten var på plats och intervjuade en svensk sportstjärna. Tyvärr har media kort minne. Därför måste vi trycka på nu när vi är heta. Annars glöms vi bort, och nästa gång media nämner oss igen så är det med först en beskrivning av vad sporten är. Det måste bli en fortsättning. Sprid ordet. TLA spelas på två banor i Stockholm nu i helgen. Maila SVT om att ni vill se något därifrån, det krävs bara några tangenttryck. Maila tidningen, fråga om resultat. Fråga om bilder och intervjuer. Hänvisa till sändningen från European Masters om ni vill. För media drivs av vinstintresse. Om många vill se, läsa och höra om discgolf kommer media att haka på. Om vi är tysta och passiva kommer media inte bry sig om oss. Ju fler visningar av klippet på SVT play, desto bättre för oss!

För grejen är den att vi måste bli fler. Låt mig ge ett exempel. I Linköping slåss vi mot växtligheten för att kunna hålla vår i grunden fina bana spelbar. Vi trimmar och klipper den själva, oftast en handfull personer åt gången några timmar i veckan. Att förfina banan hinner vi knappt med. För vi är så få. Vi har en del duktiga spelare här, som brinner för sporten. Vi har diskuterat om att sätta upp träningstider då vi kan lära av varandra, och lära ut det vi redan kan till andra intresserade. Men oftast slutar det med att man tar fram trimmern och kör nån timme med den istället. För man orkar inte göra allt. Om vi inte hade behövt sköta banan i samma utsträckning, så hade vi garanterat haft träningstider. Örebroarna kör träning, de lockar upp mot 30 deltagare efter några års arbete. De är därmed fler som hjälps åt. De kan ligga på KFUM och kommunen om hjälp och bidrag. Vi vill ha samma position här i Linköping, men vi är alltför få.

Så om du kan, säg till media om vad som händer i discgolfvärlden. Om du inte vill det, lova mig då att göra en annan sak. Gå fram till någon ny spelare på din hemmabana och berätta om sporten, klubben, veckotävlingarna, tekniktips eller precis vad som helst. Kan du fånga in den människan och få den aktiv i föreningen har du vunnit mycket. En människa har vänner, familj, släktingar och bekanta omkring sig. De flesta av oss har många kontakter på sociala media. Om jag som en person kan nå dig som läser det här, då kan den personen du fångar in nå andra i sin tur.

Jag läste en artikel Jussi Meresmaa skrev i slutet av förra året. Efter European masters har jag läst den igen. Med tävlingen färskt i minnet och Jussis löften och varningar på pappret så kände jag mig nästan tvingad att skriva den här texten. För jag älskar sporten, och kan jag bara hjälpa till att få den att växa litegrann så är jag väldigt glad. Några av mina hjältar är Anders Blomqvist, Kalle Grenemark och givetvis den störste, Göran Zachrisson. Så att kommentera direktsänd discgolf var en dröm som gick i uppfyllelse, och om jag ska ge mig själv chansen att göra det igen så krävs en insats av mig och en insats av andra.

Snöbollen har precis börjat rulla uppe i backen. Om vi hjälps åt och puffar på den nu så kan den snart börja rulla av sig själv, och du kommer att få uppleva något som är få förunnat. Att få se sin favoritsport slå igenom på riktigt. Hur coolt är inte det? Så hjälp till att sprida ordet!

Martin Rasch, utbildad informatör/kommunikatör och medievetare.

Philo Brathwaite lär ut discgolf på Järva. Foto: Jonas Hangvar

Länk till Jussi Meresmaas läsvärda och tänkvärda artikel. http://mastersdiscgolf.com/news/2013/12/on-the-edge-of-professional-disc-golf/

Discgolf på SVT Play

http://www.svtplay.se/video/2189665/frisbeegolf-european-masters/european-masters-20-7

Lag-SM, upplösningen

Jag kan erkänna att jag inte är i fysisk toppform. Men jag skulle inte tro att särskilt många studsade ur sängen på söndagsmorgonen. Tre tuffa matcher dagen innan, en sen kvällsmat, ett par öl och så somnade man väl runt 23.00 kanske. Klockan ringde väl kvart i sex, men då var vi redan uppe, eftersom Boppa så effektivt hindrade Mjukis från att sova. Nästa gång får vi binda fast honom eller nåt. Alternativt droga ner honom. Städning av stugan, frukost och avfärd mot banan.

Dag två på Lag-SM är tuff. Det är överlevnad, snarare än fingolf som gäller. Jag hade bara fått i mig en kopp kaffe, alltså var jag inte riktigt vaken. Jag var helt värdelös de fem första hålen. Men jag springer i förväg. Vi fick en chans att revanschera oss mot Järva. Vi var bästa grupptvåan, alltså fick vi möta sämsta gruppettan. Det slumpade sig så att alla lagen i slutspelet fick möta ett lag från sin grupp i gruppspelet. Det har höjts lite röster om det, men jag tycker att det är fair. Jag har ingen aning om hur flippen gick, men jag har för mig att vi satte Anton mot Mats. Mats hade puttat som en gud dagen innan och drivat på en lite lägre nivå, absolut inte en spelare man vill ha i en dubbel mot sig, men varför inte en singel? Så resonerade vi. Bygde pickade Boppa. Vi hade hoppats att han skulle picka antingen mig igen, eller mjukis. Boppa var nämligen vår Mats. Kvar blev jag och Mjukis mot Ken och Fredrik. På pappret en helt öppen match.

Boppa fick tidigt ge sig mot Bygde, siffrorna 7-2 ljuger inte. Inget annat var väl hellre att räkna med. Bygde var en av de starkaste spelarna på plats i helgen. Anton fick kriga bra för att ta ner Mats, 6-4 slutade den matchen. Vi hade det tuffare ändå, jag och Henrik. Egentligen ska jag skriva Henrik, eftersom jag inte var med i matchen de fem första hålen. Jag sög hejdlöst. Henrik lirade bra och vi höll ändå jämna steg med Järva. Jag spelade långsamt in mig i matchen, och de sista nio spelade vi riktig pargolf. Vi glänste inte men gjorde inte bort oss. Ett par hål från slutet hade vi ett upp i matchen, och det kändes som om vi hade ett grepp på Järva.Vi tappade dock ett viktigt kast på hål 5 efter lite oflyt, och matchen blev åter helt lika. De två återstående hålen är möjliga att plocka in på, men det är inte så lätt. Vi var inte nära eaglen på hål 6 och skaffade oss en alltför lång putt för birdie på sista. Jag spelade inte så bra jag kunde, eftersom jag var lite för spänd och drabbad av stundens allvar. Dubbelmatchen mot Järva var min sämsta på hela tävlingen, och i helt fel tidpunkt förstås. Jag trodde att jag va förbi sån nervosistet, särskilt då i dubbel, men icke. Särspelet började på hål 1. Här var jag ännu mer nervös och snuddade dungen med mitt utkast. Henrik lade sig safe mitt i banan så att vi skulle få en avlägsen chans att sätta putten från 25 meter. När Järva drog sin första drive OB så trodde jag att vi skulle ta hem det, men den andra var aldrig farlig för några hinder. Mitt puttförsök var riktigt vasst, discen strök precis korgen. Men det blev delning.

Mjukis puttar för birdie på första särspelshålet, Anton ser oroligt på.

Så delade vi hål 2 med varsin birdie. På trean hade vi en liten chans, men vi brände båda puttarna. Hål 10 var lätt birdie. På 11 hade vi medflyt, vi fick ta mitt mediokra utkast och mitt mediokra inspel och Mjukis satte putten från ett svårt läge från 10 meter. Men sen tog det stopp. Järva gjorde två vassa drives på hål 1 och vi var aldrig riktigt nära att dra i putten från 20 meter. Så det blev tack och gonatt för vidare avancemang. På håret, visst, men det var ändå rättvist. Hade jag varit vaken från början hade vi tagit ledningen och sen aldrig släppt den, det är jag övertygad om.

Ken avgör till Järvas fördel på det sjätte särspelshålet

Vi pajade hela tidsschemat med vårt utdragna särspel, och andarna var inte direkt på topp. Direkt blev det match mot Umeå. Den här flippen vann jag, det vet jag faktiskt. Och Ymer kom ut med hamburgare till mig och Boppa som skulle spela dubbeln. Allt blev genast mycket roligare igen. Jag hade tagit ut mig mentalt i föregående dubbeln och slappnade av nu. Alltså kastade jag bra, min bästa discgolf på hela tävlingen. Boppa var lika bra som mig. Vi satte allt. När Boppa parkerade gik jag för Ace. Jag var riktigt nära två gånger, på hål 10 och 15. Vi tog en tidig ledning och släppte aldrig in David och Petter i matchen. 6-0 i dubbel är kross. Henrik var trött och spelade inte bra. Han fick stryk av Henrik Vännström i sin match. Anton fick återigen bita i för att ta hem sin match mot Peder, men vi var aldrig oroliga. Han är så stabil, den grabben! 2-1 mot Umeå och spel om sjätte plats mot 360.

Mjukis tummar inspelet på hål 2

KFUM Linköping hade vid spelstart följande rating i laget. 978 på Mjukis, 974 på Boppa, 960 på mig och 947 på Anton. Det gör 3859. 360 hade 1011 på Emil, 999 på Bengtsson, 996 på Köhler och 967 på Grundén. 3973 ihop. Det är alltså 114 ratingpoäng mer än vi. I snitt 28,5 högre rating per spelare än oss. Vi ska få stryk med ca. 3 kast per man och match om statistiken var den enda faktorn. Men det här är match, således; allt kan hända!

Henrik var på toa när vi pickade, men vi hade snackat ihop oss innan. Hur vi än skulle picka så hade vi uppförsbacke mot oss, det var inget snack om det. Vem som vann flippen har jag ingen aning om, men jag gissar att vi gjorde det. Vårt stabila, starka kort Anton fick möta Köhler, som vi hade hört inte varit helt stabil under helgen. Det kändes som vår bästa poängchans, samtidigt som vi plockade bort en vänsterspelare från dubbeln. 360 satte iaf ihop sitt dubbelpar, Emil och Jonas. De har vunnit SM-guld i pargolf och är ganska bra. Det kändes som om det bästa vi kunde göra var att sätta mig mot Bengtsson. Som inte förlorat en match på flera år. Men Henrik var trött och Boppas drivar var lite svajiga. Kanske kunde jag skrälla? Jag har gjort det förut.

Jag har sett bättre matchspel än det Köhler och Anton presterade, men inte en bättre match. Det var sjukt spännande och en ren fröjd att bevittna. Jag sade tidigt till Anton, efter att Köhler hade något kast upp, att bara fortsätta spela sitt spel och inte stressa upp sig. Då skulle poängen komma. Köhler passade då lägligt på att bränna en alldeles för kort putt och matchen blev lika. Anton gjorde sen bogey på hål 11, som jag faktiskt vann på en bogey, men efter det gav han inte en tum till Köhler. 17 år gammal och helt iskall. Vi har startat en fan club, jag är medlem nummer ett. Henrik nummer 666, så vi får väl se till att fylla på däremellan. Vi räknade fram att Anton gick -9 på Ymergårdens bana i matchen, trots ett par bogeys. En fantastisk prestation som räckte till att slå Köhler med en poäng. Som sagt, en fantastisk match. Resultat 5-4

Anton drivar på hål 11

Jag hade det tyngre mot Bengtsson, vilket var ganska väntat. Jag gav bort ett par hål tidigt. Men jag spelade in mig i matchen. Låg lite för långt från korgen för att ta bra med poäng, men matchen levde i alla fall. Jag tog poäng på ett par hål mot slutet av banan, och när jag drog i birdieputten på ettan hade jag häng. Inför hål 5, det nästa sista hålet, var Bengtsson dormie (2 upp med 2 kvar). Anton och Köhler spelade förstasingeln och kastade ut först. Köhler satte press på Anton med ett utkast som stannade ca. 20 meter kort vänster om korgen. Anton svarade med att kasta en midrange mitt i fairway och sitt inspel tre meter från korgen. Grymt stabilt! Bengtsson satte sin drive mitt i banan och jag var tvungen att gå för tvåan. Passade då på att göra tävlingens kast, för min del. Pin high, till vänster om korgen och en putt från cirkelns kant för eagle. Kristian brände sitt inspel, en ovanlig miss från hans sida, och jag tog hem hålet. Ett kvar att plocka för delning, ett hål kvar. Jag var otäckt nära att sätta eaglen på hål 6 när jag spelade mot Bygde, men då chansade jag med driven. Det var bära eller brista, och tyvärr brast det. Trästuds ut i skiten, och när Kristian satte sitt utkast på fairway var det över. Jag förlorade sista hålet och matchen slutade 5-7.

Både glädjande och överraskande tog Mjukis och Boppa dubbeln mot Emil och Jonas med siffrorna 3-2. En stark prestation. Grymt jobbat.

Så här i efterhand är jag ändå nöjd och glad med resultatet. Trots att det är min tredje femteplats i rad med tre olika lag (!) så är det bra. Med Karlstad var det en skräll, med 360 en missräkning, men med KFUM Linköping var det bara riktigt bra. Närmaste medalj jag har varit någon gång. Till nästa år, vem vet?

På återhörande

Martin Rasch

Lag-SM, dag ett

Var var jag nu? Det har blivit ett par dagar med banarbete i Rydskogen, så bloggen har fått vila. Minnet börjar svika. Men jag ska skriva ner det jag kommer ihåg, medans jag fortfarande kommer ihåg det. Det är alltså dags för starten på Lag-SM 2014.

I alla Lag-SM jag har varit med om har flippen alltid varit en stor stötesten. Hur gör man egentligen för att vinna den? Jag har alltid avsagt mig ansvaret, då jag knappt ens vunnit pengarna tillbaka på en trisslott i hela mitt liv. Nåja, otur i spel, tur i kärlek som man säger. Nejdå, jag är inte bitter. :P

Vi förlorade alltså flippen i vår första match mot Stenungsund. Redan här börjar mitt minne svika. Men som jag kommer ihåg det så satte då Stenungsund sitt dubbelpar, Niklas Pettersson och Rickard Sköld. Vi svarade med att sätta vår mastodont Mjukis mot Stenungsunds hetaste potatis, Tobias Johansson. Kvar blev gammelgubben Kenne mot unge Anton. Ett för oss inte alltför dumt scenario, så där på förhand. Vi räknade kallt in poäng från Anton och dubbeln, då vi tänkte att Boppa och jag skulle spöa Pettersson och Sköld. Vilket vi inte gjorde. Det var inte att vi spelade dåligt. Jag kastade hyggligt och Boppa puttade som en gud. Sköld storspelade till en början, när han började missa så steg Niklas in och räddade. Bra pargolf, helt enkelt. Vi låg under från start fram till näst sista hålet, då vi äntligen tog ledningen. Odugliga som vi var så träffade vi första trädet på utkastet, medan Stenungsundarna parkerade. Lika i dubbeln, och ett rättvist resultat. Anton tog hem poängen efter att ha vänt ett tidigt underläge och Mjukis avslutade sin match strålande och vände hem matchen från Tobbe. Seger med 2,5 poäng mot 0,5. Men tight var det, något som kom att känneteckna hela tävlingen för vår del.

Lunchrast allaredan. Nöjda miner i laget. Vi hade kommit undan första matchen med andan i halsen och med ett bra resultat. Nästa match var på pappret lättaste matchen förr dagen. Nu var det dags att få alla att prova på saker. Vi förlorade flippen även mot Alingsås. Som då satte sitt dubbelpar. Olle och Stellan. Annars blandar jag ihop saker och ting, om det är så hoppas jag att ni först rättar mig och sedan förlåter mig. När man är inne i ett så tight schema som Lag-SM var (på ett bra sätt) så blir allt en stor jävla soppa i huvudet till slut. Hur som helst så satte vi då mig mot Kicken i en singel. Nej jag tror att jag rör ihop det hela. Satte inte vi mig mot Kicken direkt? Jag kommer inte ihåg! Ok, jag spelade mot Kicken, Boppa mot Mats Hjerpe och Mjukis/Anton mot Stellan/Olle. Både Boppa och jag tog tidiga ledningar i våra singlar. Både Kicken och jag körde vilda västern på banan. Gav bort ett par hål, sen tog ett par hål. Först det åttonde hålet delade vi. Det var inte vacker golf, men det var ändå roligt. Jag styrde upp mitt spel längre fram och kunde ta sen ganska komfortabel seger till slut, med juniorpoängen 7-5. Boppa sa en sak ett tag in i sin match. ”Jag ska inte släppa ett poäng mot Hjerpe”. De orden fick han äta upp. Mats plockade upp från 3-0 till 3-3 med några snygga birdies. Boppa kunde inte svara emot och fick till slut se sig besegrad med 5-4. Vårt dubbelpar levererade bländande discgolf så klart, och sopade mattan med gubbarna från Alingsås. 6-0 skämtar man inte bort.

Även om förmiddagen innebar utmaningar så var det på eftermiddagen allt skulle avgöras. Skulle vi ta hem gruppen, eller skulle Järva göra det? Järva var svåraste laget vi mötte den första dagen, inget snack om saken. Vi förlorade flippen och Mats valde att sätta Peter Bygde mot mig i första singeln. Jag och Bygde har mötts i match förut. Det var under Slottsduellen, 2013 års roligaste tävling, och Peter aceade första hålet och parkerade andra. Jag hade svårt att resa mig från det på en 9-hålsmatch, och trots bra spel åkte jag dit på näst sista hålet. Självklart hade jag det i bakhuvudet. Men egentligen var jag gladast att Mats inte pickade mig och jag spelade som en kratta så att han bittert skulle få ångra att han plockade ut mig till EM. Vi valde att göra det bästa möjliga av situationen, att jag skulle ta hem matchen mot Bygde kändes inte alltför troligt, efter min prestation mot Kicken. Vi satte Mjukis mot Järvas forehandslägga Fredrik Lindberg. Vi tänkte att där hade vi ett poäng, samtidigt som vi tog bort en forehand ur dubbelparet. Boppa och Anton fick alltså uppgiften att ta ner Ken och Mats. Det visade sig vara mycket tufft. Grabbarna spelade mycket bra, men det räckte inte till mot Järvaparet som var på korg så fort de anade var den stod. Trots det blev siffrorna 3-2, vilket skvallrar om att våra grabbar inte bjöd på mycket.

Dubbeln mot Järva, hål 5

Jag var tidigt nere i matchen mot Bygde då jag gav bort de två första hålen. Parkade tredje och birdade fjärde vilket gav mig ett poäng tillbaka. Birdade femman och missade med en hårsmån eaglen på sexan, vilket inte gav nånting. Men här nånstans började det vända. Jag spelade bättre och Bygde såg lite trött ut. Efter ännu ett gäng hål hade jag häng, och efter birdie på hål 15 och 16 hade jag ledningen. Hål 17 är en trea om man inte kastar som en häst sparkar, så där var jag ganska lugn. Jag mosade driven på hål 18, tyvärr fick jag för bra träff så jag fick ingen fade på discen. Bygde låg bra. När vi gick mot våra discar kom halva startfältet gående, så vi fick en ganska diger publik. Om man ligger höger på 18 på Ymergården så står man inför ett val. ”Vad fan ska jag göra nu?” Jag ville inte ge bort något, utan jag spelade smart, en hög anhyzer med en flippig Roc rakt upp på fairway. Som tur var undvek den träden och lämnade mig 30 till korgen. Vid inspelet var jag riktigt nervös, men jag satte upp det för en relativt kort putt. Bygde tog en enkel fyra och jag andades ut när även min satt. Seger med 5-4. Att dessutom vara den enda i tävlingen som slog honom är självklart en fjäder i hatten. Visst, vi var trötta och spelade inte bländande nån av oss, men seger är seger! 

Jag spelar in för seger mot Bygde på hål 18.

Mjukis hade hela tiden greppet i sin match, men inte någon övertygande ledning. Efter 16 hål var det helt lika. När Fredrik drog till med en riktigt dålig drive på 17 gjorde Henrik inte något dumt, utan satte sin Teebird mitt i banan för en enkel trea. Fredrik hittade dock nån form av lucka inne från skogen och träffade den. Discen studsade sedan mot ett träd till en 7-meters som han satte. På 18 satte Fredrik en 12-meters från blasten till vänster i backens början för delning. Delat i matchen, med minsta möjliga marginal.

Mjukis och Fredrik i samspråk

Vi klarade av vårt första mål, att ta oss vidare till slutspelet om medaljerna. Den kvällen blev det inte någon pargolf på campingbanan. Vi var trötta allihopa. Jag gick och lade mig klockan 22, då sov redan mjukis.

Andlöst spännande om inspel osv.

Som jag skrev i mitt första inlägg så bloggade jag istället för att packa. Vilket innebar att jag stresspackade sent på kvällen istället för att göra det i godan ro. Så när det var läggdags strax efter 22 var jag uppe i varv. Det var inte bara mitt eget fel, jag skyller lite av det på Mats Öberg. Det plingade till på fejjan vid 21-snåret, ”vill du representera Sverige i EM i Schweiz i sommar?”

Jag funderade i två timmar på det. Är jag bra nog? Har jag råd? Blir det roligt? Jag har givetvis inte svar på de frågorna ännu, men kom fram till följande: Om Mats tror på mig så ska jag också göra det. Jag är bra nog! Jag har 4 veckors semester på mig att träna nu. Har jag råd? Skit samma, det löser sig alltid. Blir det roligt? Jag kan inte tänka mig annat. Det blir en upplevelse att minnas. Jag nådde höjdpunkten inom min sportkarriär hittills för över 10 år sedan när jag vann Slaka Masters i golf, EM kommer nog kanske att toppa det. På lördagsmorgonen gick jag fram till Mats och tackade ja till platsen. Jag lämnar EM där tills vidare. :)

Fredagen inleddes med jobb fram till lunch, sen pressade jag Skodan hårt (100 km/h) till Mjukis villa i Hackefors. Nytt hastighetsrekord för en Skoda på den sträckan kanske? Väl där packade vi om och bytte till en Volvo V50. Den hade massor med finesser med konstiga förkortningar. Det var AC, ABS, USB, GPS och all möjlig lyx. Centrallås är fan inte dumt. Och elhissar till fönstren. En gaspedal som får bilen att gå snabbare och inte bara låta mer. Vi irrade runt i Ryd ett tag trots alla finesser, det var inte helt lätt att lokalisera Boppa. Boppa vet vanligtvis själv knappt var han är.

Om nedresan kan jag nämna några saker. Jag var jättetrött. Boppa bedyrade att det skulle lösa sig med nyckeln till stugan. Vi tjatade på honom att ringa och kolla det. Han gav med sig och ringde, vilket var tur, annars hade vi fått ta in på något hotell istället. Vi stannade på en mack i Borås där mjukis hjälpte en kvinna att bryta upp tanklocket på hennes Audi. Sedan åkte vi till banan och spelade in den. Boppa var en smula otålig och hela tiden ett halvt hål före oss andra. Som tur är har jag lirat Ymergården förut så jag hade ganska bra koll på vad som gäller. Men man tänker lite annorlunda inför ett Lag-SM. Jag vill ha en offensiv plan och en defensiv spelplan klar. Matchspel är att slå motståndaren på hålet, inte att göra birdies. I alla fall för mig. Gör man birdies på alla hål vinner man så klart, men det gör inte jag. Så planen måste vara bra. Oavsett vad min motståndare gör så ska jag kunna svara på det utan att börja fundera på hur det ska gå till. En del av hålen är så låsta att man inte kan göra på så många sätt, och då är det lätt. Andra är det bara att gå för birdien på, eftersom man inte förlorar nåt på det. Men en del hål går att spela på många olika sätt, och då gäller det att i alla fall ha testat det innan, så man känner sig trygg med det. Jag skaffade alternativa planer på hål 1,2,11,14,16,17 och 18. Under tävlingen tillkom det alternativa planer även på andra hål, men mer om det senare.

Spelet kändes sådär. Ingen av oss verkade riktigt het. Tills vår junior dök upp efter halva rundan. Han kom från Allround-SM med medaljer i bagaget, ett nytt banrekord på banan och som vanligt lugn och trygg i kastningen. Anton är nog den minst junioriga junior jag har mött. På ett bra sätt.

Vi passade även på att prata en del taktik. Det ar lika svårt för oss att ha en klar plan som jag antar att det är för motståndarna att picka mot oss. Vem som helst i laget kan slå vem som helst om man får flytet och hamnar i zonen. På samma sätt kan vem som helst av oss åka på stryk av vem som helst om spelet inte sitter och huvudet börjar hänga. Anton kändes hetast och fick stå som lagets starka kort, trots hans ringa ålder och erfarenhet. Mjukis har högst kapacitet av oss. Boppa är ojämn men ibland lysande. Jag själv har ett ganska bra track record i sammanhanget. Vi satte inte upp några konkreta planer, utan höll det ganska öppet. Att Anton tidigt skulle ta en inte alltför svår singel kändes dock helt rätt. Boppa kände sig lite obekant med banan och ville gärna gå en dubbel, gott så. Så skulle antingen jag eller Henrik ta oss an en tuffare motståndare i den andra singeln.

Vi bodde i Svenljunga. Efter ankomst tog vi ett par öl och körde pargolf på banan där. Jag och Anton mot Mjukis och Boppa. Jag och Anton dominerade förstås, faktiskt var nog jag hetast. Efter min förra stora tävling, DNT Hässleholm, har formen dippat lite igen. Det orubbliga självförtroende jag hade för kasten mellan 0-90 meter är inte längre lika orubbligt. Men nu fanns det till viss del på plats igen. Så jag gick till fotbollsplanen och jobbade in känslan i kasten. Inte lysande men ett steg i rätt riktning, helt klart. Bra sängar i stugan gjorde nattens sömn god, trots smackanden och snarkanden av Mjukis och dödsrullningar av Boppa. Junioren ovanpå märktes inte av alls och allt var frid och fröjd.

Packning osv.

Håll hårt i kepsen, här kommer min alldeles egna ”vad kastar du för nåt”? Det är mycket name dropping här, eftersom discar ofta har en historia. Jag gillar det.

”Jag har en Teebird i väskan. Den är bra.”

Så vadå? Nej, jag vill höra mer. Var fick du den ifrån osv.

Maxdistans

2 stycken Blizzard Boss, ca 160 gram.

Den ena är rosa och den bytte jag till mig av Magnus Dunder i Karlstad. Efter ett tag lovade jag att aldrig kasta den på bana, jag bara kastade OB med den hela tiden. Särskilt på min egna tävling Orrholmen Invitational. Men med tiden har jag insett att jag vill ha den extra längden den här discen ger mig i arsenalen. Jag kan kasta den relativt lugnt och få iväg den 140 meter. Det är 10 meter mer än mina andra långdistansare. Så länge man inte mosar den så flyger den relativt pålitligt. Och satans långt! Och när Anders Swärd sade till mig att jag kastar med så pass mycket spinn och rent nog att klara av bubbelplast så var jag såld. Vem är jag att säga emot?

Den andra bytte jag till mig från Michael Berndtsson, IK Ymer Borås. Den är mörkrosa och rejält flippig. Lång distans stillastående? Inga problem? Höga idiotlånga anhyzers? Lite problem, men möjligt. Kontroll? Nepp. :)

Långdistans

5 Destroyers. Jag kanske överdriver? Fast McBeth har väl ännu fler? Skitsamma. En är riktigt stabil. Hade tidigare alltid en Star Max eller liknande i väskan, den blev överflödig när jag fick denna av Carl Ulvinen (Tack Calle!). Min katt-Destroyer. Den här använder jag för långa raka kast med fade på slutet, och för att roa mina medspelare (eller psyka motspelare). Den är nämligen rätt jävla skitful. Köpt av Carl Ulvinen, ritad på av min käre bror. En Orange Star Destroyer, innan Avery satte sin kråka på molden. Upphittad i kärret en bit utanför Vassett discgolfpark i Norge, när Avery kastade final mot Sandström. Mjukis gjorde en helt misslyckad 360 på Norska mästerskapen i längd, och när vi letade efter hans disc fann vi flera andra. Alla andra lämnade vi in, men denna behöll jag. Den var onamnad, och trots lite dåligt samvete kör jag med den. Vindtålig med grym distans fortfarande. Om nån vill kännas vid den har de 24 timmar på sig att kontakta mig. En rosa som är min huvuddriver om jag vill långt med kontroll. Inköpt under SDGO 2011. Efter ett år i en buske i Onsala är den ganska blekrosa, i alla fall på ovansidan. Tack för att du återfann den, Mance! En ny orange Gstar, 170g som jag lånat av Göran Rydqvist. Jäkligt flippig, gött att ha när jag vill träffa luckor i skogen. Och samtidigt ska långt.

Övriga Drivers

2 Firebird

2 Teebird

1 Valkyrie

1 Roadrunner

En gul Star Firebird inköpt av Emil Dahlgren. Stabil som fan! Blir det storm åker den här fram. En Rosa Star Firebird som jag köpte framför Mjukis suktande ögon i KFUM-huset i Örebro. Sliten men go. Den har sparat mig många kast genom åren. För mig som kastar hyzerflipp är en sliten Firebird en fantastisk tillgång. En Teebird som jag köpte av Tomas ”ljudlös” Carlqvist, som även har Lasse Jansson plitat i rimmen. Fortfarande stabil, trots att den ser ut som en påse hundskit. Antagligen är den min teknik som ändras, men den är stabilare nu än när jag köpte den. En orange Pro Teebird som jag vann från Innova Store i Finland. Oj vad flippig den blivit nu, undrar hur jag ska ersätta den? En rosa Valkyrie från vattnet i dammen i Rydskogen. Min skämsdisc, men den gör jobbet på ett fantastiskt sätt. 65-70 % tryck i kastet = en snäll turn over som landar som en fjäder efter 100 meter. En Roadrunner inköpt från discsport. Går bra att rolla eller hitta på annat med. Inte så bra att kasta med.

Midrange

4 Roc

Nu när jag har en fast inkomst igen så har jag åter råd att kasta DX Roc. Inget ont om mina S-line MD2, men det är svårt att slå känslan av att hålla en bra Roc i handen. Min stabila är nyinköpt av Magnus ”Dragonslayer” Sköld, har inte betalat den ännu men ska göra det, jag lovar! En pop-top , grynig och överstabil. Helt oersättlig antagligen. Ännu en från samma discmånglare, men den här går bara rakt, så rakt som bara en bra Roc kan gå. Har en till sån i väskan, en Ching Roc som jag är skyldig Christer Köhler en öl för. Den går ett par meter längre, och är så go att jag inte vill lägga ur den. Slutligen en fem år gammal Glow Roc som flippar en aning. Inköpt av discsport.

Putters

2 Rhyno

2 Aviarer

1 Omega Driver

Har lagt i min kamouflage-färgade Champion Rhyno, inköpt av Johan Rosén (Göteborgs Johan Rosén, inte Grebo/Oslo eller var han nu håller hus). Tegelsten! Måste ta till den oftare nu när min DX Rhyno som jag vann i en tävling anordnad av Robin Marksén börjar gå för rakt. Då jag enbart vill kännas vid 2-ring San Marino Aviarer slog jag till direkt när Magnus Sköld hade ett par sådana till salu. En Glow ligger i väskan nu och får nog räknas som huvudputter. Jäklar så skön! Den andra är en smärre raritet inköpt av Carl Ulvinen, väldigt pro-plastig. Och en two rings Omega Driver med Bar Stamp som avslutning, stabil och bra, dessutom snygg! Tillbytt ganska nyligen av Jonas Hangvar.

Ymer-banan är ganska svårforcerad, med backe upp backe ned, så efter inspelsvarvet lade jag ur några discar för att lätta bördan. Min tokstabila Destroyer, Ching-rocen, den mörkrosa Bossen och Champion Rhynon blev bänkade. Då var jag nere på 18 discar, precis lagom vad min Revolution-rygga, inköpt av Mr ljudlös himself, rymmer i huvudfack och putterfack. Vilket lämnar gott om plats för drycker, godis, bananer och övrigt krafs.

Nästa text handlar om själva tävlingen, nästan och kanske i alla fall. Tills dess, ha det gött i värmen!

Lag-SM

Vad göra? Ska jag pilla med nya telefonen tills jag fattar hur den funkar? Packa väskan? Vika tvätten? Laga bilen? Utföra snickeriarbeten som jag har lovat? Mäta i Rydskogen? Pilla mig i naveln? Mitt standardförfarande är att pilla mig i naveln, men den här dagen är inte som andra. Det är dagen före avresa till årets discgolffest, nämligen Lag-SM i Discgolf. Jag har skrivit en del om det när jag spelade för Karlstads FSK, men missade det i fjol när jag spelade för FK 360. Ja, i fjol var jag en viktig kugge i laget, hjälpte till så 360 åkte ur alldeles för tidigt, precis som vanligt. Det är mitt femte Lag-SM och tredje klubben jag representerar. Det är nog ganska unikt, tror jag. Första året jag var med arrangerade hemklubben Karlstads FSK tävlingen . Det var första gången den klubben ställde upp i ett Lag-SM och vi knep en elfte plats av 16 startande lag. Nästa år bilade vi upp till Skellefteå, 96 mil enkel resa och tog en tolfte plats. Året efter det skrällde vi i Lillsjön utanför Stockholm och tog, helt otippat, en femte plats. Jag själv var bland de hetaste på banan och tog mig obesegrad genom tävlingen, något jag fortfarande rankar mycket högt i min discgolfkarriär. I fjol representerade jag ett lag med ett visst favorittryck, 360 från Göteborg. Bara att jag tog en plats var en skräll, hade vi spelat som i kvalet hade nog ingen kunnat stå i vår väg. SM-tvåan Patrik Berglund blev utslagen i kvalet med ett kast, bara en sån sak. Själv gick jag in som tvåa i laget efter Emil Dahlgren med rundorna 48-53, resultat som egentligen ligger en liten bit över min förmåga. 48 i Onsala är den bästa discgolfrundan jag har gått, att den bevittnades av en levande legend (Christer Köhler) gör ju inte saken sämre. Även Jörgen Norrman gick med, men hans legendstatus är inte ännu befäst. :)

Det var det, om forna år alltså. I år tog jag första platsen i laget tack vare en habil insats under Rydskogen Open. Rundorna 55 och 57 räckte gott. Nu är det KFUM Linköping Frisbee jag ska ner till Borås och representera. De som känner mig vet att jag inte är helt bekväm med det av ideologiska skäl. Att stödja KFUM är enligt mig en ondska, men det tänker jag inte gå in närmare på nu. Alternativet var att vara kvar i 360 och inte få chansen och äran att spela Lag-SM. Intet ont som inte för något gott med sig, således. Vi som åker är jag; min gamle mentor, kompanjon och vän Henrik Wahlman (nedan kallad Mjukis av skäl jag återkommer till); Pontus Welin (Boppa nedan kallad, av skäl jag inte känner till) och Anton Kappling (som nedan kallas Anton, men egentligen kanske skulle kallas junioren alternativt junis-jäveln). Inte för att slå mig på bröstet eller så, men efter min fina fjärdeplats på DNT Hässleholm så är förhoppningarna ganska högt ställda. Mjukis har grymma toppar, likaså Boppa och Anton kan numera kasta med de allra bästa utan problem. Jävla junis! Själv är jag ojämn som vanligt, men lite mer självsäker än tidigare. Vi kan skrälla till med en medalj, över det hyser jag inga tvivel. Det som står i vägen är hela lagets ojämnhet och kanske framför allt, banan. Jag har aldrig gillat Ymergårdens bana. Ett fantastiskt område, med en alldeles för styrd bana. Min spelstil, med sneda utkast och bra närspel straffas obönhörligt. Nej, här ska man spela precis som banläggaren har tänkt. Obetänkta utflykter ut i skogen är inte välkomna och straffas med missade mandatoryn och dylikt. Det är skönt att veta att ett av Sveriges sämsta discgolfhål numera är omgjort. Brinn i helvetet, brojävel! Jag ska kissa på din aska! Att tillställningen filmas av SVT och kommenteras av min vän Richard Kilander känns förträffligt. Hoppas att de filmar mig, och att jag kan undvika att göra ett legendarhåll eller ett Grebosläpp i sekvensen. Inte särskilt troligt, men man kan väl få drömma?

Så det är väl dags att packa ihop väskan. Jag ska ta en titt där i och beskriva vad jag hittar. Det är ett senare kapitel. Så även smeknamnen. Det blir ett äventyr. Jag inbjuder dig som läsare att följa det här på bloggen!

Resans slut - del 7

Vänstersvängen mot Åtvidaberg och högersvängen mot Kisa, vid Bjärka Säby.

Året är 1997. Så många ord har jag skrivit sedan resan började för sex inlägg sedan, att ett helt år har passerat. Med mig på tåget har jag skolväskan, och i den ligger en mapp. Det är idémappen. Den fylls på nästan dagligen, både under tiden jag reser, i hemmet och nere i replokalen. Lokalen kanske jag ska kalla den, snarare än replokalen. Vid det här laget var det inte längre någon som repade i den, vi hängde mest där och slog dank på kvällarna och helgerna. Jag fyllde mappen med texter, både på engelska och svenska. Jag hade inte bestämt mig för om jag skulle skriva svenska eller engelska texter. Så jag testade båda. Det blev engelska till slut. Engelska är ändå hårdrockens huvudspråk. Jag kunde inte noter och liknande, hade jag ett riff eller en melodi i huvudet, döpte jag den till något och skrev ner den. Jag visste att jag kunde lägga två gitarrer, en bas, trummor och två sångspår på 4-kanalsportan. Jag hade melodier, rytmer, sångslingor och texter rumlande runt i huvudet till den grad att jag knappt kunde sova. För det var på gång nu. Jag hade redan spelat in en testversion på en av låtarna som senare skulle vara med på första demon. Hade koll på hur jag skulle göra, tyckte jag, för att få till ett skapligt resultat. Allt som budgeten rymde skulle jag göra. Budgeten sträckte sig till att köpa high position chrome kassettband, de kostade ungefär dubbelt så mycket som vanliga skitband. Jag hade hört att om man spelade in på 1,5 gånger normal hastighet på portan så skulle ljudkvalitén bli ännu bättre. Första demon skulle spelas in, jag skulle göra det själv och jag skulle visa alla hur duktig jag egentligen var. Förväntningarna var ganska högt uppskruvade.

Kanske någon känner igen sig i den känslan? Det tog dock inte särskilt lång tid innan besvikelserna började hopa sig. Trummorna lät skit, hur jag än mickade upp dom. Gitarrerna lät grötiga, basdånande och jävliga. Portan slirade allt som oftast till, vilket gjorde att jag hamnade ur rytm och fick börja om. Ibland orkade den inte hålla hastigheten, vilket gav den häftiga effekten att jag plötsligt låg en halvton för högt. Det läckte mellan kanalerna, vilket gjorde att jag var tvungen att dra av medhörningen på min förinspelade metronom när det var dags för ett akustiskt parti. Jag körde på känn, och trots att det inte blev så värst tajt så fick det ändå duga till slut.

De storslagna planerna slutade i en rätt krattig demo. Det lät så mycket bättre i mitt huvud innan!

När jag hade satt mig in en smula i digital inspelningsteknik så försökte jag igen. Det var år 2003-2004, och trots att det blev tight den här gången så fick jag aldrig till det ljudmässigt. Efter 2004 har mina melodier, texter och arrangemang återigen legat och skramlat runt i mitt huvud, men nu försöker jag inte hålla dem vid medvetande hela tiden, utan de får komma fram någon gång ibland. Så länge jag kommer ihåg någonting av en låt så kan jag för det mesta luska fram resten. Jag vet hur det låter. Jag vet att jag inte kan få fram det som jag vill om jag skulle försöka spela in det. Det låter inte precis som In Vain. Men det finns många beröringspunkter. Det finns mycket här som jag känner igen från mitt eget skapande. Vi älskar det vi kan se oss själva i, så mycket vet jag. Det finns de ute på stora, vida webben som verkar gilla In Vains senaste alster skarpt, men de är nog inte många till antalet. Jag tror att det beror på att In Vain skapat ett album som de själva gillar, och nöjt sig med det. Precis den inställningen uppskattar jag oerhört mycket.

Jag tänker att om jag hade fortsatt med musiken där runt millennieskiftet och inte bara lagt av, kanske hade jag kunnat skapa något som skulle ha påmint rätt mycket om den här plattan?

Tonen slås an direkt i öppningslåten Against the grain. Det är hårdare än på förra plattan, det är rappare. Jag gillade förra plattan, Mantra, men jag tyckte inte att låtarna hängde ihop särskilt bra. Här flyter allt mycket bättre. Jag har läst recensioner där folk ifrågasätter om man ens kan kalla In Vain för progressiva längre. Bara för att det är lite mindre avigt än tidigare. De har blivit bättre på att skriva låtar, vilket kanske går ut över experimentlustan ibland. Jag tycker att det är progressivt, i första låten byts det upp friskt, men trots det sitter allt ihop ganska bra. Lite avigt kanske, men det är så jag vill ha det. Jag vill bli lite lätt överrumplad. Den här känslan man får, första gången man hör en låt, att, ”precis sådär kommer refrängen att gå”. Jag hatar den. Usch.

Image of time fortsätter i samma spår som första låten. Huvudtemat är faktiskt ganska simpelt, om man bortser från sångarrangemanget som ligger på. Det är allt annat än simpelt. Kontrasten är rätt schysst. Och trots att det återkommer är den sig aldrig lik. Sånt gillar jag. Ju mer man analyserar låtarna på skivan, desto knepigare blir de. Det är precis så jag gjorde på ett par av låtarna på min andra demo. Det ska låta naturligt, trots att det är lite bonkers egentligen. För att snurra till huvudet lite på folk som verkligen sätter sig ner och gör en ansträngning. Jag kommer ihåg att jag vid första genomlyssningarna av plattan störde mig på att det hela lät lite simpelt. Den känslan är försvunnen sedan länge. Den här låten är den första av endast två videolänkar från skivan, då jag tycker att den ger en bra kontrast till den andra låten.

Southern shores är en finstämd liten akustisk bit som ger en tidig, men ganska skön avkoppling. De första låtarna är rejält mastiga. Den leder in i den, relativt sett, ganska svaga Hymne til havet. Återigen är det sångarrangemangen som får glänsa. De är tyvärr inte riktigt i min smak. Och låten är i allmänhet lite för såsig för min smak. Nu kom jag på varför. Den låter lite frikyrklig, eller möjligen folklig. Tvi!

Den första höjdpunkter nås på den mycket passande döpta Culmination of the enigma. Nu snackar vi riktig Martin-musik. Det finns inte en fest i hela världen den här låten skulle passa på. Ja, det skulle väl kanske vara release-festen för skivan då. Den är tung som satan, en smula orytmisk och helt enkelt riktigt fet. Refrängen upprepas som ett mantra, om och om igen genom låten. Det är nästan meditativt mitt i allt, vilket är konstigt eftersom de har gått all in här: Gästsångare, poesiuppläsning, trombon, trumpet, saxofon, fiol, you name it. När jag tänker efter vet jag inte om jag har hört nåt som låter så här förut. Närmast till hands borde Ihsahn vara, men det låter inte alls likt vartannat. Det är säkert svårt att vinna fans med det här; det är inte direkt en ny musikgenre, men det är en blandning av element som verkligen inte är vanlig. Plattans första höjdpunkt!

Den efterföljande Times of yore känns simpel och naken med föregående monster fortfarande ekande i huvudet. Men den tar sig snabbt, och när de strax efter tre minuter bryter av med ett simpelt rockparti samtidigt som en av gitarristerna river av ett coolt solo så är jag såld. Jag har själv försökt med sådant, med ett klart mindre lyckat resultat. När låten en minut senare helt byter skepnad igen så känns det nästan naturligt. Avslutningen är klart doomig, men med Opeth-minnande sologitarrer. Ändå tycker jag att det låter sådär speciellt norskt som bara norska band lyckas låta. Times of yore ska inte underskattas!

På min utgåva (läs nedladdning) är nästa låt ett bonusspår. Lite märkligt att slänga in det nästan mitt i skivan, och inte på slutet. Rise against är lite av ett typiskt bonusspår, mer av detsamma men inte av samma höga kvalitet. Så jag tänker inte dröja vid det längre än nödvändigt. Det jag kan säga är den är mer lik deras tidigare material, som likt den norska topografin rymmer både höga toppar och djupa svackor.

To the core är näst sista låten, och jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva den. Dödsmetall? Ja kanske, med lite polska influenser möjligen. I alla fall till en början. Ganska dissonant, vilket alltid är en bra idé om man har skrivit en i överkant bombastisk refräng. Så därför spelar de teknisk och lite småskum metal i 3:40 innan de äntligen öppnar upp för den snällaste refrängen på skivan. Power metal. Som sjungs över blastbeats. Ännu ett gammalt drag jag gärna ville använda mig av. Jag bara önskar att jag hade varit bättre på det.

Den avslutande Floating on the murmuring tide är skivans andra höjdpunkt, jag vill påstå att den utgör den definitiva höjdpunkten. Det är även den längsta låten på skivan. Nu tycker jag inte långa låtar i sig är nåt att sträva efter, en låt ska inte inte vara längre än den behöver vara. Dock känns 9:15 nästan för kort. Det tyder på att man träffat rätt. Precis som på den andra höjdpunkten har de sänkt tempot något och fyllt ut arrangemangen med så mycket godis att man inte vet vart man ska sätta öronen. Vi bjuds på ett tidigt break, bara efter en och en halv minut stannar det av. Här kommer saxofonen till sin rätt, det är skivans mest uppenbara nick mot Ihsahn, som gjorde precis på samma sätt i sin fantastiska On the shores år 2010. Härifrån och framåt 6-minutersstrecket blir låten en orgie i progressivitet. Innan den övergår i slutpartiet, som för min del är en fantastisk avslutning på en väldigt bra platta. Årets bästa, egentligen utan någon större konkurrens.

När jag först lyssnade på skivan i mars tyckte jag att den var ok. I april var den rätt bra. I maj bra. Och så vidare. Jag tror att jag uppskattar den mer nu än vad jag gjorde för 3/4 år sedan. Recensenterna listar olika favoritlåtar sinsemellan, vilket tyder på att det finns kvaliteter i alla. Den erbjuder något nytt varje gång jag drar på den. Precis som bara riktigt bra skivor gör.

Där var vi nu äntligen framme vid resans slut. För den här gången. Jag lovade den mest ambitiösa årsbästalistan någonsin, och banne mig om jag inte uppnådde det målet. Jag vill inte ens tänka på hur jag ska göra nästa år. Jag tar Katatonia till hjälp:

"One year from now, will I be strong?
Will I stand up for what I've become?
Everything I have, I will give you
And everything I own, I owe you"

Tack för mig.